Onsdagen 16/4 är datumet för nästa bokpratsmöte. Den aktuella boken den här gången är Cory Doctorows Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Skulle man inte vilja lägga sina surt förvärvade slantar på att köpa den, eller vill beställa hem den men tycker att det är lite ont om tid, så har författaren lagt upp den för gratis nedladdning i en lång rad format här.
Bok: Someone Comes to Town, Someone Leaves Town, Cory Doctorow. Tidpunkt: 16/4 klockan 19:00. Plats: Hemma hos mig (Johan Jönsson), Marmorvägen 9A, femte våningen.
Idag bär det av mot Toronto och vår första kongress i nordamerika. Jag läste lite fanzines igår, och försökte skaffa mig lite koll på debatten om "core fandom". Det är ju en term som har bubalt lite i fandom, och jag har hört det diskuteras på påskkongresser jag varit på.
Nu är det visst dags igen med debatt, och frågan är åter vad som är kärnan av fannisk verksamhet och vem som är en "riktig fan". Jag har ingen aning om det finns "riktiga fans" i Toronto, men ser jag någon ska jag rapportera det.
Själv är jag lite fascinerad av att man kan elda upp sig så mycket över vad en "riktig fan" är för något, men kanske är det så med starka känslor och identitetsskapande grupper.
Tänk själv på svensk fandom på åttiotalet, med en massa tonåringar som sprutade ur sig fanzine och levde fhaanniskt på det överdrivet energiska sätt som bara tonåringar kan. En hord av supande, fanzineskrivande galningar som anser det fhaanniskt att härja, bråka och vråla "Heinlein" och muttra om ufon. En herrans tur man inte är en "riktig fan", för jag skulle aldrig orka i mer än några timmar i taget!
Rapport om kongressen kommer nästa vecka!
Utomjordingar i verkligheten, inte i SF böckerna, finns det massor av åsikter om (läs lite här) men om detta har jag inte tänkt skriva idag, jag tänker ägna mig åt utomjordingar (hädanefter kallade aliens) i böcker.
Jag läste "Egen rymddräkt finnes" av Heinlein när jag var ca 11 år gammal. Det var min första SF och den gav djupa intryck och massor av det som vi SF-fans kallar "sense of wonder". När aliens kidnappade bokens huvudperson, Kip Russel, när han för första gången provade sin egenhändigt helrenoverade lotterivinst, en rymddräkt, och jag läste om _maskansiktenas _avskräckande yttre och skrämmande matvanor var jag totalt uppslukad. Slutscenerna på _moderväsendets _hemplanet och senare, "den stora rättegången mot jorden" förstärkte min kärlek till aliens. Mina fantasier om aliens satte igång och visste inga gränser och ända sen dess har jag tänkt på främmande civilisationer och fantiserat om dem.
Hur är då aliens i regel beskrivna? Det finns massor av SF film som tyvärr ägnar sig åt att kreera någon typ av modifierad människa när de ska inkludera aliens. Eller så är de maskansikte-lika, människoätande monsters med drag av reptiler, insekter eller slemmiga sniglar...
Jag anser att de mest spännande aliens är de som mest skiljer sig från humanoider. Fred Hoyles "Det svarta molnet" är ett bra exempel. I denna bok anländer ett kosmiskt stoftmoln till vårt solsystem och parkerar sig mellan jorden och solen. En ny istid hotar och allt görs för att avlägsna molnet. Det visar sig att molnet är en välvillig, intelligent alien och kontakt etableras och jag minns speciellt molnets reaktion när det får musik "uppladdat".
