Varför detta motstånd inom fandom mot att organisera sig? Den unga svenska fandomen var under de första åren på femtiotalet fylld av entusiastiska ungdomar som gång på gång försökte att skapa rikstäckande/skandinaviska föreningar eller federationer. Samma fenomen drabbade den amerikanska fandomen, och där lever fortfarande det mest framgångsrika försöket kvar, i form av National Fantasy Fan Federation (som inte innebär att det är en organisation för fantasy, fantasy var ett vanligt samlingsbegrepp på den tiden för det vi sedan några år tillbaka kallar fantastik, dvs sf, fantasy och övernaturlig skräck). Framgångsrikt, kallar jag det, och det var N3F förvisso, men det blev aldrig någon succé inom amerikansk fandom, utan började ganska snart föra ett eget liv, med medlemmar som ofta i övrigt inte hade någon kontakt med mainstream fandom.
På engelska heter det finding one's tribe. Jag tror inte att alla människor får uppleva den känslan, och jag undrar om den dessutom inte är knuten till det ungdomliga psyket – en facett av nyfikenheten, naiviteten och den stormande entusiasmen som sällan återfinns över 25 års ålder. Jag tror också att den hör samman främst med tankens sysselsättningar.
Torbjörn tar sig friheten att sprida sina vanföreställningar om konst, på det att de torde besvära honom (relativt sett) mindre (än andra).
Som vissa phanniska individer tvingats uppleva så är jag väldigt intresserad av konst. Konstprat har en stark tendens att flumma ut och bli ointressant, varför jag föredrar att producera det framför att konsumera det. Jag skulle med andra ord vilja åsamka er några av mina tankar i ämnet i form av frågor, för att sondera fhandoms åsikter:
- Hur kommer det sig att man ofta hör frågan "…men är det Konst?", men väldigt sällan frågan "…men är det Musik?"
- Kan en tavla med bara en röd fyrkant på vara ett konstverk?
- Nämn något du tycker är "Konst".
- Nämn något som kallas konst av somliga, men där du inte håller med.
- Är det bra med kulturstöd till konst?
För mina egna svar, se kommentar.
Egentligen tycker jag inte att det här med idéer är så svårt. Det behövs bara att man tar vara på alla associationer man gör, och spinner vidare på de bästa. Att bli författare och faktiskt skriva romaner är en annan sak. Ibland undrar jag ändå hur de gör för att avgöra vilken idé som faktiskt kan funka och bli en säljande bok.
Följande beskrivning är till exempel tämligen… fantastisk.
Det är jobbigt nog att vara succubus utan att dessutom vara bokhandlare. När man träffar på den hetaste killen den här sidan böckerna och det visar sig att han är ens favoritförfattare - då måste man ju hålla tassarna från honom! Om man äter honom kan han ju inte skriva mer…
(från SF-Bokhandeln i Malmö)
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här låter jättetöntigt eller ganska kul. En bok om böcker och attraktiva författare. Det är förstås fullständigt legitimt, men ändå: "titta, böcker är faktiskt jättesexigt, särskilt när man kombinerar dem med söta och koffeinhaltiga drycker!" (Enligt förlagets text dricker denna succubus många white chocolate mochas.)
Somliga böcker tycker jag att det är roligare att läsa om än att faktiskt läsa.
Sen jag fick den i huvudet första gången har den här tanken kommit tillbaka till mig gång på gång: undrar hur det skulle vara att färdas till framtiden (hoppa över tiden emellan, alltså) och hamna i ett lajv eller något reenactment-sällskap som handlar om vår egen tid. Det skulle förmodligen vara en konstig blandning, och en del detaljer som vi se som ganska perifera skulle stå ut som väldigt viktiga. Har ni sett några såna där roliga teckningar som framställer människokroppen omskalad efter hur mycket känsel man har i olika delar? Jättestora läppar och fingrar, korta små ben. Att se sin kultur omskalad på det sättet, efter hur stor betydelse olika saker haft för en specifik senare epok, det skulle kunna vara väldigt kul -- och lite läskigt.
Jag läser en bok. Här är en rad:
covers. The washroom feels like a sleek spaceship, a milennium
Fast nästa rad börjar inte alls med det ord som min hjärna förväntar sig. Nästa ord är "away".
Ganska lustigt. Säga vad man vill om Star Wars, men vist har de ursprungliga filmerna lämnat sina bestående avtryck i vår kultur. I min hjärna också!
