8 maj 2001

Den första helgfria tisdagen i varje månad brukar Upsala science fiction-sällskap samlas på puben Williams. Det har vi gjort sedan januari 1997, och tisdagen den åttonde maj var det dags igen, nu för det 53:e mötet i ordningen. Vädret var lysande, och cyklatsen hemifrån till Williams var en behaglig upplevelse. Jag hade tagit med mig några Minotauren för att sälja, och Ender’s Game av Orson Scott Card för att läsa, eftersom jag var i tid och misstänkte att jag skulle få sitta ensam ett tag innan någon annan gjorde mig sällskap. Det var vist gjort, för det tog en kvart innan andre man var på plats. Därefter tog det inte länge innan Åke och omedelbart efteråt Sten damp ner på plats. Mötet kunde ta sin början.

Ante lutade sig fram över bordet och anförtrodde oss högtidligt att världens bästa glass utanför Italien finns i Halmstad. Italiensk glass är verkligen god; den godaste glass jag kan påminna mig att jag någonsin har ätit fanns i Florens. Med andra ord började vi genast fundera på att förlägga en sf-kongress till Halmstad. Hur länge sedan var det inte som det var en Halmcon? Mer än 40 år. Alldeles för länge sedan, alltså. Halmcon 2 skulle bli en kongress för glassens skull, arrangerad av glassälskande upsaliensare långt i norr. Vi skulle förmodligen kunna få glasskiosken för vars skull vi arrangerar kongressen att sponsra oss i form av rabatterad glass, och Appeltofftska bryggeriet skulle kunna tänkas gå med på att sälja billig öl till oss. Jag minns inte vem som fick i uppdrag att hyra lokal därnere och fila på reklambladet. Vi håller på att skaffa en webbplats och hedersgästen ska kontaktas, men det minns jag inte heller vem som fick i uppdrag att göra. Vill du vara med i kongresskommittén så är det bara att höra av dig.

Happy hour är en företeelse som har kommit för att stanna. Emellertid brukar den inte ta sig riktigt samma uttryck som på Williams. Linnéa beställde en Double Diamond i baren, till det någorlunda facila priset av 50 kronor. Men under inmundigandet av den ädla drycken föll hennes blick på den lilla priskuranten på bordet, som under den fetstilta rubriken HAPPY HOUR TILL KL. 19 meddelade att en flaska Double Diamond kostade 55 kronor. Förklaringen var naturligtvis enkel. Fram till klockan sju var ölen var dyr och ägaren lycklig. Det var ju ägaren som utropat de lyckliga stunderna, rimligen var det sin egen lycka han tänkte på. Ännu lyckligare skulle han bli, för när den garvade 18-åring som brukar skänka ut öl skulle lära ägarens dotter konsten, så höjdes plötsligt priset till 55 kronor trots att det inte längre var lyckliga stunder. Gissningsvis kommer de snart att meddela HAPPY HOUR DYGNET RUNT i sin marknadsföring.

Simon, som för dagen gick på stadens gator som en vanlig människa, testade utbudet av dryck genom att beställa tre glas mjölk. Vi pekade på pallen bredvid honom där han satt med sitt mjölkglas framför sig och frågade om den var en hund, men han fattade inte galoppen. Hur kan någon människa beställa in mjölk på puben utan att associera till Fantomen? Det skulle naturligtvis kunna bli en Sverigefannisk gimmick (med en liten nick i Eskilstunafandoms riktning): Vi är fandomen, vi dricker mjölk. Finns det signetringar med en beanie på? Den brittiska S:t Fanthony-orden är saligen avliden, men det skulle ju vara tänkbart att instifta den svenska Fandomen-orden, vars medlemmar högtidligen förses med hatt, trenchcoat och beaniering, och vars ordenskapitel går ut på att samlas på ölhak och dricka mjölk. Jag måste i ärlighetens namn tillstå att jag inte ser någon lysande framtid i svensk fandom för denna typ av aktivitet, där inomhussittningar i hatt och trenchcoat och nykterism är stående inslag, men nog skulle de märkas alltid, Fandomenriddarna. Tjugo spänn kostade den för övrigt. Mjölken, alltså.

