Sf-musik igen

Jag har planerat ett tag att skriva ett genmäle till Johans artikel Det finns inget som heter science fiction-musik. Min huvudsakliga invändning gäller påståendet att musik inte är narrativ. Snarare skulle jag säga att merparten av all musik är är skapad just för att framföra berättelser.

Till att börja med har vi musik satt till poesi. Min erfarenhet från komponering är att tonsättningen spelar stor roll för hur berättelsen, och de flesta sångtexter är berättelser, framstår. Sedan har vi musik för dans. Det är förstås ovanligt med dans utan musik, och även dans är för det mesta narrativ, ofta genom att representera myter, eller som exempelvis i våra pardanser rituellt spela upp våra sociala konventioner. Vid det här laget har jag täckt in merparten av all musik som producerats, men till och med modern konstmusik, även om den inte representerar en specifik berättelser, följer ofta en narrativ mall med en inledning, ett klimax, och ett slut.

Följaktligen tycker jag inte att det är fel att påstå att ett musikstycke är science fiction om det representerar en science fiction-berättelse. Här kommer ett litet exempel från den musikaliska komikerduon Flight of the Conchords (som skulle kunna klassificeras som filk):

Det är heller inte svårt att finna exempel på musikalbum som i sin helhet utgör science fiction-berättelser. Österikiska mind.in.a.box gör inget annat. David Bowie’s 1. Outside är ett annat exempel på en cyberpunkberättelse i musikalisk form.

Jag tycker inte heller att det är orimligt att referera till musik som ingår i t.ex. sf-film för sf när den är skriven för att kunna ingå i den övergripande berättelsens sf-värld. Ett bra exempel är The American Astronaut, en rymdvästernhistoria där ett av de element som gör världen främmande för oss är människornas relation till musik.

Ståldoktorn

Världen innehåller för mycket dumt och dåligt. Låt oss fylla den med skoj, och vara mer lekfulla! Leksaker åt alla!

Det låter bra, om än en smula för sötsliskigt kanske. Fast inte om man är en galen vetenskapsman, och kombinerar budskapet med att hävda att man tänker ta över världen. Med robotar.

Gulliga saker är suspekta, inte riktigt trovärdiga. När Doctor Steel kombinerar visionen om en roligare värld med sitt fascistiska bildspråk och sin emellanåt skräckfilmsaktiga musik blir resultatet lustigt nog inte bara ett ironiskt uttalande om utopins omöjlighet, utan en mer äkta känsla av att drömmen om Bra Saker trots allt är giltig.

Doctor Steel är musiker, artist, designer, kulturpersonlighet. Han lever på samma populärkulturella metanivå som till exempel den maskerade proggaren (och allt annat som förekommer i Kapten Stofils tidning), fast är mer multimedial. Definitivt befriad från gullighet.

Han är också ledare för en armé av leksakssoldater. Alla kan gå med.

enlist.jpg

Jag gillar Doctor Steel. Jag har tittat på hans roliga propagandafilmer en massa gånger, och spelar hans musik då och då (hittade den först på hans Myspace-sida). Någon leksakssoldat blir jag ändå aldrig. Folk som marscherar i takt, även om det är i ett försök att vara i otakt med alla andra, ger mig alltid skräckrysningar. Obehagskänslor. Jag kan inte med att gå med i någon armé, där går gränsen för mig.

Men jag kan ju uttrycka vissa sympatier för Saken. Och cylinderhattar. Och labbrockar i blank PVC. Och robotar. Jag citerar:

As World Emperor, Dr. Steel strives to rebuild the world, free from boredom, fear and war. Creating a place where fun is the top priority.

(Fast jag föredrar förstås i praktiken att ersätta hans ”singular vision” med en massa spretiga parallella visioner.)

Gå nu allihop och roa er med webbskojigheter i Doctor Steels bistra och flashifierade leksaksland!

Lillebror

Nu har läst Little Brother av Cory Doctorow (som jag laddade ner från nätet, se länken), och jag måste säga att jag verkligen gillade den. Den har allt som fick mig intresserad av sf från första början: smarta killar och tjejer som begriper tekniken och gör den till sin, samt spänning och äventyr och relevans för hur jag ser på världen omkring mig. Som jag också av en slump upptäckte i morse passar låten Eldblommor med Elektrubadur ganska bra som soundtrack till både terroristattacken i början och en del av de mer dramatiska sammandrabbningarna senare.

Lite kul att svenska piratpartiet spelar en viss roll i boken. Med tanke på hur litet Sverige är få landet väldigt mycket uppmärksamhet ute i världen, tycker jag. För övrigt vill jag till Sverige. Sista april gav mig hemlängtan, och jag tittade på webbkameran som visar universitetsparken flera gånger. Och så lyssnar jag på Elektrubadur, av liknande skäl. Jag är också lite avundsjuk på er som var på Åcon. Jag vill också!

