Jag har det inte alltid lätt att motivera mig att uppdatera Fanspan, med tanke på hur många bloggar det numera finns som rapporterar nyheter från sf-fältet. Finns behovet fortfarande? Nåja, jag har börjat skönja lite mer obunden fritid, så då passade jag på att uppdatera Fanspan med sådant som har inträffat senaste månaden, kongresser, Tolkienistjubileer, Alvarpriset, filmfestivalnyheter och annat.
http://sfweb.dang.se/a/span.html
Som jag skrivit tidigare har jag tagit mig an att läsa R. Scott Bakkers bokserie The Prince of Nothing. Nu har jag kommit en bit in i första volymen, 90 % eller så, och börjar ha åsikter.
För ett antal år sedan, i början av nittiotalet, var det en hel del snack om David Wingrove och hans monumentala sf-serie Chung Kuo. Nu, år 2008, verkar inte längre en framtid dominerad av Kina och kinesisk kultur lika spekulativ. Som vanligt hinner verkligheten ikapp dikten. Ännu har vi inte megastäder över hela jorden och en kejsare över jorden. Kanske kommer det med. Jag blev i alla fall fascinerad och började läsa första volymen. I den fanns det en person som begick de vidrigaste handlingar. Han var motbjudande till den grad att jag slutade läsa, av äckel. Något senare när alla böcker kommit ut, undersökte jag den sista volymen på Uppsala English Bookshop. Genom att bara skumma baksidestexten stod det klart att den person som berört mig så illa uppenbarligen fortfarande var mitt i händelsernas centrum och verkade åtnjuta lycka och välgång. Det fick mig att lägga ner boken, bestämma mig för att aldrig läsa den samt att om jag någonsin träffade David Wingrove skulle jag slå honom på käften. Han hade våldfört sig på mig med de bilder hans bok planterade i mitt sinne.
Det var Tisdag, och som det lätt blir på Tisdagar samlades diverse löst folk på Williams för att umgås. Ett gäng catahyaner (Therese, Christian, Mats, Cecilia och Peter) passade på att lysa upp tillställningen med sin närvaro, och någonstans runt två dussin personer bör ha närvarat under kvällen.
Jaaaa!
De galna finnar som tillverkade den charmiga StarTrek parodin StarWreck håller tydligen på att begå ytterligare en egensinnig produktion, utan hänsyn till ifall folk tänker ge dem pengar för det eller inte (är mitt intryck)
Site med Teaser-trailer
Tydligen körde de gamla pålitliga antagonisterna i nazityskland ihop en månbas precis innan det tredje riket föll samman - nu har de (i tystnaden på månens mörka sida) vuxit i styrka sedan dess, och tänker få resten av världen att förstå det fantastiska med vakuumtorkad knackwürst (får man anta), med hjälp av sina avancerade vapen och flygande tefat :)
Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna bli något annat än otroligt underhållande.. men det är klart.. jag tänkte likadant om den där filmen med nazi-zombies på en tropisk ö. Vi kan inte göra annat än hoppas..
Ni minns kanske det stora party i The Final Program där alla som är nåt samlas och partajar med Jerry i London? The Deep Fix underhåller och Elric själv spelar keyboard!
Det var ett maffigt party och jag kommer ihåg hur bl.a. Una Persson pratade om det länge med nåt längtande i rösten. Höjdpunkten var förstås när Jerry duellerade med hela artilleriet och när Elric och Stormbringer ylade fram toner som bubblade över multiversums alla plan. Dagen till ära var Stormbringer klädd i guld. Det var en riktig fest det.
