One of my first discoveries in the world of British Science Fiction was the sophisticated website of Keith Brooke and Nick Gevers, Infinity Plus. I liked it so much that I contacted Keith to express my appreciation. We have been in touch since then. The site was online from 1997 to 2006, and became a chief resource for reviews of the best in speculative fiction, as well as high-level articles and interviews. It is now an archive that is well-worth perusing and supporting by donation. Keith is a well-known British SF author, academic, running enthusiast, IT specialist, and most recently seller of ebooks. His store is here.
Before I moved from Amsterdam to Uppsala, all I knew about gaming was that many people engage in it. Later I was surprised to learn how intellectually challenging and deep some of today's games are. Several months ago I started to see items online about the possible effects (good and bad) of the Net in general and of games in particular. I know enough neuroscience to be reasonably certain that we do not know the truths of such things. A British FB Friend, fantasy writer Ian Graham, has written a perceptive piece about some of the issues. One needs no scientific background at all to read this interesting paper.
I moved to Uppsala on 8 Jan, 2009. The main reason for this move was medical, but SF played a significant role in motivating me to choose Uppsala over my other possibilities, Helsingfors and Leuven. In 2003 I read some quite complementary words about the SF scene in Sweden. They were written by Ken MacLeod, a person whom I admire very much. Since I've mentioned this text to Upsalafans and Uppsala philosophers many times, I decided this morning to display it here. It's from Ken's excellent blog, but has appeared in other places as well.
Ibland får jag faktiskt ha min mp3-spelare ifred (när jag inte tappar bort den bakom strategiska hyllor i hemmet eller råkar visa den för den musiktokiga ettåringen), och då händer det att jag lyssnar på science fiction.
Jag har just börjat lyssna på en serie podcasts med samtal mellan Jonathan Strahan och Gary Wolfe. Det finns 15 timslånga avsnitt vid det här laget och jag har bara hört ett och ett halvt, men jag tycker att det är värt att rekommendera. Känns litegrann som en bra men ganska vagt definierad programpunkt på en kongress, och jag känner ofta att jag vill föra anteckningar (dålig avkopplingslyssning för min del!). Fullt av kommentarer om vad man kan läsa, vad som är på gång, och vad som är vad i historisk kontext. Hur somliga författare är bättre än andra på att överraska, och hur somliga läsare inte vill bli överraskade. Vad Locus och recensenter har för betydelse. Kan man förstå Joanna Russ utan att läsa den sf hon läste och stod i dialog med? Vad är det som gör "new sword and sorcery" ny, och hur är det med alla andra "new"-subgenrer? Och vem blir nästa Paolo Bacigalupi?
Det här är två snubbar som är grundligt pålästa och belästa, och som slänger namn och titlar ur sig på löpande band. Ofta gör de som man brukar när man är väldigt bekant med folk och kallar författare vid enbart förnamn, så man får spetsa öronen ibland för att hänga med. I stort sett har jag inte haft några problem med det ändå, och det är kul och inspirerande att höra på. I några avsnitt har de tagit in fler personer i konversationen också.
Alla avsnitt kan laddas ner från Jonathan Strahans blogg. Jag hittade dem först via en länklista på Torque Control (Vector-bloggen), där det finns direktlänkar till de första nio avsnitten. Sedan får man leta i arkiven efter resten.
Jag tänker nog lyssna igenom dem i tur och ordning. Får se om jag kommer ikapp!
Jetse de Vries is a thoughtful SF commentator, reviewer, and editor of some of the best SF. Towards the end of last year he had his say in the current debate on the future character and very existence of Science Fiction. The issues are many, complex, and interrelated. They transcend the genre and, I think, literature. Jetse's contribution is filled with links that flesh out his necessarily schematic presentation of what might be more of a social than a purely literary matter. It's from his excellent blog.
Interzone is the foremost SF/F magazine of the UK. Its hard-working publicity person, Roy Gray, is an accomplished poet. Here is his "Astropoetica: Towards Darwin," which elegantly summarises our current account of the birth of stars. He gave me permission to link to it on this blog.
