fanhistoria

1938–2008

På morgonen för två dagar sedan dog E Gary Gygax. Det kan tyckas vara en händelse som verkar vara relevant enbart för de närmast sörjande, men det har visat sig vara en händelse som berört många. För de som inte vet det var det alltså Gary och en annan person vid namn Dave Arneson, som skrev Dungeons & Dragons, och därmed i mångt och mycket skapade hela rollspelshobbyn. Ser man sig om i blogosfären så dyker det upp postningar om personliga minnen och liknande. Vad som hänt är ju att en hobby, en rörelse, har tappat en av dem som var med från början. En av dem som skapade det som man känner är ens identitetsskapade grupp med barndomsupplevelser och likande.

Fandom är också något som skapat mycket sociala relationer, minnen och upptåg. Precis som att rollspelsfandom nu reflekterar över sin historia och sitt ursprung, så har sf fandom gjort det. Det har skrivits ganska mycket om fanhistoria, och för många är det viktigt var fandom kommer ifrån, och hur man kan hålla kontakt med traditionerna och folk som är bärare av dessa.

Själv har jag läst Rob Hansens "Then" och haft mycket nöje av det. Så vitt jag vet finns det ingen liknande översikt över svensk fandomhistoria, men jag kan ha fel. Jag har läst lite av Denis kolumner i VÄ, och jag tycker mig minnas att en del av den reflekterade lite över Denis äventyr i den svenska fandoms födelse. Denis dog ju härom året, och en del andra som var med i början har väl även de börjat falla ifrån. Det är alltid en tid för självreflektion när grundarna försvinner. Hur hamnade vi här? Håller vi traditionerna levande? Vill vi? Vart är vi på väg?

En social sammanslutning som inte har traditioner att vårda, och känner sitt förflutna kan lätt drabbas av generationsklyftor med åtföljande problem, tror jag. Det finns alltid en fara om fansen blir äldre och äldre att det tillslut inte finns någon fandom kvar. En del tycker detta inte är ett problem, egentligen. Men, frågan om hur man får in nytt blod medan man samtidigt håller kontrakterna med "det gamla gardet" upptar folks intresse, både inom spelhobbyn och inom fandom.

Så, medveten om hur fenomenalt annorlunda populärkulturen skulle sett ut utan Gary (t.ex. antagligen inget World of Warcraft), tänker jag på mina egna kontakter med fandoms historia. Jag har ju träffat och pratat med Lars-Olov Strandberg, som varit på i princip alla kongresser i Sverige sedan det började, och jag har läst lite om Denis och de andras bedrifter. Fandom har ju faktiskt påverkat världen en smula även den. En eller annan har ju som ung läst sf och fanzines och bestämt sig för en karriär inom vetenskap.

Lite sorgsen känner jag mig allt, och kanske inte så sammanhängande som man kunde önska. Dock kan man kanske både inom sf fandom och rollspelsfandom då och då behöva en spark därbak och en påminnelse om vad det en gång var som kickstartade folks fantasi. Om inte annat kan det ju sporra till nya storverk.

Vila i frid, ni som gått före.

Ken Slater var 20 år gammal när Storbritanniens sf-fandom kom igång på allvar. Det var 70 år sedan. Jag träffade honom senast för två år sedan, på den brittiska påskkongressen i Glasgow. Då stod han som vanligt och sålde böcker, och såg inte ut att vara en dag äldre än 75. En makalös människa.

Han har fått äran av att vara den som fick brittisk fandom på fötter igen efter andra världskriget. Så här skriver Rob Hansen:

Many who lived through this period credit Ken Slater with British fandom's eventual revival nationally. In September 1947 he published OPERATION FANTAST, which [...] sparked off the first post-war boom in fanzine publishing. OF remained associated with the BFL and Slater found himself running a department in the organisation that he describes as:

"...a sort of 'bring-and-buy' agency for the BFL's surplus magazines and books — and, of course, my own material. Officially, the original OPERATION FANTAST was the liaison department of the BFL and it remained that way through most of 1948."

[…] Beginning to find their feet again British fans began to think about holding a convention. Ted Carnell appears to have been the first to push the idea, and in the January 1948 OF Trading Supplement, Slater urged interested fans to get in touch with him and passed their names along to Carnell. In the event, however, neither Slater or Carnell would be responsible for the convention that actually came about.

The WHITCON, Britain's first post-war convention, took place on Saturday 15th May 1948. It was put on with little advance publicity but still succeeded in attracting 50 attendees, quite good for those days, and was held at The White Horse. Its organiser was John Newman:

"In 1948 I decided that I would like to attend an SF convention and came to the conclusion that I would have to organise it myself. Ken Chapman gave (calling it a loan but refused to accept repayment) money to arrange things and be certain of covering the expense of the buffet and hire of the upstairs room at the White Horse."

The youngest attendee was undoubtedly Gillings 14 year-old son, Ron, and one of those who couldn't be there, Ken Slater, sent £2 along so that everyone present could have a drink on him.

Bilden tagen av Lars-Olov Strandberg på Sfancon 11 i Gent, september 1980

Kens Operation Fantast utvecklades till en bokhandel och det var så man stötte på honom på senare dagar, som en oförtruten bokhandlare på brittiska kongresser, äldre för varje år utan att det syntes. Uttrycket the end of an era är slitet, men mycket mer sant än så här blir det inte. Denne man var aktiv inom science fiction innan Michael Moorcock föddes och Arthur C. Clarke slog igenom.

Han dog nu i helgen.

Bilden tagen av Chaz Baden på världskongressen i Glasgow, augusti 2005

"I like to take a book, a glass or cup of some liquor appropriate to the time and season, a comfortable chair, cigarettes or pipe ...and a few hours."

(Ken om sina läsvanor)