Nu finns showen fångad i kondenserad form, direkt från den andra etern: video på YouTube
Jag har precis börjat läsa en nya bokserie, av en kanadensare som heter R. Scott Bakker. Han är visst kompis med Steven Erikson, känd för sin bokserie The Malazan Book of the Fallen, som även han är från Kanada. Den senare har ju rönt viss uppmärksamhet för sin bokserie av flera skäl. Ett är ju förstås att han skrivit kontrakt på tio böcker, och när den första kom ut och var över tusen sidor tjock blev man ju mörkrädd. Han är produktiv, Steven. Vi fick en CD på en påskkongress en gång där han läste ett kapitel från en av sina böcker. Det befäste min åsikt att författarläsningar är sövande och oerhört meningslösa.
Bakker är även han en av dessa författare som planerar en lång serie. Han har inte ens bestämt hur många böcker det ska bli. Huga! Vi får se om jag orkar läsa mer än en bok...
Nåja, i alla fall har den en sak gemensamt som jag finner lite intressant. Bägge skriver fantasy, men de skriver om världar som inte bygger på någon pseudomedeltida värld stöpt efter Europa. Istället är det Rom, Babylon och diverse orientaliska och asiatiska kulturer som står som modell. Fantasy handlar ju ganska mycket om att se och uppleva främmande och exotiska miljöer, så jag finner det numera lockande när folk skriver om sådana kulturer som för mig ger just dessa exotiska kickar.
Än har jag bara läst två kapitel och en prolog, men har redan flera gånger tänkt på Glen Cooks The Tower of Fear och Steven Brusts utmärkta böcker om Vlad Taltos. Vi får se hur länge det är fräscht och intressant. Watch this space.
Även jag undrar lite stilla hur det kommer sig att de som skapade denna webbplats och ville ha en blog inte skriver nåt?
För övrigt anser jag att regeringen bör avsättas och FRA sprängas, med bomber, Al Aqaida, sprängämnen, atombomber och andra nyckelord som de lär trigga på. Sug på den spiondjävlar!
När man översätter något närläser man det på ett helt annat sätt än när man bara läser för nöjes skull. Jag har just avslutat översättningen av Paul di Filippos kortroman Ett år i den linjära staden, nominerad till Hugopriset 2003, för Nova SF:s räkning. Den beskriver en värld som består av ett New York City, eller rättare sagt ett Manhattan, som är mycket långt, kanske oändligt långt. Möjligen ligger det inuti en lång tub, kanske en torus.
Nå, denna värld begränsas på ena sidan av en flod och på andra sidan av järnvägsräls. På bortre sidan av spåren respektive floden bor övernaturliga varelser som kallas rälstjurar respektive fiskarhustrur. Deras uppgift är att hämta de döda. I dödsögonblicket dyker de upp, rälstjurar om man är en syndare eller fiskarhustrur om man har levt ett dygdigt liv, och lyfter upp kroppen - som då dematerialiseras - och flyger bort med den. Ingen kropp kvar.
Så hur hade författaren tänkt sig följande passager ur berättelsen?
"Hördu, i din senaste novell, där huvudpersonen var tvungen att klä på sin systers pestdrabbade lik…"
"I kombination med hennes långa kolsvarta hår fick utstyrseln henne att se ut som en begravningsentreprenörs brud." (efter att tidigare ha låtit huvudpersonen föreställa sig en värld där befolkningen tvingades "att ta hand om lämningarna efter sina kamrater bäst de kunde" och en "yrkeskår av dödsmäklare hade vuxit fram för att ta hand om denna obehagliga uppgift".)
Bloop, bloop!
På en kongress någon gång för länge sedan, förmodligen i slutet av 90-talet, mötte jag en man som förklarade att han bara läste ny sf. Med det vidade det sig att han menade sådant som skrevs i början av 80-talet, sisådär 15 år tidigare. "Nytt" och "gammalt" är ju en fråga om perspektiv, och vad man har för sorts gradering på sin måttstock.
