Jag har nu läst slut på Glen Cooks serie om The Black Company. Sträckläst i det närmaste, faktiskt. Det känns lite sorgset att det är över, men ändå skönt att veta att det inte blir mer. Hur folk kan läsa bokserier som består av ett större antal volymer ter sig för mig ofta som lite märkligt. Vill man inte möta nya figurer? Vill man inte ha slut på intrigen så man får veta hur det går? Tappar man inte modet om man aldrig verkar avsluta berättelsen?

Vanligtvis tycker jag bäst om att läsa ganska korta och avslutade berättelser. Det har hänt mer än en gång att jag läst ett verk så fort att jag missat massa subtila detaljer, vilka sedan jag får utpekat för mig till både min och utpekarens förvåning. I själva verkar är det en ganska naturlig effekt av hur jag ofta läser. Det jag vill åt är att få veta gåtans lösning och mysteriernas utredanden. Om en berättelse handlar om en märklig artefakt som hittas på månen och antyder att det funnits intelligent liv som planterat den där för tusentals år sedan vill jag läsa så fort jag kan till slutet så jag får veta hur artefakten kom dit, och vem som gjorde det. Fanns det en parallellhandling där det förekom kommentarer och reflektioner om samhälle och politik? Fanns det en relationshistoria? Det missade jag, när jag rusade vidare efter Mysteriets lösning.

Det finns naturligtvis undantag från den aningen förenklade bild jag skissade ovan. Inte alla böcker går ens att läsa på det viset. Men, att läsa en lång episk saga och gå upp i miljön och bara njuta av sceneriet, som jag vet att en del läsare gör, det gör jag väldigt sällan. Att nu i ett sträck läsa fyra volymer som utspelar sig i samma värld med samma personer var något av ett undantag för mig, och man kan ju fråga sig varför jag gjorde så.

Cooks böcker var för mig, när jag läste de första tre volymerna i serien, ett nytt namn och hans böcker en ny typ av läsupplevelse. Det var storslagen fantasy med ondingar som kunde få jorden att skälva, med huvudpersoner som inte var några duvungar de heller och det var skrivet med en kall och torr och precis stämma. Kompaniet, det sista av de fria kompanierna från Khatovar, var en mötesplats för utstötta och missanpassade och de var inte några muntra hjältar. Det skitiga och leriga soldatlivet kändes mer äkta än de idealiserade questromaner jag läst, och humorn och det faktum att det var gott om dramatiska scener gjorde att de gick hem. Det fanns klara och tydliga hot, och det gjorde ont när det gick illa och när kompaniet åstadkommit nåt så kändes det tillfredställande samtidigt som det inte på något vis var ljust, glatt och "alla levde lyckliga i alla sina dagar" i slutet.

Nu när jag läst de sista böckerna är nära nog alla ursprungliga personer i kompaniet döda. Många dog en meningslös död, en brutal död och en död långt bort från allt kan skulle kunna kalla ett hem. Man förstår att Cook nyttjar en del av den soldatromantik och det exotiska skimmer som omger Främlingslegionen när han skriver om The Black Company. Som pacifist kan man ju kanske tycka att sådant är lite fånigt, men tanken att även utstötta kan finna hemhörighet i sin lilla grupp är ju ganska tilltalande. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg när jag senast känt sådan saknad när några grånade, gamla och gnälliga personer i en bok tillslut kilat vidare. Mitt bland alla palatsintriger, främmande världar och monomaniskt kämpande och psykotiska trollkarlar blev folk riktigt mänskliga. Jag fick tillslut veta hur det gick, och fick under tiden följa ett gäng knäppgökar och komma dem inpå skinnet så att jag nästan började känna mig lite hemma i den där världen, samtidigt som jag är glad att jag kan lägga den åt sidan. Livet går vidare, precis som i vår värld.

Soldiers live, and wonder why.

Nu till del fyra i vår odyssé genom det litterära landskapet.

