Hej alla glada Upsala-fans! Idag har jag inte hjärnceller över till den här bloggen, eftersom de allihopa är sysselsatta med annat (klä om stolar, bada barn, redigera fanzine, skriva recension, få galna idéer om vad man skulle kunna konstruera av gamla väckarklockor...). Jag får lite mindervärdeskomplex ibland när jag ser de riktigt ambitiösa bloggarna på webben, de som lyckas skriva flera djupa och välformulerade inlägg om dagen, själv orkar jag inte på långa vägar posta om alla intressanta saker som passerar min hjärna. Jag vill stanna upp och suga på tankarna först, och det hinns inte alltid riktigt med.
I stället för att skriva något idag skickar jag er vidare till kolumnisterna på SciFi.com, de skriver också en massa intressanta saker som jag oftast inte tar mig för att läsa.
De som känner mig vet att jag samlar på rollspel, och att jag är rätt aktiv på en del epostlistor/webbforum och andra ställen. Nu har jag hittat ett nytt sätt att lägga tid på min hobby! Först lite bagrund innan jag berättar vad jag fastnat för den här gången. Om man inte vet så mycket om rollspelshobbyn kanske man inte hört talas om så mycket mer än namnet Dungeons & Dragons. Eftersom det spelet för många blivit synonymt med hobbyn är det för en del nästan förvånande att det finns fler spel! Själv har jag nu snöat in på Tunnels & Trolls. Nej, innan någon frågar, det måste inte heta Bla & Bla, men det var lite populärt ett tag på sjuttiotalet. T&T skapades av Ken St. Andre som ett alternativ till det i hans tycke trevliga konceptet i D&D, men utan de mycket förbryllande och invecklade reglerna. För de som gillade tanken på Sword & Sorcery-äventyr hemma i vardagsrummet var T&T enklare och inte lika seriöst menat.
Ken har en liten klubb online som kallas Trollhalla, och där har jag nu anslutit mig till de trogna skarorna kring "The Trollgod" som Ken är känd som. Man bygger sig en online-persona, inte olik den man spelar i T&T. Sedan småpratar man om allt mellan himmel och jord samt kämpar om "trollish victory points" genom att dela med sig av skämt, anekdoter, hemmagjorda scenarier och illustrationer eller berättelser till fanzines. Jajamen! Det publiceras två fanzines om T&T för tillfället, förutom en massa annat lustigt som novellsamlingar och blyertspennor som t.o.m. har ett anfallsvärde enligt T&T reglerna.
Den vecka som gått har vi haft en "Kindred Competition", vilket var ganska skoj. Vi fick alla hitta på någon lite udda fakta om de varelser som befolkar Trollworld. Själv skrev jag om dvärgarnas förmåga att lukta sig till stulna dvärgaartefakter eftersom de kan känna doften av ädelmetall och juveler, samt märkliga fakta som att hobgoblins sjunger strupsång och lite annat smått och gott. Man känner sig verkligen kreativ och peppad när man får poäng för allt man bidrar med, och därför kan inspirera och peppa varandra i en positiv spiral av sällskaplig tävlan.
Jag gillar verkligen känslan av grupptillhörighet och den bubblande känsla av skämtsamt skojande där man tillsammans bygger saker och sedan spelar med dem i spelet. Det här givandet och tagandet är väl lite som i fandom när det är som bäst, med fans som skriver bloggar och fanzines tillsammans, läser böcker och utbyter erfarenheter med författare som är lika mycket fans de med. Vi får se när jag hittar nåt annat som jag kanske blir än mer entusiastisk över. Nu har jag i alla fall lagt ännu ett spel till samlingarna och haft en hel del kul med det. Nu skulle jag bara hitta en ny bra fantasyförfattare att läsa när man är i gasen...
Jag har med oändligt tålamod snart läst alla David Webers böcker. Jag är ju en sådan... En sådan "kuf" som skaffar alla böcker av en författare och sedan läser dem i kronologisk ordning och nu är jag inne på DWs näst senaste bok av totalt ett tjugotal (?). (Ni må tro att min man gillar mitt sätt att vara totalt borta under några veckor) (inte).