Själv gjorde jag precis den intressanta iakttagelsen att de fem senaste böckerna jag har läst är sådana som kom ut 2007 eller 2008. 22 av de 57 senaste böckerna jag har läst har varit högst två år gamla (det är allt som finns i den läsjournal jag har med mig här i utlandet). Jag är helt säker på att det inte var så om jag skulle titta längre tillbaka, då lutade jag mer åt att läsa gamla klassiker och sådant jag blivit rekommenderad av andra, och nästan ingenting som nyss kommit ut. Jag kände helt enkelt inte till de aktuella författarna, och hade inte koll på vad som var nytt och bra.
Två saker bidrar till att jag läser fler nya böcker, särskilt det senaste året.
- RSS, som hjälper mig att hålla koll på Locus online och andra källor till information online, så att jag vet något om vad som är på gång i bokvärlden. Det har jag använt mig av i tre år, eller vad det nu kan bli.
- Hyllan för nyinkommen science fiction på biblioteket. Det här gäller bara det senaste året, för säga vad man vill: på svenska bibliotek finns inte en hylla med ny sf och fantasy i hårdpärm. På svenska bibliotek kan man (nästan) aldrig läsa engelskspråkig fantastik i tid att hinna nominera den till Hugon, men det kan man faktiskt här.
Senast läste jag The Dragons of Babel av Michael Swanwick, och den kan jag verkligen rekommendera. Läs också min recension av Final Theory, en sorts vetenskapsthriller.
För övrigt anser jag att det är märkligt att Upsalafandom online numera verkar bestå till så stor andel av folk som bor i Kanada. Finns det ingen mer därhemma som har något intressant att säga? (Jag har det inte alltid, men jag harvar på eftersom Johan A gav mig en föreläsning om hur viktigt det är att inte se bloggandet som ett tillfälligt åtagande ;-)
Så skedde det tillslut att sveriges riksdag röstade igenom förslaget som ger FRA i uppdrag att spionera på medborgarna. Från och med denna dag ändras svensk rättspraxis till att du är förmodad skyldig tills motsatsen bevisats. Det är nog den mörkaste dagen i svensk historia.
Jag kommer aldrig mer ha nåt förtroende för politiker. I mitt medvetande ekar några ord sjungna av Thåström "Vi ska beväpna oss".
I sf böckerna är det så enkelt i dessa situationer. Man skapar en liten grupp av Heinleinskt dugliga som ställer saker till rätta. Nu önskar jag att man kunde leva i en sådan roman.
Vart ska man flytta nu, där de har ett öppet samhälle? Ryssland? Kina? Jag är så deprimerad att jag bara vill ge upp. Som Kurtz sa, "drop the bomb, exterminate them all".
För ett tag sedan gick vi här i Kanada igång ordentligt på victoriansk kultur, gammal och nygammal. Åka har sin fascination för steampunk, och jag har återupptäckt den främste av detektiver, Sherlock Holmes.
När jag var ordentligt mycket yngre, kanske runt 12 år gammal, slukade jag den första boken om Sherlock Holmes -- En studie i rött -- och fastnade direkt. Det dimmtäckta Londons gator utövade en förtrollande charm på mig, och jag kände att detta var en civiliserad tid av gentlemen och proper engelsk Kultur(tm). En stor mängd böcker av Jules Verne och Conan Doyle senare och jag var totalt dränkt i det sena artonhundratalets kolonialistiska idévärld. Jag har nog aldrig riktigt slutat att fascineras av den sedan dess. Nu sprang jag nyligen på ett par böcker som fick mitt slumrande intresse att vakna igen.
Nicholas Meyer skrev 1974 en bok som på svenska publicerades under titeln Den sjuprocentiga lösningen. Det är en Sherlock Holmes pastisch, som berättar vad det egentligen var som skedde under den tid då Holmes försvann efter att han drabbat samman med Moriarty och han ansetts som död. Den läste jag ett bra tag efter det att jag slukat allt Conan Doyle skrivit, och efter det att minnet av dessa historier hunnit sjunka undan en aning. Någon gång hade jag väl försökt att läsa om en favorit, men de framstod som formelartade och dammiga på ett sätt som fick mig att tro att jag vuxit ifrån dem. Meyer lyckades dock åter få gnistan att tändas och den gamla charmen att återvända. Ganska nyligen så sprang jag på ännu en an Meyers pastischer The West End Horror, som denna gång inte befann sig på deckarhyllan utan under rubriken skräck. På den hyllan fanns en annan volym, som är den som jag nu precis avslutat och tänkte orda lite om.
