En rapport från den fjärde Lunconen, oktober 2016
Jag ser skriften på väggen: Vi ankommer strax till Lund C. Det känns lite obehagligt. Skrift på väggen förknippar jag med Belsassar och ond, bråd död. Jag undrar om SJ har tänkt på den saken? Sedan är jag i och för sig förvissad om att “מנא, מנא, תקל, ופרסין” inte uttyds “Vi ankommer strax till Lund C”.
Det är härligt med långa tågresor till kongress. De är bland de bästa minnena jag har av mina första år i fandom, resorna till Göteborg. Då var vi ofta ett gäng från Stockholm/Uppsala som åkte ner tillsammans, med väskor fulla med öl som vi drack under resans gång. Kanske hade någon med sig en reseskrivmaskin och några stenciler, så att det gick att ockupera en kupé och ägna sig åt fanac. Icke så år 2016. Högtalarna basunerar torrt ut att på grund av utskänkningsreglerna får ej medhavda alkoholdrycker förtäras å tåget. Å andra sidan sitter jag ensam och utan skrivmaskin, så det kanske kan göra detsamma. Istället plöjer jag förbluffad M. R. Careys “The girl with all the gifts”. En zombieroman som är bra. Vad var oddsen för det? Så det är fortfarande härligt med långa tågresor till kongress.
Vi firade ju den 200:e pubträffen i obruten följd i går på Pipes of Scotland. Det var kul, jag räknade till 41 vuxna och ett barn, och jag kan ha missat någon. Största mötet någonsin och det överlägset största augustimötet. Av de elva som var på första mötet 4 januari 1997, var tre närvarande: jag själv, Sten och Zrajm.
Den stora aktiviteten på mötet var en frågetävling i fyra delar med fina priser, både prasslande (böcker) och flytande (öl). Jag lovade att lägga upp frågor och svar i efterhand. Här kommer de:
På det senaste bokpratet diskuterade vi romanen The Windup Girl av Paolo Bacigalupi. Vi har varit lite dåliga på att skriva rapporter från bokpraten på sistone, men den här gången har Åka postat en rapport på sin blog.
Efter sommarens kaos kunde pubmötet denna dag åter avhållas på puben Pipes of Scotland. Ett ämne i tiden är svenskans ställning i Finland. Många närvarande var bekymrade, men Johan Jönsson kunde lugnande rapportera att än på 20-30 år är det inte troligt att svenskan kommer att utrotas i Finland.
Neal Stephensons senaste roman Anathem var också ett ämne som diskuterades flera gånger i min närvaro (kanske på grund av att jag för närvarande läser den).
Några bilder blev det också.
I tisdags möttes Upsalafandom på min kvarterskrog Buddy's, ett fall av omväxling förorsakat av sommaren. Bland samtalsämnena märktes kärnkraft, förlossningar och allmän livsleda. Jag och Magnus pratade också om våra kära kameror en god stund. Och jag använde min lite:
Jag stannade inte så länge på pubmötet igår kväll, men jag hann åtminstone lägga ut texten om batteriers hållbarhet och vinpriser, och knäppa några bilder.
Kvällens bokprat handlade om Bug Jack Barron av Norman Spinrad. Boken gavs ut 1969 och är starkt influerad av den tidens politiska klimat,främst av den amerikanska medborgarrättsrörelsen.
Det var inte ett så välbesökt bokprat, detta vårt bokprat för kvällen. Det var jag och Åka som pratade, och Maria, som inte läst så mycket av boken, som andäktigt lyssnade.
Vi lyckades ändå få en hel del sagt. Det är en bok som det finns mycket att lägga märke till i. Mest var vi nog intresserade av de olika drag i boken som gör den till ett protocyberpunkverk. Huvudpersonen är en tevepersonlighet, och ett genomgående tema i boken är kontrasten mellan honom själv och sin skärmpersona. Han kallas också för "black shade", och får vid ett tillfälle ett par svarta solglasögon att ha på sig, fast det är nog ett sammanträffande.
Boken handlar om nedfrysning av människor och odödlighetskurer, och vem som har rätt till dem. Upplösningen har inget definitivt budskap, även om den har en starkt moralisk ton. På sätt och vis är budskapet att sanningen alltid måste fram, vilket ju också är ett cyberpunkdrag.
Nästa bokpratsbok är The Affirmation av Christopher Priest, som vi ska prata om onsdag 12 maj. (Se kalendern för detaljer.)
Kvällens bokprat behandlade Dying Inside av Robert Silverberg, som en del av vårt pågående tema, science fictions bortglömda mästare. Deltog gjorde Anna Davour, Jesper Svedberg, George Berger och jag själv.
Boken handlar om en man som lever i New York i mitten av sjuttiotalet (författarens nära framtid), och försöker hantera sin trytande telepatiska förmåga. En del av oss tyckte att den påminde om vår förra bokpratsbok, Camp Concentration, bland annat i det att den båda försöker behandla det som verkligen händer i allas vårt inre.
Ett annat tema är frågan om huruvida kunskap om andras tankar verkligen skulle hjälpa oss att förstå andra. Är huvudpersonens egna attityder och fördomar för starka för att hans förmåga ska kunna öka hans förståelse för andra?
Jag tror att vi alla tyckte om att läsa boken, och fascinerades av dess genomtänkta struktur. Flera av oss (särskilt Åka) hade gjort observationer de andra missat.