Ursula K. Le Guin - The Left Hand of Darkness

The Left Hand of Darkness är även den en riktig klassiker. När den gavs ut 1969 lyckades den vinna både Hugo- och Nebulapriset och tillsammans med The Dispossessed får den ses som Le Guins mest kända sf-roman.

Huvudpersonen är en är utsänd från rymdimperiet Oekumenen till en nyupptäckt vinterplanet där alla människor är hermafroditer. Handlingen är en blandning av en klassisk äventyrsroman (med politiska intriger, fångläger och en lång fotvandring genom den frusna ödemarken) och en antropologisk fallstudie. Det förefaller mig vara ganska typiskt för Le Guin, som ofta dras mellan det vetenskapliga och det romantiska och som i många andra av hennes tidigare böcker så tar ofta det romantiska här bitvis överhanden.

The Left Hand of Darkness ses ofta som en feministisk roman, med en analys av människans könsroller som det centrala, men personligen tyckte jag inte riktigt att boken levererade om man läste den ur detta perspektivet. Här tar det manliga perspektivet allt för mycket överhanden för att boken riktigt ska fungera som en utforskning av könsroller och istället tror jag att man få gå till Le Guins intresse för taoismen för att riktigt komma åt vad hon vill med boken.

Jag får nog säga att jag var en aning besviken över denna bok. Man kan visserligen se att den har haft ett stort inflytande på mycket senare sf, men den känns trots detta aningen simpel. Visserligen är det en bra bok som är väl värd att läsa, men Le Guin gick vidare till att skriva betydligt bättre saker än det här.

Maureen F. McHugh - China Mountain Zhang

Om jag skulle välja ut en bok som 2007 års bästa så skulle det nog bli China Mountain Zhang. McHugh har här skrivit en lågmäld och elegant roman om Zhang, en ung man i ett framtida kommunistiskt USA som står under kontroll av den nya supermakten Kina. Zhang växer upp i New York, men har turen att få ett stipendium som gör det möjligt att studera i Kina, detta trots att han inte är en riktig kines (något som lite plastikkirurgi lyckas dölja) och trots att han är homosexuell. Vi får följa hans resa från New York, via Kanadas tundra, till universitetsstudier och jobb i Kina och till sist tillbaka till New York i avskilda episoder. Insprängt mellan dessa episoder finns kapitel berättade ur perspektivet av olika personer som Zhang på något sätt kommer i kontakt med på vägen; allt från chefens dotter som han blir ihopparad med i New York, till kolonisatörer på Mars som han håller korrenspondenskurser för.

Detta låter kanske inte så spännande, men det som gör den här boken så bra är McHughs förmåga att gestalta de personer vars historier hon berättar. Hon lyckas på ett lågmält sätt ge dem röst och form, samtidigt som en fascinerande värld träder fram.

China Mountain Zhang gavs för första gången ut 1992, och man kan se inflytandet från cyberpunken. Men även om också detta är science fiction från gatuplanet, så saknar den cyberpunkens hårdkokta manér. Jag kan också se ett släktskap med senare böcker, som exempelvis Ian McDonalds River of Gods.

Man kan kanske ha åsikter om rimligheten i att USA blir kommunistiskt, men det ser jag som ett sekundärt problem, då personerna fungerar så väl ihop med sin värld. I slutändan är det dock främst ett ypperligt exempel på välskriven science fiction som klarar av att vara konstnärligt högstående utan att göra avkall på tillgängligheten. Varmt rekommenderad.

Diana Wynne Jones - Deep Secret

I Deep Secret tvingas Rupert Venable, en magid eller interdimensionell polis om man så vill, rädda multiversum på en science fiction-kongress. Det är ungefär den blandning av humor, originalitet och skickligt fångade unga rollfigurer som man har kommit att förvänta sig av Jones, även om perspektivet här är aningen vuxnare än i de flesta andra av hennes böcker. Idén med att låta boken till stora delar utspela sig på en sf-kongress är förstås god, då den både tilltalar den presumtiva publiken och passar väl in i handlingen. För vem skulle kunna gissa folk i magikerkåpor faktiskt kommer från en annan värld och inte bara är fans på väg till maskeraden?

