H.P. Lovecraft

För ett tag sedan gick vi här i Kanada igång ordentligt på victoriansk kultur, gammal och nygammal. Åka har sin fascination för steampunk, och jag har återupptäckt den främste av detektiver, Sherlock Holmes.

När jag var ordentligt mycket yngre, kanske runt 12 år gammal, slukade jag den första boken om Sherlock Holmes -- En studie i rött -- och fastnade direkt. Det dimmtäckta Londons gator utövade en förtrollande charm på mig, och jag kände att detta var en civiliserad tid av gentlemen och proper engelsk Kultur(tm). En stor mängd böcker av Jules Verne och Conan Doyle senare och jag var totalt dränkt i det sena artonhundratalets kolonialistiska idévärld. Jag har nog aldrig riktigt slutat att fascineras av den sedan dess. Nu sprang jag nyligen på ett par böcker som fick mitt slumrande intresse att vakna igen.

Nicholas Meyer skrev 1974 en bok som på svenska publicerades under titeln Den sjuprocentiga lösningen. Det är en Sherlock Holmes pastisch, som berättar vad det egentligen var som skedde under den tid då Holmes försvann efter att han drabbat samman med Moriarty och han ansetts som död. Den läste jag ett bra tag efter det att jag slukat allt Conan Doyle skrivit, och efter det att minnet av dessa historier hunnit sjunka undan en aning. Någon gång hade jag väl försökt att läsa om en favorit, men de framstod som formelartade och dammiga på ett sätt som fick mig att tro att jag vuxit ifrån dem. Meyer lyckades dock åter få gnistan att tändas och den gamla charmen att återvända. Ganska nyligen så sprang jag på ännu en an Meyers pastischer The West End Horror, som denna gång inte befann sig på deckarhyllan utan under rubriken skräck. På den hyllan fanns en annan volym, som är den som jag nu precis avslutat och tänkte orda lite om.

På framsidan möts vi av en klatschig blurb med den oförglömliga frasen "Sherlock Holmes enters the nightmare world of H.P. Lovecraft"! Att Lovecrafts värld inte är samma sak som hans fiktiva värld, och att en fiktiv person knappast kan besöka en verklig persons värld verkar ha gått blurbförfattaren totalt förbi. Boken är en antologi med mer eller mindre lyckade noveller om Holmes och hur han löser märkliga fall där märkliga varelser och kulter, i stil med de i Lovecrafts verk, figurerar.

Hur funkar det då? Jo, ganska hyggligt. En typiskt berättelse av Doyle är ju ganska formelartad, och det är inte så svårt att bygga mer arkana och suspekta hemligheter som bas för mysterierna. I princip alla berättelser är Holmes väl bevandrad med den occkulta världen, och känner t.ex. till Necronomicon. Nog hade det varit mer effektfullt om Holmes tvingats konfrontera sin logik mot det oerhörda som Lovecrafts varelser representerar? En av författarna gör dock något litet extra av sakerna och det blir först på sista sidan klart hur mycket han vänt upp och ned på ens förväntningar. Sånt gillar jag. Som affischnamn ser det ju inte tokigt ut heller att ha Neil Gaiman först ut i listan av förattare, men tyvärr tyckte jag inte att hans bidrag var ett av de bättre. Det finns flera andra kända författare, som Elizabeth Bear och Brian Stableford, men jag såg inga tecken på att de författare jag kände till skrev bättre eller sämre. Tim Lebbon skrev kanske den mest obehagliga av dem alla och hans övriga produktion kanske kan vara värd att håla utkik efter.

På det hela taget är det riktigt charmigt med att läsa om den viktorianska eran. Det är en era av upptäckarlust och framstegstro som är främmande för dagens samhälle. Väldigt annorlunda är ju också det strikt skiktade samhället, med var person på sin plats på stegen. Detta börjar ju dock komma tillbaka i dagens Sverige så det kanske bara känns hemtamt. Dock gillar jag den lite långsammare värld som porträtteras i Holmes äventyr. Det är inte fråga om att vara uppkopplad hela tiden, eller att skicka SMS eller tjata i mobiltelefon. Ska man åka tåg till en avsides by för att godsherren där bett en komma och lösa ett mysterium så läser man en dagstidning, röker pipa eller tänker kluriga detektivtankar. Det är tilltalande. Naturligtvis kom det sig så att jag en dag, medan jag fortfarande höll på att läsa Shadows over Baker Street, när jag passerade förbi bordet med billighetsböcker utanför Indigo råkade se en bok för $5 som hette Sherlock Holmes - the man and his world. Det visade sig vara en biografisk skiss över Holmes och hans era. Mycket trevlig liten skrift med fina bilder och en intressant vinkel på den viktoriska erans liv och leverne som om Holmes faktiskt existerat. Nu vet jag mer än någonsin tidigare om England under 1900-talets gryning!

Nu är då frågan om jag ska ta mig an originalet. Vågar jag läsa om Conan Doyles berättelser, och kanske förstöra de fina minnen jag har av dem? Det är ju enklare att vifta undan pastischer som formelartade och banala. Jag känner mig dock riktigt sugen, om inte annat för att nu kunna se dem som dokument över denna svunna era om inte annat. Vid horisonten reser sig dock ett stort moln, jag har börjat bli sugen på att läsa om en mastodont. Silmarillion. Vi får se vad det blir. Man har ju sällan problemet att man inte har något att läsa i alla fall.