Vila i frid, Dave
Lite mer än ett år efter det att Gary Gygax lämnade oss har nu den andre giganten från rollspelshobbyns gryning, Dave Arneson, också förlorat sista striden mot sin cancer. Nu har alltså mannen som skapade konceptet Dungeons i Dungeons & Dragons tillslut lagt tärningarna på hyllan.
Som jag sade förra året har alla kulturer någon sorts BNF, hjälte eller föregångsfigur, vars visioner en gång lade grunden till det man idag lever i och uppskattar som en del av ens liv och vardag. Ibland glömmer vi bort att tacka dem medan de ännu är ibland oss för vad det gjort, eller vi kanske inte ens inser hur mycket vi har föregångarna att tacka för det vi idag tar för givet. Jag kommer osökt att tänka på vad jag läste i Banana Wings där Mark skriver om hur han under flera år avfärdat Jack Speer som en fan som inte gjorde annat än att kritisera folks stavning i FAPA utskick. Naturligtvis insåg han när Jack väl vad död hur mycket han gjort, och hur mycket han betydit för fandom. Tyvärr är jag rädd att David Arnesons frånfälle kommer bli precis ett sådant tillfälle att upptäcka att det var han som låg bakom alla de där saker som andra senare slog mynt av och gjorde till allmängods. Saker är ju den att många av de innovativa greppen med den nya typ av spel som rollspelen var vid 1970-talets början var just Arnesons uppfinning. Själv var han helt enkelt inte den som gjorde någon större affär av det.
Precis som jag skrev för ett år sedan är det oräkneliga sätt som dessa kreativa genier influerat så mycket av poulärkulturen och därmed även flera av de som idag skriver fantasy eller skapar fantastik på tv, film eller i datorspel. Det sistnämnda gäller väldigt konkret för Arneson, som under senare år undervisat i speldesign för datorspelsutvecklare.
Själv har jag blivit inspirerad av Daves Blackmoor kampanj för mitt eget rollspelande. Faktum är att den inte bara är den längsta kontinuerliga rollspelskampanjen (1970-2009), utan även en skådeplats för tre generationer rollspelare som i sin fantasi skapat och upplevt förunderliga äventyr i främmande världar. Drömmar och visioner om äventyr binder samman oss alla som läser, skriver och spelar fantastik. Drömmen lever.
Uther, Once And Always
The Father of Roleplaying is dead.
Requiem aeternam dona ei, Domine: et lux perpetua luceat ei
1938–2008
På morgonen för två dagar sedan dog E Gary Gygax. Det kan tyckas vara en händelse som verkar vara relevant enbart för de närmast sörjande, men det har visat sig vara en händelse som berört många. För de som inte vet det var det alltså Gary och en annan person vid namn Dave Arneson, som skrev Dungeons & Dragons, och därmed i mångt och mycket skapade hela rollspelshobbyn. Ser man sig om i blogosfären så dyker det upp postningar om personliga minnen och liknande. Vad som hänt är ju att en hobby, en rörelse, har tappat en av dem som var med från början. En av dem som skapade det som man känner är ens identitetsskapade grupp med barndomsupplevelser och likande.
Fandom är också något som skapat mycket sociala relationer, minnen och upptåg. Precis som att rollspelsfandom nu reflekterar över sin historia och sitt ursprung, så har sf fandom gjort det. Det har skrivits ganska mycket om fanhistoria, och för många är det viktigt var fandom kommer ifrån, och hur man kan hålla kontakt med traditionerna och folk som är bärare av dessa.
Själv har jag läst Rob Hansens "Then" och haft mycket nöje av det. Så vitt jag vet finns det ingen liknande översikt över svensk fandomhistoria, men jag kan ha fel. Jag har läst lite av Denis kolumner i VÄ, och jag tycker mig minnas att en del av den reflekterade lite över Denis äventyr i den svenska fandoms födelse. Denis dog ju härom året, och en del andra som var med i början har väl även de börjat falla ifrån. Det är alltid en tid för självreflektion när grundarna försvinner. Hur hamnade vi här? Håller vi traditionerna levande? Vill vi? Vart är vi på väg?
En social sammanslutning som inte har traditioner att vårda, och känner sitt förflutna kan lätt drabbas av generationsklyftor med åtföljande problem, tror jag. Det finns alltid en fara om fansen blir äldre och äldre att det tillslut inte finns någon fandom kvar. En del tycker detta inte är ett problem, egentligen. Men, frågan om hur man får in nytt blod medan man samtidigt håller kontrakterna med "det gamla gardet" upptar folks intresse, både inom spelhobbyn och inom fandom.
Så, medveten om hur fenomenalt annorlunda populärkulturen skulle sett ut utan Gary (t.ex. antagligen inget World of Warcraft), tänker jag på mina egna kontakter med fandoms historia. Jag har ju träffat och pratat med Lars-Olov Strandberg, som varit på i princip alla kongresser i Sverige sedan det började, och jag har läst lite om Denis och de andras bedrifter. Fandom har ju faktiskt påverkat världen en smula även den. En eller annan har ju som ung läst sf och fanzines och bestämt sig för en karriär inom vetenskap.
Lite sorgsen känner jag mig allt, och kanske inte så sammanhängande som man kunde önska. Dock kan man kanske både inom sf fandom och rollspelsfandom då och då behöva en spark därbak och en påminnelse om vad det en gång var som kickstartade folks fantasi. Om inte annat kan det ju sporra till nya storverk.
Vila i frid, ni som gått före.