Deep Secret skrevs på nittiotalet, vilket placerar den något efter den period som jag skulle karaktärisera som Jones höjdpunkt som författare (dvs sent sjuttiotal fram till slutet på åttiotalet). Den når därför inte rikigt upp den nivå som hennes bästa böcker håller (Archer's Goon, Howl's Moving Castle, The Lives of Chrisopher Chant, Fire and Hemlock, med mera), men den är ändå en mycket rolig och underhållande bok som jag tror de flesta kan få ut något av.

Terry Pratchett - Strata (ljudbok)

Denna bok utspelar sig på en värld som är platt som en pannkaka och fylld med mytiska väsen, men det är inte Skivvärlden. Strata är även den en komisk roman, men här skriver Pratchett space opera med inspiration från Larry Nivens Ringworld.

Strata skrevs 1981 och kan ses lite som en förstudie till Skivvärldsserien. Det är en tidig Pratchettbok, so fokus ligger mer på parodi än på satir, men jag tycker att den håller god klass i jämförelse med hans övriga verk och det är kul att se honom tackla samma material som i Skivvärldsböckerna, men från ett annat perspektiv.

Här fortsätter jag min genomgång av 2007 års läsuppleveler. Tidigare delar kan läsas här och här.

Frederik Pohl & C. M. Kornbluth - The Space Merchants

Det här var en av de bästa och mest underhållande romaner jag läste under året. The Space Merchants handlar om en reklammakare i en överbefolkad framtid som efter att ha blivit nerkastad på samhällets botten inser att det han dittills sysslat med är omoraliskt. Handlingen är berättad i en mycket spännande och medryckande thrillerform som hur lätt som helst skulle kunna omvandlas till en bra Hollywoodfilm och kritiken som här är riktad mot ett rovgirigt konsumtionssamhälle känns långt före sin tid.

Jag skulle nog till och med gå så långt att jag utnämner The Space Merchants till den bästa sf-roman från 50-talet som jag har läst och man kan lätt se inflytandet som den måste haft på Philip K. Dick och en mängd senare sf-författare. Det är en gjuten klassiker.

Ronny Eriksson & Lasse Eriksson - De norrbottniska satansverserna (ljudbok)

Likt Svålhålet är även detta en samling med humoristiska berättelser skrivna av (i det här fallet två) författare från norrland. Här finns dock inte samma uttalade sf-vinkel, även om en hel del av historierna med lätthet skulle kunna beskrivas som sf eller fantastik. Exempelvis smäller en atombomb av ute bottenviken i en av berättelserna, men på grund av kylan fryser själva explosionen fast och det stelnade svampmolnet blir snabbt ett populärt utflyktsmål för skridskoburna helglediga.

De norrbottniska satansverserna är lite av en bagatell och jag tvivlar på att den skulle komma upp i hundra sidor i skriven form, men många av historierna är väldigt underhållande och uppläsningen, som görs av författarna själva, är mycket bra.

Joanna Russ - The Female Man

The Female Man är en väldigt svår bok att ha en åsikt om. Det är en bok med en så tydlig ideologisk kärna att det känns svårt att ha en åsikt om boken utan att samtidigt föra över det på ideologin. Vi får möte fyra varianter av samma kvinna som lever i olika parallella världar: en som kommer från en utopisk framtid där alla män är utrotade, en från en dystopisk framtid där män och kvinnor har ingått i ett slags evigt krigstillstånd mellan varandra, en som lever i något sorts utsträckt fyrtiotal och en som kommer från vår värld. Dessa kvinnor stöter på varandra genom ett generöst hoppande mellan de olika världarna.

