Jag kommer under en tid framöver att utföra personliga intervjuer med ett antal människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Resultaten presenterar jag här på Upsalafandombloggen. Först ut är Gabriel Nilsson!
Jag föddes i Timrå i slutet av 70-talet men flyttade 1,5 år gammal till Piteå, och jag bodde under hela min uppväxt i en radhuslänga i utkanten av staden. Föräldrarna bor kvar där ännu. Min far var och förblir skäggigare än jag är, och min mor har fortfarande inte haft mer än fjorton födelsedagar. Pappa ägnar sig gärna åt släktforskning, till exempel, och mamma är förtjust i musik. Syskon finns det två av, en yngre syster som regerar på Guitar Hero och en ännu yngre bror som ser rolig ut på kort.
Vad kallar man det? Slipstream? Weird fiction? Fast det kanske bara gäller om det är författare från genreghettot som skriver?
Jag hade ingen aning om att Kate Atkinson skrev fantastik. Det enda jag läst av henne tidigare var den tragikomiska familjehistorian I muséets dolda vrår, som visserligen hade en något fantastisk utångspunkt (huvudpersonen minns saker från innan hon föddes, och vet en massa saker som annars bara allvetande författarröster brukar kunna veta) men annars var gediget planterad i en fullt igenkännbar version av vår verklighet. Jag köpte novellsamlingen Not the End of the World för att jag gillade Atkinsons sätt att skriva och hade tänkt läsa mer av henne oavsett vad det var för något. Dessutom var boken billig.
Och så visar det sig vara fantasynoveller. Jag har läst en hel del liknande på senare år, ibland nominerat till Hugo eller Nebula: berättelser som utspelar sig i en nästan vardaglig och realistisk verklighet, men där någonting bryter igenom och antyder underligheter utanför det vanliga. Regnet, är det bara ett litterärt grepp för att illustrera huvudpersonens känslor, eller är det verkligen så att hennes tårar framkallar regnväder? (Kan förresten någon identifiera den här novellen åt mig? Nominerad till något för högst tre-fyra år sedan. Om en tjej som åker till Japan.) Faktum är att de här Atkinson-novellerna hittills är mycket mer oblygt fantastiska än så.
Jag som trodde att jag skulle läsa lite mainstream också.
Inte för att jag klagar!
Jag kommer till Uppsala imorgon.
För övrigt önskar jag att jag vore bättre på att komma på klatschiga rubriker för mina inlägg.
Randy Byers skriver på Livejournal om ett intressant lackmustest för att bedöma kvinnosynen i en film. Det kommer från den feministiska serietecknaren Alison Bechdels serie Dykes to Watch Out For. Något modifierad innebär den att en film som klarar testet ska uppfylla följande tre krav:
- Den ska innehålla minst två namngivna kvinnor
- som pratar med varandra
- om något annat än män.
Som Randy (och kommentatorerna på hans livejournal) konstaterar går den att använda omvänt, för att se om en film kan tänkas vara en riktig dick flick, dvs riktad primärt till män. Intressant nog klarar Alien Bechdeltestet.
Nu kommer jag att sitta och fundera på detta varje gång jag i framtiden ser en film! ;)
När vi startade den här bloggen lade jag ner viss möda på att lägga in alla våra arkiverade gamla pubmötesrapporter. I processen var det svårt att undvika att läsa någon rad här och där.
Eftersom nostalgi säljer tänkte jag här publicera några väl valda citat.
Så, då var det snart dags för oss att återvänta till den eviga ungdomens stad. Naturligtvis är en av de viktiga saker man måste packa någonting att läsa på vägen. Men vad?
Det är en svår balans det där att få med sig tillräckligt med läsbart, men att inte släpa med sig ett mindre bibliotek. Oftast brukar jag i sista stund stoppa ned något extra, "för säkerhets skull". Denna gång riskerar att bli som de förra, men jag ska försöka hålla mig i skinnet.
Vad är det då som gör en bra resebok? Till att börja med måste den ju vara lagom lång att räcka resan ut, men även en del andra kvaliteter kan vara värda att fundera på.
Är boken en bok jag tycker verkar intressant, men inte lättläst nog att ta slut på en gång? Kommer jag bli väldigt besviken om den blir borttappad eller stulen? Är det en bok som kräver lite motstånd, men som kanske man kan komma in i när man sitter en längre stund och bara kan läsa? Kan man ge bort den till någon när den tagit slut, så man slipper släpa den hem igen?
Du har kanske fler saker du funderar över när du väljer reseläsning? Vilka är de i så fall?
