En del av läsarskaran har kanske hört talas om den fhaanniska bedriften att bygga ett torn till månen med hjälp av ölburkar? Jag vet inte vem som först kom på detta (kolla med alvarfonden om de har kvar Fandom Harvest>) men det kan ha varit Terry Carr. Detta är ju bara en av de fanniska myter, legender och galna infall om folk genom tiderna tagit sig för. Jag skrev ju nyss om en annan legend, Wilson Tucker. Det finns att ta av.
Nåja. För att åter vända till ölburstornen så måste jag tyvärr meddela att det inte setts byggas några ölburkstorn i Kingston. Inte heller har jag sett folk bygga på ett hotell att ha kongresser i. Det är helt enkelt inte så mycket fhaanniska geist här. Som på så många andra ställen.
Men, det har slagit mig att Upsalafandoms många försök att finna den perfekta puben att ha våra pubmöten på kanske kunde lösas på något liknande sätt. Man kunde väl åstadkomma nåt med fhannisk rhåkraft och en gnutta fantasi, eller?
Ölburkar och pubmöten, det fick mig att tänka på det där med att bygga ett hotell ämnat enbart för kongresser. Kunde man inte bygga öl själv också? Då får man ju vad man vill ha, om det lokala vattenhålet enbart serverar Pripps? Eller hur? Nog finns det folk i fandom som brygger eget öl?
Här i stan har vi en pub som jag gillar, som faktiskt gör sånt. De säljer öl från många olika småbryggerier, men dessutom kan man bakom bardisken se in i bryggeriet! Där står kopparpannorna där ölet man dricker har bryggts! Det är ju utmärkt! Borde man inte göra så för att få till den perfekta puben att ha pubmöten på?
När jag kommer tillbaka till Upsala så förväntar jag mig att ölet är färdigbryggt, tappat och klart. Bygga en pub kan väl inte vara så svårt, eller?
Fans i farten har naturligtvis redan läst Chunga #14 där Dan Steffan skriver en minnesartikel om Bob Tucker. Jag läste den under semestern och insåg efteråt att som av en händelse var det just en flaska Jim Beam som jag köpte på flygplatsen i Amsterdam! Skål Bob!
Nu tittar jag in på efanzines och naturligtvis hittar jag ett fanzine som dyker upp nästan samtidigt som jag läste Chunga. Det heter naturligtvis BEAM. Kolla länken ovan.
Sånt här blir man ju törstig av...
Jag läste ganska nyligen boken Naomi av Douglas Clegg. Författaren har vunnit både Bram Stoker och International Horror Guild Award, så jag blev lite nyfiken. Dessutom var den ganska billig.
Det stod ganska snart klart varför han blivit belönad med horrorgenrens finare priser, för han kan skriva riktigt bra. Ett par stycken tyckte jag faktiskt var så bra att jag visade dem för Åka att läsa utan att försöka förklara sammanhanget, utan bara låta henne se hur han uttryckte sig. Jag blev imponerad.
Nu är förstås frågan vad man ska leta efter i en bok som denna. Den är marknadsförd som skräck, och handlar definitivt om "mörka" teman och ting. Ändå är den lite speciell, för flera gånger börjar Clegg bygga upp ett mysterium och antyda att det finns något hotfult och dolt. Vid ett par tillfällen lägger han till och med upp kapitelavsluten med en cliffhanger. Men, sedan gör han inget av det!
Faktum är att detta nog är den minst stämmningsfulla skräckroman jag läst på länge, utan att detta berott på att den är dålig! Den är helt enkelt för bra.
Kan man som skräckförfattare skriva en bok som är "för bra"? Kanske. Om man har en utmärkt språkkänsla och kan skriva engagerande om människor och deras öden, men väljer att göra detta med skräckens alla attribut som spöken och gengångare utan att göra sitt yttersta för att bygga upp en olustig stämmning, har man då skrivit en bra bok? Egentligen?