I de böcker av S.L Viehl som jag läser nu (jag är tyvärr inne på den 10 boken av 10) behandlar författaren aliens både bra och dåligt. Dåligt är att många är _för _humanoida, människor med blå hud, 6 fingrar och helt vita ögon... Precis som om det bara är de olika små detaljerna, tex annan färg, som gör aliens annorlunda. Det som är bra i hennes böcker är att Terraner beskrivs som bigotta "rasister" som slänger ut aliens från jorden så fort det bara går, som anser att jordens befolkning ska hållas "ren" och som predikar om jordmänniskornas överlägsenhet. Inte för att jag själv skulle stå för en sådan separatistisk åsikt (tror jag) utan mer för att författaren visar vad denna politik leder till för jorden och för de Terraner som beger sig ut i rymden... Vissa av huvudpersonerna är Terraner (en liten minoritet) och de drabbas av en slags "omvänd rasism" på ett ofta väldigt dråpligt vis. När aliens diskuterar Terranernas fula ovana att ejakulera kroppsvätska full med otäcka bakterier överallt (spotta), och oroar sig för att gå för nära en Terran, lugnas de av upplysningen att Terranen i fråga inte har fått en rödfärgad panna (ett tydligt och säkert tecken på att spottloskan strax ska följa) och ... ja då skrattar jag högt. I S.L. Viehls böcker är de aliens som är huvudpersoner ibland väldigt annorlunda och _det _uppskattar jag.
Jag kommer fortfarande ihåg den "sense of wonder" jag kände när jag läste en SF-bok om kärleken mellan en alien (en stor puma-liknande kattvarelse) och en människa på en planet som mest bestod av en djungel i vilken katten hörde hemma. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad boken hette, det är säkert 30 år sedan jag läste den, men den var verkligt annorlunda. I den Viehl bok jag nu läser får jag samma känsla av glädje när en Terran skapar sig ett liv tillsammans med en väldigt stor, vattenlevande varelse och om hur deras kärlek överbygger skillnader som verkar oöverstigliga...
;o)
Mer aliens jag minns med värme? Hm... detta tål att tänkas på! Vilka kommer du på?
En av påskkongressens hjärtpunkter är Dealers' Room, eller Book Room, där försäljare av nya och begagnade böcker breder ut sina varor. Här finns även möjlighet att handla T-tröjor, smycken, hantverk och krimskrams med sf/fantasy/horroranknytning, och att köpa medlemskap i kommande kongresser, men för mig är det böckerna som är huvudsaken, även om jag har köpt både örhängen, mantelspännen och tröjor i Dealer's Room förr om åren. Det var väl 12-15 olika bokhandlare i år, hälften av dem stora etablerade försäljare med tusentals böcker i lagret, resten folk som sålde av sina egna samlingar, eller sålde böcker för att samla in pengar till välgörenhet. Totalt många tusen böcker hursomhelst, framför allt sf, fantasy och skräck men även en del annat. För några år sedan köpte jag ett dussin Gerald Durrell-böcker på en påskkongress, till exempel.
Det låter lite på mina inlägg som om jag har gått på varenda påskkongress sedan de instiftades, eller åtminstone sedan jag föddes - det stämmer inte alls. Jag tror att årets Eastercon är min åttonde eller möjligen nionde, och det är inte så mycket att komma med, men jag har iallafall lärt mig att resa till England med en hel del tomt utrymme i väskorna, för att få plats med alla böcker. Det är ju så att man köper böcker ändå, trots att det varken är svårt att få tag på dem i Sverige, eller ens dyrare nu när momsen har sänkts; Internet kan ändå aldrig ersätta ett Dealers' Room, jag skulle aldrig frossa på samma sätt på Amazon. Jag har ärligt talat inte riktigt koll på hur många böcker vi har köpt i år. Det visar sig. Har bara hunnit läsa en av böckerna ännu, Caroline Stevermers A Scholar of Magic, som jag kanske recenserar någon gång snart. (Den var bra!)
[Tillägg, något senare:]
Jag fick just syn på en av kongressens hedersgäster som gick förbi, och kom på något jag hade tänkt skriva i dethär inlägget. Rog Peyton, som är fanhedersgäst, är en av de försäljare som återkommer varje år, fast han är pensionär och har sålt sin rörelse (det är en helt annan historia). När han blev avtackad på avslutningsceremonin sa han ungefär att "det är märkligt, det är det, att den som har lurat av er era pengar varenda år blir hedersgäst". Vilket väl säger en del om hur viktigt bokrummet är.
