När den preliminära listan på nomineringar till årets Nebula-pris offentliggjordes kände jag mig lite stolt över att upptäcka att jag faktiskt läst tre av böckerna i roman-kategorin: Vellum, Mainspring, och Harry Potter and the Deathly Hallows (den sista har jag visserligen inte avslutat ännu, men ändå). Alla tre har försvunnit på den slutliga nomineringslistan, men det var detsamma.

Det fick mig i alla fall att fundera lite på det här med litteraturpriser. För den som eventuellt inte känner till det kan jag ju nämna att Nebulan är det årliga pris som delas ut av Science Fiction Writers of America för nyutkomna verk i olika kategorier. Det andra stora sf-priset är Hugon, som röstas fram av medlemmarna i sf-världskongressen varje år.

I nummer 7 av fanzinet Steam Engine Time (som man kan ladda ner här) fanns en gästledare som kritiserade hela fenomenet med litteraturpriser och samtidigt sågade hela systemet med citat som prisar böckerna (blurbar på omslaget). Det är bara en tom marknadsföringsploj, det betyder ingenting för kvaliteten, menade skribenten. Möjligen är det också svårt att bedöma kvaliteten på ett verk eller ett författarskap när det är nytt, innan det har hunnit mogna och man kan se ifall det höll för tidens tand.

Jag minns plötsligt boken Kirinyaga, som är en fixup av ett antal noveller. Författaren Mike Resnick skröt i förordet om att detta var världens mest prisbelönta bok, eller något sådant, eftersom många av de ursprungliga novellerna fått ett eller annat pris. Jag tyckte att det var lite fånigt, och boken var verkligen inte alls så fantastiskt bra.

När jag lägger märke till hur jag själv faktiskt använder mig av vissa av de här litteraturpriserna måste jag ändå invända lite mot kritiken. Saken är att jag inte tror att de flesta priser egentligen handlar om att försöka välja ut det objektivt bästa verket. Man väljer det som framstår som mest intressant här och nu, enligt vissa kriterier och perspektiv som man kanske inte är särskilt medveten om.

Inom science fiction tycker jag att det är särskilt uppenbart att litteraturpriser är en sorts replik i en konversation som pågår i litteraturen men också omkring den. Science fiction är på gott och ont en väldigt självmedveten kulturströmning, där olika författare läser och tar intryck av varandra, och träffar både varandra och sina läsare på kongresser. Det är ett ständigt utbyte av idéer. Det kan bli inkrökt, men det kan också bli väldigt intressant. Att dela ut ett litteraturpris av något slag är förstås ett sätt att sätta strålkastaren på verk som man tycker är värda att uppmärksamma just nu.

Jag som inte läser så där enormt mycket, och sällan hinner läsa böcker innan de blir prisbelönta, har ganska god nytta av att följa nomineringar och sånt för att hänga med i vad folk pratar om och vad som rör på sig i sf-fältet just nu. Det finns många som följer specifika listor och läser de som nomineras eller belönas just där, för att man har förtroende eller intresse för den organisation eller de personer som är inblandade i att välja ut dem som just då ska belönas. Till exempel vet jag folk som alltid ser till att läsa årets Tiptree-pristagare. Det här är ju meningsfullt bara om man känner till priset i fråga, och gör man inte det är det nästan meningslöst att det står på boken att författaren fått en eller annan utmärkelse, ungefär som det inte är särskilt informativt att läsa braskande blurbar ("a new Stephen King!") på ett bokomslag om man inte känner till att den som skrivit det har bra smak och god urskiljning (fast det är en bra ledtråd om han eller hon låter bli att fuska genom att jämföra författaren med någon bästsäljande storhet).

Det är inte fråga om att försöka luska ut vad som är det objektivt bästa av det som kommer ut, utan om att skaffa sig lite koll på vad det är folk snackar om just nu. Tar man det för vad det är, och tycker att sånt är kul, så kan det vara ganska användbart med ett eller annat pris.

"Vem är din favoritförfattare?" Hur många gånger har man inte fått den frågan och suckat lika djupt varje gång. Det är ju bra böcker man är intresserad av, inte författarna, och de bra böckerna kan man hitta varsomhelst, av vemsomhelst...

