Har ni tänkt på det här med vad som anses vara "sci fi", eller annan fantastik som ligger en nära om hjärtat? Det är ganska mycket skit som skyfflats ut för konsumtion som stämplats med fantastikstämpeln för att det funnits en eller annan raket, strålpistol eller nåt annat fånigt tecken på att det tillhör genren. Själv insåg jag efter den litteraturkurs jag gick om sf, då vi konfronterats med några olika mer eller mindre fantasifulla försök att definiera science fiction, att det inte är en genre över huvud taget. Nu är det dock inte science fiction som jag tänkt på, utan en annan "genre" som jag sedan många år känt mig mycket förtjust i. Jag tänker på skräckgenren, och jag antar att ingen blir direkt förvånad om jag säger att jag inte anser att skräck är en genre det heller.

När det var Halloween här i landet så kunde man se folk spöka ut sina hus med små spökfigurer i rabatterna eller med plastskelett som hängde och vajade i vinden på verandan. Det var mycket tydligt att svart, orange och vissa typiska attribut som spindelväv och skelett var "skräck", enligt temat. Nu kanske någon vill påpeka att man inte ska dra alltför stora växlar på fenomenet Halloween. Det kan jag ju instämma i även om det var det som satte igång mina tankar, jag ska bredda mig en aning.

Eftersom jag är förtjust i att läsa saker som publicerats och marknadsförts som skräck, har jag med samma blick som granskade folks verandor vid Halloween tagit och skärskådat en del av de noveller och romaner jag läst. Tänker jag då tillbaka så finner jag att det inte är direkt ovanligt att man skriver berättelser som egentligen är synnerligen ordinära, men att huvudpersonen råkar vara vampyr. Framförallt i fallet med vampyrer så verkar det vara så utspritt, att de flesta vampyrhistorier jag läst har jag inte ansett vara skräck alls!

Naturligtvis har jag då ett annat sätt att ta mig an det hela. Skräck är för mig inte de yttre attributen, utan det är en stämning och en inställning till texten och ämnet. Då är det ganska naturligt att diverse texter som folk skrivit utan att egentligen betrakta dem som skräck, kan tillhöra den etiketten och en hel del som är utgivet som skräck inte alls är det. Nu inbillar jag mig naturligtvis inte att någon ska se detta som någon Viktig Insikt(tm), men det är en liten observation om att det ganska ofta är så att vi serveras nåt som på ytan ser rätt ut, men när man sätter huggtänderna i det så är det bara teaterblod inuti. Rekommendationer eller recensioner av någon som insett problemet är alltså ganska intressanta.

Under den panel om skräck som fanns i programmet på Ad Astra (en enda, och i en liten lokal, i slutet på programmet sent på kvällen. Det var en av de mer välbesökta paneler jag var på...) sa Brett Alexander Savory nåt som fastnade i mitt minne. Jag minns inte längre sammanhanget, men han nämnde ordet "despair" när han diskuterade vad som var bra respektive dåligt med diverse skräckfilmer. Det slog mig att detta kanske är ett bra ord för att visa på vad som är kärnan i upplevelsen och attityden jag far efter. Något annat som nämndes i samma konversation om jämförelse var att om det saknar en "moralisk poäng" så är det inte bra skräck. Nu ska vi se om jag kan få ihop det här till nåt.

Skräck handlar om hur det kontrollerade och ordnade vrids ur gängorna, och den känsla av förtvivlan som uppkommer vid denna förlust av kontroll leder av tvång till någon sorts situation då antingen personerna i texten, läsaren eller världen konfronteras med någon sorts moralisk poäng. Var det lite tungt? Är jag ens på rätt spår? Jag tror någon form av sådan process ligger bakom bra skräck.

Man kan ju säkert vrida på det hela ganska mycket, men jag vet hur det känns när jag läser en novell av den briljante Thomas Ligotti. Man får en känsla av overklighet, av drömsk förtrollning som visar på hur ingenting är riktigt pålitligt och solitt. Är det en känsla av förtvivlan jag försöker beskriva? Kanske inte, men det är något som beror totalt på hur författaren angripigt sitt ämne och inte på om genrekonventionerna följt och de traditionella monstren eller fenomenen är på plats. Det är sånt som gör mig till skräckläsare, och det är inte en direkt behaglig känsla. Av någon anledning är det dock nåt jag återvänder till och det kittlar mitt sinne på estetiskt tilltalande vis. Har du någon gång bestämt dig för att det där med skräck inte verkar vara din grej så kanske du helt enkelt inte gillade "genrekonventionerna"? Jag är inte så värst förtjust i dem.