Det som är bra med The Female Man: Russ kan verkligen skriva. Det finns passager här som är ypperligt välkomponerade och sekvenser som är väldigt roliga.

Det som är dåligt med The Female Man: Russ är arg, väldigt arg. Delar man inte denna ilska är det svårt att inte se det som att hon bitvis är väldigt orättvis. Man kan förstå hennes utgångspunkt, men här känns det mest som att hon predikar för de redan övertygade, alternativt endast försöker ventilera sin egen ilska. I vilket fall som helst så blir resultatet åtminstone för den här läsaren mest alienerande.

Philip Reeve - Mortal Engines

Mortal Engines är en Steampunk-artad ungdomsroman som utspelar sig i en framtid där enorma städer rullar fram över ett postapokalyptiskt och ökenartat Eurasien och försöker äta upp varandra. Huvudpersonen är en ung pojke från London som blir indragen i en kamp kring ett uråldrigt domedagsvapen.

Detta är en tämligen ordinär äventyrsroman, med många snygga och häftiga idéer. Personligen hade jag dock ganska stora problem med min Suspension of Disbelief och jag rekommenderar hellre Karl Schroeders Sun of Suns (som jag kommer recensera framöver) om man vill ha en pulpartad äventyrsroman men steampunkinslag och fantastisk teknologi.

Ray Bradbury - Fahrenheit 451

Jag har ett problem med Ray Bradbury. Så fort jag läser mer än femtio sidor i rad av någon av hans romaner eller novellsamling börjar jag hata den. Han funkar bra om man bara läser någon enstaka novell eller två, men efter det så så blir hans överemotionella stil närmast outhärdlig.

Den här boken var bara dum, dum, dum och jag kunde inte tro ett ord av den. Bradbury är här så sjukt gnällig och så komplett ovillig att verkligen analysera samhällsproblem istället för att bara klaga på dem att Fahrenheit 451 mest blir pinsam.

Jag fortsätter här min genomgång av alla böcker jag läste ut under 2007. Den första delen kan läsas här.

Jasper Fforde - The Fourth Bear (ljudbok)

Det här är den första romanen av Fforde som jag läst och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av honom. The Fourth Bear är en typiskt brittisk, lättsam och humoristisk bok som kan vara väldigt trevlig att läsa om man inte orkar ge sig på något tyngre, men som inte direkt lämnar något större avtryck.

Det här är strukturellt sett väldigt mycket en vanlig deckare, med en medelålders polis som går sin egen väg som huvudperson. Det som skiljer den här boken åt är att den utspelar sig i ett England där sagofigurer är verkliga och lever som en förtryckt minoritet. Fforde skriver ganska bra och boken är bitvis riktigt rolig. Nu när Pratchett har övergått från att vara fantasyförfattare till att bli propagandist så kan nog Fforde till viss del ta hans plats.

H. G. Wells - Tidsmaskinen

Under förra våren läste jag en kurs is science fiction på litteraturvetenskapliga institutionen här i Uppsala. Tidsmaskinen var den första boken jag läste på kursen och alla böcker jag kommer recensera fram till Bradburys Fahrenheit 451 (undantaget De norrbottniska satansverserna) ingick även de i kursen.

Tidsmaskinen är en av de allra mest klassiska sf-berättelserna. En namnlös tidsresenär berättar för en samling viktorianska gentlemen om sin resa in i en avlägsen framtid där barnsliga och lättjefulla Eloer hålls som boskap av de vämjeliga och underjordiska Morlockerna. Dessa två folkslag är produkten av att Englands över- och underklass har levt åtskiljda under årmiljonerna och Wells använde detta scenario för att peka på de problem som han såg i sin samtids klassuppdelning.

