Hur ska ett bra bokomslag se ut? Det har jag ofta funderat på när det gäller SF. Ett allt för påträngande omslag kan ju få den tilltänkte bokköparen att backa medan ett allt för diskret kan få en att helt missa boken. Hur ser ett typiskt SF-omslag ut? Hur vill jag att det borde se ut? Borde? Mja, jag har som sagt funderingar men absolut inga självklara svar.
För att du också ska fundera tar jag här ett litet exempel ur den flod av omslag som jag har åsikter om. Det är Elisabeth Moons bok "Command decision" som kom ut för något år sedan. Den är fjärde boken i en serie om "Vattas krig". Du kan se flera av omslagen här i LibraryThing. Jämför nu omslaget med en militärisk kvinna som bredbent står och funderar på en plattform och det med ett rymdskepp mot en turkos-grön-silvrig bakgrund. Vilken av omslagen skulle DU välja om du skulle köpa en bok och bägge låg framme? Vilket får dig sugen på att läsa boken innanför omslaget?
Ken Slater var 20 år gammal när Storbritanniens sf-fandom kom igång på allvar. Det var 70 år sedan. Jag träffade honom senast för två år sedan, på den brittiska påskkongressen i Glasgow. Då stod han som vanligt och sålde böcker, och såg inte ut att vara en dag äldre än 75. En makalös människa.
Han har fått äran av att vara den som fick brittisk fandom på fötter igen efter andra världskriget. Så här skriver Rob Hansen:
Many who lived through this period credit Ken Slater with British fandom's eventual revival nationally. In September 1947 he published OPERATION FANTAST, which [...] sparked off the first post-war boom in fanzine publishing. OF remained associated with the BFL and Slater found himself running a department in the organisation that he describes as:
"...a sort of 'bring-and-buy' agency for the BFL's surplus magazines and books — and, of course, my own material. Officially, the original OPERATION FANTAST was the liaison department of the BFL and it remained that way through most of 1948."
[…] Beginning to find their feet again British fans began to think about holding a convention. Ted Carnell appears to have been the first to push the idea, and in the January 1948 OF Trading Supplement, Slater urged interested fans to get in touch with him and passed their names along to Carnell. In the event, however, neither Slater or Carnell would be responsible for the convention that actually came about.
The WHITCON, Britain's first post-war convention, took place on Saturday 15th May 1948. It was put on with little advance publicity but still succeeded in attracting 50 attendees, quite good for those days, and was held at The White Horse. Its organiser was John Newman:
"In 1948 I decided that I would like to attend an SF convention and came to the conclusion that I would have to organise it myself. Ken Chapman gave (calling it a loan but refused to accept repayment) money to arrange things and be certain of covering the expense of the buffet and hire of the upstairs room at the White Horse."
The youngest attendee was undoubtedly Gillings 14 year-old son, Ron, and one of those who couldn't be there, Ken Slater, sent £2 along so that everyone present could have a drink on him.
Bilden tagen av Lars-Olov Strandberg på Sfancon 11 i Gent, september 1980
Kens Operation Fantast utvecklades till en bokhandel och det var så man stötte på honom på senare dagar, som en oförtruten bokhandlare på brittiska kongresser, äldre för varje år utan att det syntes. Uttrycket the end of an era är slitet, men mycket mer sant än så här blir det inte. Denne man var aktiv inom science fiction innan Michael Moorcock föddes och Arthur C. Clarke slog igenom.
Han dog nu i helgen.
Bilden tagen av Chaz Baden på världskongressen i Glasgow, augusti 2005
"I like to take a book, a glass or cup of some liquor appropriate to the time and season, a comfortable chair, cigarettes or pipe ...and a few hours."
(Ken om sina läsvanor)
Det finns en tendens till förakt för science fiction-film inom fandom. Med visst fog, kan man nog också säga. Ganska ofta betyder sf på film melodramatisk katastroffilm eller rymdopera.
Jag tycker dock att de som totalt dömer ut "medie-sf" har fel. Det görs ganska mycket film som måhända inte befinner sig i genrens utforskande frontlinjer, men definitivt hanterar sf-teman på ett respektabelt sätt. Här kommer nu några filmtips.
Code 46 (2003)
Förbjuden kärlek i en futuristisk dystopi. Vi har sett det förr i THX 1138 och Gattaca, men Michael Winterbottom gör det bättre.