David Weber skriver ganska speciellt. Han börjar på A, sen tar han B, sen C och så i rak ordning "äter" han sig fram till Ö. Längst denna raka väg tuggar han fram som en ångvält. Allt löser sig relativt enkelt och inte många komplikationer antyds ens. Med andra ord skulle man kunna tro att hans böcker är tråkiga och fantasilösa. Av någon väldigt knepig (och av mig obegriplig) anledning är böckerna ändå läsvärda. De blir gedigna av alla historiska referenser han saxar in, och av hans politiska kunnande. Dessutom är ingenting svart eller vitt utan alla lever i en "verklig" värld bland alla rymdskeppen och alla olika planeter. Personerna i böckerna blir trovärdiga och inte allt för stereotypa. Jag kan inte säga att jag VARMT rekommenderar hans böcker, inte som jag utan tvekan kan göra med Tanya Huffs böcker. TH har det där lilla extra, knorren, saltet, innerligheten... David Weber Är underhållande och trivsam men när jag läst ut hans senaste kommer de att få ligga i bokhyllan Väldigt Lång Tid innan jag ens ska tänka på att läsa om alla...
Tanya Huff däremot ska jag börja läsa om nu när jag blir klar med DW... Den senaste boken i hennes serie om sergant Kerr kom levererad med posten igår och jag läser GÄRNA om alla hennes böcker som jag redan har innan jag kastar mig över den nya godbiten. Det gäller att suga på de goda karamellerna...
På sistone har jag läst ett par saker som fått mig att fundera lite på det här med den vacklande och vinglande inställningen till känslor i science fiction. Det finns säkert väldigt mycket att säga om saken, men för tillfället knattrar jag bara ur mig ett par lösryckta tankar.
En bok jag läser nu (Final Theory, en vetenskapsbaserad thriller av Mark Alpert) innehåller en person som lämnat fysiken för att syssla med robotar och artificiell intelligens. Han säger vid något tillfälle att människan är för dum för att kunna hålla fred. Han började syssla med AI i förhoppningen att vi skulle kunna lära oss mer om oss själva på den vägen och så kanske kunna nå en högre form av medvetande eller mognad.
Jag läste också artikeln Von allen guten Geistern verlassen?, som handlar om "galna vetenskapsmän" på film. Där sägs att det som skiljer de riktigt onda forskarna från de som bara är tragiska är känslorna. Det är ett exempel på det ganska vanliga sf-motivet att det är känslorna som gör oss mänskliga, och de som distanserar sig från känslorna (till exempel till förmån för att renodla sitt förnuft) också förlorar sin mänsklighet.
I det första exemplet är det känslorna som är farliga, och man är ute efter ett sätt att kunna vara smart nog att komma runt deras destruktiva tendens. I det andra exemplet är det förnuftet som är farligt, och känslorna som är den räddande aspekten. I båda fallen handlar det om kärnan i mänskligheten.
Det verkar också vara ganska vanligt i en viss sorts äldre sf att tillskriva människor en sorts speciell egenskap X, som gör oss mer överlevnadsfähiga än de främmande varelser vi konfronteras med. Jag har intrycket att den här egenskapen ofta är känslobaserad. Samtidigt är ganska mycket sf väldigt cerebral, fokuserad på att beskriva sätt att tänka sig ur problem. Man måste hålla huvudet kallt och göra det som är förnuftigt. Förnuft och självmedvetande får ofta det som definierar "mänsklighet". Jag tänker på C.S.Lewis begrepp hnau, en förnuftig varelse som är likvärdig människan. I annan sf finns det ganska ofta hnau som tillverkats av oss, som robotar, AI:er, eller "upplyfta" djur.
Sf är också mycket dualistisk: man kan dela upp en människa i kropp och själ, eller snarare hårdvara och mjukvara. En välanvänd kliché är det här med uppladdning, folk som överför sitt medvetande och sin personlighet till en dator (eventuellt försedd med en robotkropp för att kunna manipulera omvärlden). Man tänker sig möjligheter att kunna skriva om sin personlighet, att knoppa av minnen och gömma dem för sig själv, att förlänga sinnena till att uppfatta sånt som människor inte kan eller kontrollera andra sorters kroppar i form av rymdskepp eller vad det nu kan vara. Det är tydligt att man inte tänker sig att någonting essentiellt går förlorat om man gör sig av med kroppen, även om det finns något väldigt sinnligt i flirtandet med tanken på kroppar med utökade förmågor.
