Idag bär det av mot Toronto och vår första kongress i nordamerika. Jag läste lite fanzines igår, och försökte skaffa mig lite koll på debatten om "core fandom". Det är ju en term som har bubalt lite i fandom, och jag har hört det diskuteras på påskkongresser jag varit på.
Nu är det visst dags igen med debatt, och frågan är åter vad som är kärnan av fannisk verksamhet och vem som är en "riktig fan". Jag har ingen aning om det finns "riktiga fans" i Toronto, men ser jag någon ska jag rapportera det.
Själv är jag lite fascinerad av att man kan elda upp sig så mycket över vad en "riktig fan" är för något, men kanske är det så med starka känslor och identitetsskapande grupper.
Tänk själv på svensk fandom på åttiotalet, med en massa tonåringar som sprutade ur sig fanzine och levde fhaanniskt på det överdrivet energiska sätt som bara tonåringar kan. En hord av supande, fanzineskrivande galningar som anser det fhaanniskt att härja, bråka och vråla "Heinlein" och muttra om ufon. En herrans tur man inte är en "riktig fan", för jag skulle aldrig orka i mer än några timmar i taget!
Rapport om kongressen kommer nästa vecka!
Utomjordingar i verkligheten, inte i SF böckerna, finns det massor av åsikter om (läs lite här) men om detta har jag inte tänkt skriva idag, jag tänker ägna mig åt utomjordingar (hädanefter kallade aliens) i böcker.
Jag läste "Egen rymddräkt finnes" av Heinlein när jag var ca 11 år gammal. Det var min första SF och den gav djupa intryck och massor av det som vi SF-fans kallar "sense of wonder". När aliens kidnappade bokens huvudperson, Kip Russel, när han för första gången provade sin egenhändigt helrenoverade lotterivinst, en rymddräkt, och jag läste om _maskansiktenas _avskräckande yttre och skrämmande matvanor var jag totalt uppslukad. Slutscenerna på _moderväsendets _hemplanet och senare, "den stora rättegången mot jorden" förstärkte min kärlek till aliens. Mina fantasier om aliens satte igång och visste inga gränser och ända sen dess har jag tänkt på främmande civilisationer och fantiserat om dem.
Hur är då aliens i regel beskrivna? Det finns massor av SF film som tyvärr ägnar sig åt att kreera någon typ av modifierad människa när de ska inkludera aliens. Eller så är de maskansikte-lika, människoätande monsters med drag av reptiler, insekter eller slemmiga sniglar...
Jag anser att de mest spännande aliens är de som mest skiljer sig från humanoider. Fred Hoyles "Det svarta molnet" är ett bra exempel. I denna bok anländer ett kosmiskt stoftmoln till vårt solsystem och parkerar sig mellan jorden och solen. En ny istid hotar och allt görs för att avlägsna molnet. Det visar sig att molnet är en välvillig, intelligent alien och kontakt etableras och jag minns speciellt molnets reaktion när det får musik "uppladdat".
I de böcker av S.L Viehl som jag läser nu (jag är tyvärr inne på den 10 boken av 10) behandlar författaren aliens både bra och dåligt. Dåligt är att många är _för _humanoida, människor med blå hud, 6 fingrar och helt vita ögon... Precis som om det bara är de olika små detaljerna, tex annan färg, som gör aliens annorlunda. Det som är bra i hennes böcker är att Terraner beskrivs som bigotta "rasister" som slänger ut aliens från jorden så fort det bara går, som anser att jordens befolkning ska hållas "ren" och som predikar om jordmänniskornas överlägsenhet. Inte för att jag själv skulle stå för en sådan separatistisk åsikt (tror jag) utan mer för att författaren visar vad denna politik leder till för jorden och för de Terraner som beger sig ut i rymden... Vissa av huvudpersonerna är Terraner (en liten minoritet) och de drabbas av en slags "omvänd rasism" på ett ofta väldigt dråpligt vis. När aliens diskuterar Terranernas fula ovana att ejakulera kroppsvätska full med otäcka bakterier överallt (spotta), och oroar sig för att gå för nära en Terran, lugnas de av upplysningen att Terranen i fråga inte har fått en rödfärgad panna (ett tydligt och säkert tecken på att spottloskan strax ska följa) och ... ja då skrattar jag högt. I S.L. Viehls böcker är de aliens som är huvudpersoner ibland väldigt annorlunda och _det _uppskattar jag.
