De som känner mig vet att jag samlar på rollspel, och att jag är rätt aktiv på en del epostlistor/webbforum och andra ställen. Nu har jag hittat ett nytt sätt att lägga tid på min hobby! Först lite bagrund innan jag berättar vad jag fastnat för den här gången. Om man inte vet så mycket om rollspelshobbyn kanske man inte hört talas om så mycket mer än namnet Dungeons & Dragons. Eftersom det spelet för många blivit synonymt med hobbyn är det för en del nästan förvånande att det finns fler spel! Själv har jag nu snöat in på Tunnels & Trolls. Nej, innan någon frågar, det måste inte heta Bla & Bla, men det var lite populärt ett tag på sjuttiotalet. T&T skapades av Ken St. Andre som ett alternativ till det i hans tycke trevliga konceptet i D&D, men utan de mycket förbryllande och invecklade reglerna. För de som gillade tanken på Sword & Sorcery-äventyr hemma i vardagsrummet var T&T enklare och inte lika seriöst menat.
Ken har en liten klubb online som kallas Trollhalla, och där har jag nu anslutit mig till de trogna skarorna kring "The Trollgod" som Ken är känd som. Man bygger sig en online-persona, inte olik den man spelar i T&T. Sedan småpratar man om allt mellan himmel och jord samt kämpar om "trollish victory points" genom att dela med sig av skämt, anekdoter, hemmagjorda scenarier och illustrationer eller berättelser till fanzines. Jajamen! Det publiceras två fanzines om T&T för tillfället, förutom en massa annat lustigt som novellsamlingar och blyertspennor som t.o.m. har ett anfallsvärde enligt T&T reglerna.
Den vecka som gått har vi haft en "Kindred Competition", vilket var ganska skoj. Vi fick alla hitta på någon lite udda fakta om de varelser som befolkar Trollworld. Själv skrev jag om dvärgarnas förmåga att lukta sig till stulna dvärgaartefakter eftersom de kan känna doften av ädelmetall och juveler, samt märkliga fakta som att hobgoblins sjunger strupsång och lite annat smått och gott. Man känner sig verkligen kreativ och peppad när man får poäng för allt man bidrar med, och därför kan inspirera och peppa varandra i en positiv spiral av sällskaplig tävlan.
Jag gillar verkligen känslan av grupptillhörighet och den bubblande känsla av skämtsamt skojande där man tillsammans bygger saker och sedan spelar med dem i spelet. Det här givandet och tagandet är väl lite som i fandom när det är som bäst, med fans som skriver bloggar och fanzines tillsammans, läser böcker och utbyter erfarenheter med författare som är lika mycket fans de med. Vi får se när jag hittar nåt annat som jag kanske blir än mer entusiastisk över. Nu har jag i alla fall lagt ännu ett spel till samlingarna och haft en hel del kul med det. Nu skulle jag bara hitta en ny bra fantasyförfattare att läsa när man är i gasen...
Jag har under de senaste åren fört en läsjournal, och dumt nog jämfört mig med andra läsare. Förra året blev det 30 volymer och årentinnan det 24. Naturligtvis såg det bra ut med 17 lästa verk efter 17 veckor på året. Nu skulle jag kanske klara den magiska gränsen 52 på ett år!
Detta är naturligtvis helt förryckt. Borde jag inte läsa böckerna för att jag gillar dem? Varför tävlar jag egentligen? Nu har jag dessutom insett en sak, när vi har nått vecka 20 i kalendern, och det är att jag inte "har råd" att läsa noveller! En novellsamling tar ofta längre tid för mig, eftersom jag vill idissla varje avslutad berättelse en aning och därför inte läser mer än en eller två om dagen. Det kan ju bli max 25 sidor på en dag i värsta fall!
Man behöver inte tänka speciellt länge för att se hur dumt det där är. Kanske är frestelsen att tävla helt enkelt för stor, och en del av oss borde helt enkelt låta bli att skriva ned vad vi läser? Jag ska försöka tagga ner lite, men det är inte lätt.
