Biskop Hattos armar

En rapport från den fjärde Lunconen, oktober 2016

Jag ser skriften på väggen: Vi ankommer strax till Lund C. Det känns lite obehagligt. Skrift på väggen förknippar jag med Belsassar och ond, bråd död. Jag undrar om SJ har tänkt på den saken? Sedan är jag i och för sig förvissad om att “מנא, מנא, תקל, ופרסין” inte uttyds “Vi ankommer strax till Lund C”.

Det är härligt med långa tågresor till kongress. De är bland de bästa minnena jag har av mina första år i fandom, resorna till Göteborg. Då var vi ofta ett gäng från Stockholm/Uppsala som åkte ner tillsammans, med väskor fulla med öl som vi drack under resans gång. Kanske hade någon med sig en reseskrivmaskin och några stenciler, så att det gick att ockupera en kupé och ägna sig åt fanac. Icke så år 2016. Högtalarna basunerar torrt ut att på grund av utskänkningsreglerna får ej medhavda alkoholdrycker förtäras å tåget. Å andra sidan sitter jag ensam och utan skrivmaskin, så det kanske kan göra detsamma. Istället plöjer jag förbluffad M. R. Careys “The girl with all the gifts”. En zombieroman som är bra. Vad var oddsen för det? Så det är fortfarande härligt med långa tågresor till kongress.

Lund är litet, väldigt skånskt och välförsett med kullerstenslagda gator. Jag gillar Lund. Här hade jag gärna pluggat tänkte jag när jag var här första gången i vuxen ålder och staden gör samma intryck på mig denna gång. Mitt hotell heter Oskar. Det är fuktigt i luften, men regnar inte direkt (och åskar så klart inte heller). När jag stod på perrongen i Stockholm och väntade på det något försenade tåget ringde hotellets ägare mig och förvarnade om att rullgardinen på rummet var trasig – den skulle gå att dra ner men inte att dra upp. Annars skulle rummet vara bra och det är det också, och informationen om rullgardinen stämmer, kan jag konstatera när jag efter att ha irrat lite i Lund hittar hotellet. Jag lassar in min packning, som även består av danska böcker som jag tänkt försöka att få den inbitet dansktalande Knud Larn att köpa, och några franska pocketar som jag tänkt skänka till den frankofone tolkienisten Patrik Centerwall. Jag kommer, visar det sig senare, att lyckas utmärkt bra med bägge uppdragen. Knud betalar mig (eller rättare sagt Alvarfonden) 200 svenska kronor för de danska böckerna och Patrik tar glatt emot de böcker jag trycker i hans oförberedda händer, och kommenterar senare att han förmodligen till och med tänker läsa en av dem. Dessvärre snubblar jag över John-Henri, som överräcker en påse med blytunga böcker som välvillig donation till Alvarfonden. Han brukar göra så när vi möts.

Det har säkert inte undgått någon att vi nu är inne i rapportens fjärde stycke, om jag inte får för mig att disponera om den utan att minnas att uppdatera denna mening. Skulle detta inte vara rapportens fjärde stycke ska du veta att det en gång i tiden var det. Hursomhelst bör jag nämna att evenemanget jag är på väg till är Luncon 2016, som egentligen borde ha hetat Luncon 4, för att vara konsekvent. Det är den första sf-kongressen i Lund sedan Luncon 3, som inte hette Luncon 1987. QED. Jag har vid denna punkt som du förstår just nått Lund. Eftersom kongressen bara håller på i två dagar har de visa skånefansen bjudit in till vad de blygsamt kallar för informell uppstart, på puben Bishops Arms.

