Åka

Om nu någon har missat det: Paul Krugman, som får Nobelpriset i ekonomi i år, kom in på denna bana för att han ville bli psykohistoriker. (Om du -- liksom en kille jag pratade med häromdagen -- inte förstår vad jag syftar på har du läst för lite Isaac Asimov. Särskilt böckerna om Stiftelsen.)

Via Making Light

Egentligen tycker jag inte att det här med idéer är så svårt. Det behövs bara att man tar vara på alla associationer man gör, och spinner vidare på de bästa. Att bli författare och faktiskt skriva romaner är en annan sak. Ibland undrar jag ändå hur de gör för att avgöra vilken idé som faktiskt kan funka och bli en säljande bok.

Följande beskrivning är till exempel tämligen… fantastisk.

Det är jobbigt nog att vara succubus utan att dessutom vara bokhandlare. När man träffar på den hetaste killen den här sidan böckerna och det visar sig att han är ens favoritförfattare - då måste man ju hålla tassarna från honom! Om man äter honom kan han ju inte skriva mer…

(från SF-Bokhandeln i Malmö)

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här låter jättetöntigt eller ganska kul. En bok om böcker och attraktiva författare. Det är förstås fullständigt legitimt, men ändå: "titta, böcker är faktiskt jättesexigt, särskilt när man kombinerar dem med söta och koffeinhaltiga drycker!" (Enligt förlagets text dricker denna succubus många white chocolate mochas.)

Somliga böcker tycker jag att det är roligare att läsa om än att faktiskt läsa.

Sen jag fick den i huvudet första gången har den här tanken kommit tillbaka till mig gång på gång: undrar hur det skulle vara att färdas till framtiden (hoppa över tiden emellan, alltså) och hamna i ett lajv eller något reenactment-sällskap som handlar om vår egen tid. Det skulle förmodligen vara en konstig blandning, och en del detaljer som vi se som ganska perifera skulle stå ut som väldigt viktiga. Har ni sett några såna där roliga teckningar som framställer människokroppen omskalad efter hur mycket känsel man har i olika delar? Jättestora läppar och fingrar, korta små ben. Att se sin kultur omskalad på det sättet, efter hur stor betydelse olika saker haft för en specifik senare epok, det skulle kunna vara väldigt kul -- och lite läskigt.

Jag läser en bok. Här är en rad:

covers. The washroom feels like a sleek spaceship, a milennium

Fast nästa rad börjar inte alls med det ord som min hjärna förväntar sig. Nästa ord är "away".

Ganska lustigt. Säga vad man vill om Star Wars, men vist har de ursprungliga filmerna lämnat sina bestående avtryck i vår kultur. I min hjärna också!

En sak i Book of the New Sun som gjorde starkt intryck på mig var känslan av att ha så mycket av mänsklighetens sönderfallande lämningar under Severians fötter. Sand av nedmalna gamla städer, och gömda och glömda rester av äldre tider.

Just nu läser jag en bok som inte är sf, men ändå har stor sf-relevans: The World Without Us av Alan Weisman. Boken kom ut förra året, och har sålt väldigt bra, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu trots att jag genast blev intresserad när jag såg den. Det här är en fantastisk bok, som handlar om människans påverkan på planeten och livet här, och ett stort tankeexperiment med hur det skulle gå om vi alla plötsligt försvann och övrigt liv fick breda ut sig som det vill och kan. Guldgruva som källmaterial för världsbyggande sf-författare!

Vad skulle hända om människan försvann? Hur länge skulle våra byggnader stå kvar, hur skulle livet klara sig, vad skulle komma efter oss? Ganska fascinerande. Weisman går till undangömda och relativt opåverkade platser, och tillbaka i tiden till före människan, för att hitta ledtrådar till vad vi har för total inverkan på ekosystemen där vi befinner oss. Jag måste också säga att han skriver väldigt bra och medryckande, det är en både läsvärd och läsbar bok.

Det handlar också om hur våra byggnader och vår teknologi står sig med tiden. Här har vi Severians sand.

Scientific American skrev en del när boken kom ut, bland annat hade de en tidslinje för New Yorks sönderfall. Här kan man hitta artikeln om man skulle ha missat den.

Läser man inte den här boken är det i alla fall värt att känna till vad man missar.

(Med viss tvekan kategoriserar jag detta som en recension, trots att det knappt är det. Men det handlar i alla fall om en bok.)