Jag kommer fortfarande ihåg den "sense of wonder" jag kände när jag läste en SF-bok om kärleken mellan en alien (en stor puma-liknande kattvarelse) och en människa på en planet som mest bestod av en djungel i vilken katten hörde hemma. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad boken hette, det är säkert 30 år sedan jag läste den, men den var verkligt annorlunda. I den Viehl bok jag nu läser får jag samma känsla av glädje när en Terran skapar sig ett liv tillsammans med en väldigt stor, vattenlevande varelse och om hur deras kärlek överbygger skillnader som verkar oöverstigliga...
;o)
Mer aliens jag minns med värme? Hm... detta tål att tänkas på! Vilka kommer du på?
Skottar har dålig fantasi. De borde ha mer olika namn, tycker jag. Varför finns det en författare som heter Ian McDonald, en som heter Ian MacLeod, och en som heter Ken MacLeod? (Ni ska se att nästa stora namn blir Ken McDonald.) Jag är inte den första som ibland tar fel och blandar ihop de här herrarna.
Såg precis på Locus Online att Ian McDonald fick BSFAs (det brittiska sf-sällskapets) pris för Brasyl. Jag tar det som ett tecken på att jag hänger med nuförtiden att jag precis läst den, men det löser inte mitt problem med att komma ihåg vad han heter. Eller också gör det det ändå, ifall jag bara pratar om det så mycket att namnet liksom nöts in. Boken är i alla fall riktigt bra, och var av det slaget att jag fortsatt bläddra i den då och då flera dagar efter att jag läst ut den. Parallella världar, kvantdatorer, djungel, svärdsfäktande jesuiter, kaffe, fotboll och capoeira.
Den andre Ian brukar ha en initial med: Ian R. MacLeod. Det kan vara ytterligare en krångelfaktor, eller också hjälper det honom att skilja sig från de andra litegrann. Av honom har jag läst en bok: The Light Ages. Jag tyckte mycket om den, så det är troligt att jag kommer att plocka upp något mer av honom i framtiden. Jag gillade beskrivningen av den väldigt fysiska och farliga (förorenande) magin, aether-gruvornas industriella elände, och revolutionens problem med att hålla sig på rätt köl. Lite romantik och glamour fanns det också, som kontrast.
Av Ken MacLeod har jag läst flera böcker, som jag har väldigt dimmigt minne av. De var inte så tjocka, men jag minns dem som komplicerade att hänga med i. Ganska politiska också. På nåt sätt bet de sig inte riktigt fast. Han var dock en trevlig hedersgäst.
Jag har i alla fall inget problem med att hålla författarskapen isär, bara själva namnen. Har ni något bra sätt att komma ihåg och skilja på de här författarna? Är det fler än jag som famlar i blindo ibland, och gissar litegrann -- pratar om en fast använder namnet på en annan?
Många gånger händer det att jag träffar människor som skiner upp när man nämner namnet Conan. Nästan utan undantag är nästa namn de nämner Arnold Schwarzenegger. Han är för många synonymt med Conan. Personligen tycker jag att hans insats, i filmen som alla omedelbart tänker på, är ganska hyggligt. Filmen har samma känsla av rak äventyrsberättelse, med lite blandade stänk av olika ingredienser för att göra det exotiskt, som kännetecknar Robert E. Howards noveller. Skulle det vara så att personen nu visat sig uppskattat filmen i fråga händer det sig också ganska ofta att de har kommit i kontakt med Conan i serietidningsform.
Redan 1970 körde Marvel Comics igång Conan the Barbarian och när den visade sig gå bra drog de igång Savage Sword of Conan som systertidning. Bägge visade sig vara ganska långlivade och lades inte ner förrän nära 25 år senare. Jag kom att tänka på dem, och en käpphäst jag tar ut ur stallet ibland, eftersom jag nyligen köpte ett nummer för en billig penning efter ett infall av sword & sorcery abstinens.
Även om jag har en hygglig samling av dessa tidningar så är jag inte på något vis komplettist. Saken är den att det finns en genomgående trend så fort Conan dyker upp i en serieruta som jag finner både aningen irriterande och lite fascinerande. Alla som läst några av Howards noveller vet hur de ofta utspelar sig på vitt skillda platser och att Conan även om han vunnit både rikedom och berömmelse tidigare är han alltid pank när en ny novell börjar. Även i serieform är det ofta ganska episodiskt och fragmentariskt, med en viktig skillnad. Det verkar nämligen som om amerikanska serieskapare i och med det klimat som existerar i branschen, allihop har jobbat kortare eller längre perioder med superhjälteserier. Kanske har detta vissa efterverkningar. Det finns nämligen något som jag stör mig på, och det är att vissa figurer har en dålig ovana att dyka upp om och om igen.
