Detta ständigt återkommande ämne. Ni som har varit på ConFuse och träffat Adam Roberts har säkert haft tillfälle att diskutera science fictions sanna natur och sånt. För att ge lite mer näring till såna diskussioner vill jag bara presentera en liten observation jag gjort. LabLit.com är en webbplats som handlar om forskare i litteraturen. Där finns en lista över olika verk, som inleds med en liten förklaring av vad LabLit är för något. Där står så här:
Please note that 'lab lit' is not 'science fiction’; briefly, lab lit fiction depicts realistic scientists as central characters and portrays fairly realistic scientific practice or concepts, typically taking place in a realistic – as opposed to speculative or future – world.
För att vara rättvis har man tagit med en "crossover"-kategori, som är science fiction med extra realistiska forskarsituationer. Det lustiga är vad man finner när man tittar närmare i huvudlistan, alltså inte crossover-listan. Där hittar man flera författare vi känner igen som sf-författare, och de flesta av deras verk är såna vi är vana vid att tänka på som sf -- vilket de enligt redaktören här inte alls är. Som andra har påpekat är ganska mycket av den heta nya sf som kommer ut nu sådan som utspelar sig i nära framtid, eller i en alternativ nutid, så det är kanske inte så konstigt att gränserna är flytande. Fast det är ganska intressant att tänka på. Antarctica av Stan Robinson, Lust av Geoff Ryman -- inte science ficton?
Det är kanske här man hittar nyckeln till att introducera sf för folk som inte gillar sf: böcker som inte är så som de föreställer sig att science fiction är.
De senaste två orderna jag lagt på SF-bokhandeln i Stockholm har strulat. Böcker som jag beställt har inte levererats och trots att de varit med på ordern som jag fått direkt jag beställt, har de inte kommit med resten av beställningen och inte varit med på ordern som följt med böckerna. Det här retar mig lite grann. Jag beställer oftast allt av en författare, får en stor hög med böcker och börjar plöja. Om då en bok i mitten av serien då saknas och inget syns på ordern så blir jag frustrerad.
Frustrerad är rätta ordet! Jag fick vänta på David Webers "bok 1" i hans serie om Honor Harrington så länge att jag fick ettan när jag redan slukat typ 13 böcker i rad... och hur kul är det att då backa till ettan. Nu har jag fått Tanya Huffs sista bok i "Valor-serien" (inbunden för jag bara ville inte vänta) men, jag har inte fått den beställda "näst sista". Så nu ligger den fina inbundna och frestar mig...
I-lands-problem så jag skäms att behöva klaga men det ÄR frustrerande för en bokmal som jag att behöva vänta.
Världen innehåller för mycket dumt och dåligt. Låt oss fylla den med skoj, och vara mer lekfulla! Leksaker åt alla!
Det låter bra, om än en smula för sötsliskigt kanske. Fast inte om man är en galen vetenskapsman, och kombinerar budskapet med att hävda att man tänker ta över världen. Med robotar.
Gulliga saker är suspekta, inte riktigt trovärdiga. När Doctor Steel kombinerar visionen om en roligare värld med sitt fascistiska bildspråk och sin emellanåt skräckfilmsaktiga musik blir resultatet lustigt nog inte bara ett ironiskt uttalande om utopins omöjlighet, utan en mer äkta känsla av att drömmen om Bra Saker trots allt är giltig.
Doctor Steel är musiker, artist, designer, kulturpersonlighet. Han lever på samma populärkulturella metanivå som till exempel den maskerade proggaren (och allt annat som förekommer i Kapten Stofils tidning), fast är mer multimedial. Definitivt befriad från gullighet.
Han är också ledare för en armé av leksakssoldater. Alla kan gå med.
Jag gillar Doctor Steel. Jag har tittat på hans roliga propagandafilmer en massa gånger, och spelar hans musik då och då (hittade den först på hans Myspace-sida). Någon leksakssoldat blir jag ändå aldrig. Folk som marscherar i takt, även om det är i ett försök att vara i otakt med alla andra, ger mig alltid skräckrysningar. Obehagskänslor. Jag kan inte med att gå med i någon armé, där går gränsen för mig.
Men jag kan ju uttrycka vissa sympatier för Saken. Och cylinderhattar. Och labbrockar i blank PVC. Och robotar. Jag citerar:
As World Emperor, Dr. Steel strives to rebuild the world, free from boredom, fear and war. Creating a place where fun is the top priority.
