I onsdags träffades vi hemma hos Björn Lindström för att diskutera Camp Concentration av Thomas M. Disch. Närvarande var jag, Björn och George Berger. Jag hade precis läst ut boken och Björn likaså, men han hävdade att han varit för trött när han läste den och hade därför inte riktigt kunnat ta sig till den. George hade läst den för många år sedan, men tyckte ändå att det var en så bra bok att den kunde vara värd att diskutera. Eftersom jag då var den med boken bäst i minnet inledde jag mötet med att kort sammanfatta dess handling (något som borde bli en vana på framtida bokprat, då det är ett utmärkt sätt att få igång lite diskussion).

Camp Concentration handlar om Louis Sacchetti, en poet som hamnat i fängelse pga vapenvägran i ett framtida, lätt dystopiskt USA (boken gavs ut 1969, men handlingen äger troligtvis rum någon gång på 70-talet). Han blir mot sin vilja överflyttad från fängelset till en hemlig, underjordisk forskningsenhet där man utför experiment på "frivilliga" fångar. Experimenten går ut på att fångarna blir injecerade med något som får deras intelligens att skjuta i höjden, men som även leder till döden inom nio månader. Sacchetti har blivit ditskickad för att observera och beskriva de övriga fångarna och hur de reagerar på sina nya förmågor. Fångarna leds av den karismatiske Mordecai, och ivrigt påhejade av forskningsenhetens chef ägnar de sig åt avancerade alkemiska experiment, med syftet att hejda sjukdomsförloppet och att ge evigt liv.

Jag tyckte att boken var mycket bra. Björn kände som sagt att han inte riktigt hade kunnat ta den till sig, men tänker läsa om den ganska snart, något som även jag tror att jag kommer göra. Även George mindes det som en utmärkt bok.

Vi diskuterade hur lättillgänglig boken var, eftersom den har ett visst rykte om sig att vara svår och deprimerande. Jag tyckte varken att den var svårläst eller deprimerande och blev lite förvånad över detta när jag läste den. Visst innehåller den en mängd referenser till och citat ifrån äldre litteratur, men jag tyckte inte att det gjorde det svårt att ta til sig boken, snarare gör det nog att den kommer stå sig bättre vid omläsningar. Även vad det gäller bokens påstådda tungsinthet så fann jag att den inte levde upp till ryktet. Det är väl inte en glad bok direkt, men den innehåller en hel del humor och i slutet tar den en vändning som är förvånansvärt hoppingivande.

Jag föreslog att boken kanske skulle kunna spegla den vetenskapliga utvecklingen i västvärden, eftersom fångarna inledningsvis ägnar sig åt alkemi och sedan övergår till moderna (riktiga) vetenskapliga göromål. Mot denna tes framhölls att just övergången var alltför abrupt för att ha någon historisk motsvarighet, men George påpekade att i slutet av 60-talet, då boken skrevs, var vetenskapshistoria och perioden då äldre tiders alkemi och hermetisk magi övergick i modern vetenskap inte lika väl studerad som den är idag och att Disch därför ändå skulle ha kunnat menat att de skulle ses som en parallell.

George berättade även om sin tid som student i New York på 60-talet och hur den miljön kan ha påverkat Dischs roman. George gick på samma universitet som Samuel Delany och berättade en del om kretsen kring honom, vad dom läste och vilka idéer som var i omlopp i den miljön. Mycket intressant. Efter detta gled diskussionen över till andra ämnen: Philip K. Dick, Stanislaw Lems Cyberiaden, ekologisk mat och lite allt möjligt. På det stora hela var det en mycket givande afton.

Nästa bokprat äger rum den tionde mars (även då hemma hos Björn) och boken som ska avhandlas är Robert Silverbergs [Dying Inside]http://tinyurl.com/yardqyg), en bok som rekommenderas starkt av alla som har läst den. Vi ses då!

/ Jesper

Den här veckan blir det inget Bokslut 2007, då jag glömde listan med böcker när jag reste hem till mina föräldrar över påsken. Istället kan jag meddela att de nominerade till årets Hugopris nu har tillkännagivits.