Jag har i många år undrat hur många armar den där biskopen egentligen har. De verkar likt många andra reliker vara utspridda över världen, och antagligen var karln en bläckfisk. I just detta fallet är dock inte svaret “många”, utan “två”. Två armar och de sitter fast på en ung man som tappert men inte särskilt framgångsrikt försöker att betjäna den betydligt mer mångarmade kundskaran. Denna skara innehåller personer som Tomas Cronholm, Pernilla Leijonhufvud, Britt-Louise Viklund, Karl-Johan Norén, Michael Pargman, Tommy Persson och Anders Holmström. Tydligen fanns det fler fans på plats fram till strax innan jag gjorde min entré. Månne tog de med sig några av biskopens armar när de gick.

Vi sitter och språkar i ett par timmar, som fans ofta gör. Sedan går jag därifrån för att komma i säng, vilket även det med åren har blivit en ritual.

Den första kongressdagen inleds med frukost. Hotell Oskar visar sig vara en del av ett gästgiveri-imperium, som förutom hotellet med tolv rum även består av ett litet creperie runt hörnet som serverar frukost. God, lagom hipstrig frukost med apelsinjuice, skramlande ägg, våfflor och surdegsbröd. Jag slår mig ner bredvid Therese Norén som övergivits av Karl-Johan, som är en så vänlig själ att han erbjudit sig som gopher och tagit sig till kongressen redan. Så vänlig är inte jag. Jag äter upp, återvänder genom duggregnet till hotellet, borstar tänderna, packar ryggsäcken och ger mig ut på vandringen till IOGT-huset på andra sidan Bantorget. Lund är inte stort.

Kongress på IOGT. Den som hade föreslagit det i svensk fandom på åttiotalet hade blivit utskrattad. Å andra sidan bestod den svenska fandomen på den tiden till 75 % av unga män, och en del kvinnor, i åldrarna 18 till 27. Det visar sig så klart fungera alldeles utmärkt med kongress på IOGT. För att gardera sig har arrangörerna i programmet påpekat att det finns en pub på andra sidan torget, precis bredvid mitt hotell faktiskt. Så vitt jag vet är det ingen av kongressens deltagare som ser sig nödd att uppsöka denna.

Med drygt åttio medlemmar är Luncon 2016 både en högst normal liten svensk kongress och en väldigt ovanlig liten svensk kongress. Till formatet och lokalerna påminner den starkt om de små kongresser svensk fandom var van vid fram till Eurocon 2011. Vad som gör den annorlunda är att den arrangeras av fans som bara har sett de kongresser som arrangerats sedan dess, så ambitionsnivån är satt därefter. Det är både väldigt märkligt och det mest självklara i världen. De små kongresserna brukade vara inte bara små, utan även ganska oambitiösa. Vi skaffade en billig lokal, brainstormade ihop ett program och sedan var det bara att tuta och köra. När jag ser upplägget här förstår jag bättre varför delar av kommittén har känt sig pressade.

Luncon 2016 har en riktig invigningsceremoni där kommittén presenterar sig utstyrd så att den går att känna igen (jag noterar road att Åkas idé från arbetet med Kontrast, att kommittén skulle ha ordensband på sig för att synas, verkar ha kommit för att stanna), programmet går i tid, det finns kaffe, te och fika gratis under hela kongressen. Faktum är att varenda bordsyta på kongressen är fylld till brädden av smörgåsar, frukt, bullar och kaffebröd, i alla upptänkliga varianter (för allergiker, veganer, astmatiker, vegetarianer, pastafarianer), kaffetermosar, tetermosar, muggar, glas, koppar och något mer som jag inte kan identifiera. Förmodligen något religiöst.

På väg in till kongressens första programpunkt springer jag in i Jan-Erik Zandersson. Jag tittar på hans badge. Han tittar på min. Ser man på, säger jag, det var inte i går! Vi har nog aldrig träffats, svarar han. Där tar han fel. Jag sitter till och med på bildbevis. Jodå, säger jag, vi sågs ju på världskongressen i Haag, 1990. Sedan måste jag slita mig.