(Fast jag föredrar förstås i praktiken att ersätta hans "singular vision" med en massa spretiga parallella visioner.)
Gå nu allihop och roa er med webbskojigheter i Doctor Steels bistra och flashifierade leksaksland!
…att lyckas blogga kontinuerligt. Just nu är min stora fritidssysselsättning att föra över min och Linnéas bokkatalog från en FileMaker Pro-baserad databas till LibraryThing. Det går ganska geschwint, men det är ett par böcker, så det tar tid. Jag upptäcker dubletter som jag inte visste om - vårt ena exemplar av Michael Crichtons Det stora tågrånet hade författarens namn felstavat på omslaget (Chrichton) och hade därför lyckats smyga sig in obemärkt i katalogen - men det är ju en av finesserna med LibraryThing: eftersom databasen noterar att olika utgåvor är samma verk så får man hjälp med att identifiera dubletter. Nu tror jag i och för sig inte att vi har så värst många fler dubletter som vi inte visste om.
I övrigt fylls kvällarna av kommittémöten inför kongresser jag är med att arrangera - Kontext och Imagicon 2 -, pubmöten samt Angel. Vi har aldrig varit särskilt förtjusta i Angel-figuren i Buffy, men tänkte att vi till slut skulle ge serien en chans, och det har den väl på det hela taget visat sig värd än så länge, även om den är ruskigt ojämn.
De som känner mig vet att jag samlar på rollspel, och att jag är rätt aktiv på en del epostlistor/webbforum och andra ställen. Nu har jag hittat ett nytt sätt att lägga tid på min hobby! Först lite bagrund innan jag berättar vad jag fastnat för den här gången. Om man inte vet så mycket om rollspelshobbyn kanske man inte hört talas om så mycket mer än namnet Dungeons & Dragons. Eftersom det spelet för många blivit synonymt med hobbyn är det för en del nästan förvånande att det finns fler spel! Själv har jag nu snöat in på Tunnels & Trolls. Nej, innan någon frågar, det måste inte heta Bla & Bla, men det var lite populärt ett tag på sjuttiotalet. T&T skapades av Ken St. Andre som ett alternativ till det i hans tycke trevliga konceptet i D&D, men utan de mycket förbryllande och invecklade reglerna. För de som gillade tanken på Sword & Sorcery-äventyr hemma i vardagsrummet var T&T enklare och inte lika seriöst menat.
Ken har en liten klubb online som kallas Trollhalla, och där har jag nu anslutit mig till de trogna skarorna kring "The Trollgod" som Ken är känd som. Man bygger sig en online-persona, inte olik den man spelar i T&T. Sedan småpratar man om allt mellan himmel och jord samt kämpar om "trollish victory points" genom att dela med sig av skämt, anekdoter, hemmagjorda scenarier och illustrationer eller berättelser till fanzines. Jajamen! Det publiceras två fanzines om T&T för tillfället, förutom en massa annat lustigt som novellsamlingar och blyertspennor som t.o.m. har ett anfallsvärde enligt T&T reglerna.
Den vecka som gått har vi haft en "Kindred Competition", vilket var ganska skoj. Vi fick alla hitta på någon lite udda fakta om de varelser som befolkar Trollworld. Själv skrev jag om dvärgarnas förmåga att lukta sig till stulna dvärgaartefakter eftersom de kan känna doften av ädelmetall och juveler, samt märkliga fakta som att hobgoblins sjunger strupsång och lite annat smått och gott. Man känner sig verkligen kreativ och peppad när man får poäng för allt man bidrar med, och därför kan inspirera och peppa varandra i en positiv spiral av sällskaplig tävlan.
Jag gillar verkligen känslan av grupptillhörighet och den bubblande känsla av skämtsamt skojande där man tillsammans bygger saker och sedan spelar med dem i spelet. Det här givandet och tagandet är väl lite som i fandom när det är som bäst, med fans som skriver bloggar och fanzines tillsammans, läser böcker och utbyter erfarenheter med författare som är lika mycket fans de med. Vi får se när jag hittar nåt annat som jag kanske blir än mer entusiastisk över. Nu har jag i alla fall lagt ännu ett spel till samlingarna och haft en hel del kul med det. Nu skulle jag bara hitta en ny bra fantasyförfattare att läsa när man är i gasen...
På sistone har jag läst ett par saker som fått mig att fundera lite på det här med den vacklande och vinglande inställningen till känslor i science fiction. Det finns säkert väldigt mycket att säga om saken, men för tillfället knattrar jag bara ur mig ett par lösryckta tankar.