Jag har ett litet problem med hela den här uppladdnings-idén, och det är just det där med känslor. Hur mycket av vår personlighet sitter inte i den ständiga återkopplingen med kroppen? Alla manér, reflexer, instinkter. Ganska mycket självuppfattning, hur man bedömer sin relation till andra utifrån hur man fysiskt positionerar sig i närheten av varandra. Alla passioner, all längtan, motivation, sorg... Vi är fullständigt marinerade i hormoner, och det är en ganska komplex apparat det här med att reagera på saker. Vi känner känslorna i kroppen: pulsen, ansiktstemperaturen, muskelspänning. Jag kan inte se det som särskilt lättvindigt att översätta detta till något som liknar ett datorprogram, och jag kan tänka mig att det stackars amputerade medvetandet skulle dras med svåra fantomsmärtor. Man kan tala om själen som en aspekt av människan, men jag har så svårt att se den som en separat del.
Hela saken var roligt hanterad i Robert Sheckleys humoristiska (och tragiska) Mindswap, där en person färdas kring galaxen genom att byta kropp med andra varelser. Han förlorar ganska mycket av sin personlighet och känsla för sig själv, vilket känns rätt realistiskt. Det känns ändå som något rätt ovanligt.
Känslor är ju en sorts förnuftets genvägar, ett sätt att tänka som inte behöver passera det långsamma medvetandet varje gång ett beslut ska fattas. Känslor kan vara baserade i instinkter, men de är starkt formade av erfarenheter. Vi gillar ofta saker vi känner igen, vi bromsar och girar innan vi hinner bli medvetna om hindret på vägen, vi upprepar gamla misstag, vi kan träna oss i att bli mer optimistiska. Allt hänger på att vi har sett och reagerat på saker förr, och att hela systemet lärt sig reaktionen. Det har ju dessutom visat sig att känslor är i princip nödvändiga för att man ska kunna klara av att fatta ett rationellt beslut, det räcker inte med att förstå alla delar av problemet. Kanske är hela dikotomin känslor-förnuft en falsk uppdelning?
Å andra sidan kan man se det som att medvetandet är ganska onödigt, det skulle kanske gå att klara sig med bara förnuft genom känslor och instinkter. Peter Watts har visst utvecklat det tankespåret i sin Blindsight, men jag har inte läst den ännu och vet inte vad han gör av det förutom att det lär ska vara läskigt.
Det här är i stort sett gamla tankar, som jag haft sedan länge, fast lite i nytt ljus. Ska man ta populärkulturen på allvar som en spegling (eller förmedlare, orsak och verkan är väl inte alltid helt klar) av människors känslor får man säga att många är rädda för galna vetenskapare i någon form. Galenskap kan komma i form av för mycket känslor eller för litet känslor, men den kalkylerade ondskapen verkar ofta mer skrämmande på film och i böcker än den okontrollerade ilskan (hämndlystnad är ofta rent glorifierad).
För att knyta tillbaka till det första exemplet ovan, med fysikern som blev AI-forskare: jag skulle vilja beskriva andlig mognad som förmågan att känna sina känslor tillräckligt väl för att veta när man ska följa dem och när man ska sätta sig över dem. Förmodligen behöver man en känsla för det, för annars skulle man redan ha följt känslan innan förnuftet börjar sätta sig emot.
Jag har väl ingen riktig slutsats att knyta ihop det här med, mer än att upprepa att jag tycker att det är intressant att se olika människors (författares) tolkning av vad essensen i vår mänsklighet är, och särskilt vad den har för koppling till kroppen.
Jag har under de senaste åren fört en läsjournal, och dumt nog jämfört mig med andra läsare. Förra året blev det 30 volymer och årentinnan det 24. Naturligtvis såg det bra ut med 17 lästa verk efter 17 veckor på året. Nu skulle jag kanske klara den magiska gränsen 52 på ett år!
Detta är naturligtvis helt förryckt. Borde jag inte läsa böckerna för att jag gillar dem? Varför tävlar jag egentligen? Nu har jag dessutom insett en sak, när vi har nått vecka 20 i kalendern, och det är att jag inte "har råd" att läsa noveller! En novellsamling tar ofta längre tid för mig, eftersom jag vill idissla varje avslutad berättelse en aning och därför inte läser mer än en eller två om dagen. Det kan ju bli max 25 sidor på en dag i värsta fall!
