Av Anglemark i Intervjuer
Om Matthias Palmér, e-lärande, framtiden och frihet
Detta är den fjärde av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Matthias föreslogs av det förra intervjuoffret, Kruse, med motiveringen att hon är nyfiken på vad han gör nuförtiden. "Han behöver en liten puff för att komma till ett månadsmöte!"
Av Anglemark i Intervjuer
Om Kepler, Okrand, anarkism, frihet, hattar, klingonska, kläder, uppväxt och vänskap
Detta är den andra av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Biörn föreslogs av det förra intervjuoffret, Gabriel Nilsson, med motiveringen att han klär bra i hatt!
Jag växte upp i Storvreta. Flyttade dit ifrån Älvsjö när jag gick i ettan i grundskolan, men minns egentligen ingenting av hur det var där bortsett ifrån att vi bodde på Annebodavägen 58 i Älvsjö - vilket var lätt att minnas då min far var 58 år gammal då.
Åldersskillnaden mellan min far och mor är rätt så stor - faktum är att min mor träffade min far genom min bror. Mor och bror (de är bägge födda samma år
Tjugisex års åldersskillnad! Att min far har präglat mig råder det inget tvivel om, men kanske inte främst på grund av sin ålder.
Han fick afasi när jag var cirka tre år gammal, och tappade därvid talförmågan helt och hållet - den återkom sakta, men på grund av att jag i den åldern plötsligen var den enda av oss som hade ett språk, blev jag i somliga avseenden mer som en far åt honom än tvärtom. Mycket tolkande gentemot omvärlden och så.
Mycket av mitt förhållande till saker kommer ifrån min far. Att ha få grejor, men att se till att de grejor man har är användbara till mycket. Hellre en dyr grej som är bra, än många billiga, halvdåliga grejor. Andra människor som påverkat mig är Johannes Kepler och Marc Okrand.
När jag läste astronomi blev jag grymt imponerad av Johannes Kepler som ett tag var den historiska person som jag helst av allt skulle söka upp i händelse av en tidsmaskin. Hm, ingen har egentligen ersatt honom, så jag antar att det fortfarande är så.
I mångt och mycket avundades jag saker som är kvalitéer jag såg hos mig själv
Kepler var utan tvekan en ärkenörd. Men mitt intresse för honom har falnat något.
Marc Okrand uppfann klingonska, språket som fick mig att börja intressera mig för lingvistik. Och han är en trevlig och intellektuellt stimulerande person att prata med (vilket han har gemensamt med många av mina favoritvänner) vilket ju inte heller är så dumt.
Jag gillar Uppsala och skulle ogärna flytta härifrån. Det finns ett ständigt inflöde av nytt folk (vilket är bra) och utflöde av goda vänner (vilket i och för sig är mindre bra). Det är tillräckligt stort för att ha en vettig syntklubb (dMz i nuläget) och -förening (Det Svarta Staketet), men tillräckligt litet för att man ska kunna ta sig vart som helst medelst apostlahästar eller velociped. Väldigt trevlig stad, helt enkelt… Om jag nu bara jobbade i den.
Musik är viktigt i mitt liv, men det går i perioder. Perioderna handlar i och för sig mest om vilken sorts musik jag lyssnar på (synt, punk, trubadurigheter). Att gå ut och skutta runt på dansgolv gör jag dock mer än gärna. Röjdans vill säga - ingen par- eller annan styrdans för mig. Och en schysst spelning eller två är heller inget jag säger nej till. Det senaste året har det blivit väldigt mycket punk.
Just nu gör jag hack åt ett företag i Stockholm. Jobbar 75 %. "Driftstekniker" är min officiella titel. Tidigare jobbade jag på Uppsala English Bookshop (och det är fortfarande en reflex att svara på frågan "Men.. Var har jag sett dig förut?" med "På bokhandeln?").
Men mitt jobb har aldrig varit mitt liv och jag kommer aldrig att flytta till Stockholm. Möjligheten att sova över på jobbet, eller väldigt nära, vore kanon. Men bara för att kunna riva av några dagar av enbart jobba-äta-sova, och som medel för att få längre obruten fritid någon annanstans. Att kunna lägga jobbet helt och sidan och tänka på inget annat än mina egna galna projekt under en tid längre än bara en helg är guld värt! (på en helg har man en dag får återhämtning, och en dag för återställning till jobb - jag vill ha flera dagar instoppade däremellan för att överhuvud ens tänka på det som "ledighet" snarare än bara "återhämtning").
Drömmen skulle ha ett helt portabelt liv; en väska med jobb och förnödenheter, och tillräckligt med pengar för att kunna röra sig fritt. Det och ett trevligt hem någonstans på gångavstånd från station i Uppsala (väldigt nöjd med min lägenhet i nuläget!). En plats att sätta ned foten på, när så behövs, förvara sina prylar, och ha en ständigt uppkopplad dator på. Så länge jag kan nå mina data ifrån vilken nätad dator som helst är jag hemma i hela världen! :)
Internet, och dess utveckling, är det största som har skett i världen under mitt liv. När jag gick i gymnasiet (mitten på nittitalet) fanns det inte mycket på nätet. Letade man efter datorinformation stod det mesta att finna, men det är först nu långt senare som man kan hitta allt. Stickbeskrivningar, instruktioner om växtbeskärning, och hur man renoverar sitt badrum, etc. Vardagsprylar. Så'n info man verkligen behöver. Nu när "Ten years of September" börjar gå mot femton finns allt!