Ickedestomindre finns ju det några författare som jag läser allt av. Jag skulle vilja dela in dem i två kategorier; författare som jag har läst praktiskt taget allt av, vars böcker jag skaffar så fort de dyker upp, och författare som jag har läst det mesta av och som jag planerar att läsa resten av, men som jag inte har någon direkt tidplan för. Författarna är:

Jag läser allt när det kommer ut

• Susanna Clarke
• Graham Joyce
• Guy Gavriel Kay
• Ken MacLeod
• Christopher Priest
• Geoff Ryman

Jag tänker läsa allt i sinom tid

• Peter Beagle
• Italo Calvino
• William Faulkner
• Diana Wynne Jones
• Howard Norman
• Mervyn Peake
• Colm Tóibín
• Connie Willis
• Zoran Zivkovic

Jag kan också nämna författare som jag brukade läsa troget, men som med tiden av olika anledningar halkat ner i mina prioriteter: Iain Banks, Jasper Fforde, Alasdair Gray och Patrick McCabe.

Och, för att avsluta, författare som borde befinna sig under punkten sådant som jag tänker läsa allt av (eftersom jag har tyckt mycket bra om allt av dem jag läst), och som jag inte riktigt vet varför de inte gör det: Jane Austen, Stig Dagerman, Roddy Doyle, John Fowles, Graham Greene, Ernest Hemingway och China Miéville.

För några dagar sedan kom jag att tänka på Locus. Åka är den i familjen som håller sig a jour med vad som är nytt på bokmarknaden, och jag i min tur håller koll på rollspelsbranschen. Det slog mig att jag har faktiskt köpt ett par nummer av Locus i min dag, men att jag knappast försökt få valuta för vad jag betalt för dem. Ni vet alla säkert att Locus för utom en rejäl intervju i varje nummer, också innehåller recensioner av allt nyutkommet som romaner, noveller, rubbet. Frågan är, vad har jag för relation till recensioner? Läser jag recensioner för att få tips om nya intressanta böcker? Skulle jag hitta mer kul att läsa genom att hålla koll på recensionerna i Locus?

En mycket enkel undersökning genomfördes. Eftersom jag har en bokjournal där jag skriver ner allt jag läser, med en kort kommentar, så kunder jag gå tillbaka till den och räkna efter hur många böcker jag läst, och av vilken anledning.

Nu visade det att förra året hade en signifikant del av de böcker jag läst kommit från den lista med kurslitteratur som jag betade av under mina nystartade studier. De är ju inte typiska på minsta vis så om vi lämnar dem därhän, och dessutom tar en titt på året innan, börjar trender visa sig. Det visar sig att väldigt många av de böcker jag läst är saker som jag läst på rekommendation från någon. Det kan vara en rollspelsförfattare vars intressen jag vet att jag delar, eller kanske en fan vars smak jag vet överenstämmer med min, eller ett fall av entusiasm på ett av de bokrekommenderarmöten vi hade. John Varley hade jag nog t.ex. aldrig läst om det inte var för att Torbjörn och Tobias varit så översvallande eniga om två av hans böckers förträfflighet. Clandestine av James Ellroy hade jag nog inte läst om det inte varit för att Greg Stoltze, vars underbart välskrivna rollspel Unknown Armies fascinerat mig så, rekommenderat honom. Kombinerat med en hel del läs på den trygga grunden att författaren är någon jag tidigare uppskattat, ger alltså intrycket att jag ofta läser saker som jag är trygg i förvissningen om att jag kommer att gilla.

The Harlot by the side of the road av Jonathan Kirsch är ett exempel på en annan intressant kategori. Det händer sig faktiskt at jag köper böcker bara för att jag råkar fastna för framsidan, baksides blurben, eller någon annan del av en boks rent fysiskt uppenbarelse. Sodoms dolk var en annan sådan bok. Hans Capelen som skrivit den är visst någon känd personlighet som skriver under pseudonym. Hade det inte varit för att den kostade en tia och hade en lockade mystisk framsida med en sinister dolk och en baksidestext som lovade spänning och en aning om övernaturliga mysterier, så hade jag säkert aldrig läst den. Nu var just den en intressant upplevelse för någon som växt upp med Dallas på TV. Folk rökte och drack som folk i nämnda TV-serie. Synnerligen osvenskt samtidigt som den dröp av Stockholmskänsla. Intressant uddahet.