Det hela har sin upprinnelse i en upplevelse av "readers block" som jag drabbades av. Det var i augusti för några år sedan som jag insåg att jag bara hade läst 5 volymer under det året! Jag fick spel och satte igång att pressa så mycket lättlästa saker jag kunde hitta, och nu har jag fortfarande inte lugnat ner mig! Vissa är rädda för att bli gamla, och andra för att inte hinna läsa alla sina böcker innan de dör...
Som jag berättat tidigare har ett antikvariat i stan rabatt för att de ska slå igen. Jag har nu fyndat lite och kan inte låta bli att prata om fynden.
Väl medveten om att många verkar vara väldigt fascinerade av hans författarskap hittade jag en volym med The Scarlet Letter av Nathaniel Hawthorne. Dessutom en bok av William Faulkner, som man ju nästan måste läsa om man likt mig har haft en Hemingwayperiod. Faktum är att det är Robert Silverbergs fel, eftersom han fick mig att bli fascinerad igen av litterär stil och subtil språkmagi som en del av de här stora andarna ju är bra på. Vi får se om jag kan snappa upp nåt, och njuta lite under tiden.
Efter dessa höglitterära köp så kunde jag inte låta bli att kasta mig över Agent of the Terran Empire av Poul Anderson, samt The Boat of a Million Years av densamme. (Jag borde ha börjat läsa Poul Anderson tidigare!) Lyckligtvis fanns det även en Songs of Kali av en annan favorit, Dan Simmons, och Ramsey Campbells The Long Lost. De som någon gång hört t.ex. Johan Anglemark prata om Ian McDonald kanske även känner igen Desolation Road, vilket kändes som ett fynd även om den var lite sliten.
Som jag nämnde var Robert Silverberg inspirerande för vissa av inköpen, och jag kunde inte låta bli hans Downward to the Earth och en annan volym som jag redan har i Upsala Jag vill läsa dem här och de finns inte på biblioteket och jag kan ju alltid ge bort dem när vi åker härifrån. Jag har redan skänkt bort en av böckerna jag köpte, nämligen The Fifth Head of Cerberus av Gene Wolfe. Den kostade $1.5 och jag visste att en av ägarna till spelbutiken där jag håller till borde kunna gilla den. Hon är stor Aldissfan för övrigt.
Mycket skoj blev det! Det var billigt som bara den och det fanns flera små godbitar jag inte skrivit om här. Detta måste vara en drog för mig, för det känns som man trippar på tå och det bubblar lite i en när man köpt en jättehög med böcker för ingenting, och bär hem bytet för att stapla dem och gotta sig. Schysst drog, som inte verkar vara så farlig för kroppen.
Jag kanske återkommer med intryck när jag läst lite.
Har ni tänkt på det här med vad som anses vara "sci fi", eller annan fantastik som ligger en nära om hjärtat? Det är ganska mycket skit som skyfflats ut för konsumtion som stämplats med fantastikstämpeln för att det funnits en eller annan raket, strålpistol eller nåt annat fånigt tecken på att det tillhör genren. Själv insåg jag efter den litteraturkurs jag gick om sf, då vi konfronterats med några olika mer eller mindre fantasifulla försök att definiera science fiction, att det inte är en genre över huvud taget. Nu är det dock inte science fiction som jag tänkt på, utan en annan "genre" som jag sedan många år känt mig mycket förtjust i. Jag tänker på skräckgenren, och jag antar att ingen blir direkt förvånad om jag säger att jag inte anser att skräck är en genre det heller.
När det var Halloween här i landet så kunde man se folk spöka ut sina hus med små spökfigurer i rabatterna eller med plastskelett som hängde och vajade i vinden på verandan. Det var mycket tydligt att svart, orange och vissa typiska attribut som spindelväv och skelett var "skräck", enligt temat. Nu kanske någon vill påpeka att man inte ska dra alltför stora växlar på fenomenet Halloween. Det kan jag ju instämma i även om det var det som satte igång mina tankar, jag ska bredda mig en aning.
Eftersom jag är förtjust i att läsa saker som publicerats och marknadsförts som skräck, har jag med samma blick som granskade folks verandor vid Halloween tagit och skärskådat en del av de noveller och romaner jag läst. Tänker jag då tillbaka så finner jag att det inte är direkt ovanligt att man skriver berättelser som egentligen är synnerligen ordinära, men att huvudpersonen råkar vara vampyr. Framförallt i fallet med vampyrer så verkar det vara så utspritt, att de flesta vampyrhistorier jag läst har jag inte ansett vara skräck alls!