Som science fiction lämnar kanske berättelsen en del övrigt att önska; tidsmaskinen förklaras på ett nästan filosofiskt plan som är ganska underhållande, men den används ändå mest som ett redskap för att komma någon annan stans. Fokuset ligger som sagt istället på den samhälleliga situation som presenteras i boken. Har man sett den senaste filmen känns det som om halva berättelsen saknas, men det kan man väl knappast skylla Wells för. I vilket fall som helst så känns den en smula tunn, men eftersom den samtidigt är tämligen kort (140 sidor i min utgåva) så är det något som alla som har ett intresse av science fiction bör och kan läsa.

Mary Shelley - Frankenstein

Brian Aldiss menar i bok The Billion/Trillion Year Spree att science fiction-genren startar med Frankenstein. Jag tror inte att jag kan hålla med. Visserligen är skapandet av monstret science fiction-artat, men samtidigt ligger tonen i boken mycket mer åt det gotiska skräckhållet.

På grund av tidbrist fick jag snabbläsa Frankenstein och därför tyckte jag inte att den var alltför hemsk. Hade jag lagt lika mycket tid på den som jag vanligtvis lägger på böcker hade jag nog funnit den ganska tråkig och träig, för den är tyvärr inte särskilt välskriven.

Arthur C. Clarke - Childhood's End

Det här var andra gången jag läste Childhood's End och jag tyckte nog bättre om den den här gången. När jag läste den för ungefär tio år sedan tyckte jag att den helt enkelt var för dåligt skriven för att kunna tas på allvar, men nu så kunde lägga fokuset mer på idéerna och det underlättar nästan alltid när det gäller Clarkes verk.

Jag har alltid tyckt att det har varit lite underligt att Clarke har varit så kritisk mot religion när hans böcker för det mesta svämmar över i religiös metaforik. Böcker som Childhood's End och 2001 må vara grundade i en rationell världssyn, men samtidigt finns det alltid en tendens att vilja se det gudomliga i universum och ge det en språkdräkt som nästan är hämtad direkt ur en religiös tradition.

I det här fallet fungerar det dock ganska bra. Trots att det inte människorna i boken inte reagerar realistiskiskt på något sätt så lyckas ändå Clarke skapa en känslomässig resonans inför de kosmiska händelser som utspelar sig mot slutet av boken. Jag anser fortfarande att det inte är någotlitterärt mästerverk, men jag förstår nog bättre nu vad som har gjort att boken fått en sådan hög status inom sf-världen.

Den här veckans inlägg blev ganska kort; jag får nog ta igen det nästa vecka. Så häng i.

För två år sedan skrev jag en sammanställning över allt jag läst under 2005 som bland annat publicerades i Folk och Fans i Landet Annien. Förra året kom jag aldrig till skott att göra det, men nu tänkte jag ta chansen igen och gå igenom 2007 års läsupplevelser i kronologisk ordning.

Jag läste 33 böcker under 2007, vilket gör det till det första året sedan jag började föra bok 2001 som jag tog mig över 30-boksstrecket. Även om det inte är en särskilt imponerande siffra, så kommer jag dela upp min genomgång på ett antal postningar.

Nåväl, låt oss börja.

Mark Helprin - Winter's Tale

Ur en rent språklig synvinkel är nog den första roman jag läste ut under 2007 också den bästa. Helprin skriver lika bra som någon annan författare som jag någonsin läst och inledningen i boken med beskrivningar av det tidiga 1900-talets New York är ett fantastiskt, lyriskt mästerverk. Tyvärr håller inte hela denna bok lika hög kvalitet; ungefär halvvägs in i boken hoppar berättelsen fram in i en nära framtid och berättelsens tonvikt skiftas till en betydligt mindre intressant politisk och filosofisk allegori med religiösa övertoner.

Boken har stora likheter med John Crowleys Little, Big. Båda gigantiska, lyriska New York-skildringar med starka ickerealistiska inslag och båda har nog spelat viktiga roller i att etablera Urban Fantasy-genren. Det här är en tjock bok som kräver en hel del av sin läsare, men för den som är intresserad av den mer litterära delen av fantasygenren och för den som lägger värde i en författares språkliga handlag är den närmast ett måste.