Kanske är jag helt vilse, eller så är jag nåt på spåret. I alla fall är det klart att böcker om vampyrer som lika gärna kunde handlat om folkskollärare är nåt som tråkar ut mig, och det som jag gillar handlar om helt andra saker. Det vore kul att veta om någon annan tänkt nåt liknande.

Nu ska jag bara säga åt er att läsa Borderlands som ett ypperligt exempel på när skräck inte är genrekonventioner utan bara riktigt skruvande, välskrivna berättelser som inte ger dig en känsla av avslappnat behag. Utan en mer svårbeskrivlig känsla av obehag. Njut.

Den här veckan har både jag och maken kommit hem från biblioteket med spontana fynd av deckarhistorier med fantastiskt anslag.

Jag hittade The Metatemporal Detective på bibliotekets hylla med nya böcker. Jag hajade till och tog en extra titt eftersom jag inte förväntat mig att se Michael Moorcock på Mystery-avdelningen, och sen blev jag så nyfiken att jag bestämde mig för att ta med den hem och ta en närmare titt. Moorcock kan ju vara lite svårtillgänglig ibland, men den här boken verkade hålla en ganska rak stil.

Nu har jag läst de två första berättelserna, och det är onekligen de gamla vanliga figurerna från Moorcocks Multiversum, fast i gammaldags deckarberättelsestil. Ganska trevligt, fast jag är inte säker på att jag tycker att det är mer än pastisch kombinerat med omtuggande av samma saker som de här personerna alltid gör.

Ante släpade hem Shadows over Baker Street, som är en antologi där olika kända författare har skrivit Sherlock Homes-berättelser i lovecraftiansk miljö. Jag som aldrig begripit mig på Lovecraft har lite svårt att förstå grejen, men konceptet verkar ändå lite kul på något sätt. Och omslagsbilden är lite cool.

I kommentarerna till mitt förra inlägg dök den gamla diskussionen om "spoilers" upp igen. Hur mycket får man säga om en bok innan man förstör den för folk som inte läst den ännu?

När jag skriver seriösa recensioner brukar jag försöka undvika att avslöja viktiga saker om handlingen. (Mer om recensioner har jag redan sagt på annan plats, se även den stora diskussonen i sf-bloggvärlden nyligen.) När jag inte skriver seriösa recensioner tycker jag att det är allra roligast att prata om just de där spännande detaljerna och de kritiska punkterna i berättelsen. Slutet, särskilt oväntade vändningar. De där sakerna som fångar mitt intresse, det är ju dem jag vill prata om!

Jag tycker också mycket om att läsa kritik, texter där man dissekerar litteratur och hittar alla intressanta aspekter. Jag läser gärna böcker efter att jag fått reda på vad det är som är häftigt med slutet. En period i högstadiet lusläste jag boken Fantasi och vetenskap i science fiction som inte skulle ha varit hälften så kul om den inte tog upp mängder med exempel från kända böcker och filmer, och därmed diskuterade kritiska saker i handlingen. Klassiker är böcker som alla tar för givet att man vet vad de handlar om, även om man inte läst dem, och någonstans kommer ju den kunskapen ifrån.

Så man kan ju säga att jag har en ganska respektlös inställning till det där med att avslöja saker. Jag vill ju prata och skriva om det jag tycker är coolt och intressant! Om jag verkligen går in på detaljer försöker jag komma ihåg att varna, men jag tycker verkligen att det är orimligt att hålla inne med små jämförelser och kommentarer i förbigående bara för att handlingen i böcker ska vara någon sorts helig hemlighet. Inte bara orimligt, ärligt talat tycker jag att det är fånigt. Jag inser att det kommer att göra folk irriterade ibland, men det må i så fall vara hänt.

Om man verkligen inte vill veta något om en bok innan man läser den undrar jag hur man avgör vad man ska läsa och inte.

Vad tycker ni andra om saken? Låt oss nu få en riktigt hetsig debatt!