En bok jag läser nu (Final Theory, en vetenskapsbaserad thriller av Mark Alpert) innehåller en person som lämnat fysiken för att syssla med robotar och artificiell intelligens. Han säger vid något tillfälle att människan är för dum för att kunna hålla fred. Han började syssla med AI i förhoppningen att vi skulle kunna lära oss mer om oss själva på den vägen och så kanske kunna nå en högre form av medvetande eller mognad.
Jag läste också artikeln Von allen guten Geistern verlassen?, som handlar om "galna vetenskapsmän" på film. Där sägs att det som skiljer de riktigt onda forskarna från de som bara är tragiska är känslorna. Det är ett exempel på det ganska vanliga sf-motivet att det är känslorna som gör oss mänskliga, och de som distanserar sig från känslorna (till exempel till förmån för att renodla sitt förnuft) också förlorar sin mänsklighet.
I det första exemplet är det känslorna som är farliga, och man är ute efter ett sätt att kunna vara smart nog att komma runt deras destruktiva tendens. I det andra exemplet är det förnuftet som är farligt, och känslorna som är den räddande aspekten. I båda fallen handlar det om kärnan i mänskligheten.
Det verkar också vara ganska vanligt i en viss sorts äldre sf att tillskriva människor en sorts speciell egenskap X, som gör oss mer överlevnadsfähiga än de främmande varelser vi konfronteras med. Jag har intrycket att den här egenskapen ofta är känslobaserad. Samtidigt är ganska mycket sf väldigt cerebral, fokuserad på att beskriva sätt att tänka sig ur problem. Man måste hålla huvudet kallt och göra det som är förnuftigt. Förnuft och självmedvetande får ofta det som definierar "mänsklighet". Jag tänker på C.S.Lewis begrepp hnau, en förnuftig varelse som är likvärdig människan. I annan sf finns det ganska ofta hnau som tillverkats av oss, som robotar, AI:er, eller "upplyfta" djur.
Sf är också mycket dualistisk: man kan dela upp en människa i kropp och själ, eller snarare hårdvara och mjukvara. En välanvänd kliché är det här med uppladdning, folk som överför sitt medvetande och sin personlighet till en dator (eventuellt försedd med en robotkropp för att kunna manipulera omvärlden). Man tänker sig möjligheter att kunna skriva om sin personlighet, att knoppa av minnen och gömma dem för sig själv, att förlänga sinnena till att uppfatta sånt som människor inte kan eller kontrollera andra sorters kroppar i form av rymdskepp eller vad det nu kan vara. Det är tydligt att man inte tänker sig att någonting essentiellt går förlorat om man gör sig av med kroppen, även om det finns något väldigt sinnligt i flirtandet med tanken på kroppar med utökade förmågor.
Jag har ett litet problem med hela den här uppladdnings-idén, och det är just det där med känslor. Hur mycket av vår personlighet sitter inte i den ständiga återkopplingen med kroppen? Alla manér, reflexer, instinkter. Ganska mycket självuppfattning, hur man bedömer sin relation till andra utifrån hur man fysiskt positionerar sig i närheten av varandra. Alla passioner, all längtan, motivation, sorg... Vi är fullständigt marinerade i hormoner, och det är en ganska komplex apparat det här med att reagera på saker. Vi känner känslorna i kroppen: pulsen, ansiktstemperaturen, muskelspänning. Jag kan inte se det som särskilt lättvindigt att översätta detta till något som liknar ett datorprogram, och jag kan tänka mig att det stackars amputerade medvetandet skulle dras med svåra fantomsmärtor. Man kan tala om själen som en aspekt av människan, men jag har så svårt att se den som en separat del.
Hela saken var roligt hanterad i Robert Sheckleys humoristiska (och tragiska) Mindswap, där en person färdas kring galaxen genom att byta kropp med andra varelser. Han förlorar ganska mycket av sin personlighet och känsla för sig själv, vilket känns rätt realistiskt. Det känns ändå som något rätt ovanligt.
Känslor är ju en sorts förnuftets genvägar, ett sätt att tänka som inte behöver passera det långsamma medvetandet varje gång ett beslut ska fattas. Känslor kan vara baserade i instinkter, men de är starkt formade av erfarenheter. Vi gillar ofta saker vi känner igen, vi bromsar och girar innan vi hinner bli medvetna om hindret på vägen, vi upprepar gamla misstag, vi kan träna oss i att bli mer optimistiska. Allt hänger på att vi har sett och reagerat på saker förr, och att hela systemet lärt sig reaktionen. Det har ju dessutom visat sig att känslor är i princip nödvändiga för att man ska kunna klara av att fatta ett rationellt beslut, det räcker inte med att förstå alla delar av problemet. Kanske är hela dikotomin känslor-förnuft en falsk uppdelning?