Påskkongressen på Radisson Edwardian vid Heathrow ligger på dödsbädden. Hedersgästerna har varit utmärkta, China Miéville, Neil Gaiman, Tanith Lee, Charlie Stross och Rog Peyton. Det är svårt att komma ifrån att påskkongressen är höjdpunkten på kongressåret. Det är inte bara kvaliteten på programmet, utan också den starka traditionen bakåt. Här finns många fans som började gå på kongresser på 50- och 60-talen, samtidigt som den yngre generationen i 25-årsåldern är månghövdad och synlig. Jag träffar folk som jag bara träffar en gång om året eller vartannat år eller vart femte, som kan berätta om hur det var förr och andra som jag aldrig har sett förut. Det är inte väsensskilt från en svensk kongress, det är bara så mycket större. Större bredd, mer program, fler människor, bättre panelister. I år var vi dessutom fler svenskar än vanligt.
På lördagskvällen hade vi en synnerligen lyckad skandinavisk fest. Vi höll den i en del av en inglasad atriumgård med små vattenfall och annat och det var packat med folk som drack små muggar med brännvin och punsch av olika slag, drack öl som vi köpt under en djärv räd till ett lokalt Tesco och mumsade på lakritsbåtar, Ahlgrens bilar och pepparkakor. Geoff Ryman och Chris Priest hängde vid baren och pratade minnen från svenska kongresser med oss.
Jag tror inte på Gud men om han finns kan han vara China Miéville. Allt han säger är välformulerat och övertygande, och i likhet med en del andra välkända figurer i fandom talar han med grammatiskt perfekta meningar som håller ett LIX-tal på 74. En John Clute med ett mänskligt ansikte. Sedan håller man inte alltid med honom när man har fått en chans att fundera på saken, men så länge han pratar ifrågasätter man inte. Ungefär som jag föreställer mig att fallet är med Gud.
Nej, nu måste jag tillbaka till Dead dog-festen och hjälpa till att tömma baren. Linnéa är på Buffy singalong och jag tittar kanske in själv på vägen till baren. Cheers!
En av de mest välbesökta programpunkterna under kongressen var Neil Gaimans hedersgästtal på söndagseftermiddagen. Jag tror att alla som ville lyssna fick plats i rummet (som rymmer ungefär 900 personer) men det var definitivt några som stod längs väggarna. Gaiman är rätt charmig, och definitivt rolig att lyssna på. Han inledde med högläsning: novellen "Orange", som han skrev på flygplanet på väg till Australien, där han skulle träffa sin redaktör och tala om att han ville dra tillbaka en novell från en antologi - så för att redaktören skulle bli glad igen skrev han "Orange". Det lär ska finnas ett videoklipp av Gaiman läsande "Orange" vid något tidigare tillfälle, här. Bra novell. Han läser bra också.
Sedan pratade han en stund om hur han hittade till fandom, och om känslan av att ha funnit sin grupp (your tribe), med anekdoter från hans första påskkongresser. Påsken 1986 var Gaiman i Glasgow på påskkongressen där; kongressen hölls i Central Hotel som ligger i centralstationen, så han klev av tåget klockan fem på morgonen och snubblade in på hotellet i avsikt att skaffa ett rum, sova några timmar, duscha och äta frukost. Förutom att det fanns en bar mellan utgången och receptionen, så det blev inget rum på hela kongressen. Så kan det (kanske) gå.
Under samma kongress satt Gaiman och pratade med en redaktör, som han försökte övertyga om att det vore en god idé att någon skrev en magisk roman om London, det vill säga om Londons magiska sidor. "Ja, gör det!" sa redaktören, vilket förbluffade Gaiman en hel del, men det var det som blev fröet till Neverwhere.
