LX 2009

Dags att babbla lite osammanhängande om årets brittiska påskkongress kanske, den sextionde nationella sf-kongressen – därav namnet LX 2009. (Jag påbörjade en kort rapport från kongressens första dag under själva kongressen, men sedan krävde hotellet att man betalade 40 pund för tillgång till det trådlösa nätet under helgen, så det blev aldrig av att posta den.)

Hedersgäster var Jon Courtenay Grimwood, Tim Powers, David Lloyd samt Bill och Mary Burns. Jon, Tim, Bill och Mary hade jag stött på tidigare, men David Lloyd hade jag ingen aning vem det var. Det vet jag däremot nu – det var den trevlige mannen i övre medelåldern som slog sig ner vid vårt bord i lobbyn på fredagsmorgonen för att prata och bjöd oss på öl. Det fanns ett väl tilltaget område bredvid baren i hotellobbyn med ett hundratal sittplatser där man kunde sitta och umgås mellan (eller i stället för) programpunkterna – det bästa påskkongresshotellet sedan Adelphi i Liverpool i det avseendet.

Baren

Programmet var bra, de delar jag såg, även om inget kändes oförglömligt. De två intervjuerna med Tim Powers var oerhört underhållande – Tim är en av de roligaste scenpersonligheterna inom sf-/fantasyvärlden. I samband med kongressen släpptes John Berlynes illustrerade Powers-bibliografi Secret Histories, ett överdådigt vackert bokverk som såldes för bara 35 pund. (De böcker vi köpte kan förresten beskådas på LibraryThing. I år blev det 24 nya böcker, färre än tidigare år, men vi börjar bli kräsnare i takt med att samlingen sväller.)

Jag gick på en paneldiskussion om överskattade böcker – Classics that aren't – men den var ganska tråkig, exempelvis satt Rog Peyton i en kvart och spydde ospecificerad galla över Philip K. Dick, så jag gick därifrån efter en halvtimme. Konstutställningen öppnades under festliga former med cocktailparty i orangeribaren på andra våningen, en tjusig inglasad sak med dekorativa växter i, där hotellet bjöd på öl och vin; de sponsrade nämligen utställningen.

Panelen om romanerna på slutlistan till årets Arthur C Clarke Award var intressant. Jag har inte brukat gå på den men det är så många som framhållit den som en av de mest värdefulla panelerna på påskkongresserna så jag slöt mig till flocken i år. Panelen var ganska oense, men jag vet i alla fall att jag inte ska läsa Martin Martin's on the Other Side av Mark Wernham. Besläktad med Clarkepanelen var naturligtvis den högtidliga utdelningen av BSFA-priserna, där romanpriset i år gick till Ken Macleods The Night Sessions. Lördagens stora tillställning var en konsert med National Festival Orchestra, som spelade bl a Beethovens sjätte symfoni i stora programsalen. Helt fantastisk upplevelse att få höra en symfoniorkester i salongsmiljö och inte i en konsertsal. Det var första och förmodligen sista gången i mitt liv. Stort tack till Vince Docherty och resten av kommittén för den upplevelsen!

På söndagkvällen var det skandinaviskt party i ett av rummen, framförallt organiserat av Herman Ellingsen. Lyckat, som vanligt. På måndagen fick jag en chans att för första gången se hela Dr Horrible's Sing Along Blog i ett svep; den var ju uppdelad i tre delar när den sändes på webben i höstas. Den vann på att ses som en helhet, men är fortfarande inget jag kommer att skaffa.

Det kom ut ett nyhetsblad under kongressen som går att ladda ner från LX 2009:s webbplats. Nästa års påskkongress heter Odyssey 2010 och äger rum på Radisson Edwardian på Heathrow, precis som i fjor. Var kongressen hålls 2011 är däremot fortfarande inte spikat. Ingen hade lagt något bud, men det finns tydligen några som håller på att undersöka förutsättningarna för ett bud att läggas fram under nästa påskkongress. Mer om det på Novacon i november, lovades det.

Ska jag sammanfatta? Årets påskkongress var kanske den jag trivts bäst på hittills – mest för att jag lär känna fler brittiska fans för varje år. Utmärkt hotell, även om de tyvärr hade färre än 250 bäddar, så de flesta deltagarna tvangs bo på andra hotell i Bradford. Rikligt utbud av real ales till vettiga priser i barerna (fast nästan bara blond ales, tyvärr – inte den mest spännande typen), bra frukost. Som sagt var programmet trevligt, inklusive det fullspäckade fanprogrammet, lite mindre dealers' room än vanligt, fast å andra sidan nästan bara böcker och inte så mycket kläder och annat trams.