Sf-musikens labyrinter

Anglemarks inlägg om sf-musik för ett tag sedan fick mig att fundera.

Jag kom mig aldrig för att kommentera det, nej ämnet är så stort att jag måste behandla det i ett eget inlägg.

Och visst har Johan principiellt rätt: sf-musik existerar inte som självständig genre. Jag kan bygga vidare och säga att man aldrig i en skivaffär kommer att få se kategorin ”sf-musik”. Och det kommer aldrig att gå att fastslå teoretiskt vad sf-musik är, till skillnad från vad sf-litteratur är (à la ”Larry Niven är sf, Ivar Lo-Johansson är inte sf”).

Sf-musik har något derivativt över sig, om vi nu ska bruka en lätt anglicism: som Jeff Waynes rockopera som nämndes, samt i filmmusik och i enstaka rocklåtar inspirerade av sf-böcker (exempel på det sista: Iron Maiden och ”To Tame a Land”, om ”Dune”). Först kommer boken, sedan musiken.

Sf-musik finns alltså inte. Men ändå…

Sf-musik har en viss existens i mitt psyke. Minnet av Williams musik till Star Wars behåller sin makt över mig, trots att det bara är Liszt-Wagner-epigoneri. Och Carl Sagans TV-serie Cosmos, där mannen sågs flyga genom universum i ett prismaformat skepp till tonerna av Vangelis, ja det är mäktiga tongångar, musik och bild gifter sig osökt. Och Queens soundtrack till ”Flash Gordon” från 1980 är stark suggo.

Men även bortom dessa derivationer kan man hitta musik med sann fantastik-prägel. Som Jean-Michel Jarres ”Ecquinoxe” och ”Oxygène”, där man vid lyssnandet känner sig som gåendes genom en framtidsstad. Eller introt till Stranglers ”Toiler on the Sea”, som är som att flyga över klippor på en ökenplanet. Eller Jethro Tulls ”Broadsword”, som är den perfekta musikaliska pendangen till Moorcocks fantasyromaner:

I see a dark sail
on the horizon
set under a black cloud
that hides the sun…

En låt med mer fantasykänsla än, säg, Blue Öyster Cults ”Black Blade”, med text av samme Moorcock. Och som ju är exempel på sån där derivativ sf-musik.

Annars lyckades Moorcock bra med texten till BÖC:s ”Veteran of the Psychic Wars”. Bra låt som helhet detta, en milstolpe i deras produktion: ödsliga länder och fatalism. I brist på annan term kallar jag detta sf-musik när den är som bäst.

Således: på det privata planet har jag ett fack för sf-musik. Men bara där.

Det finns inget som heter science fiction-musik

Det är väldigt vanligt att sf- och fantasydiggare pratar om sf-musik och fantasymusik, med vilket de verkar mena något slags symfonisk rock eller hårdrock respektive svartmetall. Möjligen medeltidsliknande ballader om troll eller skäggiga krigare. Jag är en smula allergisk mot detta. Fantasy och sf är former av fiktion, berättelser som skildrar något som är tekniskt omöjligt för att vår vetenskap inte kommit på hur man gör, respektive något som är bryter mot våra naturlagar – magi och så vidare. Musikstycken, däremot, bryter inte mot våra naturlagar eller är tekniskt omöjliga. Inte heller är de berättelser om sådant.

Vad folk verkar mena med sf- eller fantasymusik är stämningsmusik som de personligen associerar med sf eller fantasy, antingen för att musiksmaken ingår som en del av en ungdomskultur som även innefattar rollspel eller fantasy eller sf, eller för att musikerna använder sig av sf och fantasymotiv på skivomslagen. Men det är ett nonsenssätt att se på det hela. Det som är fantasymusik för den ene är det inte för den andre.

Musik är en konstform som inte berättar något, med väldigt få undantag. Visst säger den något, uttrycker något. Men den är inte narrativ. Det finns inte deckarmusik, det finns inte spionmusik. Det finns religiös musik, men det beror på att religion är ett budskap. Musik kan självklart uttrycka budskap – den är till och med bra på det. Men sf och fantasy är berättelser, inte budskap.

Jeff Wayne: War of the Worlds

De få undantagen är musik som verkligen utgör en sf-berättelse, som Jeff Waynes War of the Worlds. Men dessa undantag är ytterst sällsynta och är väsensskilda från metallband som har en drake på omslaget och kallar en av sina låtar för Smaug och genast hyllas som skapare av fantasymusik.

Bah, säger jag. Sf och fantasy är berättelser, inte stämningar.