Naturligtvis har jag då ett annat sätt att ta mig an det hela. Skräck är för mig inte de yttre attributen, utan det är en stämning och en inställning till texten och ämnet. Då är det ganska naturligt att diverse texter som folk skrivit utan att egentligen betrakta dem som skräck, kan tillhöra den etiketten och en hel del som är utgivet som skräck inte alls är det. Nu inbillar jag mig naturligtvis inte att någon ska se detta som någon Viktig Insikt(tm), men det är en liten observation om att det ganska ofta är så att vi serveras nåt som på ytan ser rätt ut, men när man sätter huggtänderna i det så är det bara teaterblod inuti. Rekommendationer eller recensioner av någon som insett problemet är alltså ganska intressanta.
Under den panel om skräck som fanns i programmet på Ad Astra (en enda, och i en liten lokal, i slutet på programmet sent på kvällen. Det var en av de mer välbesökta paneler jag var på...) sa Brett Alexander Savory nåt som fastnade i mitt minne. Jag minns inte längre sammanhanget, men han nämnde ordet "despair" när han diskuterade vad som var bra respektive dåligt med diverse skräckfilmer. Det slog mig att detta kanske är ett bra ord för att visa på vad som är kärnan i upplevelsen och attityden jag far efter. Något annat som nämndes i samma konversation om jämförelse var att om det saknar en "moralisk poäng" så är det inte bra skräck. Nu ska vi se om jag kan få ihop det här till nåt.
Skräck handlar om hur det kontrollerade och ordnade vrids ur gängorna, och den känsla av förtvivlan som uppkommer vid denna förlust av kontroll leder av tvång till någon sorts situation då antingen personerna i texten, läsaren eller världen konfronteras med någon sorts moralisk poäng. Var det lite tungt? Är jag ens på rätt spår? Jag tror någon form av sådan process ligger bakom bra skräck.
Man kan ju säkert vrida på det hela ganska mycket, men jag vet hur det känns när jag läser en novell av den briljante Thomas Ligotti. Man får en känsla av overklighet, av drömsk förtrollning som visar på hur ingenting är riktigt pålitligt och solitt. Är det en känsla av förtvivlan jag försöker beskriva? Kanske inte, men det är något som beror totalt på hur författaren angripigt sitt ämne och inte på om genrekonventionerna följt och de traditionella monstren eller fenomenen är på plats. Det är sånt som gör mig till skräckläsare, och det är inte en direkt behaglig känsla. Av någon anledning är det dock nåt jag återvänder till och det kittlar mitt sinne på estetiskt tilltalande vis. Har du någon gång bestämt dig för att det där med skräck inte verkar vara din grej så kanske du helt enkelt inte gillade "genrekonventionerna"? Jag är inte så värst förtjust i dem.
Kanske är jag helt vilse, eller så är jag nåt på spåret. I alla fall är det klart att böcker om vampyrer som lika gärna kunde handlat om folkskollärare är nåt som tråkar ut mig, och det som jag gillar handlar om helt andra saker. Det vore kul att veta om någon annan tänkt nåt liknande.
Nu ska jag bara säga åt er att läsa Borderlands som ett ypperligt exempel på när skräck inte är genrekonventioner utan bara riktigt skruvande, välskrivna berättelser som inte ger dig en känsla av avslappnat behag. Utan en mer svårbeskrivlig känsla av obehag. Njut.
Vardagens små märkligheter fortsätter att förbluffa mig. För ett litet tag sedan såg jag att en av Kingstons antikvariat hade utförsäljning och skulle läggas ner. Har man bott ett tag i Upsala så ter det ju sig otänkbart att inte vara omgiven av ett flertal ställer som säljer gamla, dammiga, rara eller bara udda böcker. På det viset är Kingstons stadskärna mycket trevlig, för här finns gott om möjligheter att titta på böcker, och att nu en av dem ska försvinna känns väldigt tråkigt. Att just detta antikvariat dessutom har en rejäl samling med fantastik är gör ju det ännu tråkigare. Nu är det halva priset på allt i butiken, och vi som inte tänk slå ner bopålarna alltför djupt frestas alltså att köpa böcker för halva priset. Hur ska man kunna motstå?
