Tänkte be er om en tjänst, kära Uppsalavänner och fans.
Vissa av er torde ha ex av "Eld och rörelse" samt kokboken. Nu skulle jag behöva bilder av dem att ha på min egen blogg, i mina annonser, men jag saknar digitalkamera. Kan då någon med sån apparat ta bilder av novellsamlingen (fram- och baksida) plus kokboken (bara framsida, baksidan är ju blank) och maila mig?
Det behöver inte vara katalogbilder med 90-gradersvinklar. Det räcker om man ser boken liggande på ett bord eller så.
Och ni behöver inte konferera inbördes om "vem som ska göra detta", onej, jag hoppas på personliga initiativ, och förresten är flera bilder bara bra att ha. (Göra reklam för dessa böcker är och förblir ett av syftena med "Svenssongalaxen". Och jag har sålt en del ex tack vare dessa annonser, de har betalat sig...!)
Kul om någon lystrar till denna maning, tack på förhand.
För övrigt undrar jag om någon känner till en bra datakurs att gå? Själv kan jag så där halvlite, men skulle behöva bättre kunskap om Office, ja även Word och så. Och lite finesser för internet.
Den late i mig säger att jag klarar mig med den datakunskap jag har (och det gör jag på sätt och vis, jag sitter inte i sjön) – men mitt ambitiösa jag kickar mig där bak och säger att jag borde lära mig data bättre. Så vad ska man gå? Medborgarskolan? Kursverksamheten? Självaste ABF? Tacksam för tips.
1938–2008
På morgonen för två dagar sedan dog E Gary Gygax. Det kan tyckas vara en händelse som verkar vara relevant enbart för de närmast sörjande, men det har visat sig vara en händelse som berört många. För de som inte vet det var det alltså Gary och en annan person vid namn Dave Arneson, som skrev Dungeons & Dragons, och därmed i mångt och mycket skapade hela rollspelshobbyn. Ser man sig om i blogosfären så dyker det upp postningar om personliga minnen och liknande. Vad som hänt är ju att en hobby, en rörelse, har tappat en av dem som var med från början. En av dem som skapade det som man känner är ens identitetsskapade grupp med barndomsupplevelser och likande.
Fandom är också något som skapat mycket sociala relationer, minnen och upptåg. Precis som att rollspelsfandom nu reflekterar över sin historia och sitt ursprung, så har sf fandom gjort det. Det har skrivits ganska mycket om fanhistoria, och för många är det viktigt var fandom kommer ifrån, och hur man kan hålla kontakt med traditionerna och folk som är bärare av dessa.
Själv har jag läst Rob Hansens "Then" och haft mycket nöje av det. Så vitt jag vet finns det ingen liknande översikt över svensk fandomhistoria, men jag kan ha fel. Jag har läst lite av Denis kolumner i VÄ, och jag tycker mig minnas att en del av den reflekterade lite över Denis äventyr i den svenska fandoms födelse. Denis dog ju härom året, och en del andra som var med i början har väl även de börjat falla ifrån. Det är alltid en tid för självreflektion när grundarna försvinner. Hur hamnade vi här? Håller vi traditionerna levande? Vill vi? Vart är vi på väg?
En social sammanslutning som inte har traditioner att vårda, och känner sitt förflutna kan lätt drabbas av generationsklyftor med åtföljande problem, tror jag. Det finns alltid en fara om fansen blir äldre och äldre att det tillslut inte finns någon fandom kvar. En del tycker detta inte är ett problem, egentligen. Men, frågan om hur man får in nytt blod medan man samtidigt håller kontrakterna med "det gamla gardet" upptar folks intresse, både inom spelhobbyn och inom fandom.
Så, medveten om hur fenomenalt annorlunda populärkulturen skulle sett ut utan Gary (t.ex. antagligen inget World of Warcraft), tänker jag på mina egna kontakter med fandoms historia. Jag har ju träffat och pratat med Lars-Olov Strandberg, som varit på i princip alla kongresser i Sverige sedan det började, och jag har läst lite om Denis och de andras bedrifter. Fandom har ju faktiskt påverkat världen en smula även den. En eller annan har ju som ung läst sf och fanzines och bestämt sig för en karriär inom vetenskap.
Lite sorgsen känner jag mig allt, och kanske inte så sammanhängande som man kunde önska. Dock kan man kanske både inom sf fandom och rollspelsfandom då och då behöva en spark därbak och en påminnelse om vad det en gång var som kickstartade folks fantasi. Om inte annat kan det ju sporra till nya storverk.
Vila i frid, ni som gått före.
Jag hittade en länk till ett magasin med s&s berättelser. De finns i tryck och på nätet. Kanske kan vara värt att besöka?