"Utmärkt! Men inte alls så värst bra." Det är mitt mycket paradoxala utlåtande. Mycket märklig upplevelse.
Så, då var det snart dags för oss att återvänta till den eviga ungdomens stad. Naturligtvis är en av de viktiga saker man måste packa någonting att läsa på vägen. Men vad?
Det är en svår balans det där att få med sig tillräckligt med läsbart, men att inte släpa med sig ett mindre bibliotek. Oftast brukar jag i sista stund stoppa ned något extra, "för säkerhets skull". Denna gång riskerar att bli som de förra, men jag ska försöka hålla mig i skinnet.
Vad är det då som gör en bra resebok? Till att börja med måste den ju vara lagom lång att räcka resan ut, men även en del andra kvaliteter kan vara värda att fundera på.
Är boken en bok jag tycker verkar intressant, men inte lättläst nog att ta slut på en gång? Kommer jag bli väldigt besviken om den blir borttappad eller stulen? Är det en bok som kräver lite motstånd, men som kanske man kan komma in i när man sitter en längre stund och bara kan läsa? Kan man ge bort den till någon när den tagit slut, så man slipper släpa den hem igen?
Du har kanske fler saker du funderar över när du väljer reseläsning? Vilka är de i så fall?
Nu ser det ut att bli Desolation Road av Ian McDonald, Long Lost av Ramsey Campbell samt The Boat of a million Years av Poul Anderson. Förutom den där saken som åker med i sista minuten, förstås.
Som jag skrivit tidigare har jag tagit mig an att läsa R. Scott Bakkers bokserie The Prince of Nothing. Nu har jag kommit en bit in i första volymen, 90 % eller så, och börjar ha åsikter.
För ett antal år sedan, i början av nittiotalet, var det en hel del snack om David Wingrove och hans monumentala sf-serie Chung Kuo. Nu, år 2008, verkar inte längre en framtid dominerad av Kina och kinesisk kultur lika spekulativ. Som vanligt hinner verkligheten ikapp dikten. Ännu har vi inte megastäder över hela jorden och en kejsare över jorden. Kanske kommer det med. Jag blev i alla fall fascinerad och började läsa första volymen. I den fanns det en person som begick de vidrigaste handlingar. Han var motbjudande till den grad att jag slutade läsa, av äckel. Något senare när alla böcker kommit ut, undersökte jag den sista volymen på Uppsala English Bookshop. Genom att bara skumma baksidestexten stod det klart att den person som berört mig så illa uppenbarligen fortfarande var mitt i händelsernas centrum och verkade åtnjuta lycka och välgång. Det fick mig att lägga ner boken, bestämma mig för att aldrig läsa den samt att om jag någonsin träffade David Wingrove skulle jag slå honom på käften. Han hade våldfört sig på mig med de bilder hans bok planterade i mitt sinne.
Ni minns kanske det stora party i The Final Program där alla som är nåt samlas och partajar med Jerry i London? The Deep Fix underhåller och Elric själv spelar keyboard!
Det var ett maffigt party och jag kommer ihåg hur bl.a. Una Persson pratade om det länge med nåt längtande i rösten. Höjdpunkten var förstås när Jerry duellerade med hela artilleriet och när Elric och Stormbringer ylade fram toner som bubblade över multiversums alla plan. Dagen till ära var Stormbringer klädd i guld. Det var en riktig fest det.
Nu finns showen fångad i kondenserad form, direkt från den andra etern: video på YouTube
Jag har precis börjat läsa en nya bokserie, av en kanadensare som heter R. Scott Bakker. Han är visst kompis med Steven Erikson, känd för sin bokserie The Malazan Book of the Fallen, som även han är från Kanada. Den senare har ju rönt viss uppmärksamhet för sin bokserie av flera skäl. Ett är ju förstås att han skrivit kontrakt på tio böcker, och när den första kom ut och var över tusen sidor tjock blev man ju mörkrädd. Han är produktiv, Steven. Vi fick en CD på en påskkongress en gång där han läste ett kapitel från en av sina böcker. Det befäste min åsikt att författarläsningar är sövande och oerhört meningslösa.
