I ett tidigare inlägg skrev jag om vad jag hört om Hominids av Robert Sawyer, bland annat att folk tycker att han tog sig stora friheter med en person som antas ha en förebild i verkligheten.

Jag har inte tidigare läst något av Robert Sawyer, jag vet bara att han är en ganska populär författare sådär i största allmänhet. Nyligen läste jag också en intervju med honom, där han säger så här:

I'm at one end in terms of accessibility: I have a large mainstream audience in Canada because of it -- people who don't read any other SF but Rob Sawyer. At the other end, there are people like Charles Stross and Greg Egan, who are writing for the hard-core SF buff; their stuff is impenetrable if you don't have a solid grounding in science and in the previous literature of SF before going in.

När jag nu till slut började läsa Hominids var det två saker som framstod jättetydligt i första kapitlet:

• det börjar med en massa detaljer om neutrinodetektorn SNO
• en ung postdoc med fransk brytning visar sin spets-bh

Jag kan inte låta bli att undra om det här verkligen är så lättillgängligt, även om jag själv tycker att det är rätt charmigt att läsa om ett labb där jag själv jobbar. (Men det gör lite ont i mig att de förstör detektorn. Slå på strålkastarna när man har högspänningen på till fotomultiplikatorerna, och en massa blod och skräp i det ultrarena tunga vattnet!) Och så tycker jag att Sawyer verkar lite gubbsjuk i sin beskrivning av den här forskaren, Louise.

Det första intrycket är inte odelat positivt. Undrar om resten av boken kan kompensera för det, eller om det är som Tommy skrev i en kommentar, att personskildringen i allmänhet är orealistisk. Jag får återkomma om detta.

Men jag kan nog ändå rekommendera den som vill veta något om SNO att läsa bara de första 2-3 sidorna i boken.

Det har tack och lov avmattats nuförtiden, men på nittiotalet gick det inte att börja diskutera fandom med någon som var runt trettio och aktiv i fandom på tidigt åttiotal utan att få höra hur fantastiskt mycket aktivare och roligare fandom var på åttiotalet. Frågan är hur väl det stämmer. Det finns ett korn av sanning i det; åttiotalets fandom bestod till stor del av tjogtals begåvade gymnasister och studenter med gott om tid och ett behov att nå ut till andra utan tillgång till andra kommunikationsmedier än det tryckta ordet. Det sjöd med andra ord av aktivitet när de här människorna lade lika mycket tid på fandom som dagens 22-åringar lägger på att titta på DVD och spela onlinespel.

Men aktivare är inte samma sak som roligare. Som Upsalafan så får jag erkänna att jag tyckte att fandom var roligare på 80-talet, men det är jag helt säker på enbart beror på att jag då var student. Det jag minns som roligast var typiska studenteskapader som att driva runt på stan med andra fans i timmar och dagar, att fördriva dagarna på kafé och på nationspubarna, att sitta och spåna wittra vansinnigheter över vinflaska efter vinflaska. Det hade egentligen inget med fandom och allt med vår ålder att göra. Om man tittar efter hur aktiv Upsalafandom var på 80-talet och jämför det med hur det är idag, år 2008, så utfaller jämförelsen entydigt till 2008 års fördel.

Ett typiskt möte på puben anno 1986 drog kanske åtta-nio deltagare, och när det gäller övriga aktiviteter i form av att arrangera kongresser och skriva fanzines är det ingen större skillnad på då och nu. Visst har fanzinen bytts ut mot bloggar, webbforum och e-postlistor, och mycket sker i långsammare tempo. Det blir ju så när medelåldern ökar och folk får barn och jobb som knycker tid av dem. Men pubmöten med 20-25 deltagare, ett gruppfanzine (som vore motsvarigheten till den här bloggen) med ett dussin aktiva skribenter, regelbundna bokpratarmöten... nej, i mina stjärnblickande nostalgiska ögon går det inte upp mot att dra runt på stan och sätta upp affischer för Gotiska förbundet följt av en lång, irrande pubrunda, men det beror bara på att jag inte längre är 22.