Flashing Swords
Ross Dawson har på sin blogg Trends in the Living Networks publicerat en underhållande tidslinje över hur saker och personer har utrotas och kommer att utrotas åren 1950-2050. Den är en blandning av allvar och småleende satir.
Vi lär oss att det sista ångloket försvann 1968, billig olja blev ett minne blott 1973, Jugoslavien försvann 1991, Tony Blair 2007 och att följande saker kommer att försvinna i framtiden: askkoppar 2010, telefonkataloger 2015, Taiwan 2020, rätstavnig 2022, dokusåpor 2030, Bangladesh 2035, koldioxidutsläpp 2040, Google 2049, framtidsforskare 2050, listor med förutsägelser 2051, fulhet några år senare och slutligen döden ytterligare några år efter det.
Klockan var ca 22.30 när jag behagade infinna mig till mars månads pubmöte. Eftersom jag var så sen kommer jag inte att stå till tjänst med någon närvarolista.
Vissa märktes dock genom sin frånvaro. Johan Anglemark hade försatt sig i dvala i sitt hem, i väntan på att framtiden ska infinna sig. Experimentet lyckades i begränsad omfattning.
Hur som helst var ett tiotal fantaster av den vetenskapliga vitterheten på plats när jag kom. Jag plockade fram mitt anteckningsblock och försökte samla in uppgifter om vad som försigått fram till dess. August började med att be mig rapportera att han för en gångs skull kommit dit i tid. Jesper kunde dock meddela att han varit där i tid, och att August minsann inte varit där då. Av detta drog jag slutsatsen att stora mängder öhl måste ha förtärits, och att ingen närvarande kunde betraktas som helt tillförlitlig.
Jag ska dock rapportera att innan jag kom hade Jolkkonen förklarat för Jesper hur man bygger en vätebomb, och August hade avlöjat sina fördomar mot medelålders new age-tanter.
Efter att jag fått detta berättat för mig gled konversationen naturligt in på kopplingarna mellan Marxismen och Darwinismen. Jolkkonen förklarade hur han låtit historiematerialismen genomsyra sin undervisning på den kurs om kärnbränslen han ger för kemistudenter. Närmare bestämt handlade det om hur tekniska uppfinningar driver fram vetenskapliga framsteg. L. J. Henderson citerades: "Science owes more to the steam engine than the steam engine owes to Science".
Ungefär här försvann jag och Biörn X in i en egen konversation rörande storleken, papperskvaliteten och användbarheten hos olika slags registerkort.
När vi återanslöt oss till huvudsamtalet handlade det om det tyska språkets skönhet. Henrik deklarerade att detta var något han insåg redan då han läste Goethe.
Jolkkonen efterfrågade nyskriven opera och teater, istället för "dövhomotransversioner av King Lear". Tyvärr kan vi inte vänta oss något sådant, då vi befinner oss i en dekadent fas av den västerländska kulturen.
Torbjörn planerar att anordna bokmat (alltså bokprat parat med lagande och ätande av god mat) igen. Möjligheten att få tag på råvaror för att göra kalvdans diskuterades. Frågan är dock om Torbjörn är mannen att hålla i detta – han vet ju inte ens vem Fritz Leiber är.
Kära vitterhetsvänner!
Jag har äran att inbjuda er till professor Wiedenborgs föredrag ikväll om Michail Sjolochov och den upsalienska litteraturparnassens kritik av Akademiens val av litteraturpristagare på 1950- och 60-talen, betitlat "Högt vattenstånd i Fyrisån och andra slamkrypare".
Platsen är WAS - Williams akademiska salonger, Åsgränd 5, Uppsala. Tid: 18.30 och framåt.
Professor Wiedenborg är aktuell med boken Spuds and Bacon, om Samuel Becketts och Michail Sjolochovs samlevnadsförhållanden under det kalla kriget, där han driver tesen att potatispest och ransoneringar förklarar både motivval och erotiska problem hos dessa författare, samt spekulerar i sanningshalten i de rykten som var i svang under 1940-talet om att Samuel Beckett egentligen var Gertrude Stein i förklädnad.
Varm välkomna. Mat och dryck serveras mot separat avgift.
Giovanni Cramelgna
Koordinator, WAS
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Upsala. Slätten staden ligger på är platt som slätter plägar vara och jag vet inte om hon, staden, är vacker. Enskildheter är rackarns tjusiga, som kvarteret Historicum–konsistoriehuset–Gustavianum, och jag tror aldrig att jag har vandrat på en mysigare protestantisk kyrkogård. Men strängt taget tror jag nog att min uppväxtstad var vackrare, i alla fall som hon var när jag växte upp. Sedermera har fula byggnationer besudlat henne.