Så, det verkar som om jag kan fortsätta att ignorera Locus, för tydligen lägger jag så stor vikt vid personliga rekommendationer och säkra kort, att jag med största sannolikhet inte skulle komma mig för att testa så värst många av alla de där nyutkommna sakerna de recenserar. När vi gjorde en liknande lista på Åkas läsvanor framkom ganska annorlunda tendenser, som du säkert anat. Prova själv, och ta reda på vad det är som styr dina läsval!

Hur ska ett bra bokomslag se ut? Det har jag ofta funderat på när det gäller SF. Ett allt för påträngande omslag kan ju få den tilltänkte bokköparen att backa medan ett allt för diskret kan få en att helt missa boken. Hur ser ett typiskt SF-omslag ut? Hur vill jag att det borde se ut? Borde? Mja, jag har som sagt funderingar men absolut inga självklara svar.

För att du också ska fundera tar jag här ett litet exempel ur den flod av omslag som jag har åsikter om. Det är Elisabeth Moons bok "Command decision" som kom ut för något år sedan. Den är fjärde boken i en serie om "Vattas krig". Du kan se flera av omslagen här i LibraryThing. Jämför nu omslaget med en militärisk kvinna som bredbent står och funderar på en plattform och det med ett rymdskepp mot en turkos-grön-silvrig bakgrund. Vilken av omslagen skulle DU välja om du skulle köpa en bok och bägge låg framme? Vilket får dig sugen på att läsa boken innanför omslaget?

Det finns en tendens till förakt för science fiction-film inom fandom. Med visst fog, kan man nog också säga. Ganska ofta betyder sf på film melodramatisk katastroffilm eller rymdopera.

Jag tycker dock att de som totalt dömer ut "medie-sf" har fel. Det görs ganska mycket film som måhända inte befinner sig i genrens utforskande frontlinjer, men definitivt hanterar sf-teman på ett respektabelt sätt. Här kommer nu några filmtips.

Code 46 (2003)

Förbjuden kärlek i en futuristisk dystopi. Vi har sett det förr i THX 1138 och Gattaca, men Michael Winterbottom gör det bättre.

Primer (2004)

Något så ovanligt som en sf-berättelse om tidsresor, i filmform, som faktiskt hanterar de paradoxer som uppstår, snarare än att handvifta bort dem. Det är en lågbudgetfilm om några ingenjörer som mer eller mindre av en slump bygger en tidsmaskin, och noggrant räknar ut hur de ska använda den för att bli rika.

A Scanner Darkly (2006)

En animerad film baserad på romanen av Philip K. Dick, mycket trogen originalet. Animationstekniken tjänar perfekt syftet att sätta bilder till Dicks skildring av paranoida hallucinationer.

Renaissance (2006)

Fransk-brittisk animerad noir-sf. Precis som A Scanner Darkly är den rotoskoperad. De nästan monokroma bilderna är från och till rent av hypnotiska.

Sunshine (2007)

En grupp astronauter färdas mot solen i ett enormt rymdskepp lastat med allt klyvbart material man kunnat hitta på jorden, för att försöka fördröja dess utslocknande. Låter det som en tramsig katastroffilm? I själva verket är det Heart of Darkness möter Solaris.

Det är väldigt vanligt att sf- och fantasydiggare pratar om sf-musik och fantasymusik, med vilket de verkar mena något slags symfonisk rock eller hårdrock respektive svartmetall. Möjligen medeltidsliknande ballader om troll eller skäggiga krigare. Jag är en smula allergisk mot detta. Fantasy och sf är former av fiktion, berättelser som skildrar något som är tekniskt omöjligt för att vår vetenskap inte kommit på hur man gör, respektive något som är bryter mot våra naturlagar - magi och så vidare. Musikstycken, däremot, bryter inte mot våra naturlagar eller är tekniskt omöjliga. Inte heller är de berättelser om sådant.