Det är ju samma sak med det mesta andra i nöjesväg, det gör störst intryck på oss när vi är yngre och fortfarande som mjuka vaxtavlor. Jag kommer aldrig att ha samma fantastiska upplevelser med rollspel som hösten 1981, trots att jag i vuxen ålder spelat med bättre spelledare, kreativare medspelare och mer välskrivna äventyr. Jag kommer aldrig läsa en bok som gör större intryck på mig än vad Tolkiens ringtrilogi gjorde 1979, trots att jag läst skickligare skrivna böcker sedan dess.

Det är samma sak med fandom. The Golden Age of Fandom är de första åren. Det enda jag kommer på som inte passar i den här mallen är musik, musikupplevelser ger samma fräscha känsla av att vara unika hur många år som än förflyter. Jag undrar om musik tilltalar en annan del av hjärnan?

Och idag är det Saint Patrick's Day. Sláinte mhór, a cháirde uilig!

Nu till del fyra i vår odyssé genom det litterära landskapet.

Ursula K. Le Guin - The Left Hand of Darkness

The Left Hand of Darkness är även den en riktig klassiker. När den gavs ut 1969 lyckades den vinna både Hugo- och Nebulapriset och tillsammans med The Dispossessed får den ses som Le Guins mest kända sf-roman.

Huvudpersonen är en är utsänd från rymdimperiet Oekumenen till en nyupptäckt vinterplanet där alla människor är hermafroditer. Handlingen är en blandning av en klassisk äventyrsroman (med politiska intriger, fångläger och en lång fotvandring genom den frusna ödemarken) och en antropologisk fallstudie. Det förefaller mig vara ganska typiskt för Le Guin, som ofta dras mellan det vetenskapliga och det romantiska och som i många andra av hennes tidigare böcker så tar ofta det romantiska här bitvis överhanden.

The Left Hand of Darkness ses ofta som en feministisk roman, med en analys av människans könsroller som det centrala, men personligen tyckte jag inte riktigt att boken levererade om man läste den ur detta perspektivet. Här tar det manliga perspektivet allt för mycket överhanden för att boken riktigt ska fungera som en utforskning av könsroller och istället tror jag att man få gå till Le Guins intresse för taoismen för att riktigt komma åt vad hon vill med boken.

Jag får nog säga att jag var en aning besviken över denna bok. Man kan visserligen se att den har haft ett stort inflytande på mycket senare sf, men den känns trots detta aningen simpel. Visserligen är det en bra bok som är väl värd att läsa, men Le Guin gick vidare till att skriva betydligt bättre saker än det här.

Maureen F. McHugh - China Mountain Zhang

Om jag skulle välja ut en bok som 2007 års bästa så skulle det nog bli China Mountain Zhang. McHugh har här skrivit en lågmäld och elegant roman om Zhang, en ung man i ett framtida kommunistiskt USA som står under kontroll av den nya supermakten Kina. Zhang växer upp i New York, men har turen att få ett stipendium som gör det möjligt att studera i Kina, detta trots att han inte är en riktig kines (något som lite plastikkirurgi lyckas dölja) och trots att han är homosexuell. Vi får följa hans resa från New York, via Kanadas tundra, till universitetsstudier och jobb i Kina och till sist tillbaka till New York i avskilda episoder. Insprängt mellan dessa episoder finns kapitel berättade ur perspektivet av olika personer som Zhang på något sätt kommer i kontakt med på vägen; allt från chefens dotter som han blir ihopparad med i New York, till kolonisatörer på Mars som han håller korrenspondenskurser för.

Detta låter kanske inte så spännande, men det som gör den här boken så bra är McHughs förmåga att gestalta de personer vars historier hon berättar. Hon lyckas på ett lågmält sätt ge dem röst och form, samtidigt som en fascinerande värld träder fram.

China Mountain Zhang gavs för första gången ut 1992, och man kan se inflytandet från cyberpunken. Men även om också detta är science fiction från gatuplanet, så saknar den cyberpunkens hårdkokta manér. Jag kan också se ett släktskap med senare böcker, som exempelvis Ian McDonalds River of Gods.