Om man någon gång pratat med mig om serietidningar så har man kvickt insett att jag inte är någon stor vän av superhjälteserier. Främsta anledningen till det är att jag tycker det är så erbarmligt fantasilöst med dessa superskurkar som hjältarna alltid bråkar med. Om någon av dem en enda gång hade vett att lägga sig ner och dö och försvinna för gott vore det väl inte så illa, men det sker ju i princip inte. Detta drag har tyvärr smugit sig in i Conanserierna. Ett tag hade jag hypotesen att det var det amerikanska serietidningsklimatet som gjorde det, och i viss mån tror jag det förvärrar situationen, men tyvärr finns det även på andra håll.
Alla som bestämt sig för att läsa Conan i novellform har ju kommit i kontakt med herrar Lin Carter, Sprague de Camp och Björn Nyberg. Man kan ju inte låta bli att vara lite tacksam för att de publicerat och populariserat Howards verk, men hur man vänder och vrider på det kan man inte undkomma det faktum att denna trio var sorgligt obegåvade i jämförelse med Howard. Vill man vara lite mer nyanserad kan man kanske säga att de var oförstående. Saken är ju den att Howard helt enkelt kokade ihop en historia med känsla för om den gick att sälja kombinerat med superb språkbehandling som skapar en stämning som bär äventyret, hur banalt det nu än är. Tyvärr verkar det som beundrartrion såg det formelartade och tog fasta på det i övermått. Mitt favoritexempel är förstås Thoth-Amon. Precis likt superhjältarnas återkommande superskurkar dyker denne pseudoegyptiske dödsmagiker upp allt oftare ju mindre fantasi pastischförfattaren verkar ha. I själva verket förekommer han endast i ett verk av Howard, The Phoenix on the Sword, och sedan aldrig mer. När han i tolkningar av Marvel, samt Carter et al, dyker upp som den dolda kraften bakom precis allt som händer, då blir jag bara så less.
Kanske är det en av de saker som de gjorde rätt när de gjorde filmen om Conan, för även när det tillslut blev mer film av, så fick Thoth-Amon förbli död. Skulle det nu vara så att den hypotetiske samtalspartner jag skrivit om till och med kommer så långt som att nämna "gubben i lådan", kommer det något plågat över mitt ansiktsuttryck innan jag biter mig i tungan. Detta för att inte börja föreläsa som en annan besserwisser om serhjältarnas inflytande på amerikansk serietidningsmarkad, och lindrigt begåvade pastichförfattare. Istället kan man förstås glatt hålla med om hur underhållande filmen var och sedan fortast möjligt ta sig hem och sätta sig i läsfåtöljen. Lämpligen då med The Phoenix on the Sword eller kanske ännu hellre den mästerliga The Hour of the Dragon, och sedan är det bara att njuta. Inför min inre bild ser jag då Conan springa fram över en karg och hård värld, på väg mot storslagna äventyr. Det kan vi tacka Schwarzenegger och Howard för.
I ett tidigare inlägg skrev jag om vad jag hört om Hominids av Robert Sawyer, bland annat att folk tycker att han tog sig stora friheter med en person som antas ha en förebild i verkligheten.
Jag har inte tidigare läst något av Robert Sawyer, jag vet bara att han är en ganska populär författare sådär i största allmänhet. Nyligen läste jag också en intervju med honom, där han säger så här:
I'm at one end in terms of accessibility: I have a large mainstream audience in Canada because of it -- people who don't read any other SF but Rob Sawyer. At the other end, there are people like Charles Stross and Greg Egan, who are writing for the hard-core SF buff; their stuff is impenetrable if you don't have a solid grounding in science and in the previous literature of SF before going in.
När jag nu till slut började läsa Hominids var det två saker som framstod jättetydligt i första kapitlet:
- det börjar med en massa detaljer om neutrinodetektorn SNO
- en ung postdoc med fransk brytning visar sin spets-bh
Jag kan inte låta bli att undra om det här verkligen är så lättillgängligt, även om jag själv tycker att det är rätt charmigt att läsa om ett labb där jag själv jobbar. (Men det gör lite ont i mig att de förstör detektorn. Slå på strålkastarna när man har högspänningen på till fotomultiplikatorerna, och en massa blod och skräp i det ultrarena tunga vattnet!) Och så tycker jag att Sawyer verkar lite gubbsjuk i sin beskrivning av den här forskaren, Louise.