Joe Haldeman - The Forever War

Det är ganska märkbart hur ofta sf-klassiker är riktiga bladvändare. Haldemans berömda militär-sf-roman om rymdsoldater som förlorar kontakten med den värld de är satta att försvara pga relativistiska effekter, är visserligen driven av starka sf-idéer med klar metaforisk kraft, men det som slog mig mest av allt var hur ledigt den gled ner. Oavsett hur glada vissa är att kalla science fiction för "the literature of ideas" så är det nog ändå gammalt klassiskt pulpberättande som skapar de största avtrycken.

Irmelin Sandman Lilius - Bonadea

Sandman Lilius brukar ofta räknas som en av de bästa svenskspråkiga fantasyförfattarna, men trots att hon främst har skrivit ungdomsfantasy så lyckades jag missa hennes böcker under min uppväxt. Bonadea är en lågmäld historia om en föräldralös flicka i den fiktiva staden Tulavall som tröttnar på barnhemmet där hon bor och bestämmer sig för at flytta in på vinden ovanför stadens bageri. Boken handlar främst om flickans liv i staden där hon försörjer sig på att springa ärenden åt dess innevånare. Fantasydelen av berättelsen är väldigt återhållen och består endast av några få scener med övernaturligheter och på det stora hela känns berättelsen som en ganska traditionell ungdomsroman, som inte är en miljon mil från exempelvis Astrid Lindgren. Som vuxen läsare ter sig Bonadea ganska mycket som en bagatell, men den var trots detta en trevlig bekantskap och jag kan nog tänka mig att återvända till Sandman Lilius värld.

Gene Wolfe - Exodus from the Long Sun

Johan tog i det föregående inlägget på den här bloggen upp frågan om favoritförfattare. Till skillnad från honom så har jag faktiskt en sådan: Gene Wolfe. Det måste tyvärr här sägas att han inte blivit förlänad denna status tack vare Exodus from the Long Sun eller The Book of the Long Sun, vilken är serien som Exodus är den sista delen i. The Book of the Long Sun handlar om prästen Patera Silk, som blir indragen i ett inbördeskrig på The Whorl, ett enormt cylinderformat generationsrymdskepp på väg mot ett okänt mål. Serien börjar mycket lovande med Nightside the Long Sun, men tyvärr blir varje efterföljande del mer långdragen och mindre intressant och när Wolfe väl kommit fram till Exodus är det närmast oläsligt. Den här boken tog mig över fyra år att läsa ut, då jag sällan klarade av att läsa mer än femtio sidor innan jag tröttnade och lade den åt sidan. Den enda anledningen till att jag ville läsa ut den är att det sägs att uppföljaren The Book of the Short Sun är betydligt bättre.

Enligt min åsikt har Wolfe en benägenhet att bli väldigt pratig när han inte riktigt är inspirerad och jag tycker mig definitivt se symptom av detta här. Folk måste diskutera allt i oändlighet och beskriva saker in i minsta detalj och detta blir som sagt väldigt påfrestande efter ett tag. När Patera Silks käresta här börjar beskriva varför det inte är så kul att ha stora bröst som man kan tro var jag SÅ HÄR nära att slänga boken i väggen.

Nej, läs The Book of the New Sun, The Fifth Head of Cerberus, Peace eller The Island of Doctor Death and Other Stories and Other Stories istället; de är äkta mästerverk.

Mikael Niemi - Svålhålet

Den här boken lyssnade jag på som ljudbok, och den passade ypperligt i detta format. Mikael Niemi läser själv ur boken som består av en räcka löst sammanhängande berättelser som känns som de har sitt ursprung i en klart muntlig humoristisk tradition. Inspiration från Douglas Adams Liftarserie är uppenbar, men Niemi har ett tydligt norrländskt perspektiv och en personlig berättarröst, vilket gör att han blir långt ifrån någon epigon.

