Fantasyföreningen Catahya (som var med och hjälpte till att arrangera Kontext nyligen) delar sedan förra året ut ett novellpris, som årligen skall uppmärksamma den mest förtjänta fantastiknovellen. I år gick det till Johan Theorins "Endast jag är vaken", ur antologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter. Juryns motivering:
"Endast jag är vaken" är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.
Läs mer här.
Varför detta motstånd inom fandom mot att organisera sig? Den unga svenska fandomen var under de första åren på femtiotalet fylld av entusiastiska ungdomar som gång på gång försökte att skapa rikstäckande/skandinaviska föreningar eller federationer. Samma fenomen drabbade den amerikanska fandomen, och där lever fortfarande det mest framgångsrika försöket kvar, i form av National Fantasy Fan Federation (som inte innebär att det är en organisation för fantasy, fantasy var ett vanligt samlingsbegrepp på den tiden för det vi sedan några år tillbaka kallar fantastik, dvs sf, fantasy och övernaturlig skräck). Framgångsrikt, kallar jag det, och det var N3F förvisso, men det blev aldrig någon succé inom amerikansk fandom, utan började ganska snart föra ett eget liv, med medlemmar som ofta i övrigt inte hade någon kontakt med mainstream fandom.
På engelska heter det finding one's tribe. Jag tror inte att alla människor får uppleva den känslan, och jag undrar om den dessutom inte är knuten till det ungdomliga psyket – en facett av nyfikenheten, naiviteten och den stormande entusiasmen som sällan återfinns över 25 års ålder. Jag tror också att den hör samman främst med tankens sysselsättningar.
Det är förstås inte särskilt förvånande: om man driver en nättidskrift brukar man tycka att det är bra om folk läser den. Men Vetsaga är någonting som jag hade velat läsa även om jag inte hade varit den som drivit projektet, och jag intalar mig att det faktiskt finns någonting att hämta där om man har ett intresse för science fiction och/eller fantasy. Eftersom det inte alltid dyker upp nya texter precis hela tiden, kan det vara värt att använda någon av möjligheterna att automatiskt få veta när det sker.
Därför att det är roligt med en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift och därför att en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift behöver läsare – eller i alla fall prenumeranter – för att överleva. Och för att det faktiskt är värt pengarna, om man tycker om att läsa science fiction och inte har någonting emot att göra det på svenska.
Därför att Ellen Kushner är en bra författare. Därför att The Privilege of the Sword är en bra bok. Därför att det skulle vara roligt om mer fantasy var så här välskriven.
Därför att det är roligt med en nättidskrift som tror på det litterära, det nya, det genreöverskridande inom science fiction och fantasy. Därför att det är kul att kunna läsa kvalitativ anglosaxisk science fiction och fantasy utan att behöva få vänta på att det amerikanska postverket skall ha bundit fast tidskrifterna på migrerande havssköldpaddor som skall ta dem till Europa. Därför att tidskriften innehåller något av den bästa science fiction- och fantasylyrik jag har läst.
Därför att Swainston kommer till Åcon i vår, och det vill man ju inte missa – och därför att en central anledning till att vi bjöd in henne från första början är att de är bra.
Det finns fler saker jag tycker att folk borde läsa. Fler böcker, fler tidskrifter, fler texter. De får vänta till en annan gång.
Torbjörn tar sig friheten att sprida sina vanföreställningar om konst, på det att de torde besvära honom (relativt sett) mindre (än andra).
Som vissa phanniska individer tvingats uppleva så är jag väldigt intresserad av konst. Konstprat har en stark tendens att flumma ut och bli ointressant, varför jag föredrar att producera det framför att konsumera det. Jag skulle med andra ord vilja åsamka er några av mina tankar i ämnet i form av frågor, för att sondera fhandoms åsikter:
- Hur kommer det sig att man ofta hör frågan "…men är det Konst?", men väldigt sällan frågan "…men är det Musik?"
