Ibland får jag faktiskt ha min mp3-spelare ifred (när jag inte tappar bort den bakom strategiska hyllor i hemmet eller råkar visa den för den musiktokiga ettåringen), och då händer det att jag lyssnar på science fiction.
Jag har just börjat lyssna på en serie podcasts med samtal mellan Jonathan Strahan och Gary Wolfe. Det finns 15 timslånga avsnitt vid det här laget och jag har bara hört ett och ett halvt, men jag tycker att det är värt att rekommendera. Känns litegrann som en bra men ganska vagt definierad programpunkt på en kongress, och jag känner ofta att jag vill föra anteckningar (dålig avkopplingslyssning för min del!). Fullt av kommentarer om vad man kan läsa, vad som är på gång, och vad som är vad i historisk kontext. Hur somliga författare är bättre än andra på att överraska, och hur somliga läsare inte vill bli överraskade. Vad Locus och recensenter har för betydelse. Kan man förstå Joanna Russ utan att läsa den sf hon läste och stod i dialog med? Vad är det som gör "new sword and sorcery" ny, och hur är det med alla andra "new"-subgenrer? Och vem blir nästa Paolo Bacigalupi?
Det här är två snubbar som är grundligt pålästa och belästa, och som slänger namn och titlar ur sig på löpande band. Ofta gör de som man brukar när man är väldigt bekant med folk och kallar författare vid enbart förnamn, så man får spetsa öronen ibland för att hänga med. I stort sett har jag inte haft några problem med det ändå, och det är kul och inspirerande att höra på. I några avsnitt har de tagit in fler personer i konversationen också.
Alla avsnitt kan laddas ner från Jonathan Strahans blogg. Jag hittade dem först via en länklista på Torque Control (Vector-bloggen), där det finns direktlänkar till de första nio avsnitten. Sedan får man leta i arkiven efter resten.
Jag tänker nog lyssna igenom dem i tur och ordning. Får se om jag kommer ikapp!
Jag ville så gärna att det skulle bli en fungerande fangrupp här i Kingston. Jag ville lära dem vad fandom är, jag ville samla folk och få dem att träffas och ha kul tillsammans över ett gemensamt intresse. Jag vill att det ska bli roligt, som i Upsala!
Tyvärr är folk kompakta tråkmånsar -- eller snarare är de hårt fast i sina vanliga mönster. Studenter umgås med studenter. Rollspelare träffar bara rollspelare. Folk som tror att de vet något om fandom för att de varit på några stora seriekongresser dyker om man pratar om Neil Gaiman men inte annars.
Våra möten har varit högst ojämna. Jag lyckas dra dit några en gång och sedan dyker de inte upp igen. Kärnan består av mig och två till, mötena brukar vara ungefär en timme och handla till hälften om någons tandläkarbesök.
Nu låter jag lite bitter. Jag känner mig inte särskilt bitter, för det är inte som om jag har särskilt mycket personligt investerat i det här gänget. Jag tycker bara att det är synd. Folk är trevliga och roliga var för sig, men kommer aldrig riktigt ihop till ett gäng. På något sätt har jag misslyckats med att förmedla för folk vad det här skulle kunna vara. Jag tror inte att gruppen kommer att överleva att jag försvinner, inte om inget drastiskt händer de tre närmaste månaderna. Fast jag hoppas litegrann på världskongressen, och på den inspirationsinjektion en sådan kan bli i områdena omkring.
Livet går vidare i alla fall. Och grodden i min mage är kanske viktigare än de orädda fantasy-fantasternas gäng, även om det också var ett projekt som skulle kunna vara värt status som ett av mina skötebarn.
Och jag kommer tillbaka till Upsala, där det finns en fandom som lever och frodas utan mig. Det är inte så dumt.
Men först blir det som sagt världskongress! (Och innan dess bebis. Och kanske en artikel i Nuclear Instrumentation and Measurement om allt faller på plats, men det är en helt annan historia.)
En av mina favoritböcker alla kategorier är Dying Inside av Robert Silverberg. På den tiden jag var med i ett band som hette Elektrubadur gjorde vi en låt vars hela text var tagen rakt av från sista stycket i den här boken. Väldigt tjusig. (Vi kontaktade Robert Silverberg, som tyvärr hade en ganska tråkig attityd och satte oss i kontakt med sin agent så att vi skulle få veta hur vi skulle betala pengar om vi tjänade något på låten i fråga. Som om! Snarare hade vi väl tänkt göra lite reklam för boken. Men det blev nu inte så mycket med det.)
