Åka

Hej alla glada Upsala-fans! Idag har jag inte hjärnceller över till den här bloggen, eftersom de allihopa är sysselsatta med annat (klä om stolar, bada barn, redigera fanzine, skriva recension, få galna idéer om vad man skulle kunna konstruera av gamla väckarklockor...). Jag får lite mindervärdeskomplex ibland när jag ser de riktigt ambitiösa bloggarna på webben, de som lyckas skriva flera djupa och välformulerade inlägg om dagen, själv orkar jag inte på långa vägar posta om alla intressanta saker som passerar min hjärna. Jag vill stanna upp och suga på tankarna först, och det hinns inte alltid riktigt med.

I stället för att skriva något idag skickar jag er vidare till kolumnisterna på SciFi.com, de skriver också en massa intressanta saker som jag oftast inte tar mig för att läsa.

På sistone har jag läst ett par saker som fått mig att fundera lite på det här med den vacklande och vinglande inställningen till känslor i science fiction. Det finns säkert väldigt mycket att säga om saken, men för tillfället knattrar jag bara ur mig ett par lösryckta tankar.

En bok jag läser nu (Final Theory, en vetenskapsbaserad thriller av Mark Alpert) innehåller en person som lämnat fysiken för att syssla med robotar och artificiell intelligens. Han säger vid något tillfälle att människan är för dum för att kunna hålla fred. Han började syssla med AI i förhoppningen att vi skulle kunna lära oss mer om oss själva på den vägen och så kanske kunna nå en högre form av medvetande eller mognad.

Jag läste också artikeln Von allen guten Geistern verlassen?, som handlar om "galna vetenskapsmän" på film. Där sägs att det som skiljer de riktigt onda forskarna från de som bara är tragiska är känslorna. Det är ett exempel på det ganska vanliga sf-motivet att det är känslorna som gör oss mänskliga, och de som distanserar sig från känslorna (till exempel till förmån för att renodla sitt förnuft) också förlorar sin mänsklighet.

I det första exemplet är det känslorna som är farliga, och man är ute efter ett sätt att kunna vara smart nog att komma runt deras destruktiva tendens. I det andra exemplet är det förnuftet som är farligt, och känslorna som är den räddande aspekten. I båda fallen handlar det om kärnan i mänskligheten.

Det verkar också vara ganska vanligt i en viss sorts äldre sf att tillskriva människor en sorts speciell egenskap X, som gör oss mer överlevnadsfähiga än de främmande varelser vi konfronteras med. Jag har intrycket att den här egenskapen ofta är känslobaserad. Samtidigt är ganska mycket sf väldigt cerebral, fokuserad på att beskriva sätt att tänka sig ur problem. Man måste hålla huvudet kallt och göra det som är förnuftigt. Förnuft och självmedvetande får ofta det som definierar "mänsklighet". Jag tänker på C.S.Lewis begrepp hnau, en förnuftig varelse som är likvärdig människan. I annan sf finns det ganska ofta hnau som tillverkats av oss, som robotar, AI:er, eller "upplyfta" djur.

Sf är också mycket dualistisk: man kan dela upp en människa i kropp och själ, eller snarare hårdvara och mjukvara. En välanvänd kliché är det här med uppladdning, folk som överför sitt medvetande och sin personlighet till en dator (eventuellt försedd med en robotkropp för att kunna manipulera omvärlden). Man tänker sig möjligheter att kunna skriva om sin personlighet, att knoppa av minnen och gömma dem för sig själv, att förlänga sinnena till att uppfatta sånt som människor inte kan eller kontrollera andra sorters kroppar i form av rymdskepp eller vad det nu kan vara. Det är tydligt att man inte tänker sig att någonting essentiellt går förlorat om man gör sig av med kroppen, även om det finns något väldigt sinnligt i flirtandet med tanken på kroppar med utökade förmågor.

Jag har ett litet problem med hela den här uppladdnings-idén, och det är just det där med känslor. Hur mycket av vår personlighet sitter inte i den ständiga återkopplingen med kroppen? Alla manér, reflexer, instinkter. Ganska mycket självuppfattning, hur man bedömer sin relation till andra utifrån hur man fysiskt positionerar sig i närheten av varandra. Alla passioner, all längtan, motivation, sorg... Vi är fullständigt marinerade i hormoner, och det är en ganska komplex apparat det här med att reagera på saker. Vi känner känslorna i kroppen: pulsen, ansiktstemperaturen, muskelspänning. Jag kan inte se det som särskilt lättvindigt att översätta detta till något som liknar ett datorprogram, och jag kan tänka mig att det stackars amputerade medvetandet skulle dras med svåra fantomsmärtor. Man kan tala om själen som en aspekt av människan, men jag har så svårt att se den som en separat del.