Vad kallar man det? Slipstream? Weird fiction? Fast det kanske bara gäller om det är författare från genreghettot som skriver?

Jag hade ingen aning om att Kate Atkinson skrev fantastik. Det enda jag läst av henne tidigare var den tragikomiska familjehistorian I muséets dolda vrår, som visserligen hade en något fantastisk utångspunkt (huvudpersonen minns saker från innan hon föddes, och vet en massa saker som annars bara allvetande författarröster brukar kunna veta) men annars var gediget planterad i en fullt igenkännbar version av vår verklighet. Jag köpte novellsamlingen Not the End of the World för att jag gillade Atkinsons sätt att skriva och hade tänkt läsa mer av henne oavsett vad det var för något. Dessutom var boken billig.

Och så visar det sig vara fantasynoveller. Jag har läst en hel del liknande på senare år, ibland nominerat till Hugo eller Nebula: berättelser som utspelar sig i en nästan vardaglig och realistisk verklighet, men där någonting bryter igenom och antyder underligheter utanför det vanliga. Regnet, är det bara ett litterärt grepp för att illustrera huvudpersonens känslor, eller är det verkligen så att hennes tårar framkallar regnväder? (Kan förresten någon identifiera den här novellen åt mig? Nominerad till något för högst tre-fyra år sedan. Om en tjej som åker till Japan.) Faktum är att de här Atkinson-novellerna hittills är mycket mer oblygt fantastiska än så.

Jag som trodde att jag skulle läsa lite mainstream också.

Inte för att jag klagar!

Jag kommer till Uppsala imorgon.

För övrigt önskar jag att jag vore bättre på att komma på klatschiga rubriker för mina inlägg.

Jag läste nyligen en essä av Cory Doctorow om att skriva för ungdomar. Han skriver där att unga människor "really use books as markers of their social identity". Det var ganska fint formulerat, även om jag inte är säker på att jag vet vad det betyder i verkligheten alla gånger. Fast jag minns en tid då jag alltid hittade naturare (såna som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet) vart jag än kom, och man vanligen kunde prata med dem om miniräknare (snabbt uttömt, men kärt samtalsämne) och bolla gamla skämt ur Liftarens guide till galaxen. De där böckerna hade verkligen ett starkt värde som gemensam referensram.

Eftersom jag aldrig har knutit mig själv särskilt starkt till någon särskild musikstil har böcker alltid varit mycket viktigare än musik när jag försökt definiera mig själv. Du är vad du läser? Kanske det.

Jag har säkert nämnt någon gång att jag blev lite förbluffad när en kille berättade att William Gibson gav honom en identitet, men sedan insåg att det var helt rimligt och vettigt. Killen var någon sorts datornörd, som när han läste lite cyberpunk insåg att det fanns ett sätt att se på det som han gjorde som coolt.

Några andra reflektioner? Hade ni andra några böcker som gick laget runt i bekantskapskretsen i tonåren, eller som blev kult på något plan?

(Egentligen hade jag tänkt skriva om mina första planer på att skriva en sf-roman i 14-årsåldern, och vad de stupade på, men det får bli nästa gång.)

På en kongress någon gång för länge sedan, förmodligen i slutet av 90-talet, mötte jag en man som förklarade att han bara läste ny sf. Med det vidade det sig att han menade sådant som skrevs i början av 80-talet, sisådär 15 år tidigare. "Nytt" och "gammalt" är ju en fråga om perspektiv, och vad man har för sorts gradering på sin måttstock.

Själv gjorde jag precis den intressanta iakttagelsen att de fem senaste böckerna jag har läst är sådana som kom ut 2007 eller 2008. 22 av de 57 senaste böckerna jag har läst har varit högst två år gamla (det är allt som finns i den läsjournal jag har med mig här i utlandet). Jag är helt säker på att det inte var så om jag skulle titta längre tillbaka, då lutade jag mer åt att läsa gamla klassiker och sådant jag blivit rekommenderad av andra, och nästan ingenting som nyss kommit ut. Jag kände helt enkelt inte till de aktuella författarna, och hade inte koll på vad som var nytt och bra.

Två saker bidrar till att jag läser fler nya böcker, särskilt det senaste året.