Idag hittade jag (via Locus Online, som så mycket annat) en artikel om Silverberg och den här boken.
"Dying Inside" never found a wide audience, but it's been hailed by those who know it. Michael Chabon has called it "one of those rare novels that manages to be at once dazzling and tender." The book, which the New York Times once called "the perfect science fiction novel for people who don't like science fiction," was reissued last month by Tor.
Mycket Robert Silverberg just nu. Jag läser precis hans Science Fiction 101 som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det är en antologi med viktiga sf-noveller, de flesta från tidigt 50-tal, med kommentarer av Silverberg om vad man kan lära sig om skrivande genom att studera de här berättelserna. Det handlar också om hur han själv lärde upp sig till författare, ganska intressant.
Artikeln jag länkade till ovan försöker också bena ut hur det kommer sig att Silverberg inte är ett större namn, med tanke på hur bra hans bästa saker är. Det finns förstås många anledningar, men jag tror att det kan spela in att han skrivit så väldigt mycket som är kompetent men inte just mer än så. Det vore hur som helst väldigt synd om hans bästa verk blev bortglömda.
Det är väldigt fascinerande att följa med i Kate Nepveus omläsning av Lord of the Rings. På ett helt annat sätt, men i samma omfattning, är det kul att läsa den mycket grundliga sågningen av Left Behind på Slacktivist-bloggen (observera att man måste läsa baklänges om man vill börja från början, krångligt nog). Jag kan inte låta bli att både beundra och fascineras av den här typen av närläsning. Ibland är ju kommentarerna väldigt givande också, det är fördelen med att göra sånt här i bloggform. (På tor.com finns också på samma sätt omläsning av Wheel of Time och omtittning av Star Trek, men de har inte intresserat mig eftersom jag inte riktigt tagit del av de här verken till att börja med.)
Skulle jag kunna göra något liknande? Jag har grunnat på det ibland. Man vet ju aldrig. En vacker dag, om jag fastnar för något värdigt föremål för uppmärksamheten.
Nu blir det påsk, och är man i närheten av de brittiska öarna kan det hända att man åker på Eastercon över påsk (om man inte är en sån som alltid är på GothCon, kanske, eller stannar hemma och sparar pengar i väntan på bättre tider). Där kommer BSFA att dela ut sina priser.
Jag hittade tre av de nominerade novellerna på StarShip Sofa, och via Vector-bloggen hittade jag även den fjärde från Transmissions from Beyond. Den här veckan har jag lyssnat på dem alla fyra på väg till och från jobbet. Jag gillade dem allihop. Jag har inte tid att skriva så mycket om dem nu, men jag länkar till vad Vector-redaktörerna har samlat ihop för kommentarer -- det räcker och blir över. Fast vill man verkligen inte ha några spoilers rekommenderar jag att man läser eller lyssnar först.
“Evidence of Love in a Case of Abandonment” av M. Rickert är en väldigt starkt berättad historia om en flicka i en ganska osannolik dystopisk framtid. Temat är väl lite politiskt tillspetsat, särskilt om man har kontakt med somliga kretsar som vi kanske inte ser mycket av i Sverige, men det kommer liksom inte i vägen för att den är väldigt bra skriven med ett beklämmande perspektiv inifrån. Text här, ljud här. Vad folk säger.
“Little Lost Robot” av Paul McAuley handlar om identitet och moral. Och om öde. Och en väldigt kraftfull robot. Mer säger jag inte. Text (pdf) här, ljud här. Och återigen: vad folk säger.
“Exhalation” av Ted Chiang är en sån där typisk tankelek som han brukar skriva -- lite av ett pussel för läsaren att lista ut vad det är för sorts värld den utspelar sig i. Slutar med att berättaren utbrister i en utläggning av sense of wonder. Ganska charmig, men absolut inte någon av hans intressantaste noveller. Text här (längst ner på sidan finns länkar till olika format), ljud här, och vad folk säger.
“Crystal Nights” av Greg Egan är en sån där historia om AI och önskan att skapa intelligent liv att efterträda oss. Vad kommer ens skapelser att tycka om en? Massor av etiska ställningstaganden och kompetent technobabble, som leder upp till ett typiskt sf-slut. Text här, ljud här, och vad folk säger.
Utan att säga särskilt mycket alls skulle jag vilja utnämna "Little Lost Robot" till min favorit och hoppas att den vinner.
Håll till godo. (Den här postningen kom lite sent, eftersom jag var lite för trött igår. Eftersom ingen annan håller sitt schema för postningarna antar jag att det inte kommer surt efter.)