Man kan kanske ha åsikter om rimligheten i att USA blir kommunistiskt, men det ser jag som ett sekundärt problem, då personerna fungerar så väl ihop med sin värld. I slutändan är det dock främst ett ypperligt exempel på välskriven science fiction som klarar av att vara konstnärligt högstående utan att göra avkall på tillgängligheten. Varmt rekommenderad.

Diana Wynne Jones - Deep Secret

I Deep Secret tvingas Rupert Venable, en magid eller interdimensionell polis om man så vill, rädda multiversum på en science fiction-kongress. Det är ungefär den blandning av humor, originalitet och skickligt fångade unga rollfigurer som man har kommit att förvänta sig av Jones, även om perspektivet här är aningen vuxnare än i de flesta andra av hennes böcker. Idén med att låta boken till stora delar utspela sig på en sf-kongress är förstås god, då den både tilltalar den presumtiva publiken och passar väl in i handlingen. För vem skulle kunna gissa folk i magikerkåpor faktiskt kommer från en annan värld och inte bara är fans på väg till maskeraden?

Deep Secret skrevs på nittiotalet, vilket placerar den något efter den period som jag skulle karaktärisera som Jones höjdpunkt som författare (dvs sent sjuttiotal fram till slutet på åttiotalet). Den når därför inte rikigt upp den nivå som hennes bästa böcker håller (Archer's Goon, Howl's Moving Castle, The Lives of Chrisopher Chant, Fire and Hemlock, med mera), men den är ändå en mycket rolig och underhållande bok som jag tror de flesta kan få ut något av.

Terry Pratchett - Strata (ljudbok)

Denna bok utspelar sig på en värld som är platt som en pannkaka och fylld med mytiska väsen, men det är inte Skivvärlden. Strata är även den en komisk roman, men här skriver Pratchett space opera med inspiration från Larry Nivens Ringworld.

Strata skrevs 1981 och kan ses lite som en förstudie till Skivvärldsserien. Det är en tidig Pratchettbok, so fokus ligger mer på parodi än på satir, men jag tycker att den håller god klass i jämförelse med hans övriga verk och det är kul att se honom tackla samma material som i Skivvärldsböckerna, men från ett annat perspektiv.

Att prata med andra om böcker är nåt jag nästan alltid gillar. Det brukar vara en given öppning för ganska meningsfullt tankeutbyte, och så är det ju alltid skoj att träffa människor med gemensamma referensramar och intressen.

Som de flesta vet bor jag med min familj i Kanada sedan september. Jag saknar det fanniska umgänget i Uppsala (vilket jag skrev om här), och jag försöker göra vissa ansträngningar för att pigga upp den lilla fantastikläsargruppen vi har här. Det ger mig vissa insikter om både det ena och det andra.

Det finns faktiskt vissa fördelar med att ha en rätt liten grupp. Vi är fyra medlemmar just nu, och om alla kommer på ett möte är det ganska lagom många för att gå laget runt och prata om en och samma bok eller novell. Det går också rätt fort att lära sig varandras individuella smak, och det är ganska kul att se vad som händer när man konfronteras med varandras favoriter.

Nackdelen är förstås att det blir ganska tråkigt om inte alla dyker upp. Det är svårt att få riktig styrfart i en så liten grupp, och det är svårt att lyckas göra någonting utanför de månatliga mötena. Det är väldigt tydligt att det är två personer som drar i gruppen och får saker att hända. Kommunikationen mellan mötena är också nästan obefintlig, och det är nog en del av förklaringen till att det är svårt att värva fler medlemmar. När man får nys på potentiellt intresserade måste man nog fånga deras intresse omgående, så att man inte försvinner i strömmen av andra föreningar och evenemang som kämpar om allas uppmärksamhet.

