Glen Cook

Jag satt och tittade tillbaka på vad jag läst under 2008. En av de böcker jag läste var R Scott Bakkers The Darkness That Comes Before. Som den del av er säker vet är det del ett i en serie om tre (i sin tur bara en bit av hela sagan, naturligtvis), som det så ofta är numera. Boken var inte en odelat positiv upplevelse, men det var inte dålig. Signifikant är kanske däremot varför jag fick för mig att läsa den. Vi hade nämnligen pratat om fantasy jag och Robert, som jag spelar rollspel med. Av okänd anledning, kan ha nåt med Steven Erikson att göra, pratade vi om fantasy som inspirerats av andra kulturer än europeisk medeltid. Då kom det sig så att jag lånade Bakkers böcker av Robert.

Fantasy med lite nya inspirationskällor brukar intressera mig, och en annan sådan läsupplevelse kan man finna i den serie böcker av Glen Cook jag också läste förra året. Böckerna i Glittering Stone utspelar sig i en miljö som snarast för tankarna till indien och centralasien. Sånt är lite skoj, tycker jag. Kanske är det inte så illa med inspiration från det hållet. Vem tycker t.ex. inte att Kali är riktigt ruskig? (jo, jag vet att det finns folk i indien som dyrkar henne som en snäll modersfigur. Inte min typ, kan jag bara säga)

Så en annan fantasy med lite udda miljö är professor M.A.R. Barkers skapelse Tekumel. Professorn han använt denna sin värld som rollspelsvärld sedan sjuttiotalet, då någon introducerade honom till Dungeons & Dragons. Barker är precis som Tolkien språkprofessor och har naturligtvis kokat ihop alfabet och ord för sina främmande kulturer. Det exotiska med hans skapelse är inte bara att det handlar om en grupp med människor som från ett framtida samhälle lämnar jorden och koloniserar en främmande planet långt borta. Dessutom är människorna i huvudskap från sydamerika och sydostasien, så den kultur de exporterar till stjärnorna är allt annan än den vardag vi känner i västerlandet, eller ens kan extrapolera bakåt eller framåt ur vår historia. Det är trappstegspyramider, ett myller av gudar och en samhällstruktur som inte uppfanns i europa.

Naturligtvis har folk skrivit en massa saker om den rika värld och dess exotiska kultur. Det finns t.o.m. en APA! Professorn, som nu är pensionerad, utvecklar fortfarande världen och skriver om den i romaner (jag läste en förra året, riktigt hygglig), språkliga utläggningar och rollspelssessioner. Varje torsdag träffas de i Barkers källare och spelar spel och utforskar världen Tekumel. Klart fascinerande! För den nyfikne på klart annorlunda fantasy kan jag rekommendera en titt på Tekumel!

Jag har funderat lite mer på det här om vad det är jag läser, och varför. För två dagar sedan fick jag ett brev från min far som berättade att farfar slutat sina dagar. Precis som när jag förra året fick besked om ett annat dödsfall, så blev det förstås något som kom att påverka mig på alla plan. Detta inkluderar förstås även vad jag läser.

När jag för ett antal år sedan var nere i en riktigt djup svacka och mådde så dåligt man kan göra, höll jag mig inomhus och läste Larry Niven. Hans noveller om Beowulf Shaeffer var tillräckligt glada och okomplicerade för att få mig att sluta tänka på hur miserabel jag kände mig. Det finns inget svårt eller utmanande i att läsa dem, eftersom de var rena äventyrshistorier fyllde med upptäckerlusta från genrens guldålder -- tolvårsåldern. De fanns där när jag behövde dem och jag har fortfarande minnen av dem som oerhört trevliga. Skulle jag läsa dem nu kanske de skulle framstå som banala.

Vad läser jag nu, när jag bor i ett främmande land, och med ett par dagar gammalt sorgebesked i bakhuvudet? Den här gången har jag bestämt mig för att Paul McAuleys "Child of the River", första volymen av hans Confluenceserie, helt enkelt är för träig och inte gör nåt speciellt intressant med konceptet. Istället tar jag mig an Glen Cooks Black Company.

Av någon anledning så sa mina känslor mig att vad jag behövde var att läsa om hur ett kompani legoknektar sitter belägrade i en stad tillsammans med en allierad som vill dränka dem. För att göra historien lite muntrare så har ett par av huvudpersonerna börjat en personlig vendetta mot all världens klerker, dvs massmord. En annan börjar inse att det kanske kommer att bli sju reser värre om ett litet tag, när den mäktigaste magikern på tusentals år (en fyraårig flicka) kanske måste hackas i bitar, brännas och spridas för vinden. Svält, kannibalism, svart humor, tusentals döda och omöjligt komplexa konspirationer mellan ett gäng minst sagt galna magiker. Allt man behöver för att känna att man lever. Muntert värre.

Detta är naturligtvis det mest engagerande jag läst på länge och jag känner hur jag faktiskt får livsenergi av att läsa om hur folk kämpar på mot omöjliga odds bara för att det är det enda de kan!

Om det där är vad jag läser när jag har familjesorg och Niven är det jag läser när jag är deprimerad, kan man ju undra vad jag läser när jag är glad och nöjd med livet. Jag kommer aldrig bli riktigt klok på mig själv.