Det första intrycket är inte odelat positivt. Undrar om resten av boken kan kompensera för det, eller om det är som Tommy skrev i en kommentar, att personskildringen i allmänhet är orealistisk. Jag får återkomma om detta.
Men jag kan nog ändå rekommendera den som vill veta något om SNO att läsa bara de första 2-3 sidorna i boken.
Det har tack och lov avmattats nuförtiden, men på nittiotalet gick det inte att börja diskutera fandom med någon som var runt trettio och aktiv i fandom på tidigt åttiotal utan att få höra hur fantastiskt mycket aktivare och roligare fandom var på åttiotalet. Frågan är hur väl det stämmer. Det finns ett korn av sanning i det; åttiotalets fandom bestod till stor del av tjogtals begåvade gymnasister och studenter med gott om tid och ett behov att nå ut till andra utan tillgång till andra kommunikationsmedier än det tryckta ordet. Det sjöd med andra ord av aktivitet när de här människorna lade lika mycket tid på fandom som dagens 22-åringar lägger på att titta på DVD och spela onlinespel.
Men aktivare är inte samma sak som roligare. Som Upsalafan så får jag erkänna att jag tyckte att fandom var roligare på 80-talet, men det är jag helt säker på enbart beror på att jag då var student. Det jag minns som roligast var typiska studenteskapader som att driva runt på stan med andra fans i timmar och dagar, att fördriva dagarna på kafé och på nationspubarna, att sitta och spåna wittra vansinnigheter över vinflaska efter vinflaska. Det hade egentligen inget med fandom och allt med vår ålder att göra. Om man tittar efter hur aktiv Upsalafandom var på 80-talet och jämför det med hur det är idag, år 2008, så utfaller jämförelsen entydigt till 2008 års fördel.
Ett typiskt möte på puben anno 1986 drog kanske åtta-nio deltagare, och när det gäller övriga aktiviteter i form av att arrangera kongresser och skriva fanzines är det ingen större skillnad på då och nu. Visst har fanzinen bytts ut mot bloggar, webbforum och e-postlistor, och mycket sker i långsammare tempo. Det blir ju så när medelåldern ökar och folk får barn och jobb som knycker tid av dem. Men pubmöten med 20-25 deltagare, ett gruppfanzine (som vore motsvarigheten till den här bloggen) med ett dussin aktiva skribenter, regelbundna bokpratarmöten... nej, i mina stjärnblickande nostalgiska ögon går det inte upp mot att dra runt på stan och sätta upp affischer för Gotiska förbundet följt av en lång, irrande pubrunda, men det beror bara på att jag inte längre är 22.
Det är ju samma sak med det mesta andra i nöjesväg, det gör störst intryck på oss när vi är yngre och fortfarande som mjuka vaxtavlor. Jag kommer aldrig att ha samma fantastiska upplevelser med rollspel som hösten 1981, trots att jag i vuxen ålder spelat med bättre spelledare, kreativare medspelare och mer välskrivna äventyr. Jag kommer aldrig läsa en bok som gör större intryck på mig än vad Tolkiens ringtrilogi gjorde 1979, trots att jag läst skickligare skrivna böcker sedan dess.
Det är samma sak med fandom. The Golden Age of Fandom är de första åren. Det enda jag kommer på som inte passar i den här mallen är musik, musikupplevelser ger samma fräscha känsla av att vara unika hur många år som än förflyter. Jag undrar om musik tilltalar en annan del av hjärnan?
Och idag är det Saint Patrick's Day. Sláinte mhór, a cháirde uilig!
Att prata med andra om böcker är nåt jag nästan alltid gillar. Det brukar vara en given öppning för ganska meningsfullt tankeutbyte, och så är det ju alltid skoj att träffa människor med gemensamma referensramar och intressen.
Som de flesta vet bor jag med min familj i Kanada sedan september. Jag saknar det fanniska umgänget i Uppsala (vilket jag skrev om här), och jag försöker göra vissa ansträngningar för att pigga upp den lilla fantastikläsargruppen vi har här. Det ger mig vissa insikter om både det ena och det andra.
Det finns faktiskt vissa fördelar med att ha en rätt liten grupp. Vi är fyra medlemmar just nu, och om alla kommer på ett möte är det ganska lagom många för att gå laget runt och prata om en och samma bok eller novell. Det går också rätt fort att lära sig varandras individuella smak, och det är ganska kul att se vad som händer när man konfronteras med varandras favoriter.
