Dags att babbla lite osammanhängande om årets brittiska påskkongress kanske, den sextionde nationella sf-kongressen – därav namnet LX 2009. (Jag påbörjade en kort rapport från kongressens första dag under själva kongressen, men sedan krävde hotellet att man betalade 40 pund för tillgång till det trådlösa nätet under helgen, så det blev aldrig av att posta den.)
Hedersgäster var Jon Courtenay Grimwood, Tim Powers, David Lloyd samt Bill och Mary Burns. Jon, Tim, Bill och Mary hade jag stött på tidigare, men David Lloyd hade jag ingen aning vem det var. Det vet jag däremot nu – det var den trevlige mannen i övre medelåldern som slog sig ner vid vårt bord i lobbyn på fredagsmorgonen för att prata och bjöd oss på öl. Det fanns ett väl tilltaget område bredvid baren i hotellobbyn med ett hundratal sittplatser där man kunde sitta och umgås mellan (eller i stället för) programpunkterna – det bästa påskkongresshotellet sedan Adelphi i Liverpool i det avseendet.
Baren
Programmet var bra, de delar jag såg, även om inget kändes oförglömligt. De två intervjuerna med Tim Powers var oerhört underhållande – Tim är en av de roligaste scenpersonligheterna inom sf-/fantasyvärlden. I samband med kongressen släpptes John Berlynes illustrerade Powers-bibliografi Secret Histories, ett överdådigt vackert bokverk som såldes för bara 35 pund. (De böcker vi köpte kan förresten beskådas på LibraryThing. I år blev det 24 nya böcker, färre än tidigare år, men vi börjar bli kräsnare i takt med att samlingen sväller.)
Jag gick på en paneldiskussion om överskattade böcker – Classics that aren't – men den var ganska tråkig, exempelvis satt Rog Peyton i en kvart och spydde ospecificerad galla över Philip K. Dick, så jag gick därifrån efter en halvtimme. Konstutställningen öppnades under festliga former med cocktailparty i orangeribaren på andra våningen, en tjusig inglasad sak med dekorativa växter i, där hotellet bjöd på öl och vin; de sponsrade nämligen utställningen.
Panelen om romanerna på slutlistan till årets Arthur C Clarke Award var intressant. Jag har inte brukat gå på den men det är så många som framhållit den som en av de mest värdefulla panelerna på påskkongresserna så jag slöt mig till flocken i år. Panelen var ganska oense, men jag vet i alla fall att jag inte ska läsa Martin Martin's on the Other Side av Mark Wernham. Besläktad med Clarkepanelen var naturligtvis den högtidliga utdelningen av BSFA-priserna, där romanpriset i år gick till Ken Macleods The Night Sessions. Lördagens stora tillställning var en konsert med National Festival Orchestra, som spelade bl a Beethovens sjätte symfoni i stora programsalen. Helt fantastisk upplevelse att få höra en symfoniorkester i salongsmiljö och inte i en konsertsal. Det var första och förmodligen sista gången i mitt liv. Stort tack till Vince Docherty och resten av kommittén för den upplevelsen!
På söndagkvällen var det skandinaviskt party i ett av rummen, framförallt organiserat av Herman Ellingsen. Lyckat, som vanligt. På måndagen fick jag en chans att för första gången se hela Dr Horrible's Sing Along Blog i ett svep; den var ju uppdelad i tre delar när den sändes på webben i höstas. Den vann på att ses som en helhet, men är fortfarande inget jag kommer att skaffa.
Det kom ut ett nyhetsblad under kongressen som går att ladda ner från LX 2009:s webbplats. Nästa års påskkongress heter Odyssey 2010 och äger rum på Radisson Edwardian på Heathrow, precis som i fjor. Var kongressen hålls 2011 är däremot fortfarande inte spikat. Ingen hade lagt något bud, men det finns tydligen några som håller på att undersöka förutsättningarna för ett bud att läggas fram under nästa påskkongress. Mer om det på Novacon i november, lovades det.
Ska jag sammanfatta? Årets påskkongress var kanske den jag trivts bäst på hittills – mest för att jag lär känna fler brittiska fans för varje år. Utmärkt hotell, även om de tyvärr hade färre än 250 bäddar, så de flesta deltagarna tvangs bo på andra hotell i Bradford. Rikligt utbud av real ales till vettiga priser i barerna (fast nästan bara blond ales, tyvärr – inte den mest spännande typen), bra frukost. Som sagt var programmet trevligt, inklusive det fullspäckade fanprogrammet, lite mindre dealers' room än vanligt, fast å andra sidan nästan bara böcker och inte så mycket kläder och annat trams.
En av påskkongressens hjärtpunkter är Dealers' Room, eller Book Room, där försäljare av nya och begagnade böcker breder ut sina varor. Här finns även möjlighet att handla T-tröjor, smycken, hantverk och krimskrams med sf/fantasy/horroranknytning, och att köpa medlemskap i kommande kongresser, men för mig är det böckerna som är huvudsaken, även om jag har köpt både örhängen, mantelspännen och tröjor i Dealer's Room förr om åren. Det var väl 12-15 olika bokhandlare i år, hälften av dem stora etablerade försäljare med tusentals böcker i lagret, resten folk som sålde av sina egna samlingar, eller sålde böcker för att samla in pengar till välgörenhet. Totalt många tusen böcker hursomhelst, framför allt sf, fantasy och skräck men även en del annat. För några år sedan köpte jag ett dussin Gerald Durrell-böcker på en påskkongress, till exempel.