Nu kommer det som gör situationen riktigt absurd. Varför slår denna boklåda igen? Ja, det är det gamla vanliga om att folk inte köper mycket nog från oberoende försäljare utan vänder sig till de stora kedjorna. Det är förstås inte så konstigt, men ändå lite tråkigt. Jag har vid tillfälle faktiskt valt att köpa saker lokalt till lite högre pris för att det ger mig möjligheten att ha en lokal butik. Jag önskar fler tänkte så. Det riktigt tråkiga är dock att lokalen nog kommer att stå tom framöver! Tydligen är det så att man i Kanada precis som i Sverige betalar fastighetsskatt. Dock har de här den mycket udda regeln att om en butikslokal står tom, så får du en rejäl rabatt på skatten! Det är ett mycket märkligt sätt att stimulera en levande stadskärna...
Jag har redan sett ut en bunt med böcker av Poul Andersson, men frågan är ju om jag ska leta efter nåt nytt och okänt nu när det är billigt värre. Eller kanske hålla igen, och inte samla på sig än mer man måste skeppa till Sverige eller avyttra när vi ska lämna landet. Det är inte lätt att vara "bookaholic"!
Jag har på sistone gjort ett återbesök i det förflutna. I detta fall innebar det en märklig impuls att titta på tv-serien Arkiv X igen. Den kunde när den var som sämst vara lite sådär småfånig, och när den var som bäst ett stycke ganska intrikat paranoia och konspirationsteori. Inget kittlar väl fantasin lika mycket som tanken på främmande liv i universum och om man dessutom får en liten adrenalinkick av invecklade försök att hålla sanningen hemlig så är det ju en given vinnare. På något vis kändes serien som en ganska typisk nittiotalare, med misstro mot etablissemang och lite anstrykning av "alternativa" livstolkningar. Men, det som slår en när man ser om den är ju hur spöklikt det känns som om den handlar om nutiden.
Oavsett vad man tycker och tror om UFOs och tanken på att det skulle finnas en konspiration för att hålla kontakter med dem hemliga, så är själva konceptet med maktmissbruk och vardagliga intrång i privatlivet från myndighetsmakt inte bara fantasi utan realitet. I serien kommer man i säsong fem till den intressanta situationen att det verkar som om folk med makt och pengar inom militär och säkerhetstjänst inte haft en hemlighet de underhållit allmänheten, utan att de för att hålla saker hemliga så hittar de på en hemlighet som de sedan sprider ut antydningar om att de försöker hålla hemligt, så att själva hemligheten dols av förvirringen om deras fabricerade hemlighet är sann eller inte när de nu verkar jobba så hårt på att hålla den hemlig. Blev du lätt yr av det där? Det är en oerhört komplex soppa där sanningen är så väl dold av lögner att den inte längre syns när själva sanningen har slutat vara meningen med vad folk tror är sant. Det bästa sättet att gömma något är att göra det i det öppna har det sagts. Ska du ljuga så ljug så stort och mycket att folk inte kan föreställa sig att du har mage för så grova lögner, som en expert sa. Mycket intrikat, och nästan lite beundransvärt i sin illvillighet.
Det var riktigt underhållande att se några av de bättre avsnitten, där Chris Carter med medarbetare tar i från tårna. Man inser att skådisarna som vanligtvis inte gör mer än en hygglig insats faktiskt kan bli riktigt bra om det vill. Om man dessutom tycker om att få en liten ilning längs med ryggraden både från sensawunda och från en lätt känsla av skräck och fasa. "Njutbart" faktiskt.
Vardagen så. Tyvärr är det inte bara underhållning. Nu idag har vi så efter nittiotalets lite populariserade auktoritetsskepticism (om den nu någonsin var så stark som sades vete sjutton, men ändå) fått ett samhälle där vi godtar precis den typ av våldtäkt på individen som i Arkiv X används för underhålla oss med lite ilningar. Bara tanken att man ska kunna ta DNA prov på "tänkbara brottslingar" som man i Storbritannien diskuterat och nu även i USA pratar om är skrämmande. Att man i Sverige på fullt allvar diskuterat att polisen ska få befogenhet att övervaka kommunikation innan det ens begåtts ett brott är också skrämmande. Samhället har blivit så genomsyrat med rädsla för alla möjliga verkliga och inbillade hot att folk glömmer bort att byta in sina friheter mot säkerheter inte gör dem ett dugg säkrare, bara mer kontrollerade.