Romankategorin är den som åtminstone jag tycker är av störst intresse, men den ser tyvärr inte jättespännande ut i år. Ian McDonalds Brasyl och Michael Chabons The Yiddish Policeman's Union verkar vara intressanta romaner, men utöver dessa är det inget som direkt lockar. Noterbart är att Charles Stross är nominerad i denna kategori för för femte året i rad; vi får se om detta utnötningskrig kan betala sig till slut.

Nu till del fyra i vår odyssé genom det litterära landskapet.

Ursula K. Le Guin - The Left Hand of Darkness

The Left Hand of Darkness är även den en riktig klassiker. När den gavs ut 1969 lyckades den vinna både Hugo- och Nebulapriset och tillsammans med The Dispossessed får den ses som Le Guins mest kända sf-roman.

Huvudpersonen är en är utsänd från rymdimperiet Oekumenen till en nyupptäckt vinterplanet där alla människor är hermafroditer. Handlingen är en blandning av en klassisk äventyrsroman (med politiska intriger, fångläger och en lång fotvandring genom den frusna ödemarken) och en antropologisk fallstudie. Det förefaller mig vara ganska typiskt för Le Guin, som ofta dras mellan det vetenskapliga och det romantiska och som i många andra av hennes tidigare böcker så tar ofta det romantiska här bitvis överhanden.

The Left Hand of Darkness ses ofta som en feministisk roman, med en analys av människans könsroller som det centrala, men personligen tyckte jag inte riktigt att boken levererade om man läste den ur detta perspektivet. Här tar det manliga perspektivet allt för mycket överhanden för att boken riktigt ska fungera som en utforskning av könsroller och istället tror jag att man få gå till Le Guins intresse för taoismen för att riktigt komma åt vad hon vill med boken.

Jag får nog säga att jag var en aning besviken över denna bok. Man kan visserligen se att den har haft ett stort inflytande på mycket senare sf, men den känns trots detta aningen simpel. Visserligen är det en bra bok som är väl värd att läsa, men Le Guin gick vidare till att skriva betydligt bättre saker än det här.

Maureen F. McHugh - China Mountain Zhang

Om jag skulle välja ut en bok som 2007 års bästa så skulle det nog bli China Mountain Zhang. McHugh har här skrivit en lågmäld och elegant roman om Zhang, en ung man i ett framtida kommunistiskt USA som står under kontroll av den nya supermakten Kina. Zhang växer upp i New York, men har turen att få ett stipendium som gör det möjligt att studera i Kina, detta trots att han inte är en riktig kines (något som lite plastikkirurgi lyckas dölja) och trots att han är homosexuell. Vi får följa hans resa från New York, via Kanadas tundra, till universitetsstudier och jobb i Kina och till sist tillbaka till New York i avskilda episoder. Insprängt mellan dessa episoder finns kapitel berättade ur perspektivet av olika personer som Zhang på något sätt kommer i kontakt med på vägen; allt från chefens dotter som han blir ihopparad med i New York, till kolonisatörer på Mars som han håller korrenspondenskurser för.

Detta låter kanske inte så spännande, men det som gör den här boken så bra är McHughs förmåga att gestalta de personer vars historier hon berättar. Hon lyckas på ett lågmält sätt ge dem röst och form, samtidigt som en fascinerande värld träder fram.

China Mountain Zhang gavs för första gången ut 1992, och man kan se inflytandet från cyberpunken. Men även om också detta är science fiction från gatuplanet, så saknar den cyberpunkens hårdkokta manér. Jag kan också se ett släktskap med senare böcker, som exempelvis Ian McDonalds River of Gods.

Man kan kanske ha åsikter om rimligheten i att USA blir kommunistiskt, men det ser jag som ett sekundärt problem, då personerna fungerar så väl ihop med sin värld. I slutändan är det dock främst ett ypperligt exempel på välskriven science fiction som klarar av att vara konstnärligt högstående utan att göra avkall på tillgängligheten. Varmt rekommenderad.