Jag har förlorat en del av mitt exended mind: jag hittar inte min anteckningsbok. Jag brukar alltid bära med mig en sån, och där skriver jag ner alla saker som faller mig in: ideer, citat, att göra-listor, utkast till olika texter, minnesanteckningar, böcker jag vill läsa, och så vidare. Var är min anteckningsbok? Frustrerande. Nåja, några spridda noteringar från helgens kongress kan jag nog åstadkomma ändå.
För det första måste jag instämma med Ante om att det var mer välorganiserat i år. Alla verkade vara informerade om vilka paneler de skulle vara med i, och programmet ändrades inte mycket efter att kongressen börjat. Det var intressantare också (enligt min smak), med fler programpunkter som handlade om ideinnehåll och vad man kan göra med litteratur. Jag såg till exempel en panel som handlade om vad ondska egentligen är, och vad den har för roll i sf och fantasy. Och så var jag med i en panel om kolonialism och sf, som bland annat handlade om i vilken utsträckning sf är propaganda för kolonisering av rymden. Jag tycker förstås att paneler om att skriva och publicera är intressanta också.
Det var mycket steampunk i år, ännu mer än förra året. Volanger och mässingsknappar och mysko hembyggda manicker. Det fanns en ång-modevisning, som jag missade. Paret Penney hade konverterat sitt traditionella roomparty till "steam tea", och bjöd på kakor på silverfat i flera våningar. De hade till och med tagit med sig några fina koppar i tunt porslin med guldkant och blomdekorationer, fast inte tillräckligt till alla gäster. En snubbe som jag tror är någon sorts chef för vetenskapsmuseet demonstrerade sina hembyggda tebryggningsapparater -- mycket snygga, men inte särskilt praktiska. Han hade en strålpistol i bältet också, som han nog hade byggt själv.
En fördel med att vara på den här kontinenten är ju att det finns stort befolkningsunderlag inom rimligt avstånd och med minimala språkbarriärer. Det är många författare, många experter, och tillräckligt många fans. Även på en sån här rätt liten kongress (ett par hundra medlemmar, kanske) ser man alltid Robert Sawyer hålla hov (det är hans hemmakongress) och det finns alltid kontakter att ta av för att ha ett solitt vetenskapsprogram. Jag är lättimponerad och beundrar folk som kan kasta ur sig siffror och redogöra exakt för hur många ton per år man kan lyfta till omloppsbana med olika typer av teknologi, och sånt.
Jag undrar fortfarande lite vad jag egentligen får ut av kongresser. Det känns som om jag tillbringar väldigt mycket tid med att irra omkring och känna mig vagt stressad över att jag inte utnyttjar tiden ordentligt när en kongress är så kort och snart över. Ibland råkar man ju ut för missöden också, som när hotellbarens personal var alldeles sönderjäktad, och jag inte fick min mat förrän dottern redan ätit färdigt -- och sen fick jag något som inte var vad jag hade beställt. De är nog inte vana vid att ha full ruljans i den där baren. Tyckte nästan synd om dem, men när de sade att jag inte behövde betala lät jag gärna bli.
För övrigt tyckte jag att panelen om att redigera sina egna texter var väldigt bra. Jag tillämpar den inte just på sånt här skrivande, men ska nog ha nytta av ett eller annat knep framöver. Panelen rekommenderade också Robert Silverbergs bok Science Fiction 101, som Ante påpassligt köpte förra året. Den ligger nu på min allt högre och vingligare att läsa-hög brevid sängen.
Och dit går jag nu. Godnatt!
Faktum är att jag nog inte är så bra på att få ut det mesta möjliga av en sf-kongress. Ärligt talat glömmer jag snabbt bort det mesta också: vad jag hört och sett, vem jag mötte, vad som hände. Många kongresser är bara ett sammelsurium i huvudet. Förmodligen har jag absorberat någon sorts erfarenheter från dem, även om det inte är något jag kan redogöra för eller är riktigt medveten om. Hur som helst undrar jag ibland hur det kommer sig att jag fortfarande är rätt intresserad av att åka på kongresser -- särskilt kongresser där jag inte känner någon och alltså inte kan ha träffa gamla kompisar som förklaring.
