4 mars 2003

Tolv möten i rad hade jag missat. Tolv! Det var inte utan att jag var lite nervös, för det är som bekant mycket som kan hända på ett år. Skulle Williams se ut som vanligt? Skulle den utlovade anstormingen av nya fans göra att jag inte kände igen en enda dinosaur från 2002? Vilka fejder hade blossat upp under året? Skulle jag gå vilse på vägen?

Nåja, det fanns inte så mycket att göra. Jag drog ett djupt andetag, började hosta av all kall luft som då kom in i lungorna, återfick min värdighet, öppnade dörren på Williams och klev in. Jo, lokalen såg ut som vanligt. Men någonting hade hänt! Mina värsta farhågor var besannade. Uppsalafandom var splittrad!

Vid ett bord satt ett gäng glada fans och drack öl och pratade och skrattade högljutt, precis som vanligt. En liten bit bort hade andra fans satt sig runt ett annat bord, demonstrativt vändandes ryggarna mot den första gruppen. Den lilla utbrytargruppen samtalade lågmält och verkade inte ha något intresse av en gemensam konversation. Suck, tänkte jag. Jag lämnar uppsala i ett år och så händer sådana här saker. Allt får man göra själv.

Nåja, så illa var det ju inte. Det visade sig att SFF hade årsmöte, och följaktligen hade de dragit sig undan för att snabbt göra vad-man-nu-gör på ett årsmöte. Lycklig över att faran var över beställde jag in en Guinness, gav Therese en kram, vinkade till folk, satte mig ner och tog av mig mina igenimmade glasögon. Det gäller att prioritera.

Mötet var som sagt snabbt över och samtalen gled raskt över från medlemsavgifter till mat och roliga cancerformer. Therese är tydligen inne på det stadium i sin läkarutbildning där man blir hypokondriker, men hon är inte riktigt lika illa däran som den kursare som oroat insåg att han hade alla symtom på livmodercancer... Hm. Världen är farlig.

Från cancer är steget inte långt till The Church of the Subgenius, vad jag vet den enda religion i världen som beskriver tillvaron efter de dödas uppståndelse som "filled by Resurrected Christian Zombies". Jag lutade mig tillbaka, njöt av min öl (vet ni hur lätt det är att få tag på Guinness i Italien? Va? Va?) och lyssnade på en diskussion om varför katter är onda. Märk väl att jag inte hade startat denna diskussion. "Tjoho!" tänkte jag. Jag var hemma igen.

Att jag var hemma hade även de andra pubmötesdeltagarna noterat, och jag blev entusiastiskt hälsad på. Mest entusiastisk var förmodligen Anna Nyström, maskot för Swecon 1999, som glatt hoppade upp och ner och vinkade. Plötsligt dök ett okänt ansikte upp i rummet. Givetvis pekade jag på ansiktet och hävdade "Aha! Du måste vara August!", samtidigt som dess ägare pekade på mig och sade "Du måste vara Sten!". Nöjda med våra slutledningsförmågor lutade vi oss tillbaka och lyssnade på omgivningens beskrivningar av oss:

"August är Moorcockfantast. Om han skulle ha sagt något hade det nog handlat om Moorcock." — Någon okänd i folkvimlet.

"Sten är kantig. Men inte hans åsikter!" — Therese försöker ge mig komplimanger.

"Sten, Sten, du är ganska snygg i verkligheten!" — Någon försöker desperat reparera sitt förra uttalande, som involverade mig, ett fotografi, ett hysteriskt gapskratt och några elaka liknelser.

"Men du är ändå uppenbart man." — Marie försöker verka världsvan.

Johan Anglemark fällde omdömet "Hon är så förtroendeinjagande" om Marie. Ännu ett ord som har legat på lur i tillvarons utkant och bara väntat på rätt person att bli använd om.

"Jag är inte lika häftig som Ylva Spångberg", tyckte Therese plötsligt. Detta trots att Therese en stund senare sågs demonstrera sina omtalade urringningsgnagare för en entusiastisk publik. Hon beskrev ett Robert Jordan-möte med orden "vi flickor med maffig urringning hade rätt skoj", vilket ledde fram till citatet "I've been in the SCA for 10 years. I don't consider my breasts private property anymore." Hm igen.

Repliken "Det är så skönt att veta att jag inte är mest promiskuös i rummet" kom nog inte härifrån, för några platser längre bort hävdade Marie: "Sten, det här hörnet är inte bra för dina öron, gå härifrån!" Det är skönt att någon bekymrar sig om min heder, tycker jag.

Å andra sidan pekade Åka åt ett helt annat håll när hon oroat satte sig bredvid mig och sade "De är perversa därborta! Hjälp!". Jag tog det som ett uppmuntrande tecken på att jag inte är pervers, och det är ju bra. Tror jag.

Nåja, det går att klara sig genom en pubkväll med sitt oskyldiga sinne i behåll, det är jag övertygad om. Rökning är ett både givet och oskyldigt samtalsämne, och Anders Hultman förklarade äntligen fördelarna med att börja röka. Hela poängen med coolhet är nämligen, enligt denne expert, att betvinga sitt äckel. Det kanske ligger något i det.

Andra bra saker jag fick reda på är att universum inte skulle vara lika kul om man måste dela det med någon, att Johan Anglemark egentligen är för konceptet med fotografering men är för lat för att göra sådant själv, att demoner har roligare namn än fjärilar, att Williams mat fortfarande inte går att äta och att mina anteckningar blir oläsligare och oläsligare ju senare det blir. Det måste ha med fullmånen att göra, tror jag.

Vi satte igång en namnlista för att övertyga Wahlbom att pubmöten är viktigare än lokalisering, och Johan visade prov på sin briljanta logik genom att inse att han faktiskt måste gå hem, så det var lika bra att gå och ta en öhl till...

Jo. Mer förvirrat än så här blir det inte, men man kan givetvis motverka förvirringen och bli en fast punkt i tillvaron genom att dyka upp nästa gång. Vi ses!

Vi var där, tycker min närvarolista:

Sten Anders Hultman! Simon Marie Engfors Luna ) Karl-Johan Norén Janne (v)allenius Ragnar Hedlund Åke Bertenstam Gabriel Nilsson Kilgore Trout Jr. Björn L. Åka Jonatan Johan August Aronsson Erk Trulsson Therese Maria J Samuel