Så, då var det snart dags för oss att återvänta till den eviga ungdomens stad. Naturligtvis är en av de viktiga saker man måste packa någonting att läsa på vägen. Men vad?
Det är en svår balans det där att få med sig tillräckligt med läsbart, men att inte släpa med sig ett mindre bibliotek. Oftast brukar jag i sista stund stoppa ned något extra, "för säkerhets skull". Denna gång riskerar att bli som de förra, men jag ska försöka hålla mig i skinnet.
Vad är det då som gör en bra resebok? Till att börja med måste den ju vara lagom lång att räcka resan ut, men även en del andra kvaliteter kan vara värda att fundera på.
Är boken en bok jag tycker verkar intressant, men inte lättläst nog att ta slut på en gång? Kommer jag bli väldigt besviken om den blir borttappad eller stulen? Är det en bok som kräver lite motstånd, men som kanske man kan komma in i när man sitter en längre stund och bara kan läsa? Kan man ge bort den till någon när den tagit slut, så man slipper släpa den hem igen?
Du har kanske fler saker du funderar över när du väljer reseläsning? Vilka är de i så fall?
Nu ser det ut att bli Desolation Road av Ian McDonald, Long Lost av Ramsey Campbell samt The Boat of a million Years av Poul Anderson. Förutom den där saken som åker med i sista minuten, förstås.
Det finns en del "hjälpvetenskaper" för fantasyförfattare. Ett typiskt fantasyverk som utspelar sig i en sekundärvärld à la Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Jordans "Randland" osv, är ju ofta försett med kartor, egna språk eller fragment därav, utdrag ur fiktiva historiekrönikor osv. Tanken slog mig just att detta kanske inte bara är en konsekvens av att författaren försöker att måla upp en trovärdig sekundärvärld, utan närmare förknippat med den kreativa processen än så?
Marzhin, Marzhin, pelec'h it-hu Ken beure-se, gant ho ki du
Bet on bet kas kaout an tu, Da gaout dre-man ar vi ruz
Ar vi ruz eus an naer-vorek War lez an aod, toull ar garreg
Mont a ran da glask d'ar flourenn Ar beler glas ha'n aour-yeoten
Koulz hag uhel-varr an dervenn E-kreiz ar c'hoad, 'lez ar feunteun
Jag är inte ensam som fantasyläsare om att sedan tidiga år ha fascinerats av historia, vexillologi, heraldik, historia och lingvistik. Jag började rita kartor, flaggor och skissa på egna språk innan jag blev biten av fantasy. Kanske är det samma del av min hjärna som stimuleras när jag lär mig glosor i ett nytt språk, bläddrar i en historisk atlas med mera, som när jag läser en fantasieggande berättelse som utspelar sig i en fantasivärld? Jag undrar om det finns något sätt för mig att gå vidare med denna tanke, peta på den och se om den innehåller korn av sanning.
Vad tror ni? Är jag något på spåren eller gör jag misstaget att tro att några personliga intressen måste ha ett samband, där inget samband finns?
Jag läste nyligen en essä av Cory Doctorow om att skriva för ungdomar. Han skriver där att unga människor "really use books as markers of their social identity". Det var ganska fint formulerat, även om jag inte är säker på att jag vet vad det betyder i verkligheten alla gånger. Fast jag minns en tid då jag alltid hittade naturare (såna som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet) vart jag än kom, och man vanligen kunde prata med dem om miniräknare (snabbt uttömt, men kärt samtalsämne) och bolla gamla skämt ur Liftarens guide till galaxen. De där böckerna hade verkligen ett starkt värde som gemensam referensram.
Eftersom jag aldrig har knutit mig själv särskilt starkt till någon särskild musikstil har böcker alltid varit mycket viktigare än musik när jag försökt definiera mig själv. Du är vad du läser? Kanske det.
Jag har säkert nämnt någon gång att jag blev lite förbluffad när en kille berättade att William Gibson gav honom en identitet, men sedan insåg att det var helt rimligt och vettigt. Killen var någon sorts datornörd, som när han läste lite cyberpunk insåg att det fanns ett sätt att se på det som han gjorde som coolt.
Några andra reflektioner? Hade ni andra några böcker som gick laget runt i bekantskapskretsen i tonåren, eller som blev kult på något plan?