Vardagens små märkligheter fortsätter att förbluffa mig. För ett litet tag sedan såg jag att en av Kingstons antikvariat hade utförsäljning och skulle läggas ner. Har man bott ett tag i Upsala så ter det ju sig otänkbart att inte vara omgiven av ett flertal ställer som säljer gamla, dammiga, rara eller bara udda böcker. På det viset är Kingstons stadskärna mycket trevlig, för här finns gott om möjligheter att titta på böcker, och att nu en av dem ska försvinna känns väldigt tråkigt. Att just detta antikvariat dessutom har en rejäl samling med fantastik är gör ju det ännu tråkigare. Nu är det halva priset på allt i butiken, och vi som inte tänk slå ner bopålarna alltför djupt frestas alltså att köpa böcker för halva priset. Hur ska man kunna motstå?

Nu kommer det som gör situationen riktigt absurd. Varför slår denna boklåda igen? Ja, det är det gamla vanliga om att folk inte köper mycket nog från oberoende försäljare utan vänder sig till de stora kedjorna. Det är förstås inte så konstigt, men ändå lite tråkigt. Jag har vid tillfälle faktiskt valt att köpa saker lokalt till lite högre pris för att det ger mig möjligheten att ha en lokal butik. Jag önskar fler tänkte så. Det riktigt tråkiga är dock att lokalen nog kommer att stå tom framöver! Tydligen är det så att man i Kanada precis som i Sverige betalar fastighetsskatt. Dock har de här den mycket udda regeln att om en butikslokal står tom, så får du en rejäl rabatt på skatten! Det är ett mycket märkligt sätt att stimulera en levande stadskärna...

Jag har redan sett ut en bunt med böcker av Poul Andersson, men frågan är ju om jag ska leta efter nåt nytt och okänt nu när det är billigt värre. Eller kanske hålla igen, och inte samla på sig än mer man måste skeppa till Sverige eller avyttra när vi ska lämna landet. Det är inte lätt att vara "bookaholic"!

SPOILERVARNING

I detta inlägg nämns en mindre detalj från en bok, en detalj som av somliga kan anses av betydelse för handlingen (även om jag själv inte tycker att det har någon som helst betydelse, och troligen skulle ha blivit mer intresserad av boken om någon sagt det till mig innan jag läste den). Jag upprepar: SPOILERVARNING

Ett av mina små projekt sedan jag flyttade till Kanada har varit att bekanta mig med kanadensiska sf-författare.

Rober Sawyer verkar vara det största namnet, i alla fall om man räknar i allmän synlighet: han nomineras till Hugo-priset då och då, är aktiv på nätet och dyker ofta upp på kongresser. Han verkar sälja rätt bra också. Jag känner att jag borde knyta ihop mina intryck av Hominids, som jag började skriva om efter att ha läst första kapitlet.

Jag håller delvis med Tommy, som skrev att han tyckte att personskildringen var dålig, men det var inget stort problem för mig. Det kanske blir träigare om man läser uppföljaren, men i den här boken är folks personligheter inte särskilt framträdande eller betydelsefulla. Det enda som störde mig lite var, som jag sade från början, det gubbsjuka porträttet av den vackra unga forskaren — men det visade sig faktiskt att hon bara hade en blek biroll i boken, så det gjorde inte så mycket. Tyvärr tyckte jag inte handlingen var så intressant. Visst, en neandertalare kommer till vår värld från ett parallellt universum där de blivit dominerande och homo sapiens har försvunnit. Det ger möjlighet att betrakta mänskligheten lite utifrån och diskutera hur det skulle ha kunnat vara istället, men jag tycker inte alls att det gav något nytt eller var särskilt intressant. Beskrivningen av neandertalarnas värld skulle kunna vara från någon Le Guin-bok, fast om hon hade gjort det hade det varit roligare skrivet. Fånigast är när en av huvudpersonerna tittar på en stol och reflekterar över att den som tillverkat den förmodligen känner att hon bidragit till samhället. Hur som helst är handlingen mycket enkel: Ponter Boddit kommer till vår värld av en olyckshändelse, lär sig lite om oss och blir sorgsen över hur vi förstör jorden (ja, jag sade ju att det inte var särskilt originellt), och lyckas ta sig hem igen.