Hela saken var roligt hanterad i Robert Sheckleys humoristiska (och tragiska) Mindswap, där en person färdas kring galaxen genom att byta kropp med andra varelser. Han förlorar ganska mycket av sin personlighet och känsla för sig själv, vilket känns rätt realistiskt. Det känns ändå som något rätt ovanligt.

Känslor är ju en sorts förnuftets genvägar, ett sätt att tänka som inte behöver passera det långsamma medvetandet varje gång ett beslut ska fattas. Känslor kan vara baserade i instinkter, men de är starkt formade av erfarenheter. Vi gillar ofta saker vi känner igen, vi bromsar och girar innan vi hinner bli medvetna om hindret på vägen, vi upprepar gamla misstag, vi kan träna oss i att bli mer optimistiska. Allt hänger på att vi har sett och reagerat på saker förr, och att hela systemet lärt sig reaktionen. Det har ju dessutom visat sig att känslor är i princip nödvändiga för att man ska kunna klara av att fatta ett rationellt beslut, det räcker inte med att förstå alla delar av problemet. Kanske är hela dikotomin känslor-förnuft en falsk uppdelning?

Å andra sidan kan man se det som att medvetandet är ganska onödigt, det skulle kanske gå att klara sig med bara förnuft genom känslor och instinkter. Peter Watts har visst utvecklat det tankespåret i sin Blindsight, men jag har inte läst den ännu och vet inte vad han gör av det förutom att det lär ska vara läskigt.

Det här är i stort sett gamla tankar, som jag haft sedan länge, fast lite i nytt ljus. Ska man ta populärkulturen på allvar som en spegling (eller förmedlare, orsak och verkan är väl inte alltid helt klar) av människors känslor får man säga att många är rädda för galna vetenskapare i någon form. Galenskap kan komma i form av för mycket känslor eller för litet känslor, men den kalkylerade ondskapen verkar ofta mer skrämmande på film och i böcker än den okontrollerade ilskan (hämndlystnad är ofta rent glorifierad).

För att knyta tillbaka till det första exemplet ovan, med fysikern som blev AI-forskare: jag skulle vilja beskriva andlig mognad som förmågan att känna sina känslor tillräckligt väl för att veta när man ska följa dem och när man ska sätta sig över dem. Förmodligen behöver man en känsla för det, för annars skulle man redan ha följt känslan innan förnuftet börjar sätta sig emot.

Jag har väl ingen riktig slutsats att knyta ihop det här med, mer än att upprepa att jag tycker att det är intressant att se olika människors (författares) tolkning av vad essensen i vår mänsklighet är, och särskilt vad den har för koppling till kroppen.

Ett av de nyare tillskotten i makens ganska imponerande rollspelssamling är Trail of Cthulhu. Jag bläddrade lite i den och råkade läsa beskrivningen av egenskapen "Sanity". Det slog mig att det här nog sätter fingret på en aspekt av vad som gör att den här sortens skräck inte funkar på mig. Så här står det:

Exposure to the truths of the Cthulhu mythos shatters the core of the human psyche by stripping away all illusions of human significance, benign nature, and loving God, leaving nothing but the terrifying vistas of stark, cosmic nihilism.

För mig ter sig det här fullständigt motsatt mot den grundläggande inställningen i den mesta science fiction, nämligen att det finns en signifikans -- till och med romantik -- i att upptäcka de enorma perspektiven och själv vara en försvinnande liten varelse. Det finns äventyr mot en kosmisk bakgrund, och själva livet ter sig desto mer viktigt i kontrast mot rymdens tomhet.

När jag läste At the Mountains of Madness (såvitt jag minns, det var ett tag sedan) var min starkaste reaktion att huvudpersonen var neurotisk och överspänd. Det mesta som de upptäcker verkar inte uppenbart farligt, och jag fick inte intrycket av att folks reaktioner var motiverade.

