Dave Arneson död

Vila i frid, Dave

Lite mer än ett år efter det att Gary Gygax lämnade oss har nu den andre giganten från rollspelshobbyns gryning, Dave Arneson, också förlorat sista striden mot sin cancer. Nu har alltså mannen som skapade konceptet Dungeons i Dungeons & Dragons tillslut lagt tärningarna på hyllan.

Som jag sade förra året har alla kulturer någon sorts BNF, hjälte eller föregångsfigur, vars visioner en gång lade grunden till det man idag lever i och uppskattar som en del av ens liv och vardag. Ibland glömmer vi bort att tacka dem medan de ännu är ibland oss för vad det gjort, eller vi kanske inte ens inser hur mycket vi har föregångarna att tacka för det vi idag tar för givet. Jag kommer osökt att tänka på vad jag läste i Banana Wings där Mark skriver om hur han under flera år avfärdat Jack Speer som en fan som inte gjorde annat än att kritisera folks stavning i FAPA utskick. Naturligtvis insåg han när Jack väl vad död hur mycket han gjort, och hur mycket han betydit för fandom. Tyvärr är jag rädd att David Arnesons frånfälle kommer bli precis ett sådant tillfälle att upptäcka att det var han som låg bakom alla de där saker som andra senare slog mynt av och gjorde till allmängods. Saker är ju den att många av de innovativa greppen med den nya typ av spel som rollspelen var vid 1970-talets början var just Arnesons uppfinning. Själv var han helt enkelt inte den som gjorde någon större affär av det.

Precis som jag skrev för ett år sedan är det oräkneliga sätt som dessa kreativa genier influerat så mycket av poulärkulturen och därmed även flera av de som idag skriver fantasy eller skapar fantastik på tv, film eller i datorspel. Det sistnämnda gäller väldigt konkret för Arneson, som under senare år undervisat i speldesign för datorspelsutvecklare.

Själv har jag blivit inspirerad av Daves Blackmoor kampanj för mitt eget rollspelande. Faktum är att den inte bara är den längsta kontinuerliga rollspelskampanjen (1970-2009), utan även en skådeplats för tre generationer rollspelare som i sin fantasi skapat och upplevt förunderliga äventyr i främmande världar. Drömmar och visioner om äventyr binder samman oss alla som läser, skriver och spelar fantastik. Drömmen lever.

Uther, Once And Always

The Father of Roleplaying is dead.

Requiem aeternam dona ei,
Domine: et lux perpetua luceat ei

Stafetten 1: Gabriel Nilsson, Uppsala

Jag kommer under en tid framöver att utföra personliga intervjuer med ett antal människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Resultaten presenterar jag här på Upsalafandombloggen. Först ut är Gabriel Nilsson!

Jag föddes i Timrå i slutet av 70-talet men flyttade 1,5 år gammal till Piteå, och jag bodde under hela min uppväxt i en radhuslänga i utkanten av staden. Föräldrarna bor kvar där ännu. Min far var och förblir skäggigare än jag är, och min mor har fortfarande inte haft mer än fjorton födelsedagar. Pappa ägnar sig gärna åt släktforskning, till exempel, och mamma är förtjust i musik. Syskon finns det två av, en yngre syster som regerar på Guitar Hero och en ännu yngre bror som ser rolig ut på kort.

Fortsätt läsa ”Stafetten 1: Gabriel Nilsson, Uppsala”

Trolsk kreativ kalabalik

De som känner mig vet att jag samlar på rollspel, och att jag är rätt aktiv på en del epostlistor/webbforum och andra ställen. Nu har jag hittat ett nytt sätt att lägga tid på min hobby! Först lite bagrund innan jag berättar vad jag fastnat för den här gången. Om man inte vet så mycket om rollspelshobbyn kanske man inte hört talas om så mycket mer än namnet Dungeons & Dragons. Eftersom det spelet för många blivit synonymt med hobbyn är det för en del nästan förvånande att det finns fler spel! Själv har jag nu snöat in på Tunnels & Trolls. Nej, innan någon frågar, det måste inte heta Bla & Bla, men det var lite populärt ett tag på sjuttiotalet. T&T skapades av Ken St. Andre som ett alternativ till det i hans tycke trevliga konceptet i D&D, men utan de mycket förbryllande och invecklade reglerna. För de som gillade tanken på Sword & Sorcery-äventyr hemma i vardagsrummet var T&T enklare och inte lika seriöst menat.