(Egentligen hade jag tänkt skriva om mina första planer på att skriva en sf-roman i 14-årsåldern, och vad de stupade på, men det får bli nästa gång.)
Ja; jag verkar ha blivit insugen i brädspels(/sällskapsspels)-träsket! Det finns ju så många spel nu som verkligen är Roliga att spela, till skillnad från dammiga "klassiker" som Monopol (Urk!), Cluedo (Gäsp) och Trivial Pursuit (Ack!) - En sak som är viktig för mig (lathuvud) är att spelen inte är för jäkla jobbiga och fulla med konstiga regler; jag är för "Softcore Gaming Som Alla Kan Njuta Av" :)
Tim Spalding, LibraryThings grundare, har länge gått i tankar och funderat på ett klassifikationssystem för att ersätta det proprietära, föråldrade och ganska krångliga Deweysystemet. Efter årets American Library Association-konferens har han fått för sig att sjösätta tanken: Open Shelves Classification, ett opensourceprojekt som LibraryThing nu söker frivilliga att driva.
Nu använder vi i och för sig SAB-systemet hemma men det skulle ändå vara kul att betatesta det system som de kommer fram till, även om en ständig omsortering av alla böcker skulle kunna tänkas sluka enorma mängder tid.
Ni minns kanske det stora party i The Final Program där alla som är nåt samlas och partajar med Jerry i London? The Deep Fix underhåller och Elric själv spelar keyboard!
Det var ett maffigt party och jag kommer ihåg hur bl.a. Una Persson pratade om det länge med nåt längtande i rösten. Höjdpunkten var förstås när Jerry duellerade med hela artilleriet och när Elric och Stormbringer ylade fram toner som bubblade över multiversums alla plan. Dagen till ära var Stormbringer klädd i guld. Det var en riktig fest det.
Nu finns showen fångad i kondenserad form, direkt från den andra etern: video på YouTube
Jag har precis börjat läsa en nya bokserie, av en kanadensare som heter R. Scott Bakker. Han är visst kompis med Steven Erikson, känd för sin bokserie The Malazan Book of the Fallen, som även han är från Kanada. Den senare har ju rönt viss uppmärksamhet för sin bokserie av flera skäl. Ett är ju förstås att han skrivit kontrakt på tio böcker, och när den första kom ut och var över tusen sidor tjock blev man ju mörkrädd. Han är produktiv, Steven. Vi fick en CD på en påskkongress en gång där han läste ett kapitel från en av sina böcker. Det befäste min åsikt att författarläsningar är sövande och oerhört meningslösa.
Bakker är även han en av dessa författare som planerar en lång serie. Han har inte ens bestämt hur många böcker det ska bli. Huga! Vi får se om jag orkar läsa mer än en bok...
Nåja, i alla fall har den en sak gemensamt som jag finner lite intressant. Bägge skriver fantasy, men de skriver om världar som inte bygger på någon pseudomedeltida värld stöpt efter Europa. Istället är det Rom, Babylon och diverse orientaliska och asiatiska kulturer som står som modell. Fantasy handlar ju ganska mycket om att se och uppleva främmande och exotiska miljöer, så jag finner det numera lockande när folk skriver om sådana kulturer som för mig ger just dessa exotiska kickar.
Än har jag bara läst två kapitel och en prolog, men har redan flera gånger tänkt på Glen Cooks The Tower of Fear och Steven Brusts utmärkta böcker om Vlad Taltos. Vi får se hur länge det är fräscht och intressant. Watch this space.
Även jag undrar lite stilla hur det kommer sig att de som skapade denna webbplats och ville ha en blog inte skriver nåt?
För övrigt anser jag att regeringen bör avsättas och FRA sprängas, med bomber, Al Aqaida, sprängämnen, atombomber och andra nyckelord som de lär trigga på. Sug på den spiondjävlar!
När man översätter något närläser man det på ett helt annat sätt än när man bara läser för nöjes skull. Jag har just avslutat översättningen av Paul di Filippos kortroman Ett år i den linjära staden, nominerad till Hugopriset 2003, för Nova SF:s räkning. Den beskriver en värld som består av ett New York City, eller rättare sagt ett Manhattan, som är mycket långt, kanske oändligt långt. Möjligen ligger det inuti en lång tub, kanske en torus.