Jag upptäckte för några år sedan att jag får en fantastisk sensawundah-känsla av att stanna till vid Dômen några minuter på väg hem från Williamsmötena och ställa mig nedanför ett av tornen och titta rakt upp. Jag älskar också årummet om hösten. Ja, strängt taget är den tid då löven börjat gulna och rödma, innan novemberregnens malande tagit vid, den vackraste av alla i staden.
Men egentligen är det inte den fysiska staden som fått mig att stanna här, vore det fysiska attribut som styrde bodde jag nog i Lund redan. Det är människorna. Tolkiensällskapet och de alldeles fabulösa, fantastiska fester jag varit med om i sällskapet, pubmöten och irländska festivaler med sf-fans, kongressplaneringarna. Upsala är där alla mina vänner bor. Och antikvariaten. Alla Upsalas sjutton antikvariat – eller hur många de är numera – fulla med gamla luntor, sf, vitterhet, historia. Böcker att köra ned nosen i och dra i sig doften av gammalt papper. Viktor finns inte längre, men de andra är kvar, med fornsaxiska grammatikor, reseskildringar från 30-talet och debattskrifter mot 1906 års stafningsreform.
Antikvariatsrunda, anyone?
Jag fortsätter här min genomgång av alla böcker jag läste ut under 2007. Den första delen kan läsas här.
Jasper Fforde - The Fourth Bear (ljudbok)
Det här är den första romanen av Fforde som jag läst och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av honom. The Fourth Bear är en typiskt brittisk, lättsam och humoristisk bok som kan vara väldigt trevlig att läsa om man inte orkar ge sig på något tyngre, men som inte direkt lämnar något större avtryck.
Det här är strukturellt sett väldigt mycket en vanlig deckare, med en medelålders polis som går sin egen väg som huvudperson. Det som skiljer den här boken åt är att den utspelar sig i ett England där sagofigurer är verkliga och lever som en förtryckt minoritet. Fforde skriver ganska bra och boken är bitvis riktigt rolig. Nu när Pratchett har övergått från att vara fantasyförfattare till att bli propagandist så kan nog Fforde till viss del ta hans plats.
H. G. Wells - Tidsmaskinen
Under förra våren läste jag en kurs is science fiction på litteraturvetenskapliga institutionen här i Uppsala. Tidsmaskinen var den första boken jag läste på kursen och alla böcker jag kommer recensera fram till Bradburys Fahrenheit 451 (undantaget De norrbottniska satansverserna) ingick även de i kursen.
Tidsmaskinen är en av de allra mest klassiska sf-berättelserna. En namnlös tidsresenär berättar för en samling viktorianska gentlemen om sin resa in i en avlägsen framtid där barnsliga och lättjefulla Eloer hålls som boskap av de vämjeliga och underjordiska Morlockerna. Dessa två folkslag är produkten av att Englands över- och underklass har levt åtskiljda under årmiljonerna och Wells använde detta scenario för att peka på de problem som han såg i sin samtids klassuppdelning.
Som science fiction lämnar kanske berättelsen en del övrigt att önska; tidsmaskinen förklaras på ett nästan filosofiskt plan som är ganska underhållande, men den används ändå mest som ett redskap för att komma någon annan stans. Fokuset ligger som sagt istället på den samhälleliga situation som presenteras i boken. Har man sett den senaste filmen känns det som om halva berättelsen saknas, men det kan man väl knappast skylla Wells för. I vilket fall som helst så känns den en smula tunn, men eftersom den samtidigt är tämligen kort (140 sidor i min utgåva) så är det något som alla som har ett intresse av science fiction bör och kan läsa.
Mary Shelley - Frankenstein
Brian Aldiss menar i bok The Billion/Trillion Year Spree att science fiction-genren startar med Frankenstein. Jag tror inte att jag kan hålla med. Visserligen är skapandet av monstret science fiction-artat, men samtidigt ligger tonen i boken mycket mer åt det gotiska skräckhållet.
På grund av tidbrist fick jag snabbläsa Frankenstein och därför tyckte jag inte att den var alltför hemsk. Hade jag lagt lika mycket tid på den som jag vanligtvis lägger på böcker hade jag nog funnit den ganska tråkig och träig, för den är tyvärr inte särskilt välskriven.
Arthur C. Clarke - Childhood's End
Det här var andra gången jag läste Childhood's End och jag tyckte nog bättre om den den här gången. När jag läste den för ungefär tio år sedan tyckte jag att den helt enkelt var för dåligt skriven för att kunna tas på allvar, men nu så kunde lägga fokuset mer på idéerna och det underlättar nästan alltid när det gäller Clarkes verk.