Diana Wynne Jones - Deep Secret

I Deep Secret tvingas Rupert Venable, en magid eller interdimensionell polis om man så vill, rädda multiversum på en science fiction-kongress. Det är ungefär den blandning av humor, originalitet och skickligt fångade unga rollfigurer som man har kommit att förvänta sig av Jones, även om perspektivet här är aningen vuxnare än i de flesta andra av hennes böcker. Idén med att låta boken till stora delar utspela sig på en sf-kongress är förstås god, då den både tilltalar den presumtiva publiken och passar väl in i handlingen. För vem skulle kunna gissa folk i magikerkåpor faktiskt kommer från en annan värld och inte bara är fans på väg till maskeraden?

Deep Secret skrevs på nittiotalet, vilket placerar den något efter den period som jag skulle karaktärisera som Jones höjdpunkt som författare (dvs sent sjuttiotal fram till slutet på åttiotalet). Den når därför inte rikigt upp den nivå som hennes bästa böcker håller (Archer's Goon, Howl's Moving Castle, The Lives of Chrisopher Chant, Fire and Hemlock, med mera), men den är ändå en mycket rolig och underhållande bok som jag tror de flesta kan få ut något av.

Terry Pratchett - Strata (ljudbok)

Denna bok utspelar sig på en värld som är platt som en pannkaka och fylld med mytiska väsen, men det är inte Skivvärlden. Strata är även den en komisk roman, men här skriver Pratchett space opera med inspiration från Larry Nivens Ringworld.

Strata skrevs 1981 och kan ses lite som en förstudie till Skivvärldsserien. Det är en tidig Pratchettbok, so fokus ligger mer på parodi än på satir, men jag tycker att den håller god klass i jämförelse med hans övriga verk och det är kul att se honom tackla samma material som i Skivvärldsböckerna, men från ett annat perspektiv.

Här fortsätter jag min genomgång av 2007 års läsuppleveler. Tidigare delar kan läsas här och här.

Frederik Pohl & C. M. Kornbluth - The Space Merchants

Det här var en av de bästa och mest underhållande romaner jag läste under året. The Space Merchants handlar om en reklammakare i en överbefolkad framtid som efter att ha blivit nerkastad på samhällets botten inser att det han dittills sysslat med är omoraliskt. Handlingen är berättad i en mycket spännande och medryckande thrillerform som hur lätt som helst skulle kunna omvandlas till en bra Hollywoodfilm och kritiken som här är riktad mot ett rovgirigt konsumtionssamhälle känns långt före sin tid.

Jag skulle nog till och med gå så långt att jag utnämner The Space Merchants till den bästa sf-roman från 50-talet som jag har läst och man kan lätt se inflytandet som den måste haft på Philip K. Dick och en mängd senare sf-författare. Det är en gjuten klassiker.

Ronny Eriksson & Lasse Eriksson - De norrbottniska satansverserna (ljudbok)

Likt Svålhålet är även detta en samling med humoristiska berättelser skrivna av (i det här fallet två) författare från norrland. Här finns dock inte samma uttalade sf-vinkel, även om en hel del av historierna med lätthet skulle kunna beskrivas som sf eller fantastik. Exempelvis smäller en atombomb av ute bottenviken i en av berättelserna, men på grund av kylan fryser själva explosionen fast och det stelnade svampmolnet blir snabbt ett populärt utflyktsmål för skridskoburna helglediga.

De norrbottniska satansverserna är lite av en bagatell och jag tvivlar på att den skulle komma upp i hundra sidor i skriven form, men många av historierna är väldigt underhållande och uppläsningen, som görs av författarna själva, är mycket bra.

Joanna Russ - The Female Man

The Female Man är en väldigt svår bok att ha en åsikt om. Det är en bok med en så tydlig ideologisk kärna att det känns svårt att ha en åsikt om boken utan att samtidigt föra över det på ideologin. Vi får möte fyra varianter av samma kvinna som lever i olika parallella världar: en som kommer från en utopisk framtid där alla män är utrotade, en från en dystopisk framtid där män och kvinnor har ingått i ett slags evigt krigstillstånd mellan varandra, en som lever i något sorts utsträckt fyrtiotal och en som kommer från vår värld. Dessa kvinnor stöter på varandra genom ett generöst hoppande mellan de olika världarna.

Det som är bra med The Female Man: Russ kan verkligen skriva. Det finns passager här som är ypperligt välkomponerade och sekvenser som är väldigt roliga.