John-Henri Holmberg skrev i en ledare i Nova om hur sf är inte bara roligt och intressant, utan meningsfullt och direkt nyttigt för att man inom science fiction länge skrivit böcker som diskuterat utopiska och dystopiska scenarier, och att det där länge funnits en diskussion om samhälle, individer och frihet. Naturligtvis gör jag inte på något vis John-Henri rättvisa genom att så kortfattat sammanfatta hans ledare, men ni förstår kanske vad jag far efter. Jag tror definitivt att han har rätt, och att en öppen debatt om frihet och makt är något som kanske borde föras även utanför genren. Filmer som Gattaca har ju setts av många, likt tv serien jag pratar om, men jag vet inte om folk brytt sig tillräckligt mycket för att inse att även dystopiska scenarier serverade för underhållningssyfte faktiskt kan säga nåt om vår framtid. Själv är jag illa berörd av utvecklingen, och det gjorde ironiskt nog upplevelsen av att titta på Arkiv X än mer effektiv i att ge mig de där ilningarna.
Frågan är du förstås om det finns en konspiration, och om det finns några aliens? Antagligen inte, men när man ser hur direkt förnuftsvidriga saker sker i vardagspolitiken kan man ju börja undra. Är det någon som försöker dölja nåt genom att dra ut det så långt i strålkastarljuset att folk inte tror på det längre? Är vardagspolitiken där makten våldför sig på oss en postmodern "reality show" där själva vardagens sanning blivit ett skämt?
Jag vet inte riktigt om man ska dra den tankekedjan till slutet, men det finns något skrämmande i allt det här. Science fiction kanske kan få en att tänka, fundera och reflektera över vardagen trots allt?
The Truth Is Out There
Jag har nu läst slut på Glen Cooks serie om The Black Company. Sträckläst i det närmaste, faktiskt. Det känns lite sorgset att det är över, men ändå skönt att veta att det inte blir mer. Hur folk kan läsa bokserier som består av ett större antal volymer ter sig för mig ofta som lite märkligt. Vill man inte möta nya figurer? Vill man inte ha slut på intrigen så man får veta hur det går? Tappar man inte modet om man aldrig verkar avsluta berättelsen?
Vanligtvis tycker jag bäst om att läsa ganska korta och avslutade berättelser. Det har hänt mer än en gång att jag läst ett verk så fort att jag missat massa subtila detaljer, vilka sedan jag får utpekat för mig till både min och utpekarens förvåning. I själva verkar är det en ganska naturlig effekt av hur jag ofta läser. Det jag vill åt är att få veta gåtans lösning och mysteriernas utredanden. Om en berättelse handlar om en märklig artefakt som hittas på månen och antyder att det funnits intelligent liv som planterat den där för tusentals år sedan vill jag läsa så fort jag kan till slutet så jag får veta hur artefakten kom dit, och vem som gjorde det. Fanns det en parallellhandling där det förekom kommentarer och reflektioner om samhälle och politik? Fanns det en relationshistoria? Det missade jag, när jag rusade vidare efter Mysteriets lösning.
Det finns naturligtvis undantag från den aningen förenklade bild jag skissade ovan. Inte alla böcker går ens att läsa på det viset. Men, att läsa en lång episk saga och gå upp i miljön och bara njuta av sceneriet, som jag vet att en del läsare gör, det gör jag väldigt sällan. Att nu i ett sträck läsa fyra volymer som utspelar sig i samma värld med samma personer var något av ett undantag för mig, och man kan ju fråga sig varför jag gjorde så.