Eftersom detta är en av de få svenska sf-böckerna som publicerats under de senaste åren känns det som något som de flesta borde läsa och borde kunna gilla.

Gene Wolfe - The Devil in a Forest

The Devil in a Forest är en kort ungdomsroman och handlar om en ung föräldrarlös pojke i en namnlös medeltida by. En Robin Hood-liknande stråtrövare bor i skogen utanför byn och pojken dras tills hans romantiska livsstil. Wolfe utnyttjar denna utgångspunkt för skriva en moralistisk berättelse om personligt ansvar och bedrägliga dragningskraften hos de laglösa.

Som bäst är denna bok under en nattlig vandring till en uråldrig gravhög. Här kommer Wolfes förmåga att blanda det övernaturliga med det vardagliga fram som bäst, men boken innehåller även den långa sekvenser med detaljerade beskrivningar av ytterst triviala detaljer. Inte heller detta är en av Wolfes bättre romaner, men det slår i alla fall Exodus from the Long Sun.

Fortsättning följer…

En gång i världen cyklade jag iväg längs en höstlig landsväg, nådde staden med alla sina ljus, parkerade cykeln, gick fram till ett biopalats och betalade 20:–, gick in och satte mig.

Och efter reklam för Göteborgs kex, Timotej schampo och "Wrigley's tuggummi, en smak av paradiset", förflyttades jag till ett samtida L. A. där en datadyrkande Jeff Bridges låg i konflikt med den drakoniske David Warner, chef för ett IBM-liknande företag. Bridges gör inbrott hos Warner – men fångas i klorna till superdatorn Tron, bestrålas och teleporteras i virtuell form in i denna dator, där han blir tvungen att spela dataspel tills han dör...!

Jag hade sett en snutt av detta på TV, det var lockande att se denna datoranimering, det var något nytt där och då, i detta tidiga 80-tal. Och nu satt jag där i biofåtöljen och följde äventyren, visuellt engagerande må jag säga, storyn var lite tunn, det ska medges – men helheten var läcker, färgerna och ljusflimret var något nytt.

Nytt, nytt, det ska hela tiden vara nytt! "Make it new!" heter modernismens slagord, vi ska alltid ha nya kickar i våra urbana bostadsceller, avskurna från naturligt kretslopp i elementens famn som vi är. Nåväl, denna film var ny och rolig för ögat, det var fantasi i nya former. Idag lever vi i en datavärld som 80-talsmänniskan inte kunde föreställa mig, i vart fall inte jag där jag 16-årig satt och glodde på "Tron" – och även om jag gillar denna nya datavärld så grämer det mig en smula att man inte kan bege sig in i datorn på det där syntetiska sättet, inte kan gå runt bland räta vinklar och med lysande dräkter och rejsa med virtuella motorcyklar.

Dagens dataspel har simulering så det räcker, icke förty. Men den där rymdkänslan man hade i Tron, parat med lysränder och virtuella väggar och allt, och svävande skepp över datanejden - detta ser man sig förgäves om efter idag, i denna sköna, nya datavärld...

För övrigt tycker jag de missade en skön, bildmässig poäng i slutet av Tron. På slutet har Bridges tagit sig ur datorn och fått hämnd på Warner i den riktiga verkligheten. Och så stiger hjälten ombord på en helikopter som flyger bort över L. A:s landskap, med nattljus i mörkret. Hur läckert, tänker jag då, hur läckert vore det inte om de då hade förvandlat denna verkliga nejd till en datanejd, ett virtuellt landskap som det man mött tidigare, med stadsljusen förvandlade till datagenererade ljuslinjer och allt?

Det hade varit rena Matrix före Matrix, så att säga.

Trots det förtjänar Tron sin status som klassiker i sf-filmgrenren.