Nu ser det ut att bli Desolation Road av Ian McDonald, Long Lost av Ramsey Campbell samt The Boat of a million Years av Poul Anderson. Förutom den där saken som åker med i sista minuten, förstås.
Det finns en del "hjälpvetenskaper" för fantasyförfattare. Ett typiskt fantasyverk som utspelar sig i en sekundärvärld à la Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Jordans "Randland" osv, är ju ofta försett med kartor, egna språk eller fragment därav, utdrag ur fiktiva historiekrönikor osv. Tanken slog mig just att detta kanske inte bara är en konsekvens av att författaren försöker att måla upp en trovärdig sekundärvärld, utan närmare förknippat med den kreativa processen än så?
Marzhin, Marzhin, pelec'h it-hu Ken beure-se, gant ho ki du
Bet on bet kas kaout an tu, Da gaout dre-man ar vi ruz
Ar vi ruz eus an naer-vorek War lez an aod, toull ar garreg
Mont a ran da glask d'ar flourenn Ar beler glas ha'n aour-yeoten
Koulz hag uhel-varr an dervenn E-kreiz ar c'hoad, 'lez ar feunteun
Jag är inte ensam som fantasyläsare om att sedan tidiga år ha fascinerats av historia, vexillologi, heraldik, historia och lingvistik. Jag började rita kartor, flaggor och skissa på egna språk innan jag blev biten av fantasy. Kanske är det samma del av min hjärna som stimuleras när jag lär mig glosor i ett nytt språk, bläddrar i en historisk atlas med mera, som när jag läser en fantasieggande berättelse som utspelar sig i en fantasivärld? Jag undrar om det finns något sätt för mig att gå vidare med denna tanke, peta på den och se om den innehåller korn av sanning.
Vad tror ni? Är jag något på spåren eller gör jag misstaget att tro att några personliga intressen måste ha ett samband, där inget samband finns?
Jag läste nyligen en essä av Cory Doctorow om att skriva för ungdomar. Han skriver där att unga människor "really use books as markers of their social identity". Det var ganska fint formulerat, även om jag inte är säker på att jag vet vad det betyder i verkligheten alla gånger. Fast jag minns en tid då jag alltid hittade naturare (såna som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet) vart jag än kom, och man vanligen kunde prata med dem om miniräknare (snabbt uttömt, men kärt samtalsämne) och bolla gamla skämt ur Liftarens guide till galaxen. De där böckerna hade verkligen ett starkt värde som gemensam referensram.
Eftersom jag aldrig har knutit mig själv särskilt starkt till någon särskild musikstil har böcker alltid varit mycket viktigare än musik när jag försökt definiera mig själv. Du är vad du läser? Kanske det.
Jag har säkert nämnt någon gång att jag blev lite förbluffad när en kille berättade att William Gibson gav honom en identitet, men sedan insåg att det var helt rimligt och vettigt. Killen var någon sorts datornörd, som när han läste lite cyberpunk insåg att det fanns ett sätt att se på det som han gjorde som coolt.
Några andra reflektioner? Hade ni andra några böcker som gick laget runt i bekantskapskretsen i tonåren, eller som blev kult på något plan?
(Egentligen hade jag tänkt skriva om mina första planer på att skriva en sf-roman i 14-årsåldern, och vad de stupade på, men det får bli nästa gång.)
I Riktig sf-film tipsade jag om några filmer som trots valet av medium är god science fiction.
Nu tänkte jag göra samma sak igen, fast med teve.
Ja; jag verkar ha blivit insugen i brädspels(/sällskapsspels)-träsket! Det finns ju så många spel nu som verkligen är Roliga att spela, till skillnad från dammiga "klassiker" som Monopol (Urk!), Cluedo (Gäsp) och Trivial Pursuit (Ack!) - En sak som är viktig för mig (lathuvud) är att spelen inte är för jäkla jobbiga och fulla med konstiga regler; jag är för "Softcore Gaming Som Alla Kan Njuta Av" :)
Tim Spalding, LibraryThings grundare, har länge gått i tankar och funderat på ett klassifikationssystem för att ersätta det proprietära, föråldrade och ganska krångliga Deweysystemet. Efter årets American Library Association-konferens har han fått för sig att sjösätta tanken: Open Shelves Classification, ett opensourceprojekt som LibraryThing nu söker frivilliga att driva.
Nu använder vi i och för sig SAB-systemet hemma men det skulle ändå vara kul att betatesta det system som de kommer fram till, även om en ständig omsortering av alla böcker skulle kunna tänkas sluka enorma mängder tid.