Det som är dåligt med The Female Man: Russ är arg, väldigt arg. Delar man inte denna ilska är det svårt att inte se det som att hon bitvis är väldigt orättvis. Man kan förstå hennes utgångspunkt, men här känns det mest som att hon predikar för de redan övertygade, alternativt endast försöker ventilera sin egen ilska. I vilket fall som helst så blir resultatet åtminstone för den här läsaren mest alienerande.

Philip Reeve - Mortal Engines

Mortal Engines är en Steampunk-artad ungdomsroman som utspelar sig i en framtid där enorma städer rullar fram över ett postapokalyptiskt och ökenartat Eurasien och försöker äta upp varandra. Huvudpersonen är en ung pojke från London som blir indragen i en kamp kring ett uråldrigt domedagsvapen.

Detta är en tämligen ordinär äventyrsroman, med många snygga och häftiga idéer. Personligen hade jag dock ganska stora problem med min Suspension of Disbelief och jag rekommenderar hellre Karl Schroeders Sun of Suns (som jag kommer recensera framöver) om man vill ha en pulpartad äventyrsroman men steampunkinslag och fantastisk teknologi.

Ray Bradbury - Fahrenheit 451

Jag har ett problem med Ray Bradbury. Så fort jag läser mer än femtio sidor i rad av någon av hans romaner eller novellsamling börjar jag hata den. Han funkar bra om man bara läser någon enstaka novell eller två, men efter det så så blir hans överemotionella stil närmast outhärdlig.

Den här boken var bara dum, dum, dum och jag kunde inte tro ett ord av den. Bradbury är här så sjukt gnällig och så komplett ovillig att verkligen analysera samhällsproblem istället för att bara klaga på dem att Fahrenheit 451 mest blir pinsam.

Jag fortsätter här min genomgång av alla böcker jag läste ut under 2007. Den första delen kan läsas här.

Jasper Fforde - The Fourth Bear (ljudbok)

Det här är den första romanen av Fforde som jag läst och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av honom. The Fourth Bear är en typiskt brittisk, lättsam och humoristisk bok som kan vara väldigt trevlig att läsa om man inte orkar ge sig på något tyngre, men som inte direkt lämnar något större avtryck.

Det här är strukturellt sett väldigt mycket en vanlig deckare, med en medelålders polis som går sin egen väg som huvudperson. Det som skiljer den här boken åt är att den utspelar sig i ett England där sagofigurer är verkliga och lever som en förtryckt minoritet. Fforde skriver ganska bra och boken är bitvis riktigt rolig. Nu när Pratchett har övergått från att vara fantasyförfattare till att bli propagandist så kan nog Fforde till viss del ta hans plats.

H. G. Wells - Tidsmaskinen

Under förra våren läste jag en kurs is science fiction på litteraturvetenskapliga institutionen här i Uppsala. Tidsmaskinen var den första boken jag läste på kursen och alla böcker jag kommer recensera fram till Bradburys Fahrenheit 451 (undantaget De norrbottniska satansverserna) ingick även de i kursen.

Tidsmaskinen är en av de allra mest klassiska sf-berättelserna. En namnlös tidsresenär berättar för en samling viktorianska gentlemen om sin resa in i en avlägsen framtid där barnsliga och lättjefulla Eloer hålls som boskap av de vämjeliga och underjordiska Morlockerna. Dessa två folkslag är produkten av att Englands över- och underklass har levt åtskiljda under årmiljonerna och Wells använde detta scenario för att peka på de problem som han såg i sin samtids klassuppdelning.

Som science fiction lämnar kanske berättelsen en del övrigt att önska; tidsmaskinen förklaras på ett nästan filosofiskt plan som är ganska underhållande, men den används ändå mest som ett redskap för att komma någon annan stans. Fokuset ligger som sagt istället på den samhälleliga situation som presenteras i boken. Har man sett den senaste filmen känns det som om halva berättelsen saknas, men det kan man väl knappast skylla Wells för. I vilket fall som helst så känns den en smula tunn, men eftersom den samtidigt är tämligen kort (140 sidor i min utgåva) så är det något som alla som har ett intresse av science fiction bör och kan läsa.