Om de första medlemmarna är kompisar sedan tidigare, eller sådana som brukar diskutera med andra på nätet och därför är lätta att ha utbyte med mellan mötena, är det nog lättare att få nykomlingar att känna sig som en del av en grupp. Det har funnits många som verkat lite intresserade men som aldrig har hört av sig igen efter den första frågan. Tjejen som först drog igång gruppen jobbade tidigare på ett billighetsantikvariat där hon hängde upp plakat om mötena, och hon säger att många verkade tycka att det var en bra idé med en grupp av läsare som kan utbyta tankar och lästips -- men de dök aldrig upp på något möte.

Jag misstänker att det ganska mycket är en fråga om att känna sig engagerad och välkommen. Om man inte på förhand är riktigt intresserad av precis en sån här grupp kommer man kanske inte att söka upp den, men om man möter människor som man vill umgås med behövs det bara en förevändning för att träffas. För mig personligen är det ju umgänget jag är ute efter -- boktips kan jag få ändå, och jag har egentligen inget bokpratsbehov som kräver utlopp i den här formen. Jag vet bara att människor som läser är folk som jag har något gemensamt med och som jag förmodligen kan tycka om att umgås med. Jag vill ha spretiga och kaotiska möten, med många deltagare som pratar i munnen på varandra och som har så trevligt att de inte vill gå hem efter en timme.

Därför har jag försökt engagera mig i att locka till oss mer folk.

Jag började med att sätta upp en gruppblogg, och sen göra affischer med URL:en dit. Tanken var att det ska gå lätt att hitta information om tid och plats för nästa möte, så att man bara kan dyka upp om man är nyfiken, men också att det ska funka som en allmän online-resurs för dem som vill vara med, där vi kan lägga upp information som är bra eller kul att ha tillgänglig.

Ganska många har kollat in på vår blogg, men bara två har hört av sig, och ingen har dykt upp på något möte. Vad saknas? Jag tror att det kan behövas lite mer tecken på att det faktiskt händer saker, så jag har bestämt mig för att uppdatera bloggen en gång i veckan. Det kommer förmodligen ändå inte att räcka. Min erfarenhet säger mig att det som behövs troligtvis är att vi som redan är med faktiskt möter och pratar med människor och skapar lite kontakt, IRL eller online. Synlig verksamhet och tillgänglig information räcker inte, det måste till lite mänsklig kontakt -- men hur hittar man de intresserade?

Vad tror ni? Hur värvar man folk egentligen?

Vi har kommit en lång väg. Denna hemsida med blogg startades arla i urtid, och sedan dess har epoker passerat, imperier uppstått och gått under, och det har varit en fascinerande resa, utan tvekan.

Men nu lider den för min del mot sitt slut – eller mot en paus. Tänker nämligen göra ett lite uppehåll i bloggandet nu, jag har för många järn i elden. Måsta sköta min egen blogg plus en del andra projekt.

Men bloggen klarar sig utan mig, uppslutningen har ju varit stor. Drömmen om ett dagligt Upsalafazine är förverkligad, ett kollektivzine på nätet för alla att se.

För övrigt tycker jag att vi i Upsalafandom kan skryta lite över er styrka, över aktiviteten vi har här och på Williams. Vilken annan lokalfandom i Sverige har en sån här tjusig hemsida och blogg, och vilken annan har så välbesökta möten? Jo visst har Stockholmsfandom också pubmöten, även Göteborg/Club Cosmos är i farten. Men in alles "leder vi rejset": blogg plus pubmöten och annat (bokcirklar, coner...).

Då skulle det bara fattas lite pappersfanzines, utgivna fetmagazines med noveller, dikter, recensioner och kåserier. Jovisst har vi 12-timmarsfanzinet, den är bra – en bra början! Jag kan gärna bidra till envar som vill starta ett fanzine i pappersform. (Är det nyss sagda en motsägelse gentemot denna deklaration, att jag slutar blogga? – Nej, bidrag till ett pappersfmz har man ju längre tid på sig att förbereda tänker jag, det är ett mer ambitiöst bidrag av mer eller mindre engångskaraktär.)