Primer (2004)
Något så ovanligt som en sf-berättelse om tidsresor, i filmform, som faktiskt hanterar de paradoxer som uppstår, snarare än att handvifta bort dem. Det är en lågbudgetfilm om några ingenjörer som mer eller mindre av en slump bygger en tidsmaskin, och noggrant räknar ut hur de ska använda den för att bli rika.
A Scanner Darkly (2006)
En animerad film baserad på romanen av Philip K. Dick, mycket trogen originalet. Animationstekniken tjänar perfekt syftet att sätta bilder till Dicks skildring av paranoida hallucinationer.
Renaissance (2006)
Fransk-brittisk animerad noir-sf. Precis som A Scanner Darkly är den rotoskoperad. De nästan monokroma bilderna är från och till rent av hypnotiska.
Sunshine (2007)
En grupp astronauter färdas mot solen i ett enormt rymdskepp lastat med allt klyvbart material man kunnat hitta på jorden, för att försöka fördröja dess utslocknande. Låter det som en tramsig katastroffilm? I själva verket är det Heart of Darkness möter Solaris.
Det är väldigt vanligt att sf- och fantasydiggare pratar om sf-musik och fantasymusik, med vilket de verkar mena något slags symfonisk rock eller hårdrock respektive svartmetall. Möjligen medeltidsliknande ballader om troll eller skäggiga krigare. Jag är en smula allergisk mot detta. Fantasy och sf är former av fiktion, berättelser som skildrar något som är tekniskt omöjligt för att vår vetenskap inte kommit på hur man gör, respektive något som är bryter mot våra naturlagar - magi och så vidare. Musikstycken, däremot, bryter inte mot våra naturlagar eller är tekniskt omöjliga. Inte heller är de berättelser om sådant.
Vad folk verkar mena med sf- eller fantasymusik är stämningsmusik som de personligen associerar med sf eller fantasy, antingen för att musiksmaken ingår som en del av en ungdomskultur som även innefattar rollspel eller fantasy eller sf, eller för att musikerna använder sig av sf och fantasymotiv på skivomslagen. Men det är ett nonsenssätt att se på det hela. Det som är fantasymusik för den ene är det inte för den andre.
Musik är en konstform som inte berättar något, med väldigt få undantag. Visst säger den något, uttrycker något. Men den är inte narrativ. Det finns inte deckarmusik, det finns inte spionmusik. Det finns religiös musik, men det beror på att religion är ett budskap. Musik kan självklart uttrycka budskap - den är till och med bra på det. Men sf och fantasy är berättelser, inte budskap.
De få undantagen är musik som verkligen utgör en sf-berättelse, som Jeff Waynes War of the Worlds. Men dessa undantag är ytterst sällsynta och är väsensskilda från metallband som har en drake på omslaget och kallar en av sina låtar för Smaug och genast hyllas som skapare av fantasymusik.
Bah, säger jag. Sf och fantasy är berättelser, inte stämningar.
Sedan några månader tillbaka bor jag i Kanada. Upsala är långt borta, och jag är usel på att använda sociala webbgrejor som forumet på fandom.se. Facebook är ett ständigt dåligt samvete: jag vill inte logga in där och konfronteras med alla jobbiga förfrågningar som jag måste ta ställning till, alla töntiga lekar och test, men det känns ändå som om jag borde hänga där och hålla kontakt med mina vänner. En kombination av dålig känsla för tidsskillnaden med Sverige och dålig kontakt med min kalender ledde också till att jag missade hemsidesbyggarjippot som jag hade kunnat delta i på avstånd. Jag är helt enkelt usel på det här med att vara social i cyberrymden. Jag vill träffa riktiga människor av kött och blod i den riktiga verkligheten!
Inte för att det heller är så enkelt alla gånger.
Det är ungefär tio år sedan den där galna tiden när jag umgicks med vänner dygnet runt, klättrade över svarta staket på vägen hem från synthklubbkvällar, dansade lindy hop flera gånger i veckan, sträcktittade på tv-serier, och pratade om science fiction med alla som kom i närheten. Alla de här sakerna fortsatte förekomma i mitt liv, men inte riktigt i samma tempo. Det var länge sedan jag ofta brukade stanna sent på våra pubmöten och gå på eftermöte på Orvars när alla som inte hade kårleg hade gått hem. Redan innan jag blev mamma för ett par år sedan hade det sociala umgänget för min del minskat betydligt -- jag försökte jobba rätt mycket när jag var doktorand, och många andra blev också mer och mer uppbundna i sina respektive jobb och studier. Ibland kände jag mig nästan lite isolerad även där i staden där jag tidigare varit så hypersocial.