Simons bror Samuel ville också utmärka sig dryckesledes, och frågade personalen om den stora starka i dagens tips - i dag som alla dagar stekt skosula med en stor stark - var utbytbar mot en stor cider i stället. Frågan kunde inte besvaras direkt, utan fördes vidare ut till någon bakom kulisserna, förmodligen till kocken från helvetet. Som ni säkert redan inser var chansen att svaret skulle bli ja ungefär lika stor som att Bellis skulle lovprisa turkisk kultur. Nix, ville Samuel ha en cider till var han tvungen att betala några tior extra. Efter att klentroget ha diskuterat saken med servitrisen valde han att plocka upp plånboken och betala straffavgiften för att välja undermåliga drycker till maten. Den här principen är annars intressant. I hur många sammanhang skulle man komma undan med att avgiftsbelägga folks dåliga smak? Tänk er den systembutik där spanskt rödtjut av sämsta märke är dyrare än fin, lagrad whisky.

A propos Williams utbud av lagad mat så måste jag få lov att redogöra för en episod som utspelade sig ett par månader tidigare. Åka hade då fått för sig att hon skulle skippa den vanliga sega skosulan och den kolesterolstinna bearnaisesåsen och i stället beställa in en grekisk bondsallad. Ni vet en sådan där med grönsallad, oliver och fetaost. Inte bara är den betydligt nyttigare, då såväl ystad fårmjölk, svarta oliver som grönsallad slår varje ingrediens i Williamsbiffen i detta avseende - och då jämför jag även med grillkryddan på de hårdfriterade pommes fritesen - utan den är ju dessutom i princip omöjlig att misslyckas med. Ingen av ingredienserna i den kräver tillagning av den samhällstjänstdömde yngling som i Williams kök står och försöker att självstudievägen kompensera för alla hemkunskapslektioner han en gång skolkade från; det handlar bara om att blanda ihop färdigköpta produkter.

Efter att ha beskådat Williams grekiska bondsallad ställs man då inför ett intressant problem. Hur kunde detta missfoster uppstå? Här är flera teorier möjliga. En är att Williams kök har sin egen get, ett gammalt åbäke som man skär en biff ur med jämna mellanrum för att kunna erbjuda matsedelns ickevegetariska alternativ. Ur detta stackars djur pumpar man kanske en mjölkliknande substans också, som man förvandlar till ost på något svårbegripligt sätt - att låta den stå ovanpå diskmaskinen tills all vätska dunstat är en metod som osökt slår mig. En alternativ teori är att man i stället övertog en hundrakilos tunna med svartfeta - en av de mindre vanliga smuggelvarorna under det glättiga åttiotalet - av den förre ägaren, en tunna som nu efter att ha stått öppnad under alla dessa år man snart kan se botten på. Särskilt efter att skrapet lagts på tallrik och ställts fram under Åkas näsa med de inställsamma orden "Det blir femtiofem kronor, tack".

Ingen av dessa teorier förklarar emellertid de torra svarta rugbybollsformade gummitingestarna som låg insprängda mellan ostbitarna. Ingen teori jag kan komma på förklarar å andra sidan dem. De skulle förtjäna en egen utredning på livsmedelsverket.

Så jo, jag tror nog att jag vet vem som hamnar mot väggen först när Jolkkonens trotskistiska samhällsomvälvning kommer.