Mary Shelley - Frankenstein

Brian Aldiss menar i bok The Billion/Trillion Year Spree att science fiction-genren startar med Frankenstein. Jag tror inte att jag kan hålla med. Visserligen är skapandet av monstret science fiction-artat, men samtidigt ligger tonen i boken mycket mer åt det gotiska skräckhållet.

På grund av tidbrist fick jag snabbläsa Frankenstein och därför tyckte jag inte att den var alltför hemsk. Hade jag lagt lika mycket tid på den som jag vanligtvis lägger på böcker hade jag nog funnit den ganska tråkig och träig, för den är tyvärr inte särskilt välskriven.

Arthur C. Clarke - Childhood's End

Det här var andra gången jag läste Childhood's End och jag tyckte nog bättre om den den här gången. När jag läste den för ungefär tio år sedan tyckte jag att den helt enkelt var för dåligt skriven för att kunna tas på allvar, men nu så kunde lägga fokuset mer på idéerna och det underlättar nästan alltid när det gäller Clarkes verk.

Jag har alltid tyckt att det har varit lite underligt att Clarke har varit så kritisk mot religion när hans böcker för det mesta svämmar över i religiös metaforik. Böcker som Childhood's End och 2001 må vara grundade i en rationell världssyn, men samtidigt finns det alltid en tendens att vilja se det gudomliga i universum och ge det en språkdräkt som nästan är hämtad direkt ur en religiös tradition.

I det här fallet fungerar det dock ganska bra. Trots att det inte människorna i boken inte reagerar realistiskiskt på något sätt så lyckas ändå Clarke skapa en känslomässig resonans inför de kosmiska händelser som utspelar sig mot slutet av boken. Jag anser fortfarande att det inte är någotlitterärt mästerverk, men jag förstår nog bättre nu vad som har gjort att boken fått en sådan hög status inom sf-världen.

Den här veckans inlägg blev ganska kort; jag får nog ta igen det nästa vecka. Så häng i.

För två år sedan skrev jag en sammanställning över allt jag läst under 2005 som bland annat publicerades i Folk och Fans i Landet Annien. Förra året kom jag aldrig till skott att göra det, men nu tänkte jag ta chansen igen och gå igenom 2007 års läsupplevelser i kronologisk ordning.

Jag läste 33 böcker under 2007, vilket gör det till det första året sedan jag började föra bok 2001 som jag tog mig över 30-boksstrecket. Även om det inte är en särskilt imponerande siffra, så kommer jag dela upp min genomgång på ett antal postningar.

Nåväl, låt oss börja.

Mark Helprin - Winter's Tale

Ur en rent språklig synvinkel är nog den första roman jag läste ut under 2007 också den bästa. Helprin skriver lika bra som någon annan författare som jag någonsin läst och inledningen i boken med beskrivningar av det tidiga 1900-talets New York är ett fantastiskt, lyriskt mästerverk. Tyvärr håller inte hela denna bok lika hög kvalitet; ungefär halvvägs in i boken hoppar berättelsen fram in i en nära framtid och berättelsens tonvikt skiftas till en betydligt mindre intressant politisk och filosofisk allegori med religiösa övertoner.

Boken har stora likheter med John Crowleys Little, Big. Båda gigantiska, lyriska New York-skildringar med starka ickerealistiska inslag och båda har nog spelat viktiga roller i att etablera Urban Fantasy-genren. Det här är en tjock bok som kräver en hel del av sin läsare, men för den som är intresserad av den mer litterära delen av fantasygenren och för den som lägger värde i en författares språkliga handlag är den närmast ett måste.

Joe Haldeman - The Forever War

Det är ganska märkbart hur ofta sf-klassiker är riktiga bladvändare. Haldemans berömda militär-sf-roman om rymdsoldater som förlorar kontakten med den värld de är satta att försvara pga relativistiska effekter, är visserligen driven av starka sf-idéer med klar metaforisk kraft, men det som slog mig mest av allt var hur ledigt den gled ner. Oavsett hur glada vissa är att kalla science fiction för "the literature of ideas" så är det nog ändå gammalt klassiskt pulpberättande som skapar de största avtrycken.