Upsalafandom fortsatte ändå vara andningshålet i vardagen.
Här har jag inget sådant liv som väntar på mig på fritiden. Jag trivs jobbet och kollegorna, men jag saknar den där sortens samtal som spinner av i oväntade riktningar och som handlar om saker som rymdhissar och döda forskare och möjliga katastrofer och knasiga måttsystem och gamla fanzines och böcker och datorer och antenner och konspirationsteorier och andra saker. Sånt där som fans i största allmänhet ofta brukar vara bra på. Och så saknar jag att ha mer folk inpå mig som har gemensamma referensramar i form sf- och fantasylitteratur. Tur att jag har Ante med mig åtminstone, som förstår att uppskatta att jag släpar hem sånt som Dangerous Visions från Book Market (hela boken i stället för de delar vi hade förut, och med originalomslaget -- fast bokklubbsutgåvan, så den var inte dyr) och som uppmuntrar mig att köpa Joe Haldeman (en gul bok, faktiskt!) på bokhandelns reabord.
Men jag traskar kring Kingston och sätter upp reklamlappar för vår lilla fantasygrupp, och hoppas litegrann att det ska kunna växa till något lite mer vilt och obändigt än våra civiliserade entimmesmöten en gång i månaden. Och så dagdrömmer jag om fanzines, som jag inte riktigt kommer åt att få klart.
Kanske är inte fandom i Upsala riktigt så där livlig och kreativ i verkligheten som i mina drömmar, men jag har ändå ett ideal som spökar i huvudet. Och så tror jag att jag har vänner där, i Upsalafandom. Riktiga människor, som jag känner och bryr mig om mer än deras skyltfönster på Facebook.
I'll be back. Hoppas att ni är kvar då.
Det här är mitt första bidrag till Upsalafandoms blogg och jag tänkte använda det till att tipsa om några nyutgivna fantasyböcker som har fått en hel del uppmärksamhet ute i bloggosfären.
Den första är Last Dragon av J. M. McDermott. McDermotts första roman är utgiven på Wizard of the Coasts nya etikett Discoveries, som är ämnad för ny fantasylitteratur som inte hör ihop med deras rollspelsvärldar. Han hade turen, eller oturen, att bli jämförd med både Gabriel Garcia Marquez och Gene Wolfe i press-releasen som förlaget skickade ut, vilket visserligen gjorde att jag fick upp ögonen för boken, men samtidigt skapade förväntningar som är ytterst svåra att leva upp till.
McDermott har sagt att hans mål med Last Dragon var att skriva en stor episk fantasyserie i en en enda volym, genom att använda olika "litterära och postmoderna tekniker", något som tydligast verkar göra sig gällande i att han avstår från ett linjärt berättande och istället låter världen och berättelse träda fram i brottstycken och vinjetter. Detta låter som ett väldigt ambitiös och vågat projekt som antingen skulle kunna bli mycket intressant eller alldeles oläsligt, men utifrån de flesta recensioner jag stött på låter det som om McDermott faktiskt har lyckats. Jeff VanderMeer frågar sig om vi i denna bok redan har fått årets bästa debutroman, Paul Witcover prisar McDermotts skickliga hantlag och originalitet och OF Blog of the Fallen framhäver författarens ekonomiska berättarstil.
Personligen tycker jag detta låter som en av de mest intressanta fantasyböcker som jag stött på på länge och den redan beställd och på väg hem med posten. Med lite tur kanske jag till och med kommer hinna läsa och recensera den inom en inte allt för avlägsen framtid.
Den andra boken jag hade tänkt skriva om är Gregory Frosts Shadowbridge. Denna bok är del ett av två i en serie och utspelar sig på ett oändligt nät av broar, som korsar en ocean utan stränder. Huvudpersonen är en dockmakare och historieberättare och tillhör ett resande dockteatersällskap. Världen skildras genom deras resor och de berättelser och skådespel de framför, vilket verkar skapa en Tusen och en natt-liknande väv av berättelser, myter och skådespel.