Lite kul var det i alla fall att det var en kvantdator som öppnade vägen mellan världarna, precis som i Brasyl. Jag får lust att skriva en artikel om kvantdatorer och multiversum, för att bena ut begreppen. Vi får väl se om jag kommer åt att göra det någon dag.

Övriga kanadensiska författare jag provat på under tiden här är Guy Gavriel Kay (de två första Fionavar-böckerna), Claude Lalumière (novellen "This Is the Ice Age"), och Cory Doctorow om han räknas ("When Sysadmins Ruled the Earth" och ett par av serietidningarna med Futuristic Tales of the Here and Now). Kanske har jag missat någon författare, men dessa är de jag minns just nu. Nyligen har jag också lånat en bok av Charles de Lint, och Tanya Huff bor visst strax utanför Kingston så henne får jag väl lov att läsa något av så småningom. Jag har också skaffat senaste Tesseracts, en antologi som verkar ganska trevlig.

Frågan är: spelar det någon roll varifrån en författare är? Ibland, ibland inte. Det beror väl på vad man skriver om. Och apropå det är det lika märkligt varje gång jag ser Åsa Larsson-böcker i bokhandeln här!

Precis som i Åkas fall kretsar mina tankar runt böcker för närvarande. Jag har ett både komplicerat och okomplicerat förhållande till böcker. Jag gillar böcker, jag gillar att läsa, jag gillar de fysiska exemplaren. Bibliotek var magiska platser för mig som liten, kanske för att vi inte hade några enorma mängder böcker hemma. Något hundratal, inte fler. Ganska normalt, antar jag.

Jag kan egentligen inte motivera varför jag vill behålla volymerna efter att jag har läst dem. Visst är det praktiskt att kunna plocka fram en bok igen och slå upp något man letar efter, men det är mest ett svepskäl - det är egentligen inte värt den plats de tar. Det rummet skulle kunna användas till mycket annat, och man kan som bekant ingenting ta med sig när man dör. Men böcker är något slags kombination av snuttefilt och statussymbol för mig, antagligen en direkt följd av hur jag såg på böcker som liten. Det är nog säkrast att fortsätta att samla på sig dem, för sinnesfridens skull.

Att tankarna löper i bibliofila banor just nu beror på att jag till slut har börjat att föra över vår bokkatalog från FileMaker till LibraryThing. Vårt exemplar av FileMaker Pro är gammalt, en ny licens är dyr, och så är det ett meckel med att exportera posterna så att jag kan lägga upp dem på webben. Och på webben vill jag ha dem, så att jag kan komma åt listan enkelt när jag är ute och reser och står och begrundar huruvida vi redan har en bok eller inte. Vad jag däremot inte insåg innan jag började, är hur viktigt det är för mig att ha omslagsbilder på så många böcker som möjligt i katalogen. De tar alldeles för lång tid att leta reda på i de fall där det inte finns någon färdig bild i LibraryThing, men jag lägger ändå ned den tiden. Suck.

 Inledande förklaring: Jag tror inte att jag har postat det här inlägget tidigare, fast jag borde ha gjort det. Det skrevs nämligen för en vecka sen, men jag verkar ha glömt att klicka på "publicera".

Jag räknade just: strax över femtio böcker har vi köpt sen vi kom hit (för nytillkomna: familjen är i Kanada, av jobbanledningar, sedan september). Somliga har vi köpt nya till fullt pris, men de flesta är köpta på billighetsantikvariat och loppisar och så för mellan 25 cent och ett par dollar. Vi har inte skaffat någon bokhylla än, så de trängs i en garderob och ovanpå ett linneskåp.

När vi kom hit hade vi fyra resväskor med oss, resten av alla våra saker lämnade vi i Sverige. På många sätt har det varit skönt att inte ha så mycket prylar, saker man måste ta rätt på och flytta runt och som är i vägen när man städar. Det är faktiskt inte så ofta jag verkligen har saknat något som vi lämnat. Det är symaskinen, några barngrejor som skulle ha varit med men i hasten blev kvarglömda, en vettig visp (verkar vara svårt att hitta vispar här som funkar för varm choklad och bottenredningar) -- och så böckerna.