Nackdelen är förstås att det blir ganska tråkigt om inte alla dyker upp. Det är svårt att få riktig styrfart i en så liten grupp, och det är svårt att lyckas göra någonting utanför de månatliga mötena. Det är väldigt tydligt att det är två personer som drar i gruppen och får saker att hända. Kommunikationen mellan mötena är också nästan obefintlig, och det är nog en del av förklaringen till att det är svårt att värva fler medlemmar. När man får nys på potentiellt intresserade måste man nog fånga deras intresse omgående, så att man inte försvinner i strömmen av andra föreningar och evenemang som kämpar om allas uppmärksamhet.
Om de första medlemmarna är kompisar sedan tidigare, eller sådana som brukar diskutera med andra på nätet och därför är lätta att ha utbyte med mellan mötena, är det nog lättare att få nykomlingar att känna sig som en del av en grupp. Det har funnits många som verkat lite intresserade men som aldrig har hört av sig igen efter den första frågan. Tjejen som först drog igång gruppen jobbade tidigare på ett billighetsantikvariat där hon hängde upp plakat om mötena, och hon säger att många verkade tycka att det var en bra idé med en grupp av läsare som kan utbyta tankar och lästips -- men de dök aldrig upp på något möte.
Jag misstänker att det ganska mycket är en fråga om att känna sig engagerad och välkommen. Om man inte på förhand är riktigt intresserad av precis en sån här grupp kommer man kanske inte att söka upp den, men om man möter människor som man vill umgås med behövs det bara en förevändning för att träffas. För mig personligen är det ju umgänget jag är ute efter -- boktips kan jag få ändå, och jag har egentligen inget bokpratsbehov som kräver utlopp i den här formen. Jag vet bara att människor som läser är folk som jag har något gemensamt med och som jag förmodligen kan tycka om att umgås med. Jag vill ha spretiga och kaotiska möten, med många deltagare som pratar i munnen på varandra och som har så trevligt att de inte vill gå hem efter en timme.
Därför har jag försökt engagera mig i att locka till oss mer folk.
Jag började med att sätta upp en gruppblogg, och sen göra affischer med URL:en dit. Tanken var att det ska gå lätt att hitta information om tid och plats för nästa möte, så att man bara kan dyka upp om man är nyfiken, men också att det ska funka som en allmän online-resurs för dem som vill vara med, där vi kan lägga upp information som är bra eller kul att ha tillgänglig.
Ganska många har kollat in på vår blogg, men bara två har hört av sig, och ingen har dykt upp på något möte. Vad saknas? Jag tror att det kan behövas lite mer tecken på att det faktiskt händer saker, så jag har bestämt mig för att uppdatera bloggen en gång i veckan. Det kommer förmodligen ändå inte att räcka. Min erfarenhet säger mig att det som behövs troligtvis är att vi som redan är med faktiskt möter och pratar med människor och skapar lite kontakt, IRL eller online. Synlig verksamhet och tillgänglig information räcker inte, det måste till lite mänsklig kontakt -- men hur hittar man de intresserade?
Vad tror ni? Hur värvar man folk egentligen?
Vi har kommit en lång väg. Denna hemsida med blogg startades arla i urtid, och sedan dess har epoker passerat, imperier uppstått och gått under, och det har varit en fascinerande resa, utan tvekan.
Men nu lider den för min del mot sitt slut – eller mot en paus. Tänker nämligen göra ett lite uppehåll i bloggandet nu, jag har för många järn i elden. Måsta sköta min egen blogg plus en del andra projekt.
Men bloggen klarar sig utan mig, uppslutningen har ju varit stor. Drömmen om ett dagligt Upsalafazine är förverkligad, ett kollektivzine på nätet för alla att se.
För övrigt tycker jag att vi i Upsalafandom kan skryta lite över er styrka, över aktiviteten vi har här och på Williams. Vilken annan lokalfandom i Sverige har en sån här tjusig hemsida och blogg, och vilken annan har så välbesökta möten? Jo visst har Stockholmsfandom också pubmöten, även Göteborg/Club Cosmos är i farten. Men in alles "leder vi rejset": blogg plus pubmöten och annat (bokcirklar, coner...).