Cooks böcker var för mig, när jag läste de första tre volymerna i serien, ett nytt namn och hans böcker en ny typ av läsupplevelse. Det var storslagen fantasy med ondingar som kunde få jorden att skälva, med huvudpersoner som inte var några duvungar de heller och det var skrivet med en kall och torr och precis stämma. Kompaniet, det sista av de fria kompanierna från Khatovar, var en mötesplats för utstötta och missanpassade och de var inte några muntra hjältar. Det skitiga och leriga soldatlivet kändes mer äkta än de idealiserade questromaner jag läst, och humorn och det faktum att det var gott om dramatiska scener gjorde att de gick hem. Det fanns klara och tydliga hot, och det gjorde ont när det gick illa och när kompaniet åstadkommit nåt så kändes det tillfredställande samtidigt som det inte på något vis var ljust, glatt och "alla levde lyckliga i alla sina dagar" i slutet.
Nu när jag läst de sista böckerna är nära nog alla ursprungliga personer i kompaniet döda. Många dog en meningslös död, en brutal död och en död långt bort från allt kan skulle kunna kalla ett hem. Man förstår att Cook nyttjar en del av den soldatromantik och det exotiska skimmer som omger Främlingslegionen när han skriver om The Black Company. Som pacifist kan man ju kanske tycka att sådant är lite fånigt, men tanken att även utstötta kan finna hemhörighet i sin lilla grupp är ju ganska tilltalande. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg när jag senast känt sådan saknad när några grånade, gamla och gnälliga personer i en bok tillslut kilat vidare. Mitt bland alla palatsintriger, främmande världar och monomaniskt kämpande och psykotiska trollkarlar blev folk riktigt mänskliga. Jag fick tillslut veta hur det gick, och fick under tiden följa ett gäng knäppgökar och komma dem inpå skinnet så att jag nästan började känna mig lite hemma i den där världen, samtidigt som jag är glad att jag kan lägga den åt sidan. Livet går vidare, precis som i vår värld.
Soldiers live, and wonder why.
Nu har jag då tillslut varit på en kongress i nordamerika. Det var kul att gå på kongress. Saker var välskötta och rullade på så fansen kunde roa sig utan katastrofer och det är ju det viktigaste. Det som jag tyckte var lite dåligt var att det inte fanns någon från arrangörerna som vallade panelister och såg till att de var på plats och fick vad de kunde behöva. Det var ju inget jag personligen led av, men det hade varit en bra sak att ha.
Det som skiljer en svensk kongres eller en eastercon från den kongress vi var på är ju det där med baren. Många gånger när det planeras kongresser i Sverige är det ju viktigt att man har en centralt placerad bar som blir en mötesplats för folk på kongressen. Som Åka redan skrivit om hade de ju en con suite med snacks istället. Lite udda. Jag ska skriva lite om det som för mig kändes mer annorlunda.
Med risk för att verka som en gnällig gammal gubbe så måste jag erkänna att de personer som drev runt i diverse kostymer var för mig inte bara annorlunda, utan mer än lovligt märkliga. När det passerade förbi en stormtrooper som gick runt med nåt plastvapen och pratade med en burkig radioröst likt i Star Wars filmerna, fick jag konstiga idéer att vilja säga "get a life!" till honom. Kanske lite märklig reaktion från någon som ändå är på en kongress för folk som läser böcker och ser på film om små gröna män...
Jag upplevde min kongress väldigt dubbelt. Jag hade kul på kongressen, men blev då och då påmind om att folk omkring mig var tokbisarra. Märklig erfarenhet.
Nåja.
Vi kom till hotellet och installerade oss. Det tog ett bra tag att ta sig dit, och man insåg att Toronto är stort. Skulle man ut och äta på kvällarna fick man ta bilen/bussen ner på stan så jag tror inte folk gjorde det i någon större utsträckning. Vi installerade oss och insåg att i den längan vi bodde var alla roompartys och liknande. Jag brukar vara känslig för sånt, men lyckades sova aldeles utmärkt med öronproppar. Hotellet hade programrum lite överallt, men när de var utspridda på olika våningar var det ofta bara ett par rum precis intill hissen på varje våning. I vissa fall kändes det lite märkligt utspritt. Det funkade ganska bra, dock. Baren låg bra till i närheten av de stora "ballrooms" som vara de stora programsalarna, registreringen, dealers room och andra ställen man ofta ville komma till. Det tråkiga var förstås att det var inte så mycket folk som satt där, och att ölpriserna var som ett typiskt svenskt uteställe, dvs inte billigt alls.