Saker ni inte visste om Neil Gaiman: av alla typer av saker han har skrivit, romaner, noveller, serier och så vidare, tycker han mest om att skriva radiopjäser. Och American Gods kom till därför att han kände att kritikerna höll på att stoppa in honom i ett fack, han-som-skriver-om-England-och-magi, efter Stardust och Neverwhere. Och när han sökte efter bra miljöer inför filmatiseringen av Neverwhere så fick han lifta med tunnelbanetåg som stannade vid nedlagda stationer för hans skull. Och han har egentligen inget alls emot att talböcker med hans verk sprids fritt, för han vill ju att folk ska läsa, eller lyssna på, det han skriver, och det är faktiskt inte ofta som man upptäcker helt nya författare genom att köpa deras böcker, utan man lånar eller får någon bok av dem, och när man har fastnat så köper man fler.
Dessutom läste han en del av första kapitlet av sin nya bok, som kommer ut om några månader. Den heter The Graveyard Book och är ett slags modern version av The Jungle Book (Kiplings Djungelboken), men i stället för att handla om en pojke som uppfostras i djungeln av vargar så handlar den om en pojke som uppfostras på en kyrkogård av spöken. Och inspiration till den boken fick han för många år sedan, när han bodde granne med en kyrkogård, i ett hus som hade en igenmurad dörr som ledde till kyrkogården. Jag förstår fullkomligt att det var fantasieggande. Ända sedan dess har han börjat skriva boken med några års mellanrum, skrivit några sidor och sedan slutat för att han inte tyckte att han var tillräckligt duktig som författare ännu, och bara skulle förstöra historien om han började skriva den innan han blev duktig nog. Men så för ett par år sedan insåg han att han visserligen inte är tillräckligt bra men å andra sidan knappast kommer att bli bättre, så det är lika bra att skriva boken nu. Det är trevligt med avväpnande självdistans.
Skottar har dålig fantasi. De borde ha mer olika namn, tycker jag. Varför finns det en författare som heter Ian McDonald, en som heter Ian MacLeod, och en som heter Ken MacLeod? (Ni ska se att nästa stora namn blir Ken McDonald.) Jag är inte den första som ibland tar fel och blandar ihop de här herrarna.
Såg precis på Locus Online att Ian McDonald fick BSFAs (det brittiska sf-sällskapets) pris för Brasyl. Jag tar det som ett tecken på att jag hänger med nuförtiden att jag precis läst den, men det löser inte mitt problem med att komma ihåg vad han heter. Eller också gör det det ändå, ifall jag bara pratar om det så mycket att namnet liksom nöts in. Boken är i alla fall riktigt bra, och var av det slaget att jag fortsatt bläddra i den då och då flera dagar efter att jag läst ut den. Parallella världar, kvantdatorer, djungel, svärdsfäktande jesuiter, kaffe, fotboll och capoeira.
Den andre Ian brukar ha en initial med: Ian R. MacLeod. Det kan vara ytterligare en krångelfaktor, eller också hjälper det honom att skilja sig från de andra litegrann. Av honom har jag läst en bok: The Light Ages. Jag tyckte mycket om den, så det är troligt att jag kommer att plocka upp något mer av honom i framtiden. Jag gillade beskrivningen av den väldigt fysiska och farliga (förorenande) magin, aether-gruvornas industriella elände, och revolutionens problem med att hålla sig på rätt köl. Lite romantik och glamour fanns det också, som kontrast.
Av Ken MacLeod har jag läst flera böcker, som jag har väldigt dimmigt minne av. De var inte så tjocka, men jag minns dem som komplicerade att hänga med i. Ganska politiska också. På nåt sätt bet de sig inte riktigt fast. Han var dock en trevlig hedersgäst.
Jag har i alla fall inget problem med att hålla författarskapen isär, bara själva namnen. Har ni något bra sätt att komma ihåg och skilja på de här författarna? Är det fler än jag som famlar i blindo ibland, och gissar litegrann -- pratar om en fast använder namnet på en annan?