Nästa bokprat handlar om Bug Jack Barron av Norman Spinrad. Se kalendariet, e-postlistan eller Facebook för detaljer.
I onsdags träffades vi hemma hos Björn Lindström för att diskutera Camp Concentration av Thomas M. Disch. Närvarande var jag, Björn och George Berger. Jag hade precis läst ut boken och Björn likaså, men han hävdade att han varit för trött när han läste den och hade därför inte riktigt kunnat ta sig till den. George hade läst den för många år sedan, men tyckte ändå att det var en så bra bok att den kunde vara värd att diskutera. Eftersom jag då var den med boken bäst i minnet inledde jag mötet med att kort sammanfatta dess handling (något som borde bli en vana på framtida bokprat, då det är ett utmärkt sätt att få igång lite diskussion).
Camp Concentration handlar om Louis Sacchetti, en poet som hamnat i fängelse pga vapenvägran i ett framtida, lätt dystopiskt USA (boken gavs ut 1969, men handlingen äger troligtvis rum någon gång på 70-talet). Han blir mot sin vilja överflyttad från fängelset till en hemlig, underjordisk forskningsenhet där man utför experiment på "frivilliga" fångar. Experimenten går ut på att fångarna blir injecerade med något som får deras intelligens att skjuta i höjden, men som även leder till döden inom nio månader. Sacchetti har blivit ditskickad för att observera och beskriva de övriga fångarna och hur de reagerar på sina nya förmågor. Fångarna leds av den karismatiske Mordecai, och ivrigt påhejade av forskningsenhetens chef ägnar de sig åt avancerade alkemiska experiment, med syftet att hejda sjukdomsförloppet och att ge evigt liv.
Jag tyckte att boken var mycket bra. Björn kände som sagt att han inte riktigt hade kunnat ta den till sig, men tänker läsa om den ganska snart, något som även jag tror att jag kommer göra. Även George mindes det som en utmärkt bok.
Vi diskuterade hur lättillgänglig boken var, eftersom den har ett visst rykte om sig att vara svår och deprimerande. Jag tyckte varken att den var svårläst eller deprimerande och blev lite förvånad över detta när jag läste den. Visst innehåller den en mängd referenser till och citat ifrån äldre litteratur, men jag tyckte inte att det gjorde det svårt att ta til sig boken, snarare gör det nog att den kommer stå sig bättre vid omläsningar. Även vad det gäller bokens påstådda tungsinthet så fann jag att den inte levde upp till ryktet. Det är väl inte en glad bok direkt, men den innehåller en hel del humor och i slutet tar den en vändning som är förvånansvärt hoppingivande.
Jag föreslog att boken kanske skulle kunna spegla den vetenskapliga utvecklingen i västvärden, eftersom fångarna inledningsvis ägnar sig åt alkemi och sedan övergår till moderna (riktiga) vetenskapliga göromål. Mot denna tes framhölls att just övergången var alltför abrupt för att ha någon historisk motsvarighet, men George påpekade att i slutet av 60-talet, då boken skrevs, var vetenskapshistoria och perioden då äldre tiders alkemi och hermetisk magi övergick i modern vetenskap inte lika väl studerad som den är idag och att Disch därför ändå skulle ha kunnat menat att de skulle ses som en parallell.
George berättade även om sin tid som student i New York på 60-talet och hur den miljön kan ha påverkat Dischs roman. George gick på samma universitet som Samuel Delany och berättade en del om kretsen kring honom, vad dom läste och vilka idéer som var i omlopp i den miljön. Mycket intressant. Efter detta gled diskussionen över till andra ämnen: Philip K. Dick, Stanislaw Lems Cyberiaden, ekologisk mat och lite allt möjligt. På det stora hela var det en mycket givande afton.
Nästa bokprat äger rum den tionde mars (även då hemma hos Björn) och boken som ska avhandlas är Robert Silverbergs [Dying Inside]http://tinyurl.com/yardqyg), en bok som rekommenderas starkt av alla som har läst den. Vi ses då!
/ Jesper
Här är en liten rapport från kvällens bokprat om The Handmaid's Tale av Margaret Atwood. American Library Association har enligt uppgift rankat boken som 37:e mest anmälda bok 1990–2000. Vi pratade en stund om varför, men tyckte väl själva att vi läst värre.
En del av oss hade också läst Atwood's Oryx and Crake, en annan dystopisk roman, och konstaterade att det finns en del likheter, framförallt att båda på något sätt beskriver en miljökatastrof, om än mindre direkt i The Handmaid's Tale än i Oryx and Crake. En annan likhet är ett den använder många flashbacks till perioden före katastrofen.
Vi var imponerade av Atwoods ekonomiska världsbeskrivning. Någon klagade på att romanen inte lockade en att läsa vidare. Berättelsen har ett ganska långsamt tempo, och verkar vara konstruerad för att ge intryck av en enahanda tillvaro.
Vi pratade ett stund om huruvida den snabba samhällsomvandling som boken skildrar är realistisk. Boken inbjuder till jämförelser med Iran; händelserna där gör att tidsperspektivet inte verkar alltför orimligt, förutom att författaren har lagt till en miljökatastrof som katalysator.
När vi pratat klart om Atwood forsatte vi med andra ämnen, som emotönten Bradbury.
Nästa bokprat kommer att handla om Toffs bok av Kalle Dixelius. Datum kommer snart.