Vad folk verkar mena med sf- eller fantasymusik är stämningsmusik som de personligen associerar med sf eller fantasy, antingen för att musiksmaken ingår som en del av en ungdomskultur som även innefattar rollspel eller fantasy eller sf, eller för att musikerna använder sig av sf och fantasymotiv på skivomslagen. Men det är ett nonsenssätt att se på det hela. Det som är fantasymusik för den ene är det inte för den andre.

Musik är en konstform som inte berättar något, med väldigt få undantag. Visst säger den något, uttrycker något. Men den är inte narrativ. Det finns inte deckarmusik, det finns inte spionmusik. Det finns religiös musik, men det beror på att religion är ett budskap. Musik kan självklart uttrycka budskap - den är till och med bra på det. Men sf och fantasy är berättelser, inte budskap.

De få undantagen är musik som verkligen utgör en sf-berättelse, som Jeff Waynes War of the Worlds. Men dessa undantag är ytterst sällsynta och är väsensskilda från metallband som har en drake på omslaget och kallar en av sina låtar för Smaug och genast hyllas som skapare av fantasymusik.

Bah, säger jag. Sf och fantasy är berättelser, inte stämningar.

Sedan några månader tillbaka bor jag i Kanada. Upsala är långt borta, och jag är usel på att använda sociala webbgrejor som forumet på fandom.se. Facebook är ett ständigt dåligt samvete: jag vill inte logga in där och konfronteras med alla jobbiga förfrågningar som jag måste ta ställning till, alla töntiga lekar och test, men det känns ändå som om jag borde hänga där och hålla kontakt med mina vänner. En kombination av dålig känsla för tidsskillnaden med Sverige och dålig kontakt med min kalender ledde också till att jag missade hemsidesbyggarjippot som jag hade kunnat delta i på avstånd. Jag är helt enkelt usel på det här med att vara social i cyberrymden. Jag vill träffa riktiga människor av kött och blod i den riktiga verkligheten!

Inte för att det heller är så enkelt alla gånger.

Det är ungefär tio år sedan den där galna tiden när jag umgicks med vänner dygnet runt, klättrade över svarta staket på vägen hem från synthklubbkvällar, dansade lindy hop flera gånger i veckan, sträcktittade på tv-serier, och pratade om science fiction med alla som kom i närheten. Alla de här sakerna fortsatte förekomma i mitt liv, men inte riktigt i samma tempo. Det var länge sedan jag ofta brukade stanna sent på våra pubmöten och gå på eftermöte på Orvars när alla som inte hade kårleg hade gått hem. Redan innan jag blev mamma för ett par år sedan hade det sociala umgänget för min del minskat betydligt -- jag försökte jobba rätt mycket när jag var doktorand, och många andra blev också mer och mer uppbundna i sina respektive jobb och studier. Ibland kände jag mig nästan lite isolerad även där i staden där jag tidigare varit så hypersocial.

Upsalafandom fortsatte ändå vara andningshålet i vardagen.

Här har jag inget sådant liv som väntar på mig på fritiden. Jag trivs jobbet och kollegorna, men jag saknar den där sortens samtal som spinner av i oväntade riktningar och som handlar om saker som rymdhissar och döda forskare och möjliga katastrofer och knasiga måttsystem och gamla fanzines och böcker och datorer och antenner och konspirationsteorier och andra saker. Sånt där som fans i största allmänhet ofta brukar vara bra på. Och så saknar jag att ha mer folk inpå mig som har gemensamma referensramar i form sf- och fantasylitteratur. Tur att jag har Ante med mig åtminstone, som förstår att uppskatta att jag släpar hem sånt som Dangerous Visions från Book Market (hela boken i stället för de delar vi hade förut, och med originalomslaget -- fast bokklubbsutgåvan, så den var inte dyr) och som uppmuntrar mig att köpa Joe Haldeman (en gul bok, faktiskt!) på bokhandelns reabord.

Men jag traskar kring Kingston och sätter upp reklamlappar för vår lilla fantasygrupp, och hoppas litegrann att det ska kunna växa till något lite mer vilt och obändigt än våra civiliserade entimmesmöten en gång i månaden. Och så dagdrömmer jag om fanzines, som jag inte riktigt kommer åt att få klart.