Torill Kornfeldt är alltid väldigt intressant att lyssna på. Desto märkligare att jag aldrig har lyckats höra något av hennes bejublade föredrag om genetik eller anatomiska besynnerligheter. Jag tar igen det nu, trots att föredraget börjar kl 10.00. Kommer mammuten att göra comeback? Borde mammuten göra comeback? är temat för föredraget, och naturligtvis är det knutet till hennes nyligen utgivna populärvetenskapliga bok i ämnet. Mycket intressant, och jag får veta saker om ariska kor och grodor som spottar ur sig sin avkomma som jag inte visste tidigare. All kunskap finns i fandom, brukar det sägas.

På väg ut från kongressens första programpunkt springer jag in i BAGS. Inte heller honom har jag sett på ett tag, även om jag inte minns exakt hur länge det är sedan. Jag slås av hur intakt hans Strängnäsdialekt är, fyrtio år sedan han flyttade från staden. Inte låter väl jag så där? Strängnäsfandom, menade BAGS i ett brev till mig i mitten på åttiotalet, utmärks av att den så fort den kan flyr hemstaden och visar därmed hur intelligent den är.

Utanför huvudprogramsalen finns en utställning över lundafandoms historia, med fotografier från gamla kongresser. Jag fotograferar av ett par av dem, en med en ung och ännu högst levande Eva Sejby, och en med en ännu yngre Åke Bertenstam.

Jag hinner med en kopp kaffe innan det är dags för nästa panel, om tidsresor. Den flyter på fint och panelisterna har en del roligt att säga, även om flera beklagar att de glömt sina anteckningar hemma. Men vad är detta: två programpunkter redan och klockan är inte ens tolv! Men så är det ett bra program de har knåpat ihop, arrangörerna.

Under lunchpausen besöker jag antikvariatsmässan i Stadshallen, och köper två böcker av John Annas som numera är innehavare av Johns antikvariat i Fågeltofta. Han visar några rariteter för mig och jag inser att jag gärna skulle ta en tur till Tomelillatrakten någon gång, och besöka antikvariatet. John har många godsaker. Lunch hittar jag sedan i saluhallen strax bortom Botoxtorget. Jag misstänker att torget heter något annat, men jag vill inte förstöra upplevelsen genom att ta reda på vad. Felhörningen är ett nobelt djur.

Återbördad till kongressen tar jag del av Jesper Stages föreläsning om interstellär handel. Han har hållit den ett par gånger tidigare, men jag har lyckats missa den. Många roliga kommentarer om rymdberättelsers styrkor och svagheter, sedda ur en ekonoms ögon. Mer sånt!

Jag slår mig ner i umgängesrummet och insuper visdomar från Zandersson och BAGS. Om jag fick göra det oftare skulle jag vara såväl visare som lyckligare. Vi diskuterar av någon anledningar kongresser i Norge. Zandersson försöker att minnas om det var Kringcon som han körde till tillsammans med John-Henri. Han råkar nämligen vara den siste överlevande handledaren från John-Henris tid som övningskörare. Jag och BAGS begrundar detta i tystnad ett ögonblick och tittar sedan upp samtidigt på varandra. Vi konstaterar att flera mystiska försvinnanden från det sena åttiotalet nu fått sin förklaring. Alla dessa fans som övningskörde med John-Henri och sedan aldrig syntes till igen. Vi trodde att de gafierade. Efter ett tag kommer vi fram till att det måste ha varit Intercon 89, inte Kringcon.

Den stora nattens vålnad heter en svart/vit amatör-sf-film av och med Dénis Lindbohm, inspelad 1956. Alla har sett den utom jag. Under en lång rad år i svensk fandom gick det inte att gå på kongress utan att få den nedkörd i synnerverna. Jag upplyser dem jag sitter och samtalar med om att jag aldrig har sett den. Menar du allvar? undrar de.

Den är inte oäven. Särskilt inledningsscenerna imponerar på mig. Jag nämner detta för John-Henri efteråt. Menar du att du aldrig har sett den? undrar han.