Skrytet åter: ni kan ju använda det i reklamen för kongressen i höst, den på Musicum: vi kan och vi vill, vi är en aktiv fandom som arrangerar detta, de tongångarna kan ni köra.

Jag har funderat lite mer på det här om vad det är jag läser, och varför. För två dagar sedan fick jag ett brev från min far som berättade att farfar slutat sina dagar. Precis som när jag förra året fick besked om ett annat dödsfall, så blev det förstås något som kom att påverka mig på alla plan. Detta inkluderar förstås även vad jag läser.

När jag för ett antal år sedan var nere i en riktigt djup svacka och mådde så dåligt man kan göra, höll jag mig inomhus och läste Larry Niven. Hans noveller om Beowulf Shaeffer var tillräckligt glada och okomplicerade för att få mig att sluta tänka på hur miserabel jag kände mig. Det finns inget svårt eller utmanande i att läsa dem, eftersom de var rena äventyrshistorier fyllde med upptäckerlusta från genrens guldålder -- tolvårsåldern. De fanns där när jag behövde dem och jag har fortfarande minnen av dem som oerhört trevliga. Skulle jag läsa dem nu kanske de skulle framstå som banala.

Vad läser jag nu, när jag bor i ett främmande land, och med ett par dagar gammalt sorgebesked i bakhuvudet? Den här gången har jag bestämt mig för att Paul McAuleys "Child of the River", första volymen av hans Confluenceserie, helt enkelt är för träig och inte gör nåt speciellt intressant med konceptet. Istället tar jag mig an Glen Cooks Black Company.

Av någon anledning så sa mina känslor mig att vad jag behövde var att läsa om hur ett kompani legoknektar sitter belägrade i en stad tillsammans med en allierad som vill dränka dem. För att göra historien lite muntrare så har ett par av huvudpersonerna börjat en personlig vendetta mot all världens klerker, dvs massmord. En annan börjar inse att det kanske kommer att bli sju reser värre om ett litet tag, när den mäktigaste magikern på tusentals år (en fyraårig flicka) kanske måste hackas i bitar, brännas och spridas för vinden. Svält, kannibalism, svart humor, tusentals döda och omöjligt komplexa konspirationer mellan ett gäng minst sagt galna magiker. Allt man behöver för att känna att man lever. Muntert värre.

Detta är naturligtvis det mest engagerande jag läst på länge och jag känner hur jag faktiskt får livsenergi av att läsa om hur folk kämpar på mot omöjliga odds bara för att det är det enda de kan!

Om det där är vad jag läser när jag har familjesorg och Niven är det jag läser när jag är deprimerad, kan man ju undra vad jag läser när jag är glad och nöjd med livet. Jag kommer aldrig bli riktigt klok på mig själv.

Härom veckan blev jag rekommenderad att läsa böcker av författarinnan S. L. Viehl. Snabb som jag är beställde jag 10 st böcker från SF-bokhandeln som alla verkade lockande, bland annat en serie med 8 st böcker om Dr Cherijo. Rymdresor, nya världar, aliens och en kvinnlig läkare mitt uppe i smeten var något att sätta tänderna i. I början av den första boken blev jag lite rädd över att jag redan hade funderat ut hela intrigen (vilket ju är ganska vanligt...) men ack vad jag bedrog mig! Historien tar nya vändningar hela tiden och karaktärerna utvecklas åt nya håll som inte ens jag med min fantasi kan fundera ut på förhand. KUL!

Visst, det är ingen djupare SF men ibland behöver jag bara bra och underhållande läsning, speciellt när jag som nu har det jobbigt med familjemedlemmar och vänner som alla råkar ut för svåra och tunga saker och när mitt arbete dessutom är extra krävande. Då orkar jag inte med att läsa böcker med allt för stort allvar och tyngd.

Jag är nu precis i början av den fjärde boken i serien och härligt nog har jag behållit mitt intresse för böckernas alla karaktärer. Vissa aspekter är ganska uppskakande, till exempel all tortyr som förekommer i den tredje boken, och skildrat så grovt och ingående att jag mådde illa, men tonen i böckerna tilltalar mig ändå och jag ser fram emot många fler timmar med underhållande läsning.