Bakker är även han en av dessa författare som planerar en lång serie. Han har inte ens bestämt hur många böcker det ska bli. Huga! Vi får se om jag orkar läsa mer än en bok...
Nåja, i alla fall har den en sak gemensamt som jag finner lite intressant. Bägge skriver fantasy, men de skriver om världar som inte bygger på någon pseudomedeltida värld stöpt efter Europa. Istället är det Rom, Babylon och diverse orientaliska och asiatiska kulturer som står som modell. Fantasy handlar ju ganska mycket om att se och uppleva främmande och exotiska miljöer, så jag finner det numera lockande när folk skriver om sådana kulturer som för mig ger just dessa exotiska kickar.
Än har jag bara läst två kapitel och en prolog, men har redan flera gånger tänkt på Glen Cooks The Tower of Fear och Steven Brusts utmärkta böcker om Vlad Taltos. Vi får se hur länge det är fräscht och intressant. Watch this space.
Även jag undrar lite stilla hur det kommer sig att de som skapade denna webbplats och ville ha en blog inte skriver nåt?
För övrigt anser jag att regeringen bör avsättas och FRA sprängas, med bomber, Al Aqaida, sprängämnen, atombomber och andra nyckelord som de lär trigga på. Sug på den spiondjävlar!
Så skedde det tillslut att sveriges riksdag röstade igenom förslaget som ger FRA i uppdrag att spionera på medborgarna. Från och med denna dag ändras svensk rättspraxis till att du är förmodad skyldig tills motsatsen bevisats. Det är nog den mörkaste dagen i svensk historia.
Jag kommer aldrig mer ha nåt förtroende för politiker. I mitt medvetande ekar några ord sjungna av Thåström "Vi ska beväpna oss".
I sf böckerna är det så enkelt i dessa situationer. Man skapar en liten grupp av Heinleinskt dugliga som ställer saker till rätta. Nu önskar jag att man kunde leva i en sådan roman.
Vart ska man flytta nu, där de har ett öppet samhälle? Ryssland? Kina? Jag är så deprimerad att jag bara vill ge upp. Som Kurtz sa, "drop the bomb, exterminate them all".
För ett tag sedan gick vi här i Kanada igång ordentligt på victoriansk kultur, gammal och nygammal. Åka har sin fascination för steampunk, och jag har återupptäckt den främste av detektiver, Sherlock Holmes.
När jag var ordentligt mycket yngre, kanske runt 12 år gammal, slukade jag den första boken om Sherlock Holmes -- En studie i rött -- och fastnade direkt. Det dimmtäckta Londons gator utövade en förtrollande charm på mig, och jag kände att detta var en civiliserad tid av gentlemen och proper engelsk Kultur(tm). En stor mängd böcker av Jules Verne och Conan Doyle senare och jag var totalt dränkt i det sena artonhundratalets kolonialistiska idévärld. Jag har nog aldrig riktigt slutat att fascineras av den sedan dess. Nu sprang jag nyligen på ett par böcker som fick mitt slumrande intresse att vakna igen.
Nicholas Meyer skrev 1974 en bok som på svenska publicerades under titeln Den sjuprocentiga lösningen. Det är en Sherlock Holmes pastisch, som berättar vad det egentligen var som skedde under den tid då Holmes försvann efter att han drabbat samman med Moriarty och han ansetts som död. Den läste jag ett bra tag efter det att jag slukat allt Conan Doyle skrivit, och efter det att minnet av dessa historier hunnit sjunka undan en aning. Någon gång hade jag väl försökt att läsa om en favorit, men de framstod som formelartade och dammiga på ett sätt som fick mig att tro att jag vuxit ifrån dem. Meyer lyckades dock åter få gnistan att tändas och den gamla charmen att återvända. Ganska nyligen så sprang jag på ännu en an Meyers pastischer The West End Horror, som denna gång inte befann sig på deckarhyllan utan under rubriken skräck. På den hyllan fanns en annan volym, som är den som jag nu precis avslutat och tänkte orda lite om.
