Doctor Steel

Världen innehåller för mycket dumt och dåligt. Låt oss fylla den med skoj, och vara mer lekfulla! Leksaker åt alla!

Det låter bra, om än en smula för sötsliskigt kanske. Fast inte om man är en galen vetenskapsman, och kombinerar budskapet med att hävda att man tänker ta över världen. Med robotar.

Gulliga saker är suspekta, inte riktigt trovärdiga. När Doctor Steel kombinerar visionen om en roligare värld med sitt fascistiska bildspråk och sin emellanåt skräckfilmsaktiga musik blir resultatet lustigt nog inte bara ett ironiskt uttalande om utopins omöjlighet, utan en mer äkta känsla av att drömmen om Bra Saker trots allt är giltig.

Doctor Steel är musiker, artist, designer, kulturpersonlighet. Han lever på samma populärkulturella metanivå som till exempel den maskerade proggaren (och allt annat som förekommer i Kapten Stofils tidning), fast är mer multimedial. Definitivt befriad från gullighet.

Han är också ledare för en armé av leksakssoldater. Alla kan gå med.

Jag gillar Doctor Steel. Jag har tittat på hans roliga propagandafilmer en massa gånger, och spelar hans musik då och då (hittade den först på hans Myspace-sida). Någon leksakssoldat blir jag ändå aldrig. Folk som marscherar i takt, även om det är i ett försök att vara i otakt med alla andra, ger mig alltid skräckrysningar. Obehagskänslor. Jag kan inte med att gå med i någon armé, där går gränsen för mig.

Men jag kan ju uttrycka vissa sympatier för Saken. Och cylinderhattar. Och labbrockar i blank PVC. Och robotar. Jag citerar:

As World Emperor, Dr. Steel strives to rebuild the world, free from boredom, fear and war. Creating a place where fun is the top priority.

(Fast jag föredrar förstås i praktiken att ersätta hans "singular vision" med en massa spretiga parallella visioner.)

Gå nu allihop och roa er med webbskojigheter i Doctor Steels bistra och flashifierade leksaksland!