Mina intressen spretar åt alla möjliga håll. Klingonska har jag ägnat mig åt
Viktigast i mitt liv är förmodligen min individuella frihet, möjligheten att göra lite som det faller mig in. Inte vara alltför uppbunden av jobb, plikter och annat "styrt". Jag tycker bättre om att leva på sparlåga med lite halvkrasslig inkomst än ha alla pengar i världen men ingen tid. Min tid är värdefull, för värdefull för att ge bort i stor skala.
På den politiska kompassen hittar du mig någonstans i vänster nederkant. SAC är mitt fack. Men aktivitet är det väl lite si-och-så med. På första maj går jag i syndikalisternas tåg, och om jag hör talas om någon demostration för något sympatiskt så händer det att jag går (senast Klimatkrock på Fyris torg för några månader sen). När jag gick i gymnasiet var jag med och organiserade ett par demon, men sen dess har jag inte gjort så mycket i den vägen.
Mitt nätverk av vänner är viktigt också. Under hela min uppväxt, fram till och med gymnasiet, byttes alla mina "vänner" ut ungefär vart tredje år allteftersom skolomständigheterna förändrades (lågstadium, mellanstadium, högstadium, gymnasium). När jag började på komvux/universitetet insåg jag att här måste man samla på vänner om man vill ha kvar dem, och började anstränga mig lite mer för att göra det. Det tog skruv! Har under många år hållit filmkvällar för attrahera/samla folk, men på senare tid har jag istället ansträngt mig för att träffa folk på tu man hand. Kontaktat människor jag träffat på i något sammanhang som verkat sympatiska, gått ut och fikat, promenerat, eller umgåtts på annat sätt.
Förvånansvärt många människor svarar glatt "Ja" på frågan om de vill gå ut och ta en fik, fastän man bara träffat dem i förbigående för flera månader sen (men då skrivit upp dem på en lista över intressanta människor - någon att sms:a för att se om de är vänmaterial). I dagsläget har jag en lista i mobilen med kanske tio namn på, men det är en lista med folk jag är nyfiken på, eller skulle vilja umgås mer med. Utöver dem på listan finns ju en massa gamla vänner och bekanta som jag också umgås med. Lagom insnöade, kreativa och pratglada människor får förtur! Nördar som man kan prata med, helt enkelt. :) De behöver inte nödvändigtvis dela mina nördfält - fascinerade människor fascinerar mig!
Science fiction-fandom hittade jag genom Åka. Hon ringde och lämnade ett förvirrande meddelande där hon hävdade att hon hittat en klump med folk som jag skulle trivas i, och att jag absolut bara måste komma dit. Det var en kongress, och jag kom i tid att se en eller två programpunkter innan det var slut. Minns inte vad kongressen hette, men den var i en källarlokal, i huset brevid Missonskyrkan.
Jag minns att jag hörde någon som jag senare kom att identifiera som Ahrvid Engholm göra en lång utläggning om när det är obligatoriskt att utelämna ett komma ("aldrig komma före nödvändig bisats"), och vilka ingrepp han gjort å författarnas räkning när han redigerat dylika texter.
Fandom får mig att tänka på Ramones "We're a happy family, we're happy family". En energisk, kaotisk sammanslutning av människor. En anarkistisk utopi, kanske? :)
Jag hörde att Gabriel tussade dig på mig för att han tycker att jag klär i hatt. Jag har en ganska medveten klädstil. Jag fastnade för svart i högstadiet, och hade några år senare fasat ut allt icke-svart ur min garderob.
Hatt är praktiskt, särskilt om man (som jag) har rakad skalle. Det avvärjer regn, liksom solsken och är utmärkt för att reglera temperaturen. Allvarligt talat tycker jag nog att folk som inte har hatt/mössa när det är som kallast är lite konstiga. Man vill väl hålla sig varm? Men så är det kul att sticka ut lite från mängden också, och hatt ser ju rätt så bra ut därtill…
Framtidsvisioner har aldrig varit min starka sida, men om tio år (eller förhoppningsvis betydligt tidigare) kommer jag koll på vad jag kommer att göra om tio år, men idag har jag det inte.
Förmodligen kommer jag att jobba med något mer kroppsligt krävande (än nu) på deltid. Kanske undervisar jag - att förklara så att en nykomling till ämnet förstår är intressant och utmanande - men i så fall vuxna personer.
Skulle kunna tänka mig att jag har tvåhundra galna fritidssysselsättningar, och ett par-tre deltidsjobb, med stor frihet i.