På framsidan möts vi av en klatschig blurb med den oförglömliga frasen "Sherlock Holmes enters the nightmare world of H.P. Lovecraft"! Att Lovecrafts värld inte är samma sak som hans fiktiva värld, och att en fiktiv person knappast kan besöka en verklig persons värld verkar ha gått blurbförfattaren totalt förbi. Boken är en antologi med mer eller mindre lyckade noveller om Holmes och hur han löser märkliga fall där märkliga varelser och kulter, i stil med de i Lovecrafts verk, figurerar.
Hur funkar det då? Jo, ganska hyggligt. En typiskt berättelse av Doyle är ju ganska formelartad, och det är inte så svårt att bygga mer arkana och suspekta hemligheter som bas för mysterierna. I princip alla berättelser är Holmes väl bevandrad med den occkulta världen, och känner t.ex. till Necronomicon. Nog hade det varit mer effektfullt om Holmes tvingats konfrontera sin logik mot det oerhörda som Lovecrafts varelser representerar? En av författarna gör dock något litet extra av sakerna och det blir först på sista sidan klart hur mycket han vänt upp och ned på ens förväntningar. Sånt gillar jag. Som affischnamn ser det ju inte tokigt ut heller att ha Neil Gaiman först ut i listan av förattare, men tyvärr tyckte jag inte att hans bidrag var ett av de bättre. Det finns flera andra kända författare, som Elizabeth Bear och Brian Stableford, men jag såg inga tecken på att de författare jag kände till skrev bättre eller sämre. Tim Lebbon skrev kanske den mest obehagliga av dem alla och hans övriga produktion kanske kan vara värd att håla utkik efter.
På det hela taget är det riktigt charmigt med att läsa om den viktorianska eran. Det är en era av upptäckarlust och framstegstro som är främmande för dagens samhälle. Väldigt annorlunda är ju också det strikt skiktade samhället, med var person på sin plats på stegen. Detta börjar ju dock komma tillbaka i dagens Sverige så det kanske bara känns hemtamt. Dock gillar jag den lite långsammare värld som porträtteras i Holmes äventyr. Det är inte fråga om att vara uppkopplad hela tiden, eller att skicka SMS eller tjata i mobiltelefon. Ska man åka tåg till en avsides by för att godsherren där bett en komma och lösa ett mysterium så läser man en dagstidning, röker pipa eller tänker kluriga detektivtankar. Det är tilltalande. Naturligtvis kom det sig så att jag en dag, medan jag fortfarande höll på att läsa Shadows over Baker Street, när jag passerade förbi bordet med billighetsböcker utanför Indigo råkade se en bok för $5 som hette Sherlock Holmes - the man and his world. Det visade sig vara en biografisk skiss över Holmes och hans era. Mycket trevlig liten skrift med fina bilder och en intressant vinkel på den viktoriska erans liv och leverne som om Holmes faktiskt existerat. Nu vet jag mer än någonsin tidigare om England under 1900-talets gryning!
Nu är då frågan om jag ska ta mig an originalet. Vågar jag läsa om Conan Doyles berättelser, och kanske förstöra de fina minnen jag har av dem? Det är ju enklare att vifta undan pastischer som formelartade och banala. Jag känner mig dock riktigt sugen, om inte annat för att nu kunna se dem som dokument över denna svunna era om inte annat. Vid horisonten reser sig dock ett stort moln, jag har börjat bli sugen på att läsa om en mastodont. Silmarillion. Vi får se vad det blir. Man har ju sällan problemet att man inte har något att läsa i alla fall.
Här på denna blogg, kommer någon inom en mycket snar framtid skriva en rapport från Åcon!