Irmelin Sandman Lilius - Bonadea

Sandman Lilius brukar ofta räknas som en av de bästa svenskspråkiga fantasyförfattarna, men trots att hon främst har skrivit ungdomsfantasy så lyckades jag missa hennes böcker under min uppväxt. Bonadea är en lågmäld historia om en föräldralös flicka i den fiktiva staden Tulavall som tröttnar på barnhemmet där hon bor och bestämmer sig för at flytta in på vinden ovanför stadens bageri. Boken handlar främst om flickans liv i staden där hon försörjer sig på att springa ärenden åt dess innevånare. Fantasydelen av berättelsen är väldigt återhållen och består endast av några få scener med övernaturligheter och på det stora hela känns berättelsen som en ganska traditionell ungdomsroman, som inte är en miljon mil från exempelvis Astrid Lindgren. Som vuxen läsare ter sig Bonadea ganska mycket som en bagatell, men den var trots detta en trevlig bekantskap och jag kan nog tänka mig att återvända till Sandman Lilius värld.

Gene Wolfe - Exodus from the Long Sun

Johan tog i det föregående inlägget på den här bloggen upp frågan om favoritförfattare. Till skillnad från honom så har jag faktiskt en sådan: Gene Wolfe. Det måste tyvärr här sägas att han inte blivit förlänad denna status tack vare Exodus from the Long Sun eller The Book of the Long Sun, vilken är serien som Exodus är den sista delen i. The Book of the Long Sun handlar om prästen Patera Silk, som blir indragen i ett inbördeskrig på The Whorl, ett enormt cylinderformat generationsrymdskepp på väg mot ett okänt mål. Serien börjar mycket lovande med Nightside the Long Sun, men tyvärr blir varje efterföljande del mer långdragen och mindre intressant och när Wolfe väl kommit fram till Exodus är det närmast oläsligt. Den här boken tog mig över fyra år att läsa ut, då jag sällan klarade av att läsa mer än femtio sidor innan jag tröttnade och lade den åt sidan. Den enda anledningen till att jag ville läsa ut den är att det sägs att uppföljaren The Book of the Short Sun är betydligt bättre.

Enligt min åsikt har Wolfe en benägenhet att bli väldigt pratig när han inte riktigt är inspirerad och jag tycker mig definitivt se symptom av detta här. Folk måste diskutera allt i oändlighet och beskriva saker in i minsta detalj och detta blir som sagt väldigt påfrestande efter ett tag. När Patera Silks käresta här börjar beskriva varför det inte är så kul att ha stora bröst som man kan tro var jag SÅ HÄR nära att slänga boken i väggen.

Nej, läs The Book of the New Sun, The Fifth Head of Cerberus, Peace eller The Island of Doctor Death and Other Stories and Other Stories istället; de är äkta mästerverk.

Mikael Niemi - Svålhålet

Den här boken lyssnade jag på som ljudbok, och den passade ypperligt i detta format. Mikael Niemi läser själv ur boken som består av en räcka löst sammanhängande berättelser som känns som de har sitt ursprung i en klart muntlig humoristisk tradition. Inspiration från Douglas Adams Liftarserie är uppenbar, men Niemi har ett tydligt norrländskt perspektiv och en personlig berättarröst, vilket gör att han blir långt ifrån någon epigon.

Eftersom detta är en av de få svenska sf-böckerna som publicerats under de senaste åren känns det som något som de flesta borde läsa och borde kunna gilla.

Gene Wolfe - The Devil in a Forest

The Devil in a Forest är en kort ungdomsroman och handlar om en ung föräldrarlös pojke i en namnlös medeltida by. En Robin Hood-liknande stråtrövare bor i skogen utanför byn och pojken dras tills hans romantiska livsstil. Wolfe utnyttjar denna utgångspunkt för skriva en moralistisk berättelse om personligt ansvar och bedrägliga dragningskraften hos de laglösa.

Som bäst är denna bok under en nattlig vandring till en uråldrig gravhög. Här kommer Wolfes förmåga att blanda det övernaturliga med det vardagliga fram som bäst, men boken innehåller även den långa sekvenser med detaljerade beskrivningar av ytterst triviala detaljer. Inte heller detta är en av Wolfes bättre romaner, men det slår i alla fall Exodus from the Long Sun.

