Tidsresor, grammatik och alternativa universa

Stig W. Jørgensen har i dag publicerat en mycket intressant artikel på sin blogg Ekkorummet, om tidsresor, tidresans fysik och nuddar vid att skissa på hur ett språk vars tempus klarar av att hantera tidsresor på ett naturligt sätt skulle kunna se ut. Nu är skissen synnerligen grund, eftersom Jørgensen, som han säger, ”imidlertid aldrig gjort noget forsøg på at konstruere et sådant sprog eller en formalisme der kunne udtrykke de nødvendige relationer, og jeg skal sige jer hvorfor: Tidsrejser er ikke virkelige. Nu ved jeg godt at nogle også betragter det som en udmærket hobby at lære sig klingonsk eller tolkiensk elversprog, men jeg synes ikke at resultatet står mål med indsatsen hvis det ingen relevans har for den virkelige verden.”

Jag är inte säker på att jag håller med. Det skulle vara roligt, som ren hobby, att skissa på en sådan grammatik i alla fall, bara för skapandets glädje och för den kreativa problemlösningens skull. Man behöver ju inte fortsätta när man når de riktigt knepiga stadierna utan kan sluta där, på den punkten. (En annan fråga som i vart fall jag ställer mig är om det redan finns språk som är mer lämpade för syftet än vårt indo-europeiska modersmål.)

Artikeln refererar också några filosofiska och estetiska teorier om kronologi, och rekommenderas i sin helhet: Tidsrejsens grammatik.

Språk och fantasi

Det finns en del ”hjälpvetenskaper” för fantasyförfattare. Ett typiskt fantasyverk som utspelar sig i en sekundärvärld à la Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Jordans ”Randland” osv, är ju ofta försett med kartor, egna språk eller fragment därav, utdrag ur fiktiva historiekrönikor osv. Tanken slog mig just att detta kanske inte bara är en konsekvens av att författaren försöker att måla upp en trovärdig sekundärvärld, utan närmare förknippat med den kreativa processen än så?

Marzhin, Marzhin, pelec’h it-hu
Ken beure-se, gant ho ki du

Bet on bet kas kaout an tu,
Da gaout dre-man ar vi ruz

Ar vi ruz eus an naer-vorek
War lez an aod, toull ar garreg

Mont a ran da glask d’ar flourenn
Ar beler glas ha’n aour-yeoten

Koulz hag uhel-varr an dervenn
E-kreiz ar c’hoad, ’lez ar feunteun

Jag är inte ensam som fantasyläsare om att sedan tidiga år ha fascinerats av historia, vexillologi, heraldik, historia och lingvistik. Jag började rita kartor, flaggor och skissa på egna språk innan jag blev biten av fantasy. Kanske är det samma del av min hjärna som stimuleras när jag lär mig glosor i ett nytt språk, bläddrar i en historisk atlas med mera, som när jag läser en fantasieggande berättelse som utspelar sig i en fantasivärld? Jag undrar om det finns något sätt för mig att gå vidare med denna tanke, peta på den och se om den innehåller korn av sanning.

Vad tror ni? Är jag något på spåren eller gör jag misstaget att tro att några personliga intressen måste ha ett samband, där inget samband finns?