Årets Nebula-nomineringar

Apropå Johans text om sf-priser har vi här borta i utlandet bestämt oss för att diskutera årets Nebula-nomineringar. Jag brukar tycka att de här nomineringsomgångarna är en bra anledning att försöka ta mig för att läsa några aktuella noveller (och långnoveller och kortromaner och allt vad det heter), när de nu finns tillgängliga på nätet och så. Har inte börjat ännu, får väl se vad jag biter i först. (Några åsikter om intressanta författare eller extra bra berättelser?)

Av de nominerade romanerna har jag faktiskt läst två (Brasyl och Little Brother). Jag kanske håller lite koll på fältet ändå, även om det inte alltid känns så.

Om sf-priser

När den preliminära listan på nomineringar till årets Nebula-pris offentliggjordes kände jag mig lite stolt över att upptäcka att jag faktiskt läst tre av böckerna i roman-kategorin: Vellum, Mainspring, och Harry Potter and the Deathly Hallows (den sista har jag visserligen inte avslutat ännu, men ändå). Alla tre har försvunnit på den slutliga nomineringslistan, men det var detsamma.

Det fick mig i alla fall att fundera lite på det här med litteraturpriser. För den som eventuellt inte känner till det kan jag ju nämna att Nebulan är det årliga pris som delas ut av Science Fiction Writers of America för nyutkomna verk i olika kategorier. Det andra stora sf-priset är Hugon, som röstas fram av medlemmarna i sf-världskongressen varje år.

I nummer 7 av fanzinet Steam Engine Time (som man kan ladda ner här) fanns en gästledare som kritiserade hela fenomenet med litteraturpriser och samtidigt sågade hela systemet med citat som prisar böckerna (blurbar på omslaget). Det är bara en tom marknadsföringsploj, det betyder ingenting för kvaliteten, menade skribenten. Möjligen är det också svårt att bedöma kvaliteten på ett verk eller ett författarskap när det är nytt, innan det har hunnit mogna och man kan se ifall det höll för tidens tand.

Jag minns plötsligt boken Kirinyaga, som är en fixup av ett antal noveller. Författaren Mike Resnick skröt i förordet om att detta var världens mest prisbelönta bok, eller något sådant, eftersom många av de ursprungliga novellerna fått ett eller annat pris. Jag tyckte att det var lite fånigt, och boken var verkligen inte alls så fantastiskt bra.

När jag lägger märke till hur jag själv faktiskt använder mig av vissa av de här litteraturpriserna måste jag ändå invända lite mot kritiken. Saken är att jag inte tror att de flesta priser egentligen handlar om att försöka välja ut det objektivt bästa verket. Man väljer det som framstår som mest intressant här och nu, enligt vissa kriterier och perspektiv som man kanske inte är särskilt medveten om.

Inom science fiction tycker jag att det är särskilt uppenbart att litteraturpriser är en sorts replik i en konversation som pågår i litteraturen men också omkring den. Science fiction är på gott och ont en väldigt självmedveten kulturströmning, där olika författare läser och tar intryck av varandra, och träffar både varandra och sina läsare på kongresser. Det är ett ständigt utbyte av idéer. Det kan bli inkrökt, men det kan också bli väldigt intressant. Att dela ut ett litteraturpris av något slag är förstås ett sätt att sätta strålkastaren på verk som man tycker är värda att uppmärksamma just nu.

Jag som inte läser så där enormt mycket, och sällan hinner läsa böcker innan de blir prisbelönta, har ganska god nytta av att följa nomineringar och sånt för att hänga med i vad folk pratar om och vad som rör på sig i sf-fältet just nu. Det finns många som följer specifika listor och läser de som nomineras eller belönas just där, för att man har förtroende eller intresse för den organisation eller de personer som är inblandade i att välja ut dem som just då ska belönas. Till exempel vet jag folk som alltid ser till att läsa årets Tiptree-pristagare. Det här är ju meningsfullt bara om man känner till priset i fråga, och gör man inte det är det nästan meningslöst att det står på boken att författaren fått en eller annan utmärkelse, ungefär som det inte är särskilt informativt att läsa braskande blurbar (”a new Stephen King!”) på ett bokomslag om man inte känner till att den som skrivit det har bra smak och god urskiljning (fast det är en bra ledtråd om han eller hon låter bli att fuska genom att jämföra författaren med någon bästsäljande storhet).

Det är inte fråga om att försöka luska ut vad som är det objektivt bästa av det som kommer ut, utan om att skaffa sig lite koll på vad det är folk snackar om just nu. Tar man det för vad det är, och tycker att sånt är kul, så kan det vara ganska användbart med ett eller annat pris.