Ken har en liten klubb online som kallas Trollhalla, och där har jag nu anslutit mig till de trogna skarorna kring ”The Trollgod” som Ken är känd som. Man bygger sig en online-persona, inte olik den man spelar i T&T. Sedan småpratar man om allt mellan himmel och jord samt kämpar om ”trollish victory points” genom att dela med sig av skämt, anekdoter, hemmagjorda scenarier och illustrationer eller berättelser till fanzines. Jajamen! Det publiceras två fanzines om T&T för tillfället, förutom en massa annat lustigt som novellsamlingar och blyertspennor som t.o.m. har ett anfallsvärde enligt T&T reglerna.

Den vecka som gått har vi haft en ”Kindred Competition”, vilket var ganska skoj. Vi fick alla hitta på någon lite udda fakta om de varelser som befolkar Trollworld. Själv skrev jag om dvärgarnas förmåga att lukta sig till stulna dvärgaartefakter eftersom de kan känna doften av ädelmetall och juveler, samt märkliga fakta som att hobgoblins sjunger strupsång och lite annat smått och gott. Man känner sig verkligen kreativ och peppad när man får poäng för allt man bidrar med, och därför kan inspirera och peppa varandra i en positiv spiral av sällskaplig tävlan.

Jag gillar verkligen känslan av grupptillhörighet och den bubblande känsla av skämtsamt skojande där man tillsammans bygger saker och sedan spelar med dem i spelet. Det här givandet och tagandet är väl lite som i fandom när det är som bäst, med fans som skriver bloggar och fanzines tillsammans, läser böcker och utbyter erfarenheter med författare som är lika mycket fans de med. Vi får se när jag hittar nåt annat som jag kanske blir än mer entusiastisk över. Nu har jag i alla fall lagt ännu ett spel till samlingarna och haft en hel del kul med det. Nu skulle jag bara hitta en ny bra fantasyförfattare att läsa när man är i gasen…

Vila i frid, ni som gått före


1938–2008

På morgonen för två dagar sedan dog E Gary Gygax. Det kan tyckas vara en händelse som verkar vara relevant enbart för de närmast sörjande, men det har visat sig vara en händelse som berört många. För de som inte vet det var det alltså Gary och en annan person vid namn Dave Arneson, som skrev Dungeons & Dragons, och därmed i mångt och mycket skapade hela rollspelshobbyn. Ser man sig om i blogosfären så dyker det upp postningar om personliga minnen och liknande. Vad som hänt är ju att en hobby, en rörelse, har tappat en av dem som var med från början. En av dem som skapade det som man känner är ens identitetsskapade grupp med barndomsupplevelser och likande.

Fandom är också något som skapat mycket sociala relationer, minnen och upptåg. Precis som att rollspelsfandom nu reflekterar över sin historia och sitt ursprung, så har sf fandom gjort det. Det har skrivits ganska mycket om fanhistoria, och för många är det viktigt var fandom kommer ifrån, och hur man kan hålla kontakt med traditionerna och folk som är bärare av dessa.

Själv har jag läst Rob Hansens ”Then” och haft mycket nöje av det. Så vitt jag vet finns det ingen liknande översikt över svensk fandomhistoria, men jag kan ha fel. Jag har läst lite av Denis kolumner i VÄ, och jag tycker mig minnas att en del av den reflekterade lite över Denis äventyr i den svenska fandoms födelse. Denis dog ju härom året, och en del andra som var med i början har väl även de börjat falla ifrån. Det är alltid en tid för självreflektion när grundarna försvinner. Hur hamnade vi här? Håller vi traditionerna levande? Vill vi? Vart är vi på väg?

En social sammanslutning som inte har traditioner att vårda, och känner sitt förflutna kan lätt drabbas av generationsklyftor med åtföljande problem, tror jag. Det finns alltid en fara om fansen blir äldre och äldre att det tillslut inte finns någon fandom kvar. En del tycker detta inte är ett problem, egentligen. Men, frågan om hur man får in nytt blod medan man samtidigt håller kontrakterna med ”det gamla gardet” upptar folks intresse, både inom spelhobbyn och inom fandom.