Å andra sidan kan man se det som att medvetandet är ganska onödigt, det skulle kanske gå att klara sig med bara förnuft genom känslor och instinkter. Peter Watts har visst utvecklat det tankespåret i sin Blindsight, men jag har inte läst den ännu och vet inte vad han gör av det förutom att det lär ska vara läskigt.
Det här är i stort sett gamla tankar, som jag haft sedan länge, fast lite i nytt ljus. Ska man ta populärkulturen på allvar som en spegling (eller förmedlare, orsak och verkan är väl inte alltid helt klar) av människors känslor får man säga att många är rädda för galna vetenskapare i någon form. Galenskap kan komma i form av för mycket känslor eller för litet känslor, men den kalkylerade ondskapen verkar ofta mer skrämmande på film och i böcker än den okontrollerade ilskan (hämndlystnad är ofta rent glorifierad).
För att knyta tillbaka till det första exemplet ovan, med fysikern som blev AI-forskare: jag skulle vilja beskriva andlig mognad som förmågan att känna sina känslor tillräckligt väl för att veta när man ska följa dem och när man ska sätta sig över dem. Förmodligen behöver man en känsla för det, för annars skulle man redan ha följt känslan innan förnuftet börjar sätta sig emot.
Jag har väl ingen riktig slutsats att knyta ihop det här med, mer än att upprepa att jag tycker att det är intressant att se olika människors (författares) tolkning av vad essensen i vår mänsklighet är, och särskilt vad den har för koppling till kroppen.
Jag har under de senaste åren fört en läsjournal, och dumt nog jämfört mig med andra läsare. Förra året blev det 30 volymer och årentinnan det 24. Naturligtvis såg det bra ut med 17 lästa verk efter 17 veckor på året. Nu skulle jag kanske klara den magiska gränsen 52 på ett år!
Detta är naturligtvis helt förryckt. Borde jag inte läsa böckerna för att jag gillar dem? Varför tävlar jag egentligen? Nu har jag dessutom insett en sak, när vi har nått vecka 20 i kalendern, och det är att jag inte "har råd" att läsa noveller! En novellsamling tar ofta längre tid för mig, eftersom jag vill idissla varje avslutad berättelse en aning och därför inte läser mer än en eller två om dagen. Det kan ju bli max 25 sidor på en dag i värsta fall!
Man behöver inte tänka speciellt länge för att se hur dumt det där är. Kanske är frestelsen att tävla helt enkelt för stor, och en del av oss borde helt enkelt låta bli att skriva ned vad vi läser? Jag ska försöka tagga ner lite, men det är inte lätt.
Det hela har sin upprinnelse i en upplevelse av "readers block" som jag drabbades av. Det var i augusti för några år sedan som jag insåg att jag bara hade läst 5 volymer under det året! Jag fick spel och satte igång att pressa så mycket lättlästa saker jag kunde hitta, och nu har jag fortfarande inte lugnat ner mig! Vissa är rädda för att bli gamla, och andra för att inte hinna läsa alla sina böcker innan de dör...
Ett av de nyare tillskotten i makens ganska imponerande rollspelssamling är Trail of Cthulhu. Jag bläddrade lite i den och råkade läsa beskrivningen av egenskapen "Sanity". Det slog mig att det här nog sätter fingret på en aspekt av vad som gör att den här sortens skräck inte funkar på mig. Så här står det:
Exposure to the truths of the Cthulhu mythos shatters the core of the human psyche by stripping away all illusions of human significance, benign nature, and loving God, leaving nothing but the terrifying vistas of stark, cosmic nihilism.
För mig ter sig det här fullständigt motsatt mot den grundläggande inställningen i den mesta science fiction, nämligen att det finns en signifikans -- till och med romantik -- i att upptäcka de enorma perspektiven och själv vara en försvinnande liten varelse. Det finns äventyr mot en kosmisk bakgrund, och själva livet ter sig desto mer viktigt i kontrast mot rymdens tomhet.
När jag läste At the Mountains of Madness (såvitt jag minns, det var ett tag sedan) var min starkaste reaktion att huvudpersonen var neurotisk och överspänd. Det mesta som de upptäcker verkar inte uppenbart farligt, och jag fick inte intrycket av att folks reaktioner var motiverade.