Detta blogginlägg skriver jag sittande i en fåtölj i lobbyn på Radisson Edwardian Hotel, Heathrow, London. I hotellet ska enligt uppgift finnas över 1000 fans som har samlats till påskkongressen Orbital 2008. Det är den största påskkongressen på flera år. Delvis beror det antagligen på att kongressen hålls i London i stället för Blackpool eller Hinckley eller Skottland eller Jersey eller så; det gör ingen större skillnad för oss svenskar som ändå måste resa en bra bit för att ta oss hit och lika gärna kan flyga till Manchester eller Glasgow som London, men för britterna spelar det förstås roll.
Hur som helst, det är mycket folk här, vilket inte riktigt märks. Hotellet är stort och har en intressant layout, lite labyrintisk med många korridorer som går i oväntade vinkar, lätt att tappa bort sig själv och andra i, men rätt charmig på det hela taget. Temperaturen är ett större problem: här är kallt. Nyss var jag på en paneldiskussion med Geoff Ryman, Neil Gaiman och Louis Savy; alla tre panelisterna och moderatorn med jackor på sig uppe på scenen, Ryman dessutom med halsduk.
Det var för övrigt en alldeles utmärkt panel, som handlade om London i fantastisk litteratur och film: varför just London, vilka aspekter av staden som används, vilka böcker som gör det bra (och mindre bra), berättelser som utspelar sig i London kontra berättelser i städer som baserar sig på eller lånar drag från London, och så vidare. De kom med en massa intressanta och underhållande inlägg, och en del fakta som jag inte hade någon aning om (till exempel att lyktstolpar och andra hinder framför Buckingham Palace kan skruvas bort på 25 minuter för att skapa en landningsbana, i händelse av snabb evakuering), och berättade om personliga intryck av staden, och litteraturen kring den. Ryman och Gaiman har bägge skrivit Londonrelaterade böcker, så de hade en hel del att säga. Fast en grundläggande sak som jag tycker att de missade litegrann var det faktum att London används i alla möjliga sammanhang, och är så lätt att identifiera även när det är kamouflerat, mycket på grund av att det är så stort. Det bor 12 miljoner människor i Storlondon och jag vet inte hur många miljoner turister som kommer hit varje år; det är självklart att litteratur och film om London blir mer allmängiltig än litteratur och film om Uppsala, för att ta ett exempel ur luften.
Det är det värsta med bra kongresspaneler. Man får en massa tankar och åsikter som det inte finns något sätt att få utlopp för. (I och för sig ett problem med att läsa bra böcker också, och det har aldrig hindrat mig hittills.)
Nu är det bäst att jag slutar skriva, innan jag stryper de små pojkarna som sitter i fåtöljen intill och spelar dataspel. Det blir nog fler rapporter, för helgen har bara börjat.
Den här veckan blir det inget Bokslut 2007, då jag glömde listan med böcker när jag reste hem till mina föräldrar över påsken. Istället kan jag meddela att de nominerade till årets Hugopris nu har tillkännagivits.
Romankategorin är den som åtminstone jag tycker är av störst intresse, men den ser tyvärr inte jättespännande ut i år. Ian McDonalds Brasyl och Michael Chabons The Yiddish Policeman's Union verkar vara intressanta romaner, men utöver dessa är det inget som direkt lockar. Noterbart är att Charles Stross är nominerad i denna kategori för för femte året i rad; vi får se om detta utnötningskrig kan betala sig till slut.
Många gånger händer det att jag träffar människor som skiner upp när man nämner namnet Conan. Nästan utan undantag är nästa namn de nämner Arnold Schwarzenegger. Han är för många synonymt med Conan. Personligen tycker jag att hans insats, i filmen som alla omedelbart tänker på, är ganska hyggligt. Filmen har samma känsla av rak äventyrsberättelse, med lite blandade stänk av olika ingredienser för att göra det exotiskt, som kännetecknar Robert E. Howards noveller. Skulle det vara så att personen nu visat sig uppskattat filmen i fråga händer det sig också ganska ofta att de har kommit i kontakt med Conan i serietidningsform.
Redan 1970 körde Marvel Comics igång Conan the Barbarian och när den visade sig gå bra drog de igång Savage Sword of Conan som systertidning. Bägge visade sig vara ganska långlivade och lades inte ner förrän nära 25 år senare. Jag kom att tänka på dem, och en käpphäst jag tar ut ur stallet ibland, eftersom jag nyligen köpte ett nummer för en billig penning efter ett infall av sword & sorcery abstinens.