Ibland blir jag riktigt frustrerad över att inte ha dem. Böcker som jag plötsligt känner för att läsa och inte har i närheten. Böcker jag vill kolla upp saker i eller undersöka något som jag skulle vilja skriva om. Programmeringsböcker, kokböcker, uppslagsverk. Det finns ju bibliotek här, och jag är där en gång i veckan eller så, men det är inte alls samma sak som att bo ihop med en samling böcker jag känner väl. En viss brist på svenska böcker har de också.

Många av de böcker vi skaffat här kommer vi inte att ta med oss tillbaka till Sverige, bara en utvald andel. Det är en svår balansgång det där att hindra böckerna från att ta över hemmet totalt, samtidigt som man lyckas ha alla betydelsefulla böcker tillgängliga när man vill ha dem.

Nu har stackaren blivit en "prisoner of war", hon som bara själv har tagit POWar ska nu vara en själv. Deprimerad är hon också… Tänk, Honor Harrington räddade "bara" ca 100 000 andra människor genom att försätta sig i den knipa som ledde till att hon blev tillfångatagen. Då måste man naturligtvis lägga hela skulden på sig själv och deppa ihop… Jag ser fram emot den dag som David Weber avslutar serien om Honor Harrington. För läsa klart alla 17 böckerna MÅSTE jag ju! De har massor av bra delar också, och bra innehåll, och bra story, och… Speciellt alla stycken om Honor's katt Nimitz gör att böckerna skiljer sig från mängden.

Eller hur?

Jag har på sistone gjort ett återbesök i det förflutna. I detta fall innebar det en märklig impuls att titta på tv-serien Arkiv X igen. Den kunde när den var som sämst vara lite sådär småfånig, och när den var som bäst ett stycke ganska intrikat paranoia och konspirationsteori. Inget kittlar väl fantasin lika mycket som tanken på främmande liv i universum och om man dessutom får en liten adrenalinkick av invecklade försök att hålla sanningen hemlig så är det ju en given vinnare. På något vis kändes serien som en ganska typisk nittiotalare, med misstro mot etablissemang och lite anstrykning av "alternativa" livstolkningar. Men, det som slår en när man ser om den är ju hur spöklikt det känns som om den handlar om nutiden.

Oavsett vad man tycker och tror om UFOs och tanken på att det skulle finnas en konspiration för att hålla kontakter med dem hemliga, så är själva konceptet med maktmissbruk och vardagliga intrång i privatlivet från myndighetsmakt inte bara fantasi utan realitet. I serien kommer man i säsong fem till den intressanta situationen att det verkar som om folk med makt och pengar inom militär och säkerhetstjänst inte haft en hemlighet de underhållit allmänheten, utan att de för att hålla saker hemliga så hittar de på en hemlighet som de sedan sprider ut antydningar om att de försöker hålla hemligt, så att själva hemligheten dols av förvirringen om deras fabricerade hemlighet är sann eller inte när de nu verkar jobba så hårt på att hålla den hemlig. Blev du lätt yr av det där? Det är en oerhört komplex soppa där sanningen är så väl dold av lögner att den inte längre syns när själva sanningen har slutat vara meningen med vad folk tror är sant. Det bästa sättet att gömma något är att göra det i det öppna har det sagts. Ska du ljuga så ljug så stort och mycket att folk inte kan föreställa sig att du har mage för så grova lögner, som en expert sa. Mycket intrikat, och nästan lite beundransvärt i sin illvillighet.

Det var riktigt underhållande att se några av de bättre avsnitten, där Chris Carter med medarbetare tar i från tårna. Man inser att skådisarna som vanligtvis inte gör mer än en hygglig insats faktiskt kan bli riktigt bra om det vill. Om man dessutom tycker om att få en liten ilning längs med ryggraden både från sensawunda och från en lätt känsla av skräck och fasa. "Njutbart" faktiskt.

Vardagen så. Tyvärr är det inte bara underhållning. Nu idag har vi så efter nittiotalets lite populariserade auktoritetsskepticism (om den nu någonsin var så stark som sades vete sjutton, men ändå) fått ett samhälle där vi godtar precis den typ av våldtäkt på individen som i Arkiv X används för underhålla oss med lite ilningar. Bara tanken att man ska kunna ta DNA prov på "tänkbara brottslingar" som man i Storbritannien diskuterat och nu även i USA pratar om är skrämmande. Att man i Sverige på fullt allvar diskuterat att polisen ska få befogenhet att övervaka kommunikation innan det ens begåtts ett brott är också skrämmande. Samhället har blivit så genomsyrat med rädsla för alla möjliga verkliga och inbillade hot att folk glömmer bort att byta in sina friheter mot säkerheter inte gör dem ett dugg säkrare, bara mer kontrollerade.