Så, medveten om hur fenomenalt annorlunda populärkulturen skulle sett ut utan Gary (t.ex. antagligen inget World of Warcraft), tänker jag på mina egna kontakter med fandoms historia. Jag har ju träffat och pratat med Lars-Olov Strandberg, som varit på i princip alla kongresser i Sverige sedan det började, och jag har läst lite om Denis och de andras bedrifter. Fandom har ju faktiskt påverkat världen en smula även den. En eller annan har ju som ung läst sf och fanzines och bestämt sig för en karriär inom vetenskap.

Lite sorgsen känner jag mig allt, och kanske inte så sammanhängande som man kunde önska. Dock kan man kanske både inom sf fandom och rollspelsfandom då och då behöva en spark därbak och en påminnelse om vad det en gång var som kickstartade folks fantasi. Om inte annat kan det ju sporra till nya storverk.

Vila i frid, ni som gått före.

Det Fhaaniska hjärtat

Det här med flocken, gruppen, är intressant. Här sitter du nu och läser det här på en webbplats som heter fandom.se, vilket alltså betyder att det här har nåt med den där ”fandom” att göra. Vad är det där egentligen, undrar jag ibland? Vad är den fhaaniska essensen?

Själv känner jag ibland, mer eller mindre, mig hemma i lite olika grupper. Hackerkulturen t.ex. är tidvis ganska hemtrevlig. Men, jag måste erkänna att det där sättet att tänka strikt logiskt och att roas av formella system samt att kunna go in i ”hack mode” är jag inte bra på. Faktum är, att bli maniskt fokuserad av nåt och sedan under en natt sätta sig och skapa storverk av elektronik, systemspecifikation eller programkod är faktiskt nåt jag är ganska dålig på. Hur hemma är jag i det där gänget egentligen?

Gamerkulturen kan också vara lite hemma. Men, nu har jag träffat lite folk som är precis den typen som har ett mycket begränsat konversationsspann, dricker Dr Pepper och är besatt av att samla actionfigurer och superhjälteserier. I och med det så inser jag att jag är inte riktigt som de där filurerna trots allt. Min ganska respektingivande rollspelssamling till trots, så beter jag mig inte som en arketypisk spelnörd.

Fandom då, hur är det med den? Här är det ju lite lurigare. Spelar jag ping-pong? Nej. Hyllar jag arkaiska reproduktionstekniker? Nej. Ägnar jag mig åt mytologiserande återberättande av mina och kamraters bedrifter? Kanske. Dricker jag gärna öl? Ja. Ger jag ut fanzines, arrangerar kongresser eller bokcirklar om sf/f? Nej, jag har försökt och ledsnade på bristen av entusiasm, på provinsialismen eller den intellektuella stimulansen. Umgås jag ens med fans? Nja, men egentligen inte för att de är fans, vad nu det är.

Det verkar som om det där med fandom lätt blir lite flyktigt, även om man säkert kan försöka ringa in det bättre än min skiss ovan. Men, styrkan i det hela är faktiskt att man kan göra ganska mycket i fandom utan att det behöver kännas som man driver bort från fokus. Nog har det funnits en del tongivare inom fandom som t.ex. de hyperaktiva tonåringar som under lång tid angav tonen för vad som var fanniskt. Ibland undrar jag om man inte måste vara tonåring för att kunna tycka att fejdande, fanzinmakande, ölhäfande, flaggbrännande på Sista April och allt det där andra egentligen är så värst meningsfullt att syssla med. I alla fall inte nu.

Vi har nu alla ändock en gång varit tonåringar och åtminstone någon gång varit, eller fortarande är, i det där mentala tillståndet då omedelbara infall av mer eller mindre galen natur är nåt som man direkt faller för. Kanske är det därför fandom funkar. Kanske är det därför som den här sammanslutningen i all sin disparata sammansättning kan få en att känna sig hemma även när man inser att man saknar de flesta gemensamma nämnare. Förutom att man på nåt vis är med i fandom. Då kan man få för sig att vråla HELVETE! för det kan ju anses som fhaaaniskt…