Det slog mig plötsligt att jag jobbar på ett ställe som finns med i en sf-roman. I Uppsala jobbade jag med data från en detektor som också finns med i en sf-roman. Hur ska jag kunna fortsätta härifrån? Hur ska jag kunna hitta något nytt jobb som lever upp till den här underliga standarden? Kanske blir jag tvungen att skriva en egen sf-roman.

Stället där jag jobbar nu (eller i alla fall emellanåt, som förra veckan) är SNOLAB, ett underjordiskt laboratorium i en gruva, två kilometer under jord (2070 meter ska det vara, har det sagts mig). Robert J. Sawyer var där på studiebesök innan han skrev Hominids, så vitt jag förstår. Det går ett rykte om att han tog stort intryck av en kvinnlig postdoc som visade honom runt, och folk tycker att han kanske använde sig lite för tydligt av den förebilden. Men det är som sagt ett rykte, och jag har inte läst boken ännu så jag kan inte säga något om hur Sawyer genomförde det. Det sägs att den är bra. Jag har den.

Varför i en gruva? För att skärma av så mycket som möjligt av den kosmiska strålningen, som stör våra väldigt känsliga detektorer. I en gruva detekterar man neutriner, och försöker detektera mörk materia-partiklar, sånt som passerar genom berggrunden mycket lättare än joner från rymden.

AMANDA, som jag jobbade med i Uppsala, är som ni kanske känner till ett neutrinoteleskop på sydpolen. Det finns med i Antarctica av Kim Stanley Robinson. Den har jag läst, och den var bra.

(För övrigt hade jag lyckats lura mig själv med ett för bra lösenord, och kunde därför inte logga in igår. Sånt händer ibland, på webben där jag försöker tänka på säkerheten men inte orkar bry mig så jättemycket...)

Jag är överstepräst i vad som kan vara ett av världens minst kända science fiction-sällskap, den kombinerade sf- och whiskyklubben The Talossan Science Fiction & Whisky Society, ett exklusivt sällskap kännare av destillerade drycker och sf, eller som det heter på det lokala språket, sientificziun és whisky. Sällskapets aktivitet är ganska låg för närvarande, men när det var ungt så utkom fortfarande medlemstidningen Spaceships and Distilleries (Vaißáis d'espaçál és Stülvatôriâs), som naturligtvis ägnades åt whiskyrecensioner och rapporter från sf-provningar.

Sf är ett ganska vanligt intresse i det lilla landet Talossa, som är beläget innanför den amerikanska staden Milwaukees gränser. Talossa utropade sin självständighet 1979, och när USA inte svarade med några kraftmedel tolkade man den uteblivna reaktionen som ett defacto-erkännande. Landet har en europeisk provins också, den lilla ön Cézembre utanför Bretagnes kust. Invandring är välkommen och den invandrade har alla möjligheter att snabbt klättra på karriärstegen. Redan efter ett par månader kan man sitta i parlamentet och presidentposten är inte alltför avlägsen.

Går man med i TSF&WS så får man möjligheten att återuppliva medlemstidningen. Om inte annat kan man prata språk, sf, och politik på medbrogarforumet. Det behöver man inte ens vara medborgare för att göra, förresten. Man behöver inte ens kunna tala talossanska! (Vilket annars är ett intressant språk, romanskt i grunden men fullt med lån från andra europeiska språk, både svenska, norska och finska.)

Det är kul att kunna vara nationalist utan att beblanda sig med de vanliga flaggviftarna den sjätte juni!

Här fortsätter jag min genomgång av 2007 års läsuppleveler. Tidigare delar kan läsas här och här.