- Kan en tavla med bara en röd fyrkant på vara ett konstverk?
- Nämn något du tycker är "Konst".
- Nämn något som kallas konst av somliga, men där du inte håller med.
- Är det bra med kulturstöd till konst?
För mina egna svar, se kommentar.
Nu är det nog meningen att man ska säga något om Kontext och de första ord som dök upp i huvudet på mig står i ämnesraden. Det här var alldeles omtumlande bra – mycket välarrangerad, mycket intensiv kongress. Här fanns inga döda punkter alls, i alla fall inte ur min synvinkel – det var liksom konstant maaaangel, som vi brukade säga i Stockholm på den gamla goda tiden, och det ska alltså uppfattas i allra bästa bemärkelse.
Här kommer en sammanfattning av mina intryck från Con*Cept.
Det var litet. Det vill säga, det var en rätt stor kongress jämfört med dem jag själv arrangerat, men mindre än de flesta kongresser av den sort den här försöker vara. Antalet medlemmar var kanske 200-300, utspridda på fyra våningar i hotellet. Fyra programsalar, ett konstutställningsrum med fanzinehörna, en con suite, ett spelrum, ett dealers room, ett programrum för barnen, och ett green room (dit programdeltagarna kan gå för att förbereda sig eller bara slappna av). Consviten (det är ett rum med läsk, snask och smörgåsar, där det är meningen att folk ska kunna sitta och umgås) låg faktiskt ganska centralt, men den var inte särskilt utnyttjad ändå. Många människor satt i korridoren där registreringsborden stod, men man såg aldrig särskilt många på samma ställe samtidigt. Programsalarna såg alltid lite halvtomma (om inte nästan helt tomma) ut.
Nu är det sista dagen på kongressen. Igår var det maskerad efter jag skrev sist. Rebecka hade fått vara i ett lekrum med de andra barnen under dagen. Det var en trevlig innovation som gjorde kongressbesökandet mer fritt för oss med barn. Barnen skulle också få vara med i maskeraden i en liten fashionshow. Rebecka fick vara prinsessa med sin lilla mjukiskatt i mantel och allt. Riktigt festligt.
(Detta skrives på en snorlångsam lina och en offentlig dator utan svenska tecken.)
Nu är det kongress igen! Denna gång är familjen Davour i Montreal. Kongressen heter ConCept och de har ett dealers room med ganska lite böcker, men det finnes smycken, henna-"tatueringar" och en massa plastfigurer att köpa.
Folk ser ut som de brukar på kongresser med lite kostymer och märkliga knappar och "roliga" hattar. Dessutom en person som inte kan gå så bra med pokemonväska som sitter i programrummen och mummlar och pratar om dysfunktionella judar. Alla får vara med i fandom.
Programmet är lite försenat i en av lokalerna och just nu sitter David Brin där och bräker. Han var inte så rolig att lyssna på tyckte jag. Han verkar tycka om sin egen röst, dock.
Vi har sett lite på stan och vi bor på ett hotell en kort bit bort från kongresshotellet. Ganska lagom. När vi kom igår gick vi runt och tittade på medan de byggde ihop kongressen och flyttade bord. Vi hittade en lokal i källaren där de hade art show och fanzine lounge! Kul! Absurt nog visade sig när man på måfa tog ett fanzine (Prolapse) och bläddrade så fick jag syn på en bild på Sture Sedolin! Vi svenskar finns överallt.
Det är kul med kongress och på den här har de ett freebiebord med gamla nummer av Analog och Asimovs! Schysst.
Nu är vi också medlemmar av nästa Worldcon, i Montreal nästa år. Ses vi där?
Om nu någon har missat det: Paul Krugman, som får Nobelpriset i ekonomi i år, kom in på denna bana för att han ville bli psykohistoriker. (Om du -- liksom en kille jag pratade med häromdagen -- inte förstår vad jag syftar på har du läst för lite Isaac Asimov. Särskilt böckerna om Stiftelsen.)
Via Making Light