Man behöver inte tänka speciellt länge för att se hur dumt det där är. Kanske är frestelsen att tävla helt enkelt för stor, och en del av oss borde helt enkelt låta bli att skriva ned vad vi läser? Jag ska försöka tagga ner lite, men det är inte lätt.
Det hela har sin upprinnelse i en upplevelse av "readers block" som jag drabbades av. Det var i augusti för några år sedan som jag insåg att jag bara hade läst 5 volymer under det året! Jag fick spel och satte igång att pressa så mycket lättlästa saker jag kunde hitta, och nu har jag fortfarande inte lugnat ner mig! Vissa är rädda för att bli gamla, och andra för att inte hinna läsa alla sina böcker innan de dör...
Ett av de nyare tillskotten i makens ganska imponerande rollspelssamling är Trail of Cthulhu. Jag bläddrade lite i den och råkade läsa beskrivningen av egenskapen "Sanity". Det slog mig att det här nog sätter fingret på en aspekt av vad som gör att den här sortens skräck inte funkar på mig. Så här står det:
Exposure to the truths of the Cthulhu mythos shatters the core of the human psyche by stripping away all illusions of human significance, benign nature, and loving God, leaving nothing but the terrifying vistas of stark, cosmic nihilism.
För mig ter sig det här fullständigt motsatt mot den grundläggande inställningen i den mesta science fiction, nämligen att det finns en signifikans -- till och med romantik -- i att upptäcka de enorma perspektiven och själv vara en försvinnande liten varelse. Det finns äventyr mot en kosmisk bakgrund, och själva livet ter sig desto mer viktigt i kontrast mot rymdens tomhet.
När jag läste At the Mountains of Madness (såvitt jag minns, det var ett tag sedan) var min starkaste reaktion att huvudpersonen var neurotisk och överspänd. Det mesta som de upptäcker verkar inte uppenbart farligt, och jag fick inte intrycket av att folks reaktioner var motiverade.
Man ska förstås skilja på Lovecrafts egna verk och vad folk har gjort av det efteråt, men för mig ter sig själva utgångspunkten i citatet ovan väldigt främmande och lite fånigt. Det spelar förstås på den där känslan man kan få när man lär sig något som gör att man måste justera sin världsbild, och som somliga tycker är mest läskig medan andra gillar och tar till sig.
Det som skrämmer mig är vanlig mänsklig grymhet eller dumhet. Okända saker som gömmer sig i mörkret tror jag bara inte på, helt enkelt, och eftersom jag är präglad på (eller bara mer disponerad för?) sf är min grundinställning att nya kunskaper och nya förutsättningar är mer utmaning än lamslående hot. Jag kan uppskatta skräckfilm för att den triggar någon sorts fly-eller-slåss-reflex, men skräcklitteratur funkar nästan inte alls på mig.
Så har det i alla fall varit hittills, men jag måste erkänna att jag faktiskt är ganska okunnig om skräcklitteratur. Har jag fullständigt missat någon aspekt, eller är skräck bara inte min grej?
Som jag berättat tidigare har ett antikvariat i stan rabatt för att de ska slå igen. Jag har nu fyndat lite och kan inte låta bli att prata om fynden.
Väl medveten om att många verkar vara väldigt fascinerade av hans författarskap hittade jag en volym med The Scarlet Letter av Nathaniel Hawthorne. Dessutom en bok av William Faulkner, som man ju nästan måste läsa om man likt mig har haft en Hemingwayperiod. Faktum är att det är Robert Silverbergs fel, eftersom han fick mig att bli fascinerad igen av litterär stil och subtil språkmagi som en del av de här stora andarna ju är bra på. Vi får se om jag kan snappa upp nåt, och njuta lite under tiden.
Efter dessa höglitterära köp så kunde jag inte låta bli att kasta mig över Agent of the Terran Empire av Poul Anderson, samt The Boat of a Million Years av densamme. (Jag borde ha börjat läsa Poul Anderson tidigare!) Lyckligtvis fanns det även en Songs of Kali av en annan favorit, Dan Simmons, och Ramsey Campbells The Long Lost. De som någon gång hört t.ex. Johan Anglemark prata om Ian McDonald kanske även känner igen Desolation Road, vilket kändes som ett fynd även om den var lite sliten.