Om Adolf Hitler, Arkiv X, frihet, konspirationsteori, politik och teve
Jag har på sistone gjort ett återbesök i det förflutna. I detta fall innebar det en märklig impuls att titta på tv-serien Arkiv X igen. Den kunde när den var som sämst vara lite sådär småfånig, och när den var som bäst ett stycke ganska intrikat paranoia och konspirationsteori. Inget kittlar väl fantasin lika mycket som tanken på främmande liv i universum och om man dessutom får en liten adrenalinkick av invecklade försök att hålla sanningen hemlig så är det ju en given vinnare. På något vis kändes serien som en ganska typisk nittiotalare, med misstro mot etablissemang och lite anstrykning av "alternativa" livstolkningar. Men, det som slår en när man ser om den är ju hur spöklikt det känns som om den handlar om nutiden.
Oavsett vad man tycker och tror om UFOs och tanken på att det skulle finnas en konspiration för att hålla kontakter med dem hemliga, så är själva konceptet med maktmissbruk och vardagliga intrång i privatlivet från myndighetsmakt inte bara fantasi utan realitet. I serien kommer man i säsong fem till den intressanta situationen att det verkar som om folk med makt och pengar inom militär och säkerhetstjänst inte haft en hemlighet de underhållit allmänheten, utan att de för att hålla saker hemliga så hittar de på en hemlighet som de sedan sprider ut antydningar om att de försöker hålla hemligt, så att själva hemligheten dols av förvirringen om deras fabricerade hemlighet är sann eller inte när de nu verkar jobba så hårt på att hålla den hemlig. Blev du lätt yr av det där? Det är en oerhört komplex soppa där sanningen är så väl dold av lögner att den inte längre syns när själva sanningen har slutat vara meningen med vad folk tror är sant. Det bästa sättet att gömma något är att göra det i det öppna har det sagts. Ska du ljuga så ljug så stort och mycket att folk inte kan föreställa sig att du har mage för så grova lögner, som en expert sa. Mycket intrikat, och nästan lite beundransvärt i sin illvillighet.
Det var riktigt underhållande att se några av de bättre avsnitten, där Chris Carter med medarbetare tar i från tårna. Man inser att skådisarna som vanligtvis inte gör mer än en hygglig insats faktiskt kan bli riktigt bra om det vill. Om man dessutom tycker om att få en liten ilning längs med ryggraden både från sensawunda och från en lätt känsla av skräck och fasa. "Njutbart" faktiskt.
Vardagen så. Tyvärr är det inte bara underhållning. Nu idag har vi så efter nittiotalets lite populariserade auktoritetsskepticism (om den nu någonsin var så stark som sades vete sjutton, men ändå) fått ett samhälle där vi godtar precis den typ av våldtäkt på individen som i Arkiv X används för underhålla oss med lite ilningar. Bara tanken att man ska kunna ta DNA prov på "tänkbara brottslingar" som man i Storbritannien diskuterat och nu även i USA pratar om är skrämmande. Att man i Sverige på fullt allvar diskuterat att polisen ska få befogenhet att övervaka kommunikation innan det ens begåtts ett brott är också skrämmande. Samhället har blivit så genomsyrat med rädsla för alla möjliga verkliga och inbillade hot att folk glömmer bort att byta in sina friheter mot säkerheter inte gör dem ett dugg säkrare, bara mer kontrollerade.
John-Henri Holmberg skrev i en ledare i Nova om hur sf är inte bara roligt och intressant, utan meningsfullt och direkt nyttigt för att man inom science fiction länge skrivit böcker som diskuterat utopiska och dystopiska scenarier, och att det där länge funnits en diskussion om samhälle, individer och frihet. Naturligtvis gör jag inte på något vis John-Henri rättvisa genom att så kortfattat sammanfatta hans ledare, men ni förstår kanske vad jag far efter. Jag tror definitivt att han har rätt, och att en öppen debatt om frihet och makt är något som kanske borde föras även utanför genren. Filmer som Gattaca har ju setts av många, likt tv serien jag pratar om, men jag vet inte om folk brytt sig tillräckligt mycket för att inse att även dystopiska scenarier serverade för underhållningssyfte faktiskt kan säga nåt om vår framtid. Själv är jag illa berörd av utvecklingen, och det gjorde ironiskt nog upplevelsen av att titta på Arkiv X än mer effektiv i att ge mig de där ilningarna.
Frågan är du förstås om det finns en konspiration, och om det finns några aliens? Antagligen inte, men när man ser hur direkt förnuftsvidriga saker sker i vardagspolitiken kan man ju börja undra. Är det någon som försöker dölja nåt genom att dra ut det så långt i strålkastarljuset att folk inte tror på det längre? Är vardagspolitiken där makten våldför sig på oss en postmodern "reality show" där själva vardagens sanning blivit ett skämt?
Jag vet inte riktigt om man ska dra den tankekedjan till slutet, men det finns något skrämmande i allt det här. Science fiction kanske kan få en att tänka, fundera och reflektera över vardagen trots allt?
The Truth Is Out There