Vi har lanserat en ny hemsida för Uppsalafandom, och till den ska höra en blogg – denna blogg. Och själv har jag ombetts att skriva i bloggen, gärna det...!

Detta är alltså mitt första blogginlägg i detta forum. Och jag tänkte jag skulle skriva om TV-serien Stargate SG-1. Den går på Kanal 6 på vardagar kl 1800 och är väl värd att följa.

Jovisst är den det; ge den några chanser och du ska se att du är fast. Hursomhelst är det en smart serie, av flera skäl. Jag kan här förbigå sånt som bra rollbesättning (den har det, nog om det) och lagom påkostad scenografi, för det bästa med den är själva intrigerna, själva mångfalden i intrigtrådar.

Legenden är att det på 1900-talet hittats en gåtfull artefakt i Egypten, en hyperrymdsport, en port till stjärnorna som man med tiden lärt sig använda – men det är top secret, government denies knowledge! USA:s försvar tar sig via denna Stargate till främmande världar, möter främmande folk och får del av avancerad teknologi, och med tiden invigs övriga supermakters regeringar.

Det smarta intrigupplägget är nu att det hela utspelas i nutid, i tidigt 2000-tal, och därmed kan man relatera till figurerna på ett annat sätt än i exempelvis Star Trek. SG-figurerna kan otvunget skämta om aktuella filmer, populärkultur och aktuella förhållanden, vilket osökt får en att identifiera sig med dem. I sina civila liv kör de även dagens bilar, bor i vanliga hus osv.

Och det kan förekomma intriger i dagens värld med konflikter mellan flygvapnet och CIA, med Ryssland och annat dylikt. Men lika osökt kan ett avsnitt utspelas på en främmande planet, dit man kommit via den alltid så behändiga stjärnporten. Man kan med andra ord ha Star Trek-liknande avsnitt.

För det tredje kan man fara ut i rymden med rymdskepp byggda med alien-teknologi, vilket åter gör det Star Trekkigt – men utöver detta har vi som sagt nutidsförankringen med allt vad där tillhör. Och det är denna mix av nutid och oändlighet, av vardag och fantastisk verklighet, som ger "Stargate SG-1" sin osökta charm.

Igår gick jag förbi den där hyllan med nya böcker, och min blick fastnade på ett bekant namn. Steven Erikson.

Han är ju kanadensare, och skriver tjocka böcker. Här är en av hans böcker, i Kanada, och den är inte tjock alls! Eftersom så många lovprisat hans böcker bestämde jag mig för att ta en titt på den. Hans tegelstenar kan vara hur bra som helst, men jag kommer inte orka läsa dem ändå. Det här var dock en novella. Som jag fattade det skulle detta vara den första i en serie med kortare berättelser i samma värld som hans stora romancykel.

Ingen mindre än Glen Cook skriver lovprisande på baksidan. Även om jag vet att dessa små blurbar många gånger skrivs som väntjänster, och inte mycket mer, så gjorde det mig nyfiken. Jag hade en liten stund tills jag skulle vara någon annan stans så jag satte mig och läste.

Blood Follows, som boken hette, visade sig vara en mördarhistoria i fantasymiljö. Den var hyggligt intressant, och miljön innehåll lite vandöda trollkarlar, gastar och nekromatisk magi. Inte en lugn natt på stan, om andra ord. Vad den dock inte innehöll var mycket till miljö och personbeskrivning. Många fantasyberättelser består av mycket reciterande av mer eller mindre medeltida klädesdetaljer och liknande. Så dock inte här. Om hans tegelstenar är liknande så blir jag imponerad, för då kommer han kunna klämma in synnerligen komplexa och invecklade intriger. Kanske är det sånt folk uppskattar som omväxling till "swirling cloaks" och liknande.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en hygglig plot och en hygglig twist, men inte var det så att man kom att tänka på Lankhmar ändå? Där får jag för att jag läser baksidesblurbar.