Som jag nämnde var Robert Silverberg inspirerande för vissa av inköpen, och jag kunde inte låta bli hans Downward to the Earth och en annan volym som jag redan har i Upsala Jag vill läsa dem här och de finns inte på biblioteket och jag kan ju alltid ge bort dem när vi åker härifrån. Jag har redan skänkt bort en av böckerna jag köpte, nämligen The Fifth Head of Cerberus av Gene Wolfe. Den kostade $1.5 och jag visste att en av ägarna till spelbutiken där jag håller till borde kunna gilla den. Hon är stor Aldissfan för övrigt.
Mycket skoj blev det! Det var billigt som bara den och det fanns flera små godbitar jag inte skrivit om här. Detta måste vara en drog för mig, för det känns som man trippar på tå och det bubblar lite i en när man köpt en jättehög med böcker för ingenting, och bär hem bytet för att stapla dem och gotta sig. Schysst drog, som inte verkar vara så farlig för kroppen.
Jag kanske återkommer med intryck när jag läst lite.
Nu har läst Little Brother av Cory Doctorow (som jag laddade ner från nätet, se länken), och jag måste säga att jag verkligen gillade den. Den har allt som fick mig intresserad av sf från första början: smarta killar och tjejer som begriper tekniken och gör den till sin, samt spänning och äventyr och relevans för hur jag ser på världen omkring mig. Som jag också av en slump upptäckte i morse passar låten Eldblommor med Elektrubadur ganska bra som soundtrack till både terroristattacken i början och en del av de mer dramatiska sammandrabbningarna senare.
Lite kul att svenska piratpartiet spelar en viss roll i boken. Med tanke på hur litet Sverige är få landet väldigt mycket uppmärksamhet ute i världen, tycker jag. För övrigt vill jag till Sverige. Sista april gav mig hemlängtan, och jag tittade på webbkameran som visar universitetsparken flera gånger. Och så lyssnar jag på Elektrubadur, av liknande skäl. Jag är också lite avundsjuk på er som var på Åcon. Jag vill också!
Jag räknade till sammanlagt 14 vuxna och ett barn, men eftersom en del gick tidigt och andra kom sent var vi nog som flest 10 på plats samtidigt. Williams var tommare än det brukat vara de senaste månaderna, kanske fanns det 20 gäster förutom oss. Det gick alltså raskt att få mat efter beställning.
Tony avslöjade att hans småflickor drabbats av något slags elakartad mutation och plötsligt kommit in i tonåren; den äldsta av töserna ska till och med börja gymnasiet till hösten. Naturligtvis på samma skola och samma program där Tony undervisar, så han kommer att ta sig an tvåorna i höst istället för ettorna som det egentligen var tänkt, för att slippa ha dottern som elev. Vi väntar med spänning på hennes debutfanzine.
Vi pratade om junikongressen i Linköping, men det verkar inte som om särskilt många ska åka. Maria måste vara i Norge då, annars hade hon och Samuel åkt. Men några stycken blir vi i alla fall.
För andra gången i våra liv fick jag tillfälle att påpeka en otillåten talspråksform i Mikaels språkbruk; förra gången var 1991 trodde Mikael. Dessvärre minns jag inte längre vad det rörde sig om.
Nästa gång vi samlas på Williams är den 3 juni, men först är det pubkväll för oss med kårleg på Orvars den 20 maj.
Detta har hänt: Upsalafandom har inrättat en serie sammankomster på värdshus för att diskutera gårdagens händelser, dagens aktualiteter och framtidens möjligheter. Mattias, Ollie och Nicklas har stupat och Ante och Åka finner sig för ögonblicket oförmögna att närvara, men nya hjältar har tagit deras platser. Kampen går vidare.
Under morgondagen kommer rapport att avges från Åcon 2, som avhölls i Mariehamn i helgen. Kom och hör berättas om hur Ilja målades chockrosa och om Ahrvids våldsamma magsjuka, om festen som slutade klockan åtta på morgonen och om Saris extremt ovetenskapliga och påstridiga litania om vad som är rätt och riktigt, för att inte tala om fel och korkat med sf och fandom.
J. Jönsson kommer att förklara hur man beter sig för att bli medlem av Åcon 3 som går av stapeln nästa år och ta emot nomineringar till NoFF. Han kan även förklara vad NoFF är, för den som inte vet det. Vidare kommer besök på Swecon i Linköping och Finncon i Tammerfors att diskuteras.
Till dessa muntrationer kommer öhl att drickas och bhojee vindabonna att förtäras i rikliga mängder.