Man ska förstås skilja på Lovecrafts egna verk och vad folk har gjort av det efteråt, men för mig ter sig själva utgångspunkten i citatet ovan väldigt främmande och lite fånigt. Det spelar förstås på den där känslan man kan få när man lär sig något som gör att man måste justera sin världsbild, och som somliga tycker är mest läskig medan andra gillar och tar till sig.
Det som skrämmer mig är vanlig mänsklig grymhet eller dumhet. Okända saker som gömmer sig i mörkret tror jag bara inte på, helt enkelt, och eftersom jag är präglad på (eller bara mer disponerad för?) sf är min grundinställning att nya kunskaper och nya förutsättningar är mer utmaning än lamslående hot. Jag kan uppskatta skräckfilm för att den triggar någon sorts fly-eller-slåss-reflex, men skräcklitteratur funkar nästan inte alls på mig.
Så har det i alla fall varit hittills, men jag måste erkänna att jag faktiskt är ganska okunnig om skräcklitteratur. Har jag fullständigt missat någon aspekt, eller är skräck bara inte min grej?
Som jag berättat tidigare har ett antikvariat i stan rabatt för att de ska slå igen. Jag har nu fyndat lite och kan inte låta bli att prata om fynden.
Väl medveten om att många verkar vara väldigt fascinerade av hans författarskap hittade jag en volym med The Scarlet Letter av Nathaniel Hawthorne. Dessutom en bok av William Faulkner, som man ju nästan måste läsa om man likt mig har haft en Hemingwayperiod. Faktum är att det är Robert Silverbergs fel, eftersom han fick mig att bli fascinerad igen av litterär stil och subtil språkmagi som en del av de här stora andarna ju är bra på. Vi får se om jag kan snappa upp nåt, och njuta lite under tiden.
Efter dessa höglitterära köp så kunde jag inte låta bli att kasta mig över Agent of the Terran Empire av Poul Anderson, samt The Boat of a Million Years av densamme. (Jag borde ha börjat läsa Poul Anderson tidigare!) Lyckligtvis fanns det även en Songs of Kali av en annan favorit, Dan Simmons, och Ramsey Campbells The Long Lost. De som någon gång hört t.ex. Johan Anglemark prata om Ian McDonald kanske även känner igen Desolation Road, vilket kändes som ett fynd även om den var lite sliten.
Som jag nämnde var Robert Silverberg inspirerande för vissa av inköpen, och jag kunde inte låta bli hans Downward to the Earth och en annan volym som jag redan har i Upsala Jag vill läsa dem här och de finns inte på biblioteket och jag kan ju alltid ge bort dem när vi åker härifrån. Jag har redan skänkt bort en av böckerna jag köpte, nämligen The Fifth Head of Cerberus av Gene Wolfe. Den kostade $1.5 och jag visste att en av ägarna till spelbutiken där jag håller till borde kunna gilla den. Hon är stor Aldissfan för övrigt.
Mycket skoj blev det! Det var billigt som bara den och det fanns flera små godbitar jag inte skrivit om här. Detta måste vara en drog för mig, för det känns som man trippar på tå och det bubblar lite i en när man köpt en jättehög med böcker för ingenting, och bär hem bytet för att stapla dem och gotta sig. Schysst drog, som inte verkar vara så farlig för kroppen.
Jag kanske återkommer med intryck när jag läst lite.
Nu har läst Little Brother av Cory Doctorow (som jag laddade ner från nätet, se länken), och jag måste säga att jag verkligen gillade den. Den har allt som fick mig intresserad av sf från första början: smarta killar och tjejer som begriper tekniken och gör den till sin, samt spänning och äventyr och relevans för hur jag ser på världen omkring mig. Som jag också av en slump upptäckte i morse passar låten Eldblommor med Elektrubadur ganska bra som soundtrack till både terroristattacken i början och en del av de mer dramatiska sammandrabbningarna senare.
Lite kul att svenska piratpartiet spelar en viss roll i boken. Med tanke på hur litet Sverige är få landet väldigt mycket uppmärksamhet ute i världen, tycker jag. För övrigt vill jag till Sverige. Sista april gav mig hemlängtan, och jag tittade på webbkameran som visar universitetsparken flera gånger. Och så lyssnar jag på Elektrubadur, av liknande skäl. Jag är också lite avundsjuk på er som var på Åcon. Jag vill också!