Träffa nya kompisar kanske? Det lyckas tyvärr oftast inte så bra. Fast det är definitivt väldigt uppiggande att vara bland en massa folk en hel helg. Det är nog det som gör det. Även om jag inte alltid känner mig särskilt belåten med förmågan att knyta kontakt med andra är det verkligen så att jag suger åt mig energi av blotta närvaron av energiska och kreativa människor. En sorts väldigt mild form av vampyrism? Även om jag har lätt för att känna mig utanför blir jag alltid glad av att vara där något händer, och jag brukar ju vara ganska bra på att fara omkring och försöka vara överallt och prata med alla och se ut som om jag hör dit.
Den här gången är det Ad Astra i Toronto. Jag ska hålla ett föredrag om mörk materia på söndag, och sitta med i en panel av vetenskapare som svarar på frågor från publiken. Dessutom ska jag vara med i en panel om kolonialism i science fiction, tillsammans med David Hartwell och Timothy Zahn med flera om man får tro programmet. Förra året var det väldigt manfall från panelerna, så vi får väl se vilka som faktiskt kommer att vara där.
Rapport kommer nästa vecka.
Apropå Johans text om sf-priser har vi här borta i utlandet bestämt oss för att diskutera årets Nebula-nomineringar. Jag brukar tycka att de här nomineringsomgångarna är en bra anledning att försöka ta mig för att läsa några aktuella noveller (och långnoveller och kortromaner och allt vad det heter), när de nu finns tillgängliga på nätet och så. Har inte börjat ännu, får väl se vad jag biter i först. (Några åsikter om intressanta författare eller extra bra berättelser?)
Av de nominerade romanerna har jag faktiskt läst två (Brasyl och Little Brother). Jag kanske håller lite koll på fältet ändå, även om det inte alltid känns så.
Jag har förmodligen nämnt min fascination för asiatisk film förr. Jag har egentligen inte läst in mig, så jag vet inte mycket om det. Jag bara uppmuntrar maken, och han hittar en massa roliga filmer. Sedan tittar jag. Jag förstår ofta inte riktigt vad som händer, och ofta är det inte alls uppenbart vilken sida man ska sympatisera med och varför. Jag anar ibland syftningar till händelser och företeelser jag inte känner till. Det är roligt, och lite utmanande. Det är lite som att upptäcka en ny värld helt från början.
Jag misstänker att det är just där lockelsen ligger för mig. Det där att bara kasta mig in i en annan berättartradition och en annan kultur, och bara se -- utan några speciella förväntningar eller krav eller ens analyser.
Det är lite som att vara barn på nytt. När jag var liten hade jag inte så utarbetad smak, helt enkelt därför att jag inte sett så mycket. Allt var nytt, och jag höll på att bygga upp en karta över verkligheten. Jag undrar ibland om intresset för fantasy och science fiction knyter an till den där bekanta men alltmer avlägsna känslan av att upptäcka världen. I fantastiken får man nya världar presenterade på silverfat. Men det finns ju genrekonventioner också, och man känner sig ofta märkligt hemtam även i de främmande världarna. Det är strömlinjeformat, kompetent utfört, och fast rotat i en och samma grundläggande kultur (vit, angloamerikansk, medelklass, o s v).
Efter att ha sett ganska många historiska filmer, fantasyfilmer och gangsterfilmer från Hong Kong, Kina och Korea börjar jag se en del mönster och ha en del förväntningar, men det är fortfarande nytt och ganska okänt och därför intressant på ett helt annat sätt än motsvarande filmer från Europa eller Nordamerika skulle vara.
En gång såg vi en kinesisk fantasyfilm gjord i amerikan för amerikaner. Den hade samma ingredienser som många av sina förebilder, men en berättarteknik och en sensmoral som känns igen från Hollywood. Fortfarande rätt skoj, men inte alls lika intressant eftersom jag fundamentalt känner igen alltihop.
Här kommer en sammanfattning av mina intryck från Con*Cept.
Det var litet. Det vill säga, det var en rätt stor kongress jämfört med dem jag själv arrangerat, men mindre än de flesta kongresser av den sort den här försöker vara. Antalet medlemmar var kanske 200-300, utspridda på fyra våningar i hotellet. Fyra programsalar, ett konstutställningsrum med fanzinehörna, en con suite, ett spelrum, ett dealers room, ett programrum för barnen, och ett green room (dit programdeltagarna kan gå för att förbereda sig eller bara slappna av). Consviten (det är ett rum med läsk, snask och smörgåsar, där det är meningen att folk ska kunna sitta och umgås) låg faktiskt ganska centralt, men den var inte särskilt utnyttjad ändå. Många människor satt i korridoren där registreringsborden stod, men man såg aldrig särskilt många på samma ställe samtidigt. Programsalarna såg alltid lite halvtomma (om inte nästan helt tomma) ut.