I found this last week on Ken Macleod's excellent blog. This is not to be missed!
http://kenmacleod.blogspot.com/2010/06/diana-comet-presents75-years-of.html
Jeff VanderMeer uppmärksammar på sin blogg, Ecstatic Days, en bisarr författarsammanslutning som kallar sig Science Fiction and Fantasy Ethics, ledd av Andy Remic, och som har som syfte att "slå ett slag för positiva recensioner av böcker, filmer och tecknade serier". VanderMeer intervjuar sitt alter ego Evil Monkey, som uppger sig tillhöra People for the Ethical Treatment of SF. Den stora behållningen återfinns, som så ofta, i kommentarerna där författaren Felix Gilman drar en växel på temat att behandla böcker väl och skissar upp hur illa han själv behandlar böcker:
on my desk right here i have a signed first edition of m. john harrison’s The Centauri Device
i keep it in a 6-by-6 inch cage in which it cannot stand up or turn around, and i force-feed it ruthlessly in hopes of fattening its liver
what are you going to do about it, huh, Remic? nothing, that’s what
…
if i want to take a bunch of Solaris DVDs and drown em in a sack that’s my business, don’t meddle in things you don’t understand, Remic
…
since back in old country my people have gathered to watch two proud strong issues of Asimov’s fight in a pit. it is an honorable death for the magazine, for Asimov’s is strong and loves to fight. these are our folkways, Remic. who are you to interfere? how dare you
…
you know what the most beautiful thing in the whole damn world is? i’ll tell you what it is Remic, i’ll tell you good. its when a man and his son drive up into the mountains with a couple good huntin guns and maybe some beers, maybe the boy has a beer too why not, his mother dont need to know. you dont even need to talk much just enjoy all that silence. just wait real quiet until you see one of them Star Wars prequels come shamblin on by. let the boy take the first shot. thirty aught six’ll drop that big hairy prequel right in its tracks, it aint cruel, it don’t feel no pain. the boy’s a man today. you can teach him how to cut off that prequel’s antlers and how to take its hide and how to get rid of them ugly hayden christianseny bits that ain’t no good to nobody. just like your daddy done for you with A New Hope, and his daddy done for him with War Of The Worlds. you’ll never understand what that means Remic and thats why i pity you
Stig W. Jørgensen har i dag publicerat en mycket intressant artikel på sin blogg Ekkorummet, om tidsresor, tidresans fysik och nuddar vid att skissa på hur ett språk vars tempus klarar av att hantera tidsresor på ett naturligt sätt skulle kunna se ut. Nu är skissen synnerligen grund, eftersom Jørgensen, som han säger, "imidlertid aldrig gjort noget forsøg på at konstruere et sådant sprog eller en formalisme der kunne udtrykke de nødvendige relationer, og jeg skal sige jer hvorfor: Tidsrejser er ikke virkelige. Nu ved jeg godt at nogle også betragter det som en udmærket hobby at lære sig klingonsk eller tolkiensk elversprog, men jeg synes ikke at resultatet står mål med indsatsen hvis det ingen relevans har for den virkelige verden."
Jag är inte säker på att jag håller med. Det skulle vara roligt, som ren hobby, att skissa på en sådan grammatik i alla fall, bara för skapandets glädje och för den kreativa problemlösningens skull. Man behöver ju inte fortsätta när man når de riktigt knepiga stadierna utan kan sluta där, på den punkten. (En annan fråga som i vart fall jag ställer mig är om det redan finns språk som är mer lämpade för syftet än vårt indo-europeiska modersmål.)
Artikeln refererar också några filosofiska och estetiska teorier om kronologi, och rekommenderas i sin helhet: Tidsrejsens grammatik.
Terry Bisson är tyvärr inte en författare som det pratas så mycket om. Michael Swanwick tipsade mig en gång om Terry Bissons Bears discover fire. Swanwick undrade om den, som han ansåg, väldigt amerikanska berättelsen funkade lite bra för svenska läsare. Det visade den sig göra och jag gillar den starkt utan att kunna säga vad som är så amerikanskt med den (jag håller med Michael), eller ens varför jag gillar den. Bisson har skrivit flera saker jag gillar starkt.
Den här lilla novellfilmen är baserad på en annan av Terrys historier. För de som gillar David Lynch så är det rena julafton. Jag käkar föresten ofta lunch på ett ställe som ser ut ungefär sådär…
They''re Made out of Meat
För övrigt så representerar detta min avskedspost på den här bloggen. Engagemanget från Upsalafandom är lite för klent. Jag koncentrerar mig numera på min egen rollspelsblog The Omnipotent Eye istället. Besök den gärna. Jag försöker updatera varannan dag, ungefär.