Frederik Pohl & C. M. Kornbluth - The Space Merchants

Det här var en av de bästa och mest underhållande romaner jag läste under året. The Space Merchants handlar om en reklammakare i en överbefolkad framtid som efter att ha blivit nerkastad på samhällets botten inser att det han dittills sysslat med är omoraliskt. Handlingen är berättad i en mycket spännande och medryckande thrillerform som hur lätt som helst skulle kunna omvandlas till en bra Hollywoodfilm och kritiken som här är riktad mot ett rovgirigt konsumtionssamhälle känns långt före sin tid.

Jag skulle nog till och med gå så långt att jag utnämner The Space Merchants till den bästa sf-roman från 50-talet som jag har läst och man kan lätt se inflytandet som den måste haft på Philip K. Dick och en mängd senare sf-författare. Det är en gjuten klassiker.

Ronny Eriksson & Lasse Eriksson - De norrbottniska satansverserna (ljudbok)

Likt Svålhålet är även detta en samling med humoristiska berättelser skrivna av (i det här fallet två) författare från norrland. Här finns dock inte samma uttalade sf-vinkel, även om en hel del av historierna med lätthet skulle kunna beskrivas som sf eller fantastik. Exempelvis smäller en atombomb av ute bottenviken i en av berättelserna, men på grund av kylan fryser själva explosionen fast och det stelnade svampmolnet blir snabbt ett populärt utflyktsmål för skridskoburna helglediga.

De norrbottniska satansverserna är lite av en bagatell och jag tvivlar på att den skulle komma upp i hundra sidor i skriven form, men många av historierna är väldigt underhållande och uppläsningen, som görs av författarna själva, är mycket bra.

Joanna Russ - The Female Man

The Female Man är en väldigt svår bok att ha en åsikt om. Det är en bok med en så tydlig ideologisk kärna att det känns svårt att ha en åsikt om boken utan att samtidigt föra över det på ideologin. Vi får möte fyra varianter av samma kvinna som lever i olika parallella världar: en som kommer från en utopisk framtid där alla män är utrotade, en från en dystopisk framtid där män och kvinnor har ingått i ett slags evigt krigstillstånd mellan varandra, en som lever i något sorts utsträckt fyrtiotal och en som kommer från vår värld. Dessa kvinnor stöter på varandra genom ett generöst hoppande mellan de olika världarna.

Det som är bra med The Female Man: Russ kan verkligen skriva. Det finns passager här som är ypperligt välkomponerade och sekvenser som är väldigt roliga.

Det som är dåligt med The Female Man: Russ är arg, väldigt arg. Delar man inte denna ilska är det svårt att inte se det som att hon bitvis är väldigt orättvis. Man kan förstå hennes utgångspunkt, men här känns det mest som att hon predikar för de redan övertygade, alternativt endast försöker ventilera sin egen ilska. I vilket fall som helst så blir resultatet åtminstone för den här läsaren mest alienerande.

Philip Reeve - Mortal Engines

Mortal Engines är en Steampunk-artad ungdomsroman som utspelar sig i en framtid där enorma städer rullar fram över ett postapokalyptiskt och ökenartat Eurasien och försöker äta upp varandra. Huvudpersonen är en ung pojke från London som blir indragen i en kamp kring ett uråldrigt domedagsvapen.

Detta är en tämligen ordinär äventyrsroman, med många snygga och häftiga idéer. Personligen hade jag dock ganska stora problem med min Suspension of Disbelief och jag rekommenderar hellre Karl Schroeders Sun of Suns (som jag kommer recensera framöver) om man vill ha en pulpartad äventyrsroman men steampunkinslag och fantastisk teknologi.

Ray Bradbury - Fahrenheit 451

Jag har ett problem med Ray Bradbury. Så fort jag läser mer än femtio sidor i rad av någon av hans romaner eller novellsamling börjar jag hata den. Han funkar bra om man bara läser någon enstaka novell eller två, men efter det så så blir hans överemotionella stil närmast outhärdlig.

Den här boken var bara dum, dum, dum och jag kunde inte tro ett ord av den. Bradbury är här så sjukt gnällig och så komplett ovillig att verkligen analysera samhällsproblem istället för att bara klaga på dem att Fahrenheit 451 mest blir pinsam.