På kvällen avhålls en informell kongressmiddag på Glorias. Vi är ganska många, fler än vad restaurangpersonalen har uppfattat att vi ska vara, men efter en viss förvirring lyckas de placera oss i alla fall, om än i två skilda rum. När man sitter på en middag har man bordssällskap, och vilka man hamnar bredvid är lite lotteri. Det kan vara gamla vänner eller nya fiender, fans som är underhållande eller fans som har intressanta saker att säga. Man kan ha mer eller mindre roligt. Det är lite lotteri. Jag känner samtliga mina bordskamrater sedan tidigare utom kvinnan till vänster om mig, och de är alla hyvens fans. Men hur mycket lotteri det är står klart först när vi har pratat ett tag, eftersom jag då inser att jag drog en riktig vinstlott i form av Elisabeth Östnäs. Kongresser är bra. Då och då träffar man på roliga människor som man aldrig hade mött annars.

Tiden rinner iväg och efter fem timmar är vi bara ett drygt halvdussin kvar. Innan de går förvarnar Therese och Karl-Johan mig om att vi inte kommer att ses till frukost, eftersom de ska vara på kongressen tidigt. När jag tänker gå hem lockar Holmström med mig och Tommy, Michael, Jens Mattsson och Emma Vallée till en bar i närheten med det strindbergska namnet Inferno, och det är jag tacksam för. Brown ale med kaffesmak. Månadens godaste öl för mig.

På söndagsmorgonen träffar jag Therese och Karl-Johan till frukost.

Jag missar kongressens första programpunkt om J. H. Rosny. Det lät förvisso som ett torrt föredrag men jag blir upplyst om att det inte alls var det. Det hade jag bort kunna inse, eftersom Knud Larn är allt annat än en torr människa. Därefter kommer de enda två programpunkter som jag tyckte lät riktigt intressanta, och naturligtvis går de samtidigt. Krockarna är det som utmärker ett bra program. Jag skippar således “Språk inom SF” och går för att lyssna på John-Henri, Kristina Hallind och Zandersson berätta om Skånefandom genom tiderna, från de äldsta tiderna till Luncon 3. Dénis ande hänger tung över rummet och ventilationssystemet låter konstigt. Mina tankar går till filmen Alien.

Vi hamnar åter i umgängesrummet, där kaffe spelar den roll som öl annars brukar spela i kongressbaren, med liknande resultat. Zandersson spekulerar i hur praktiskt det vore om man kunde bedöma böckers kvalitet på lukten. Tänk på alla blinda barder som skulle kunna omskola sig till antikvariatshandlare, förvisso ingen framtidsbransch det heller men när såg du senast en blind bard? Över huvud taget pratar vi mycket böcker runt detta bord. Vi pratar om boksamlande, om att hålla sig à jour med fältet, om Stephen King. Emma beskriver hur de räddade hennes morfars boksamling från att skingras och kastas. Kristina Hallind, med en mängd tunga kartonger på vinden, lystrar när jag nämner att det går att donera böcker till Alvarfonden, och ännu mer när Emma beskriver sina planer på att starta lånebibliotek i lägenheten. Zandersson blir så engagerad av dessa bokdiskussioner att han köper John-Henris Dark Tower av mig, just som jag hade börjat förlika mig med tanken att tvingas släpa dem till Storvreta.

Lise konstaterar att jag underlåtit att supa Niels full denna gång. Jag tror att hon är tacksam, men det är lite svårt att vara helt säker. Samtidigt inne i programrummet, får jag veta senare, har en berusad lundabo tagit sig in och avbryter panelen om vad liv är med att föreslå att vi borde bygga ett flygande tefat ute på gården. Det kanske vi borde ha gjort.

Istället hålls en avslutningsceremoni och kongressen tar slut. Det känns lite lustigt att säga Vi ses på fredag i Reykjavik! till några när jag baxar ut bagaget genom dörren för att tillsammans med Maria Nygård bege mig mot tåget.

Magnas gratias Fia, causa sine qua non.