Det låter lite på mina inlägg som om jag har gått på varenda påskkongress sedan de instiftades, eller åtminstone sedan jag föddes - det stämmer inte alls. Jag tror att årets Eastercon är min åttonde eller möjligen nionde, och det är inte så mycket att komma med, men jag har iallafall lärt mig att resa till England med en hel del tomt utrymme i väskorna, för att få plats med alla böcker. Det är ju så att man köper böcker ändå, trots att det varken är svårt att få tag på dem i Sverige, eller ens dyrare nu när momsen har sänkts; Internet kan ändå aldrig ersätta ett Dealers' Room, jag skulle aldrig frossa på samma sätt på Amazon. Jag har ärligt talat inte riktigt koll på hur många böcker vi har köpt i år. Det visar sig. Har bara hunnit läsa en av böckerna ännu, Caroline Stevermers A Scholar of Magic, som jag kanske recenserar någon gång snart. (Den var bra!)
[Tillägg, något senare:]
Jag fick just syn på en av kongressens hedersgäster som gick förbi, och kom på något jag hade tänkt skriva i dethär inlägget. Rog Peyton, som är fanhedersgäst, är en av de försäljare som återkommer varje år, fast han är pensionär och har sålt sin rörelse (det är en helt annan historia). När han blev avtackad på avslutningsceremonin sa han ungefär att "det är märkligt, det är det, att den som har lurat av er era pengar varenda år blir hedersgäst". Vilket väl säger en del om hur viktigt bokrummet är.
Påskkongressen på Radisson Edwardian vid Heathrow ligger på dödsbädden. Hedersgästerna har varit utmärkta, China Miéville, Neil Gaiman, Tanith Lee, Charlie Stross och Rog Peyton. Det är svårt att komma ifrån att påskkongressen är höjdpunkten på kongressåret. Det är inte bara kvaliteten på programmet, utan också den starka traditionen bakåt. Här finns många fans som började gå på kongresser på 50- och 60-talen, samtidigt som den yngre generationen i 25-årsåldern är månghövdad och synlig. Jag träffar folk som jag bara träffar en gång om året eller vartannat år eller vart femte, som kan berätta om hur det var förr och andra som jag aldrig har sett förut. Det är inte väsensskilt från en svensk kongress, det är bara så mycket större. Större bredd, mer program, fler människor, bättre panelister. I år var vi dessutom fler svenskar än vanligt.
På lördagskvällen hade vi en synnerligen lyckad skandinavisk fest. Vi höll den i en del av en inglasad atriumgård med små vattenfall och annat och det var packat med folk som drack små muggar med brännvin och punsch av olika slag, drack öl som vi köpt under en djärv räd till ett lokalt Tesco och mumsade på lakritsbåtar, Ahlgrens bilar och pepparkakor. Geoff Ryman och Chris Priest hängde vid baren och pratade minnen från svenska kongresser med oss.
Jag tror inte på Gud men om han finns kan han vara China Miéville. Allt han säger är välformulerat och övertygande, och i likhet med en del andra välkända figurer i fandom talar han med grammatiskt perfekta meningar som håller ett LIX-tal på 74. En John Clute med ett mänskligt ansikte. Sedan håller man inte alltid med honom när man har fått en chans att fundera på saken, men så länge han pratar ifrågasätter man inte. Ungefär som jag föreställer mig att fallet är med Gud.
Nej, nu måste jag tillbaka till Dead dog-festen och hjälpa till att tömma baren. Linnéa är på Buffy singalong och jag tittar kanske in själv på vägen till baren. Cheers!
En av de mest välbesökta programpunkterna under kongressen var Neil Gaimans hedersgästtal på söndagseftermiddagen. Jag tror att alla som ville lyssna fick plats i rummet (som rymmer ungefär 900 personer) men det var definitivt några som stod längs väggarna. Gaiman är rätt charmig, och definitivt rolig att lyssna på. Han inledde med högläsning: novellen "Orange", som han skrev på flygplanet på väg till Australien, där han skulle träffa sin redaktör och tala om att han ville dra tillbaka en novell från en antologi - så för att redaktören skulle bli glad igen skrev han "Orange". Det lär ska finnas ett videoklipp av Gaiman läsande "Orange" vid något tidigare tillfälle, här. Bra novell. Han läser bra också.
Sedan pratade han en stund om hur han hittade till fandom, och om känslan av att ha funnit sin grupp (your tribe), med anekdoter från hans första påskkongresser. Påsken 1986 var Gaiman i Glasgow på påskkongressen där; kongressen hölls i Central Hotel som ligger i centralstationen, så han klev av tåget klockan fem på morgonen och snubblade in på hotellet i avsikt att skaffa ett rum, sova några timmar, duscha och äta frukost. Förutom att det fanns en bar mellan utgången och receptionen, så det blev inget rum på hela kongressen. Så kan det (kanske) gå.