Även denna bok har lyckats samla på sig en mängd positiva recensioner. FantasyBookSpot gillar den och även OF Blog of the Fallen är positiv och framhåller bokens komplexa berättarstil. Dock nöjde sig inte John Clute med att såga den, utan valde att ge sig på alla ungdomsböcker när han ändå var i farten.
Det kan också påpekas att både _Shadowbridge _och Last Dragon är paperbackoriginal, vilket gör att den ekonomiskt lagde inte behöver vänta på en billigare utgåva.
Den sista boken för idag är också den en debutroman: Thunderer av Felix Gilman. _Thunderer _verkar ansluta sig till New Weird-genren, där författare som China Mièville och Jeff VanderMeer är de stora namnen och i likhet med dessa herrars böcker utspelar sig Gilmans roman i en stor stad fylld med bisarra företeelser och varelser. Här blir en ung musiker indragen i en maktkamp mellan några av staden Ararats oändliga gudar.
Går man efter vad som skrivits på nätet om boken verkar Gilman vara en skicklig författare och en god stilist. Paul Di Filippo berömmer honom för hans fantasi och jämför boken med Mark Helprins ypperliga Winter's Tale och Fantasy Book Critic håller i stort sett med. Författaren har själv samlat en mängd recensioner på sin egen hemsida.
Dessa är de tre fantasyromaner som verkar mest intressanta av allt som hittills givits ut under 2008 och jag kommer även forsättningsvis försöka hålla koll på nya böcker som kan tänkas vara av särskilt intresse. Då kommer jag nog dock att försöka vara lite mer kortfattad än i den här artikeln, som jag nu märker blev längre än vad jag hade tänkt mig.
På onsdag är det, som synes i vårt kalendarium, dags för den här omgånges sista bokpratsmöte. Den aktuella boken är Haruki Murakamis Kafka på stranden (Umibe no Kafuka), som vann World Fantasy Award 2006. Det är en någorlunda komplex bok, men ändå inte svårtillgänglig. Den som läser snabbt och har mycket tid över borde kunna hinna sluka den på ett par dagar, även om den är tjock. Eller i alla fall har kraftig benstomme.
Onsdag 20/2 klockan 19:00, hemma hos Björn Lindström på Sysslomansgatan 12. Oavsett om vi ses där eller inte så rekommenderar jag boken. Det är inte en fantastisk, omskakande upplevelse, men det är en intressant och välskriven bok med skönt flyt. Det är inte att förakta.
Vi har lanserat en ny hemsida för Uppsalafandom, och till den ska höra en blogg – denna blogg. Och själv har jag ombetts att skriva i bloggen, gärna det...!
Detta är alltså mitt första blogginlägg i detta forum. Och jag tänkte jag skulle skriva om TV-serien Stargate SG-1. Den går på Kanal 6 på vardagar kl 1800 och är väl värd att följa.
Jovisst är den det; ge den några chanser och du ska se att du är fast. Hursomhelst är det en smart serie, av flera skäl. Jag kan här förbigå sånt som bra rollbesättning (den har det, nog om det) och lagom påkostad scenografi, för det bästa med den är själva intrigerna, själva mångfalden i intrigtrådar.
Legenden är att det på 1900-talet hittats en gåtfull artefakt i Egypten, en hyperrymdsport, en port till stjärnorna som man med tiden lärt sig använda – men det är top secret, government denies knowledge! USA:s försvar tar sig via denna Stargate till främmande världar, möter främmande folk och får del av avancerad teknologi, och med tiden invigs övriga supermakters regeringar.
Det smarta intrigupplägget är nu att det hela utspelas i nutid, i tidigt 2000-tal, och därmed kan man relatera till figurerna på ett annat sätt än i exempelvis Star Trek. SG-figurerna kan otvunget skämta om aktuella filmer, populärkultur och aktuella förhållanden, vilket osökt får en att identifiera sig med dem. I sina civila liv kör de även dagens bilar, bor i vanliga hus osv.
Och det kan förekomma intriger i dagens värld med konflikter mellan flygvapnet och CIA, med Ryssland och annat dylikt. Men lika osökt kan ett avsnitt utspelas på en främmande planet, dit man kommit via den alltid så behändiga stjärnporten. Man kan med andra ord ha Star Trek-liknande avsnitt.