Eftersom jag tog hand om Rebecka medan Åka var med i programmet, och vi fick tillträde till green room, så var vi ganska mycket där. Där fanns det läsk, godis och plockmat precis som i konsviten. Mycket sånt. Det var inte så välbesökt så vi kunde plocka i oss en hel del. Rebecka käkade ost och vindruvor och pratade telefon (hon gillar att trycka på knappar och lyfta luren), och jag snackade lite med den delen av arrangörsgruppen som hade grönrumstjänst. Riktigt trevliga filurer.
Några programpunkter han jag besöka och ska orda lite om här. Det första jag kommer ihåg var en panel om gränsöverskridande inom skräckgenren. Panelen alla var överens om att man måste ha någon sorts katarsis, moralisk poäng eller liknande för att det man gör inte bara ska bli pornografi. Vissa icke namngivna författare fick sig en slev kritik för brist på sådant. Man fick känslan av att detta var en panel som slängts in för att fylla en nisch, och att deltagarna suttit i den flera gånger. Dock så blev det intressant småprat om en del annat också. En annan handlade om författare som agerat redaktörer och vad den erfarenheten lärt dem. Lite känsla av fiskehistoria eller lumparminnen över den panelen, men den var i alla fall ganska roande. Det finns en hel del riktigt otrevliga och korkade människor både som författare och som redaktörer. Sist var jag på en panel om Writers of the Future. Det är alltså en tävling som startades av Scientologerna, antagligen för att bygga lite goodwill inom fandom och publicistsvängen för L Ron och hans anhang. Panelisterna berättade dock att det var en toppenchans att få vara med på workshops och allt det man bjöds på som vinnare i tävlingen. Eftersom jag var den första på plats i ett ganska tomt rum med fler panelister än lyssnare så fick jag en gratis bok! Säga vad man vill om Elron, men hans initiativ har fört fram en del hyggligt intressanta författare!
Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag hade trevligt även om jag var lite splittrad. Oavsett om jag ibland frågar mig vad fandom och kongresser med knäppgökar i konstiga dräkter är bra för så verkar jag ju bli på gott humör av dem. Jag blir inte klok på mig själv ibland. Bland bytet fanns förutom min gratisbok en skräcksamling samt en bunt Glen Cook. Sämre sätt finns att tillbringa en weekend.
Idag bär det av mot Toronto och vår första kongress i nordamerika. Jag läste lite fanzines igår, och försökte skaffa mig lite koll på debatten om "core fandom". Det är ju en term som har bubalt lite i fandom, och jag har hört det diskuteras på påskkongresser jag varit på.
Nu är det visst dags igen med debatt, och frågan är åter vad som är kärnan av fannisk verksamhet och vem som är en "riktig fan". Jag har ingen aning om det finns "riktiga fans" i Toronto, men ser jag någon ska jag rapportera det.
Själv är jag lite fascinerad av att man kan elda upp sig så mycket över vad en "riktig fan" är för något, men kanske är det så med starka känslor och identitetsskapande grupper.
Tänk själv på svensk fandom på åttiotalet, med en massa tonåringar som sprutade ur sig fanzine och levde fhaanniskt på det överdrivet energiska sätt som bara tonåringar kan. En hord av supande, fanzineskrivande galningar som anser det fhaanniskt att härja, bråka och vråla "Heinlein" och muttra om ufon. En herrans tur man inte är en "riktig fan", för jag skulle aldrig orka i mer än några timmar i taget!
Rapport om kongressen kommer nästa vecka!
Många gånger händer det att jag träffar människor som skiner upp när man nämner namnet Conan. Nästan utan undantag är nästa namn de nämner Arnold Schwarzenegger. Han är för många synonymt med Conan. Personligen tycker jag att hans insats, i filmen som alla omedelbart tänker på, är ganska hyggligt. Filmen har samma känsla av rak äventyrsberättelse, med lite blandade stänk av olika ingredienser för att göra det exotiskt, som kännetecknar Robert E. Howards noveller. Skulle det vara så att personen nu visat sig uppskattat filmen i fråga händer det sig också ganska ofta att de har kommit i kontakt med Conan i serietidningsform.