Nå, denna värld begränsas på ena sidan av en flod och på andra sidan av järnvägsräls. På bortre sidan av spåren respektive floden bor övernaturliga varelser som kallas rälstjurar respektive fiskarhustrur. Deras uppgift är att hämta de döda. I dödsögonblicket dyker de upp, rälstjurar om man är en syndare eller fiskarhustrur om man har levt ett dygdigt liv, och lyfter upp kroppen - som då dematerialiseras - och flyger bort med den. Ingen kropp kvar.
Så hur hade författaren tänkt sig följande passager ur berättelsen?
"Hördu, i din senaste novell, där huvudpersonen var tvungen att klä på sin systers pestdrabbade lik…"
"I kombination med hennes långa kolsvarta hår fick utstyrseln henne att se ut som en begravningsentreprenörs brud." (efter att tidigare ha låtit huvudpersonen föreställa sig en värld där befolkningen tvingades "att ta hand om lämningarna efter sina kamrater bäst de kunde" och en "yrkeskår av dödsmäklare hade vuxit fram för att ta hand om denna obehagliga uppgift".)
Bloop, bloop!
På en kongress någon gång för länge sedan, förmodligen i slutet av 90-talet, mötte jag en man som förklarade att han bara läste ny sf. Med det vidade det sig att han menade sådant som skrevs i början av 80-talet, sisådär 15 år tidigare. "Nytt" och "gammalt" är ju en fråga om perspektiv, och vad man har för sorts gradering på sin måttstock.
Själv gjorde jag precis den intressanta iakttagelsen att de fem senaste böckerna jag har läst är sådana som kom ut 2007 eller 2008. 22 av de 57 senaste böckerna jag har läst har varit högst två år gamla (det är allt som finns i den läsjournal jag har med mig här i utlandet). Jag är helt säker på att det inte var så om jag skulle titta längre tillbaka, då lutade jag mer åt att läsa gamla klassiker och sådant jag blivit rekommenderad av andra, och nästan ingenting som nyss kommit ut. Jag kände helt enkelt inte till de aktuella författarna, och hade inte koll på vad som var nytt och bra.
Två saker bidrar till att jag läser fler nya böcker, särskilt det senaste året.
- RSS, som hjälper mig att hålla koll på Locus online och andra källor till information online, så att jag vet något om vad som är på gång i bokvärlden. Det har jag använt mig av i tre år, eller vad det nu kan bli.
- Hyllan för nyinkommen science fiction på biblioteket. Det här gäller bara det senaste året, för säga vad man vill: på svenska bibliotek finns inte en hylla med ny sf och fantasy i hårdpärm. På svenska bibliotek kan man (nästan) aldrig läsa engelskspråkig fantastik i tid att hinna nominera den till Hugon, men det kan man faktiskt här.
Senast läste jag The Dragons of Babel av Michael Swanwick, och den kan jag verkligen rekommendera. Läs också min recension av Final Theory, en sorts vetenskapsthriller.
För övrigt anser jag att det är märkligt att Upsalafandom online numera verkar bestå till så stor andel av folk som bor i Kanada. Finns det ingen mer därhemma som har något intressant att säga? (Jag har det inte alltid, men jag harvar på eftersom Johan A gav mig en föreläsning om hur viktigt det är att inte se bloggandet som ett tillfälligt åtagande ;-)
Så skedde det tillslut att sveriges riksdag röstade igenom förslaget som ger FRA i uppdrag att spionera på medborgarna. Från och med denna dag ändras svensk rättspraxis till att du är förmodad skyldig tills motsatsen bevisats. Det är nog den mörkaste dagen i svensk historia.
Jag kommer aldrig mer ha nåt förtroende för politiker. I mitt medvetande ekar några ord sjungna av Thåström "Vi ska beväpna oss".
I sf böckerna är det så enkelt i dessa situationer. Man skapar en liten grupp av Heinleinskt dugliga som ställer saker till rätta. Nu önskar jag att man kunde leva i en sådan roman.
Vart ska man flytta nu, där de har ett öppet samhälle? Ryssland? Kina? Jag är så deprimerad att jag bara vill ge upp. Som Kurtz sa, "drop the bomb, exterminate them all".