För det tredje kan man fara ut i rymden med rymdskepp byggda med alien-teknologi, vilket åter gör det Star Trekkigt – men utöver detta har vi som sagt nutidsförankringen med allt vad där tillhör. Och det är denna mix av nutid och oändlighet, av vardag och fantastisk verklighet, som ger "Stargate SG-1" sin osökta charm.
Igår gick jag förbi den där hyllan med nya böcker, och min blick fastnade på ett bekant namn. Steven Erikson.
Han är ju kanadensare, och skriver tjocka böcker. Här är en av hans böcker, i Kanada, och den är inte tjock alls! Eftersom så många lovprisat hans böcker bestämde jag mig för att ta en titt på den. Hans tegelstenar kan vara hur bra som helst, men jag kommer inte orka läsa dem ändå. Det här var dock en novella. Som jag fattade det skulle detta vara den första i en serie med kortare berättelser i samma värld som hans stora romancykel.
Ingen mindre än Glen Cook skriver lovprisande på baksidan. Även om jag vet att dessa små blurbar många gånger skrivs som väntjänster, och inte mycket mer, så gjorde det mig nyfiken. Jag hade en liten stund tills jag skulle vara någon annan stans så jag satte mig och läste.
Blood Follows, som boken hette, visade sig vara en mördarhistoria i fantasymiljö. Den var hyggligt intressant, och miljön innehåll lite vandöda trollkarlar, gastar och nekromatisk magi. Inte en lugn natt på stan, om andra ord. Vad den dock inte innehöll var mycket till miljö och personbeskrivning. Många fantasyberättelser består av mycket reciterande av mer eller mindre medeltida klädesdetaljer och liknande. Så dock inte här. Om hans tegelstenar är liknande så blir jag imponerad, för då kommer han kunna klämma in synnerligen komplexa och invecklade intriger. Kanske är det sånt folk uppskattar som omväxling till "swirling cloaks" och liknande.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en hygglig plot och en hygglig twist, men inte var det så att man kom att tänka på Lankhmar ändå? Där får jag för att jag läser baksidesblurbar.
Det finns för många böcker i verkligheten. Kanske är det fel, det finns för få böcker? Det borde i alla fall vara lättare att läsa alla böcker som skulle behöva finnas om de inte fanns. Vissa böcker innehåller så mycket dumheter att de inte borde läsas. Tur att de finns, dock.
Här i Kingston finns det en massa böcker. Som alla vet som försökt föra bok på vad de läser är det lätt att börja tävla med sig själv och andra. För man sedan bok på bok på dator, kan man plåga sig själv med en massa statistik. Hans Persson är bra på sådant. Man kan få ångest av mindre.
Känslan av att inte hänga med där det händer är ju också nåt som kan ge en ångest. Lyckligtvis hjälper bokbeståndet här mig att inte få ångest över sånt. Nu har jag i och för sig redan insett att jag har fullt upp med att hålla mig a jour med vad som händer i rollspelsvärlden, så att dessutom hålla koll på vad som publiceras av sf och fantasy är helt enkelt för mycket. Lyckligtvis kommer då stadens bibliotekarier till undsättning. Uppskatta din lokala bibliotekarie och deras gärning.
Vi har nämnligen en hylla för science fiction på biblioteket. Inget nytt, säger du? Smaka på det här då. Nyutgiven science fiction. Det är inte kattskit.
I Sverige har det ju länge funnits en hylla med böcker, ofta med gula ryggar, som man kunnat söka sig till, men här har vi alltså faktiskt något så modernt som böcker i andra färger än gult.
Så, nu kan man faktiskt skryta med att ha sett de nya sakerna när de fortfarande är nya, och att man läst den där nya omtalade volymen innan den ens kommit i pocket. Man kan svänga sig med författarnamn som låter nya och fräscha och behöver inte erkänna att man nyligen läste en bok som var 40 år gammal och tyckte den var bra.
Tyvärr så har jag ju vanföreställningen att det redan skrivits en massa bra saker och att jag kanske borde läsa dem först. Ibland händer det ju till och med att jag hittar en ny bok av någon författare och sedan köper en begagnad volym som denne skrev för 30 år sedan, bara för att den är känd och anses vara en "klassiker".
Plötsligt hinner man inte med att läsa de böcker som står på hyllan för nyinkommet, för man har en lista på saker man tänkte läsa först.
Så, då sitter man där. Det finns för många böcker igen. Det är så man kan få ångest. Det finns för många böcker i verkligheten.