Under tiden kastade någon av oss ett getöga på den stora projicerade tevebilden och ropade förvånad till. Den här jätteteven hade fram till dess varit ett irritationsmoment, och förblev det tills vi insåg att personalen för att inte helt störa ut jukeboxen medvetet hade skruvat ned ljudvolymen på teven, och för att inte störa ut teveljudet lät jukeboxen stå och ljuda ovanligt tyst. Resultatet blev att bakgrundsljudvolymen för en gångs skull inte saboterade alla försök att konversera. Men det var inte det som attraherade vår uppmärksamhet, utan att fotbollsmatchen verkade spelas mellan Elf och Hel. Dödsgudinnans underhuggare mot alverna med andra ord. Genast fick matchen ett helt annat intresse för oss, och både vi och de åskådande orcherna på andra sidan lokalen jublade högt när alverna kvitterade helvetesodjurens 1-0-ledning. Men detta förklarade inte lappen utanför damtoaletten som artigt bad folk att inte gå på toaletten i skock. En renvaktare som ogillade hjordar? Denna gåta har ännu inte fått sitt svar.

Den Uppsalafanniska jordnötsteorin är inte längre kontroversiell i Sverifandom. Överallt kan man höra fans slänga sig över andras tallrikar och sno åt sig pommes frites, skivade tomater eller kycklingnuggets med det välbekanta stridsropet "Jordnötter!" Än så länge har däremot ingen genomarbetad teori utvecklats för att underbygga och förklara detta synsätt. Det har ansetts axiomatiskt att jordnötter är allmän egendom. Vissa har försökt att blanda in Proudhon i detta, men med tanke på att regeln att alkoholhaltig dryck inte är allmän egendom är lika välförankrad, så inser man att det inte är riktigt så enkelt. En liten bit på vägen mot en jordnötsbaserad fanekonomisk teori var nog den insikt som slog en fan vid andra bordsändan på det här majmötet när en portion glass kom in på bordet och vår vän - som jag låter vara anonym - spontant utbrast "Vaniljglass är produktionsmedel och ska nationaliseras!" Vi har inte fjärmat oss så oerhört långt från Proudhon här, men - handen på hjärtat - med en princip som säger att vissa saker som inköpts för personliga medel överhuvud taget med självklarhet kan vara allmän egendom, så lär eventuella förklaringsmodeller hamna någonstans i närheten av Proudhon hur man än vänder och vrider sig. Men uttalandet "Vaniljglass är produktionsmedel och ska nationaliseras!" skulle lika gärna ha kunnat uttryckas som "Vaniljglass är jordnötter och allmän egendom!". Ur denna ekvivalens lär vi oss att det är fansens övertagande av produktionsmedlen det hela handlar om. Så när du i fortsättningen gamar åt dig din bordsgrannes klyftpotatis så utför du en medveten fanpolitisk handling avsedd att föra oss ytterligare en smula närmare den 200:e fandomen.

Klockan 21.56 åkte Happy Hour-skylten in från gatan, futtiga två timmar och femtiosex minuter efter att de lyckliga stunderna upphörde. Vi tittade oss nyfikna omkring för att se om det gick att lista ut vad som gjorde att skylten plötsligt togs ur tjänst. Var inte pubägaren lycklig längre? Hade någon av fotbollsorcherna rövat med sig hans underåriga dotter på sin väg därifrån? Hade lappen utanför dammuggen avlägsnat sig från sin post? En av oss släntrade förhoppningsfull fram till bardisken för att utröna om priset på Double Diamond månne hade halkat ner fem spänn igen, men icke. Inte heller såg han så dyster ut, ägaren, där han spejade ut över öldrickare, backgammonspelare och Simon.

Hade han tittat närmare hade han kanske blivit lite ledsen, för Björn X tappade en jordnöt i sitt ölglas. Vi kisade intresserat åt jordnötens håll, och efter en stund flöt den upp till ytan. Uppenbarligen hade den då drunknat. Det tog jag som en fin vink om att det var dags att bege sig hem igen. Innan jag sätter punkt för denna drapa vill jag låta Sten komma till tals med ett gott råd: "Om du andas öl ska du inte hoppa upp och ner, för då kommer det att skumma i lungorna."