Då skulle det bara fattas lite pappersfanzines, utgivna fetmagazines med noveller, dikter, recensioner och kåserier. Jovisst har vi 12-timmarsfanzinet, den är bra – en bra början! Jag kan gärna bidra till envar som vill starta ett fanzine i pappersform. (Är det nyss sagda en motsägelse gentemot denna deklaration, att jag slutar blogga? – Nej, bidrag till ett pappersfmz har man ju längre tid på sig att förbereda tänker jag, det är ett mer ambitiöst bidrag av mer eller mindre engångskaraktär.)
Skrytet åter: ni kan ju använda det i reklamen för kongressen i höst, den på Musicum: vi kan och vi vill, vi är en aktiv fandom som arrangerar detta, de tongångarna kan ni köra.
Jag har funderat lite mer på det här om vad det är jag läser, och varför. För två dagar sedan fick jag ett brev från min far som berättade att farfar slutat sina dagar. Precis som när jag förra året fick besked om ett annat dödsfall, så blev det förstås något som kom att påverka mig på alla plan. Detta inkluderar förstås även vad jag läser.
När jag för ett antal år sedan var nere i en riktigt djup svacka och mådde så dåligt man kan göra, höll jag mig inomhus och läste Larry Niven. Hans noveller om Beowulf Shaeffer var tillräckligt glada och okomplicerade för att få mig att sluta tänka på hur miserabel jag kände mig. Det finns inget svårt eller utmanande i att läsa dem, eftersom de var rena äventyrshistorier fyllde med upptäckerlusta från genrens guldålder -- tolvårsåldern. De fanns där när jag behövde dem och jag har fortfarande minnen av dem som oerhört trevliga. Skulle jag läsa dem nu kanske de skulle framstå som banala.
Vad läser jag nu, när jag bor i ett främmande land, och med ett par dagar gammalt sorgebesked i bakhuvudet? Den här gången har jag bestämt mig för att Paul McAuleys "Child of the River", första volymen av hans Confluenceserie, helt enkelt är för träig och inte gör nåt speciellt intressant med konceptet. Istället tar jag mig an Glen Cooks Black Company.
Av någon anledning så sa mina känslor mig att vad jag behövde var att läsa om hur ett kompani legoknektar sitter belägrade i en stad tillsammans med en allierad som vill dränka dem. För att göra historien lite muntrare så har ett par av huvudpersonerna börjat en personlig vendetta mot all världens klerker, dvs massmord. En annan börjar inse att det kanske kommer att bli sju reser värre om ett litet tag, när den mäktigaste magikern på tusentals år (en fyraårig flicka) kanske måste hackas i bitar, brännas och spridas för vinden. Svält, kannibalism, svart humor, tusentals döda och omöjligt komplexa konspirationer mellan ett gäng minst sagt galna magiker. Allt man behöver för att känna att man lever. Muntert värre.
Detta är naturligtvis det mest engagerande jag läst på länge och jag känner hur jag faktiskt får livsenergi av att läsa om hur folk kämpar på mot omöjliga odds bara för att det är det enda de kan!
Om det där är vad jag läser när jag har familjesorg och Niven är det jag läser när jag är deprimerad, kan man ju undra vad jag läser när jag är glad och nöjd med livet. Jag kommer aldrig bli riktigt klok på mig själv.
Härom veckan blev jag rekommenderad att läsa böcker av författarinnan S. L. Viehl. Snabb som jag är beställde jag 10 st böcker från SF-bokhandeln som alla verkade lockande, bland annat en serie med 8 st böcker om Dr Cherijo. Rymdresor, nya världar, aliens och en kvinnlig läkare mitt uppe i smeten var något att sätta tänderna i. I början av den första boken blev jag lite rädd över att jag redan hade funderat ut hela intrigen (vilket ju är ganska vanligt...) men ack vad jag bedrog mig! Historien tar nya vändningar hela tiden och karaktärerna utvecklas åt nya håll som inte ens jag med min fantasi kan fundera ut på förhand. KUL!
Visst, det är ingen djupare SF men ibland behöver jag bara bra och underhållande läsning, speciellt när jag som nu har det jobbigt med familjemedlemmar och vänner som alla råkar ut för svåra och tunga saker och när mitt arbete dessutom är extra krävande. Då orkar jag inte med att läsa böcker med allt för stort allvar och tyngd.
Jag är nu precis i början av den fjärde boken i serien och härligt nog har jag behållit mitt intresse för böckernas alla karaktärer. Vissa aspekter är ganska uppskakande, till exempel all tortyr som förekommer i den tredje boken, och skildrat så grovt och ingående att jag mådde illa, men tonen i böckerna tilltalar mig ändå och jag ser fram emot många fler timmar med underhållande läsning.