Kanske är inte fandom i Upsala riktigt så där livlig och kreativ i verkligheten som i mina drömmar, men jag har ändå ett ideal som spökar i huvudet. Och så tror jag att jag har vänner där, i Upsalafandom. Riktiga människor, som jag känner och bryr mig om mer än deras skyltfönster på Facebook.

I'll be back. Hoppas att ni är kvar då.

Det finns för många böcker i verkligheten. Kanske är det fel, det finns för få böcker? Det borde i alla fall vara lättare att läsa alla böcker som skulle behöva finnas om de inte fanns. Vissa böcker innehåller så mycket dumheter att de inte borde läsas. Tur att de finns, dock.

Här i Kingston finns det en massa böcker. Som alla vet som försökt föra bok på vad de läser är det lätt att börja tävla med sig själv och andra. För man sedan bok på bok på dator, kan man plåga sig själv med en massa statistik. Hans Persson är bra på sådant. Man kan få ångest av mindre.

Känslan av att inte hänga med där det händer är ju också nåt som kan ge en ångest. Lyckligtvis hjälper bokbeståndet här mig att inte få ångest över sånt. Nu har jag i och för sig redan insett att jag har fullt upp med att hålla mig a jour med vad som händer i rollspelsvärlden, så att dessutom hålla koll på vad som publiceras av sf och fantasy är helt enkelt för mycket. Lyckligtvis kommer då stadens bibliotekarier till undsättning. Uppskatta din lokala bibliotekarie och deras gärning.

Vi har nämnligen en hylla för science fiction på biblioteket. Inget nytt, säger du? Smaka på det här då. Nyutgiven science fiction. Det är inte kattskit.

I Sverige har det ju länge funnits en hylla med böcker, ofta med gula ryggar, som man kunnat söka sig till, men här har vi alltså faktiskt något så modernt som böcker i andra färger än gult.

Så, nu kan man faktiskt skryta med att ha sett de nya sakerna när de fortfarande är nya, och att man läst den där nya omtalade volymen innan den ens kommit i pocket. Man kan svänga sig med författarnamn som låter nya och fräscha och behöver inte erkänna att man nyligen läste en bok som var 40 år gammal och tyckte den var bra.

Tyvärr så har jag ju vanföreställningen att det redan skrivits en massa bra saker och att jag kanske borde läsa dem först. Ibland händer det ju till och med att jag hittar en ny bok av någon författare och sedan köper en begagnad volym som denne skrev för 30 år sedan, bara för att den är känd och anses vara en "klassiker".

Plötsligt hinner man inte med att läsa de böcker som står på hyllan för nyinkommet, för man har en lista på saker man tänkte läsa först.

Så, då sitter man där. Det finns för många böcker igen. Det är så man kan få ångest. Det finns för många böcker i verkligheten.

Johan Anglemark kom med förslaget att några av oss skulle gå samman och tillsammans turas om att skriva något här varje dag.

Jag, Johan Anglemark, Anna och Andreas Davour samt Lennart Svensson har redan hoppat på. Vi är tillräckligt många för att sätta igång, men ett par skribenter till skulle inte göra något. Vi förväntar oss inga epos. Det går bra att skriva så mycket man är bekväm med. Vad gäller ämnesval är vi också flexibla. Tänk på vår gruppblogg som ett e-fanzine med högt i tak.

Skriv till mig om du vill vara med.

Jag undrar om jag någonsin har varit med om att lansera en ny webbplats utan att servern har brutit samman just när man gått ut och meddelat världen att de kan komma och titta på den nya skapelsen.

Murphy är den engelska formen av det gäliska efternamnet Surnames Ó Murchadha eller Mac Murchaidh - ättling eller son till Murchadh (som betyder sjökrigare - man undrar om det ursprungligen var vikingar som åsyftades? I så fall är Murphy en av oss, och det är ju passande i sammanhanget.)

I vilket fall är Upsalafandoms webbplats uppe igen, och vi får hoppas att den så förblir. Det ska ha varit en kritisk säkerhetsuppdatering av Linuxkärnan som sänkte servern. Själv tänkte jag äta semla ikväll.