Även om jag har en hygglig samling av dessa tidningar så är jag inte på något vis komplettist. Saken är den att det finns en genomgående trend så fort Conan dyker upp i en serieruta som jag finner både aningen irriterande och lite fascinerande. Alla som läst några av Howards noveller vet hur de ofta utspelar sig på vitt skillda platser och att Conan även om han vunnit både rikedom och berömmelse tidigare är han alltid pank när en ny novell börjar. Även i serieform är det ofta ganska episodiskt och fragmentariskt, med en viktig skillnad. Det verkar nämligen som om amerikanska serieskapare i och med det klimat som existerar i branschen, allihop har jobbat kortare eller längre perioder med superhjälteserier. Kanske har detta vissa efterverkningar. Det finns nämligen något som jag stör mig på, och det är att vissa figurer har en dålig ovana att dyka upp om och om igen.
Om man någon gång pratat med mig om serietidningar så har man kvickt insett att jag inte är någon stor vän av superhjälteserier. Främsta anledningen till det är att jag tycker det är så erbarmligt fantasilöst med dessa superskurkar som hjältarna alltid bråkar med. Om någon av dem en enda gång hade vett att lägga sig ner och dö och försvinna för gott vore det väl inte så illa, men det sker ju i princip inte. Detta drag har tyvärr smugit sig in i Conanserierna. Ett tag hade jag hypotesen att det var det amerikanska serietidningsklimatet som gjorde det, och i viss mån tror jag det förvärrar situationen, men tyvärr finns det även på andra håll.
Alla som bestämt sig för att läsa Conan i novellform har ju kommit i kontakt med herrar Lin Carter, Sprague de Camp och Björn Nyberg. Man kan ju inte låta bli att vara lite tacksam för att de publicerat och populariserat Howards verk, men hur man vänder och vrider på det kan man inte undkomma det faktum att denna trio var sorgligt obegåvade i jämförelse med Howard. Vill man vara lite mer nyanserad kan man kanske säga att de var oförstående. Saken är ju den att Howard helt enkelt kokade ihop en historia med känsla för om den gick att sälja kombinerat med superb språkbehandling som skapar en stämning som bär äventyret, hur banalt det nu än är. Tyvärr verkar det som beundrartrion såg det formelartade och tog fasta på det i övermått. Mitt favoritexempel är förstås Thoth-Amon. Precis likt superhjältarnas återkommande superskurkar dyker denne pseudoegyptiske dödsmagiker upp allt oftare ju mindre fantasi pastischförfattaren verkar ha. I själva verket förekommer han endast i ett verk av Howard, The Phoenix on the Sword, och sedan aldrig mer. När han i tolkningar av Marvel, samt Carter et al, dyker upp som den dolda kraften bakom precis allt som händer, då blir jag bara så less.
Kanske är det en av de saker som de gjorde rätt när de gjorde filmen om Conan, för även när det tillslut blev mer film av, så fick Thoth-Amon förbli död. Skulle det nu vara så att den hypotetiske samtalspartner jag skrivit om till och med kommer så långt som att nämna "gubben i lådan", kommer det något plågat över mitt ansiktsuttryck innan jag biter mig i tungan. Detta för att inte börja föreläsa som en annan besserwisser om serhjältarnas inflytande på amerikansk serietidningsmarkad, och lindrigt begåvade pastichförfattare. Istället kan man förstås glatt hålla med om hur underhållande filmen var och sedan fortast möjligt ta sig hem och sätta sig i läsfåtöljen. Lämpligen då med The Phoenix on the Sword eller kanske ännu hellre den mästerliga The Hour of the Dragon, och sedan är det bara att njuta. Inför min inre bild ser jag då Conan springa fram över en karg och hård värld, på väg mot storslagna äventyr. Det kan vi tacka Schwarzenegger och Howard för.