1. RSS, som hjälper mig att hålla koll på Locus online och andra källor till information online, så att jag vet något om vad som är på gång i bokvärlden. Det har jag använt mig av i tre år, eller vad det nu kan bli.
2. Hyllan för nyinkommen science fiction på biblioteket. Det här gäller bara det senaste året, för säga vad man vill: på svenska bibliotek finns inte en hylla med ny sf och fantasy i hårdpärm. På svenska bibliotek kan man (nästan) aldrig läsa engelskspråkig fantastik i tid att hinna nominera den till Hugon, men det kan man faktiskt här.

Senast läste jag The Dragons of Babel av Michael Swanwick, och den kan jag verkligen rekommendera. Läs också min recension av Final Theory, en sorts vetenskapsthriller.

För övrigt anser jag att det är märkligt att Upsalafandom online numera verkar bestå till så stor andel av folk som bor i Kanada. Finns det ingen mer därhemma som har något intressant att säga? (Jag har det inte alltid, men jag harvar på eftersom Johan A gav mig en föreläsning om hur viktigt det är att inte se bloggandet som ett tillfälligt åtagande ;-)

Detta ständigt återkommande ämne. Ni som har varit på ConFuse och träffat Adam Roberts har säkert haft tillfälle att diskutera science fictions sanna natur och sånt. För att ge lite mer näring till såna diskussioner vill jag bara presentera en liten observation jag gjort. LabLit.com är en webbplats som handlar om forskare i litteraturen. Där finns en lista över olika verk, som inleds med en liten förklaring av vad LabLit är för något. Där står så här:

Please note that 'lab lit' is not 'science fiction’; briefly, lab lit fiction depicts realistic scientists as central characters and portrays fairly realistic scientific practice or concepts, typically taking place in a realistic – as opposed to speculative or future – world.

För att vara rättvis har man tagit med en "crossover"-kategori, som är science fiction med extra realistiska forskarsituationer. Det lustiga är vad man finner när man tittar närmare i huvudlistan, alltså inte crossover-listan. Där hittar man flera författare vi känner igen som sf-författare, och de flesta av deras verk är såna vi är vana vid att tänka på som sf -- vilket de enligt redaktören här inte alls är. Som andra har påpekat är ganska mycket av den heta nya sf som kommer ut nu sådan som utspelar sig i nära framtid, eller i en alternativ nutid, så det är kanske inte så konstigt att gränserna är flytande. Fast det är ganska intressant att tänka på. Antarctica av Stan Robinson, Lust av Geoff Ryman -- inte science ficton?

Det är kanske här man hittar nyckeln till att introducera sf för folk som inte gillar sf: böcker som inte är så som de föreställer sig att science fiction är.

Världen innehåller för mycket dumt och dåligt. Låt oss fylla den med skoj, och vara mer lekfulla! Leksaker åt alla!

Det låter bra, om än en smula för sötsliskigt kanske. Fast inte om man är en galen vetenskapsman, och kombinerar budskapet med att hävda att man tänker ta över världen. Med robotar.

Gulliga saker är suspekta, inte riktigt trovärdiga. När Doctor Steel kombinerar visionen om en roligare värld med sitt fascistiska bildspråk och sin emellanåt skräckfilmsaktiga musik blir resultatet lustigt nog inte bara ett ironiskt uttalande om utopins omöjlighet, utan en mer äkta känsla av att drömmen om Bra Saker trots allt är giltig.

Doctor Steel är musiker, artist, designer, kulturpersonlighet. Han lever på samma populärkulturella metanivå som till exempel den maskerade proggaren (och allt annat som förekommer i Kapten Stofils tidning), fast är mer multimedial. Definitivt befriad från gullighet.

Han är också ledare för en armé av leksakssoldater. Alla kan gå med.

Jag gillar Doctor Steel. Jag har tittat på hans roliga propagandafilmer en massa gånger, och spelar hans musik då och då (hittade den först på hans Myspace-sida). Någon leksakssoldat blir jag ändå aldrig. Folk som marscherar i takt, även om det är i ett försök att vara i otakt med alla andra, ger mig alltid skräckrysningar. Obehagskänslor. Jag kan inte med att gå med i någon armé, där går gränsen för mig.

Men jag kan ju uttrycka vissa sympatier för Saken. Och cylinderhattar. Och labbrockar i blank PVC. Och robotar. Jag citerar:

As World Emperor, Dr. Steel strives to rebuild the world, free from boredom, fear and war. Creating a place where fun is the top priority.

(Fast jag föredrar förstås i praktiken att ersätta hans "singular vision" med en massa spretiga parallella visioner.)

Gå nu allihop och roa er med webbskojigheter i Doctor Steels bistra och flashifierade leksaksland!