Under samma kongress satt Gaiman och pratade med en redaktör, som han försökte övertyga om att det vore en god idé att någon skrev en magisk roman om London, det vill säga om Londons magiska sidor. "Ja, gör det!" sa redaktören, vilket förbluffade Gaiman en hel del, men det var det som blev fröet till Neverwhere.
Saker ni inte visste om Neil Gaiman: av alla typer av saker han har skrivit, romaner, noveller, serier och så vidare, tycker han mest om att skriva radiopjäser. Och American Gods kom till därför att han kände att kritikerna höll på att stoppa in honom i ett fack, han-som-skriver-om-England-och-magi, efter Stardust och Neverwhere. Och när han sökte efter bra miljöer inför filmatiseringen av Neverwhere så fick han lifta med tunnelbanetåg som stannade vid nedlagda stationer för hans skull. Och han har egentligen inget alls emot att talböcker med hans verk sprids fritt, för han vill ju att folk ska läsa, eller lyssna på, det han skriver, och det är faktiskt inte ofta som man upptäcker helt nya författare genom att köpa deras böcker, utan man lånar eller får någon bok av dem, och när man har fastnat så köper man fler.
Dessutom läste han en del av första kapitlet av sin nya bok, som kommer ut om några månader. Den heter The Graveyard Book och är ett slags modern version av The Jungle Book (Kiplings Djungelboken), men i stället för att handla om en pojke som uppfostras i djungeln av vargar så handlar den om en pojke som uppfostras på en kyrkogård av spöken. Och inspiration till den boken fick han för många år sedan, när han bodde granne med en kyrkogård, i ett hus som hade en igenmurad dörr som ledde till kyrkogården. Jag förstår fullkomligt att det var fantasieggande. Ända sedan dess har han börjat skriva boken med några års mellanrum, skrivit några sidor och sedan slutat för att han inte tyckte att han var tillräckligt duktig som författare ännu, och bara skulle förstöra historien om han började skriva den innan han blev duktig nog. Men så för ett par år sedan insåg han att han visserligen inte är tillräckligt bra men å andra sidan knappast kommer att bli bättre, så det är lika bra att skriva boken nu. Det är trevligt med avväpnande självdistans.
Detta blogginlägg skriver jag sittande i en fåtölj i lobbyn på Radisson Edwardian Hotel, Heathrow, London. I hotellet ska enligt uppgift finnas över 1000 fans som har samlats till påskkongressen Orbital 2008. Det är den största påskkongressen på flera år. Delvis beror det antagligen på att kongressen hålls i London i stället för Blackpool eller Hinckley eller Skottland eller Jersey eller så; det gör ingen större skillnad för oss svenskar som ändå måste resa en bra bit för att ta oss hit och lika gärna kan flyga till Manchester eller Glasgow som London, men för britterna spelar det förstås roll.
Hur som helst, det är mycket folk här, vilket inte riktigt märks. Hotellet är stort och har en intressant layout, lite labyrintisk med många korridorer som går i oväntade vinkar, lätt att tappa bort sig själv och andra i, men rätt charmig på det hela taget. Temperaturen är ett större problem: här är kallt. Nyss var jag på en paneldiskussion med Geoff Ryman, Neil Gaiman och Louis Savy; alla tre panelisterna och moderatorn med jackor på sig uppe på scenen, Ryman dessutom med halsduk.
Det var för övrigt en alldeles utmärkt panel, som handlade om London i fantastisk litteratur och film: varför just London, vilka aspekter av staden som används, vilka böcker som gör det bra (och mindre bra), berättelser som utspelar sig i London kontra berättelser i städer som baserar sig på eller lånar drag från London, och så vidare. De kom med en massa intressanta och underhållande inlägg, och en del fakta som jag inte hade någon aning om (till exempel att lyktstolpar och andra hinder framför Buckingham Palace kan skruvas bort på 25 minuter för att skapa en landningsbana, i händelse av snabb evakuering), och berättade om personliga intryck av staden, och litteraturen kring den. Ryman och Gaiman har bägge skrivit Londonrelaterade böcker, så de hade en hel del att säga. Fast en grundläggande sak som jag tycker att de missade litegrann var det faktum att London används i alla möjliga sammanhang, och är så lätt att identifiera även när det är kamouflerat, mycket på grund av att det är så stort. Det bor 12 miljoner människor i Storlondon och jag vet inte hur många miljoner turister som kommer hit varje år; det är självklart att litteratur och film om London blir mer allmängiltig än litteratur och film om Uppsala, för att ta ett exempel ur luften.
Det är det värsta med bra kongresspaneler. Man får en massa tankar och åsikter som det inte finns något sätt att få utlopp för. (I och för sig ett problem med att läsa bra böcker också, och det har aldrig hindrat mig hittills.)
Nu är det bäst att jag slutar skriva, innan jag stryper de små pojkarna som sitter i fåtöljen intill och spelar dataspel. Det blir nog fler rapporter, för helgen har bara börjat.