En del av läsarskaran har kanske hört talas om den fhaanniska bedriften att bygga ett torn till månen med hjälp av ölburkar? Jag vet inte vem som först kom på detta (kolla med alvarfonden om de har kvar Fandom Harvest>) men det kan ha varit Terry Carr. Detta är ju bara en av de fanniska myter, legender och galna infall om folk genom tiderna tagit sig för. Jag skrev ju nyss om en annan legend, Wilson Tucker. Det finns att ta av.
Nåja. För att åter vända till ölburstornen så måste jag tyvärr meddela att det inte setts byggas några ölburkstorn i Kingston. Inte heller har jag sett folk bygga på ett hotell att ha kongresser i. Det är helt enkelt inte så mycket fhaanniska geist här. Som på så många andra ställen.
Men, det har slagit mig att Upsalafandoms många försök att finna den perfekta puben att ha våra pubmöten på kanske kunde lösas på något liknande sätt. Man kunde väl åstadkomma nåt med fhannisk rhåkraft och en gnutta fantasi, eller?
Ölburkar och pubmöten, det fick mig att tänka på det där med att bygga ett hotell ämnat enbart för kongresser. Kunde man inte bygga öl själv också? Då får man ju vad man vill ha, om det lokala vattenhålet enbart serverar Pripps? Eller hur? Nog finns det folk i fandom som brygger eget öl?
Här i stan har vi en pub som jag gillar, som faktiskt gör sånt. De säljer öl från många olika småbryggerier, men dessutom kan man bakom bardisken se in i bryggeriet! Där står kopparpannorna där ölet man dricker har bryggts! Det är ju utmärkt! Borde man inte göra så för att få till den perfekta puben att ha pubmöten på?
När jag kommer tillbaka till Upsala så förväntar jag mig att ölet är färdigbryggt, tappat och klart. Bygga en pub kan väl inte vara så svårt, eller?
Fans i farten har naturligtvis redan läst Chunga #14 där Dan Steffan skriver en minnesartikel om Bob Tucker. Jag läste den under semestern och insåg efteråt att som av en händelse var det just en flaska Jim Beam som jag köpte på flygplatsen i Amsterdam! Skål Bob!
Nu tittar jag in på efanzines och naturligtvis hittar jag ett fanzine som dyker upp nästan samtidigt som jag läste Chunga. Det heter naturligtvis BEAM. Kolla länken ovan.
Sånt här blir man ju törstig av...
Vad kallar man det? Slipstream? Weird fiction? Fast det kanske bara gäller om det är författare från genreghettot som skriver?
Jag hade ingen aning om att Kate Atkinson skrev fantastik. Det enda jag läst av henne tidigare var den tragikomiska familjehistorian I muséets dolda vrår, som visserligen hade en något fantastisk utångspunkt (huvudpersonen minns saker från innan hon föddes, och vet en massa saker som annars bara allvetande författarröster brukar kunna veta) men annars var gediget planterad i en fullt igenkännbar version av vår verklighet. Jag köpte novellsamlingen Not the End of the World för att jag gillade Atkinsons sätt att skriva och hade tänkt läsa mer av henne oavsett vad det var för något. Dessutom var boken billig.
Och så visar det sig vara fantasynoveller. Jag har läst en hel del liknande på senare år, ibland nominerat till Hugo eller Nebula: berättelser som utspelar sig i en nästan vardaglig och realistisk verklighet, men där någonting bryter igenom och antyder underligheter utanför det vanliga. Regnet, är det bara ett litterärt grepp för att illustrera huvudpersonens känslor, eller är det verkligen så att hennes tårar framkallar regnväder? (Kan förresten någon identifiera den här novellen åt mig? Nominerad till något för högst tre-fyra år sedan. Om en tjej som åker till Japan.) Faktum är att de här Atkinson-novellerna hittills är mycket mer oblygt fantastiska än så.
Jag som trodde att jag skulle läsa lite mainstream också.
Inte för att jag klagar!
Jag kommer till Uppsala imorgon.
För övrigt önskar jag att jag vore bättre på att komma på klatschiga rubriker för mina inlägg.
När vi startade den här bloggen lade jag ner viss möda på att lägga in alla våra arkiverade gamla pubmötesrapporter. I processen var det svårt att undvika att läsa någon rad här och där.
Eftersom nostalgi säljer tänkte jag här publicera några väl valda citat.