John-Henri Holmberg skrev i en ledare i Nova om hur sf är inte bara roligt och intressant, utan meningsfullt och direkt nyttigt för att man inom science fiction länge skrivit böcker som diskuterat utopiska och dystopiska scenarier, och att det där länge funnits en diskussion om samhälle, individer och frihet. Naturligtvis gör jag inte på något vis John-Henri rättvisa genom att så kortfattat sammanfatta hans ledare, men ni förstår kanske vad jag far efter. Jag tror definitivt att han har rätt, och att en öppen debatt om frihet och makt är något som kanske borde föras även utanför genren. Filmer som Gattaca har ju setts av många, likt tv serien jag pratar om, men jag vet inte om folk brytt sig tillräckligt mycket för att inse att även dystopiska scenarier serverade för underhållningssyfte faktiskt kan säga nåt om vår framtid. Själv är jag illa berörd av utvecklingen, och det gjorde ironiskt nog upplevelsen av att titta på Arkiv X än mer effektiv i att ge mig de där ilningarna.

Frågan är du förstås om det finns en konspiration, och om det finns några aliens? Antagligen inte, men när man ser hur direkt förnuftsvidriga saker sker i vardagspolitiken kan man ju börja undra. Är det någon som försöker dölja nåt genom att dra ut det så långt i strålkastarljuset att folk inte tror på det längre? Är vardagspolitiken där makten våldför sig på oss en postmodern "reality show" där själva vardagens sanning blivit ett skämt?

Jag vet inte riktigt om man ska dra den tankekedjan till slutet, men det finns något skrämmande i allt det här. Science fiction kanske kan få en att tänka, fundera och reflektera över vardagen trots allt?

The Truth Is Out There

Såg följande inbjudan på en e-postlista (Fanac-listan):

BUFFY the Vampire Slayer MINI-CON

Tid: Söndagen den 27 april klockan 12.00 Plats: Fyrisskolan i Uppsala och dess filmsal, utrustad med stor duk och biografstolar. Pris: GRATIS! Anmälan: Senast torsdagen 25 april till Jhonny Therus. tel: 073-0741688, email: jtpunsch snabel-a yahoo.com

Preliminärt schema

12.00 - ca 14.30

Inledning och sedan visning av serien, avsnitten:

• Bewitched, Bothered and Bewildered. Säsong 2
• Doppelgängland. Säsong 3
• Hush. Säsong 4

14.30 - 15.00

Paus. Förhoppningsvis med fikaförsäljning.

15.00 - ca 17.30

Visning av avsnitten:

• Family. Säsong 5
• Tabula Rasa. Säsong 6
• Once More With Feeling. Säsong 6.

Jättekul att det finns entusiaster som orkar hitta på sådant här, men jag kan inte låta bli att undra varför tv-/film-fandom verkar vara så fixerad vid att titta på avsnitt på duk. Alla intresserade har väl redan sett dem, både en och flera gånger? Det intressanta vore väl att ha diskussioner om Joss Whedons konstnärliga vision, föredrag om hur det gick till att spela in Buffy och liknande? Titta på avsnitten kan jag göra hemma.

När jag går på vanliga sf-kongresser är det för att prata med andra människor och för att få höra diskussioner och föredrag om science fiction i olika former. Om programmet skulle bestå i att deltagarna alla satt i en sal och läste om en bok som de redan hade läst, skulle det ju vara synnerligen poänglöst. Det är så jag uppfattar tv-film-fandom.

Sedan tycker jag i vanlig ordning att det är trist att det alltid är en enskild tv-serie som evenemangen handlar om; det vore mycket roligare med en Joss Whedon-kongress där alla hans verk diskuterades, eller en sf-/fantasy-tv-kongress, där alla möjliga verk inom genren diskuterades.

Nå, jag kanske går dit och ser hur evenemanget blir. Det är ju, som sagt, kul med entusiaster som tar initiativ till sådant här.