Jag har alltid tyckt att det har varit lite underligt att Clarke har varit så kritisk mot religion när hans böcker för det mesta svämmar över i religiös metaforik. Böcker som Childhood's End och 2001 må vara grundade i en rationell världssyn, men samtidigt finns det alltid en tendens att vilja se det gudomliga i universum och ge det en språkdräkt som nästan är hämtad direkt ur en religiös tradition.
I det här fallet fungerar det dock ganska bra. Trots att det inte människorna i boken inte reagerar realistiskiskt på något sätt så lyckas ändå Clarke skapa en känslomässig resonans inför de kosmiska händelser som utspelar sig mot slutet av boken. Jag anser fortfarande att det inte är någotlitterärt mästerverk, men jag förstår nog bättre nu vad som har gjort att boken fått en sådan hög status inom sf-världen.
Den här veckans inlägg blev ganska kort; jag får nog ta igen det nästa vecka. Så häng i.
Till förmån för den som egentligare har viktigare saker för sig, och behöver hjälp med att skjuta upp det en liten stund till, tänker jag dela med mig av länkar till en del saker jag har hittat på nätet på sistone.
Jag kan också meddela att jag registrerade mig för att få Tor Books nyhetsbrev. Nu har fått två coola e-böcker gratis, Old Man's War och Spin -- återstår att se om jag kommer mig för att läsa dem på något sätt. Dessutom laddat ner omslaget till Escarpment av Jay Lake (som kommer ut senare i år, se mina kommentarer om del ett, Mainspring här) att ha som skrivbordsbakgrund på min jobbdator. Mer luftskepp lyser upp i vardagen! Det var allt för mig för den här gången. Nu försvinner jag norrut ett tag, till jordens innandöme.
Det här med flocken, gruppen, är intressant. Här sitter du nu och läser det här på en webbplats som heter fandom.se, vilket alltså betyder att det här har nåt med den där "fandom" att göra. Vad är det där egentligen, undrar jag ibland? Vad är den fhaaniska essensen?
Själv känner jag ibland, mer eller mindre, mig hemma i lite olika grupper. Hackerkulturen t.ex. är tidvis ganska hemtrevlig. Men, jag måste erkänna att det där sättet att tänka strikt logiskt och att roas av formella system samt att kunna go in i "hack mode" är jag inte bra på. Faktum är, att bli maniskt fokuserad av nåt och sedan under en natt sätta sig och skapa storverk av elektronik, systemspecifikation eller programkod är faktiskt nåt jag är ganska dålig på. Hur hemma är jag i det där gänget egentligen?
Gamerkulturen kan också vara lite hemma. Men, nu har jag träffat lite folk som är precis den typen som har ett mycket begränsat konversationsspann, dricker Dr Pepper och är besatt av att samla actionfigurer och superhjälteserier. I och med det så inser jag att jag är inte riktigt som de där filurerna trots allt. Min ganska respektingivande rollspelssamling till trots, så beter jag mig inte som en arketypisk spelnörd.
Fandom då, hur är det med den? Här är det ju lite lurigare. Spelar jag ping-pong? Nej. Hyllar jag arkaiska reproduktionstekniker? Nej. Ägnar jag mig åt mytologiserande återberättande av mina och kamraters bedrifter? Kanske. Dricker jag gärna öl? Ja. Ger jag ut fanzines, arrangerar kongresser eller bokcirklar om sf/f? Nej, jag har försökt och ledsnade på bristen av entusiasm, på provinsialismen eller den intellektuella stimulansen. Umgås jag ens med fans? Nja, men egentligen inte för att de är fans, vad nu det är.
Det verkar som om det där med fandom lätt blir lite flyktigt, även om man säkert kan försöka ringa in det bättre än min skiss ovan. Men, styrkan i det hela är faktiskt att man kan göra ganska mycket i fandom utan att det behöver kännas som man driver bort från fokus. Nog har det funnits en del tongivare inom fandom som t.ex. de hyperaktiva tonåringar som under lång tid angav tonen för vad som var fanniskt. Ibland undrar jag om man inte måste vara tonåring för att kunna tycka att fejdande, fanzinmakande, ölhäfande, flaggbrännande på Sista April och allt det där andra egentligen är så värst meningsfullt att syssla med. I alla fall inte nu.
Vi har nu alla ändock en gång varit tonåringar och åtminstone någon gång varit, eller fortarande är, i det där mentala tillståndet då omedelbara infall av mer eller mindre galen natur är nåt som man direkt faller för. Kanske är det därför fandom funkar. Kanske är det därför som den här sammanslutningen i all sin disparata sammansättning kan få en att känna sig hemma även när man inser att man saknar de flesta gemensamma nämnare. Förutom att man på nåt vis är med i fandom. Då kan man få för sig att vråla HELVETE! för det kan ju anses som fhaaaniskt...