På framsidan möts vi av en klatschig blurb med den oförglömliga frasen "Sherlock Holmes enters the nightmare world of H.P. Lovecraft"! Att Lovecrafts värld inte är samma sak som hans fiktiva värld, och att en fiktiv person knappast kan besöka en verklig persons värld verkar ha gått blurbförfattaren totalt förbi. Boken är en antologi med mer eller mindre lyckade noveller om Holmes och hur han löser märkliga fall där märkliga varelser och kulter, i stil med de i Lovecrafts verk, figurerar.
Hur funkar det då? Jo, ganska hyggligt. En typiskt berättelse av Doyle är ju ganska formelartad, och det är inte så svårt att bygga mer arkana och suspekta hemligheter som bas för mysterierna. I princip alla berättelser är Holmes väl bevandrad med den occkulta världen, och känner t.ex. till Necronomicon. Nog hade det varit mer effektfullt om Holmes tvingats konfrontera sin logik mot det oerhörda som Lovecrafts varelser representerar? En av författarna gör dock något litet extra av sakerna och det blir först på sista sidan klart hur mycket han vänt upp och ned på ens förväntningar. Sånt gillar jag. Som affischnamn ser det ju inte tokigt ut heller att ha Neil Gaiman först ut i listan av förattare, men tyvärr tyckte jag inte att hans bidrag var ett av de bättre. Det finns flera andra kända författare, som Elizabeth Bear och Brian Stableford, men jag såg inga tecken på att de författare jag kände till skrev bättre eller sämre. Tim Lebbon skrev kanske den mest obehagliga av dem alla och hans övriga produktion kanske kan vara värd att håla utkik efter.
På det hela taget är det riktigt charmigt med att läsa om den viktorianska eran. Det är en era av upptäckarlust och framstegstro som är främmande för dagens samhälle. Väldigt annorlunda är ju också det strikt skiktade samhället, med var person på sin plats på stegen. Detta börjar ju dock komma tillbaka i dagens Sverige så det kanske bara känns hemtamt. Dock gillar jag den lite långsammare värld som porträtteras i Holmes äventyr. Det är inte fråga om att vara uppkopplad hela tiden, eller att skicka SMS eller tjata i mobiltelefon. Ska man åka tåg till en avsides by för att godsherren där bett en komma och lösa ett mysterium så läser man en dagstidning, röker pipa eller tänker kluriga detektivtankar. Det är tilltalande. Naturligtvis kom det sig så att jag en dag, medan jag fortfarande höll på att läsa Shadows over Baker Street, när jag passerade förbi bordet med billighetsböcker utanför Indigo råkade se en bok för $5 som hette Sherlock Holmes - the man and his world. Det visade sig vara en biografisk skiss över Holmes och hans era. Mycket trevlig liten skrift med fina bilder och en intressant vinkel på den viktoriska erans liv och leverne som om Holmes faktiskt existerat. Nu vet jag mer än någonsin tidigare om England under 1900-talets gryning!
Nu är då frågan om jag ska ta mig an originalet. Vågar jag läsa om Conan Doyles berättelser, och kanske förstöra de fina minnen jag har av dem? Det är ju enklare att vifta undan pastischer som formelartade och banala. Jag känner mig dock riktigt sugen, om inte annat för att nu kunna se dem som dokument över denna svunna era om inte annat. Vid horisonten reser sig dock ett stort moln, jag har börjat bli sugen på att läsa om en mastodont. Silmarillion. Vi får se vad det blir. Man har ju sällan problemet att man inte har något att läsa i alla fall.