Fortsättning följer…

Det här är mitt första bidrag till Upsalafandoms blogg och jag tänkte använda det till att tipsa om några nyutgivna fantasyböcker som har fått en hel del uppmärksamhet ute i bloggosfären.

Den första är Last Dragon av J. M. McDermott. McDermotts första roman är utgiven på Wizard of the Coasts nya etikett Discoveries, som är ämnad för ny fantasylitteratur som inte hör ihop med deras rollspelsvärldar. Han hade turen, eller oturen, att bli jämförd med både Gabriel Garcia Marquez och Gene Wolfe i press-releasen som förlaget skickade ut, vilket visserligen gjorde att jag fick upp ögonen för boken, men samtidigt skapade förväntningar som är ytterst svåra att leva upp till.

McDermott har sagt att hans mål med Last Dragon var att skriva en stor episk fantasyserie i en en enda volym, genom att använda olika "litterära och postmoderna tekniker", något som tydligast verkar göra sig gällande i att han avstår från ett linjärt berättande och istället låter världen och berättelse träda fram i brottstycken och vinjetter. Detta låter som ett väldigt ambitiös och vågat projekt som antingen skulle kunna bli mycket intressant eller alldeles oläsligt, men utifrån de flesta recensioner jag stött på låter det som om McDermott faktiskt har lyckats. Jeff VanderMeer frågar sig om vi i denna bok redan har fått årets bästa debutroman, Paul Witcover prisar McDermotts skickliga hantlag och originalitet och OF Blog of the Fallen framhäver författarens ekonomiska berättarstil.

Personligen tycker jag detta låter som en av de mest intressanta fantasyböcker som jag stött på på länge och den redan beställd och på väg hem med posten. Med lite tur kanske jag till och med kommer hinna läsa och recensera den inom en inte allt för avlägsen framtid.

Den andra boken jag hade tänkt skriva om är Gregory Frosts Shadowbridge. Denna bok är del ett av två i en serie och utspelar sig på ett oändligt nät av broar, som korsar en ocean utan stränder. Huvudpersonen är en dockmakare och historieberättare och tillhör ett resande dockteatersällskap. Världen skildras genom deras resor och de berättelser och skådespel de framför, vilket verkar skapa en Tusen och en natt-liknande väv av berättelser, myter och skådespel.

Även denna bok har lyckats samla på sig en mängd positiva recensioner. FantasyBookSpot gillar den och även OF Blog of the Fallen är positiv och framhåller bokens komplexa berättarstil. Dock nöjde sig inte John Clute med att såga den, utan valde att ge sig på alla ungdomsböcker när han ändå var i farten.

Det kan också påpekas att både _Shadowbridge _och Last Dragon är paperbackoriginal, vilket gör att den ekonomiskt lagde inte behöver vänta på en billigare utgåva.

Den sista boken för idag är också den en debutroman: Thunderer av Felix Gilman. _Thunderer _verkar ansluta sig till New Weird-genren, där författare som China Mièville och Jeff VanderMeer är de stora namnen och i likhet med dessa herrars böcker utspelar sig Gilmans roman i en stor stad fylld med bisarra företeelser och varelser. Här blir en ung musiker indragen i en maktkamp mellan några av staden Ararats oändliga gudar.

Går man efter vad som skrivits på nätet om boken verkar Gilman vara en skicklig författare och en god stilist. Paul Di Filippo berömmer honom för hans fantasi och jämför boken med Mark Helprins ypperliga Winter's Tale och Fantasy Book Critic håller i stort sett med. Författaren har själv samlat en mängd recensioner på sin egen hemsida.

Dessa är de tre fantasyromaner som verkar mest intressanta av allt som hittills givits ut under 2008 och jag kommer även forsättningsvis försöka hålla koll på nya böcker som kan tänkas vara av särskilt intresse. Då kommer jag nog dock att försöka vara lite mer kortfattad än i den här artikeln, som jag nu märker blev längre än vad jag hade tänkt mig.