Redan 1970 körde Marvel Comics igång Conan the Barbarian och när den visade sig gå bra drog de igång Savage Sword of Conan som systertidning. Bägge visade sig vara ganska långlivade och lades inte ner förrän nära 25 år senare. Jag kom att tänka på dem, och en käpphäst jag tar ut ur stallet ibland, eftersom jag nyligen köpte ett nummer för en billig penning efter ett infall av sword & sorcery abstinens.
Även om jag har en hygglig samling av dessa tidningar så är jag inte på något vis komplettist. Saken är den att det finns en genomgående trend så fort Conan dyker upp i en serieruta som jag finner både aningen irriterande och lite fascinerande. Alla som läst några av Howards noveller vet hur de ofta utspelar sig på vitt skillda platser och att Conan även om han vunnit både rikedom och berömmelse tidigare är han alltid pank när en ny novell börjar. Även i serieform är det ofta ganska episodiskt och fragmentariskt, med en viktig skillnad. Det verkar nämligen som om amerikanska serieskapare i och med det klimat som existerar i branschen, allihop har jobbat kortare eller längre perioder med superhjälteserier. Kanske har detta vissa efterverkningar. Det finns nämligen något som jag stör mig på, och det är att vissa figurer har en dålig ovana att dyka upp om och om igen.
Om man någon gång pratat med mig om serietidningar så har man kvickt insett att jag inte är någon stor vän av superhjälteserier. Främsta anledningen till det är att jag tycker det är så erbarmligt fantasilöst med dessa superskurkar som hjältarna alltid bråkar med. Om någon av dem en enda gång hade vett att lägga sig ner och dö och försvinna för gott vore det väl inte så illa, men det sker ju i princip inte. Detta drag har tyvärr smugit sig in i Conanserierna. Ett tag hade jag hypotesen att det var det amerikanska serietidningsklimatet som gjorde det, och i viss mån tror jag det förvärrar situationen, men tyvärr finns det även på andra håll.
Alla som bestämt sig för att läsa Conan i novellform har ju kommit i kontakt med herrar Lin Carter, Sprague de Camp och Björn Nyberg. Man kan ju inte låta bli att vara lite tacksam för att de publicerat och populariserat Howards verk, men hur man vänder och vrider på det kan man inte undkomma det faktum att denna trio var sorgligt obegåvade i jämförelse med Howard. Vill man vara lite mer nyanserad kan man kanske säga att de var oförstående. Saken är ju den att Howard helt enkelt kokade ihop en historia med känsla för om den gick att sälja kombinerat med superb språkbehandling som skapar en stämning som bär äventyret, hur banalt det nu än är. Tyvärr verkar det som beundrartrion såg det formelartade och tog fasta på det i övermått. Mitt favoritexempel är förstås Thoth-Amon. Precis likt superhjältarnas återkommande superskurkar dyker denne pseudoegyptiske dödsmagiker upp allt oftare ju mindre fantasi pastischförfattaren verkar ha. I själva verket förekommer han endast i ett verk av Howard, The Phoenix on the Sword, och sedan aldrig mer. När han i tolkningar av Marvel, samt Carter et al, dyker upp som den dolda kraften bakom precis allt som händer, då blir jag bara så less.
Kanske är det en av de saker som de gjorde rätt när de gjorde filmen om Conan, för även när det tillslut blev mer film av, så fick Thoth-Amon förbli död. Skulle det nu vara så att den hypotetiske samtalspartner jag skrivit om till och med kommer så långt som att nämna "gubben i lådan", kommer det något plågat över mitt ansiktsuttryck innan jag biter mig i tungan. Detta för att inte börja föreläsa som en annan besserwisser om serhjältarnas inflytande på amerikansk serietidningsmarkad, och lindrigt begåvade pastichförfattare. Istället kan man förstås glatt hålla med om hur underhållande filmen var och sedan fortast möjligt ta sig hem och sätta sig i läsfåtöljen. Lämpligen då med The Phoenix on the Sword eller kanske ännu hellre den mästerliga The Hour of the Dragon, och sedan är det bara att njuta. Inför min inre bild ser jag då Conan springa fram över en karg och hård värld, på väg mot storslagna äventyr. Det kan vi tacka Schwarzenegger och Howard för.