Man ska förstås skilja på Lovecrafts egna verk och vad folk har gjort av det efteråt, men för mig ter sig själva utgångspunkten i citatet ovan väldigt främmande och lite fånigt. Det spelar förstås på den där känslan man kan få när man lär sig något som gör att man måste justera sin världsbild, och som somliga tycker är mest läskig medan andra gillar och tar till sig.

Det som skrämmer mig är vanlig mänsklig grymhet eller dumhet. Okända saker som gömmer sig i mörkret tror jag bara inte på, helt enkelt, och eftersom jag är präglad på (eller bara mer disponerad för?) sf är min grundinställning att nya kunskaper och nya förutsättningar är mer utmaning än lamslående hot. Jag kan uppskatta skräckfilm för att den triggar någon sorts fly-eller-slåss-reflex, men skräcklitteratur funkar nästan inte alls på mig.

Så har det i alla fall varit hittills, men jag måste erkänna att jag faktiskt är ganska okunnig om skräcklitteratur. Har jag fullständigt missat någon aspekt, eller är skräck bara inte min grej?

Nu har läst Little Brother av Cory Doctorow (som jag laddade ner från nätet, se länken), och jag måste säga att jag verkligen gillade den. Den har allt som fick mig intresserad av sf från första början: smarta killar och tjejer som begriper tekniken och gör den till sin, samt spänning och äventyr och relevans för hur jag ser på världen omkring mig. Som jag också av en slump upptäckte i morse passar låten Eldblommor med Elektrubadur ganska bra som soundtrack till både terroristattacken i början och en del av de mer dramatiska sammandrabbningarna senare.

Lite kul att svenska piratpartiet spelar en viss roll i boken. Med tanke på hur litet Sverige är få landet väldigt mycket uppmärksamhet ute i världen, tycker jag. För övrigt vill jag till Sverige. Sista april gav mig hemlängtan, och jag tittade på webbkameran som visar universitetsparken flera gånger. Och så lyssnar jag på Elektrubadur, av liknande skäl. Jag är också lite avundsjuk på er som var på Åcon. Jag vill också!

Den här veckan har både jag och maken kommit hem från biblioteket med spontana fynd av deckarhistorier med fantastiskt anslag.

Jag hittade The Metatemporal Detective på bibliotekets hylla med nya böcker. Jag hajade till och tog en extra titt eftersom jag inte förväntat mig att se Michael Moorcock på Mystery-avdelningen, och sen blev jag så nyfiken att jag bestämde mig för att ta med den hem och ta en närmare titt. Moorcock kan ju vara lite svårtillgänglig ibland, men den här boken verkade hålla en ganska rak stil.

Nu har jag läst de två första berättelserna, och det är onekligen de gamla vanliga figurerna från Moorcocks Multiversum, fast i gammaldags deckarberättelsestil. Ganska trevligt, fast jag är inte säker på att jag tycker att det är mer än pastisch kombinerat med omtuggande av samma saker som de här personerna alltid gör.

Ante släpade hem Shadows over Baker Street, som är en antologi där olika kända författare har skrivit Sherlock Homes-berättelser i lovecraftiansk miljö. Jag som aldrig begripit mig på Lovecraft har lite svårt att förstå grejen, men konceptet verkar ändå lite kul på något sätt. Och omslagsbilden är lite cool.

I kommentarerna till mitt förra inlägg dök den gamla diskussionen om "spoilers" upp igen. Hur mycket får man säga om en bok innan man förstör den för folk som inte läst den ännu?

När jag skriver seriösa recensioner brukar jag försöka undvika att avslöja viktiga saker om handlingen. (Mer om recensioner har jag redan sagt på annan plats, se även den stora diskussonen i sf-bloggvärlden nyligen.) När jag inte skriver seriösa recensioner tycker jag att det är allra roligast att prata om just de där spännande detaljerna och de kritiska punkterna i berättelsen. Slutet, särskilt oväntade vändningar. De där sakerna som fångar mitt intresse, det är ju dem jag vill prata om!

Jag tycker också mycket om att läsa kritik, texter där man dissekerar litteratur och hittar alla intressanta aspekter. Jag läser gärna böcker efter att jag fått reda på vad det är som är häftigt med slutet. En period i högstadiet lusläste jag boken Fantasi och vetenskap i science fiction som inte skulle ha varit hälften så kul om den inte tog upp mängder med exempel från kända böcker och filmer, och därmed diskuterade kritiska saker i handlingen. Klassiker är böcker som alla tar för givet att man vet vad de handlar om, även om man inte läst dem, och någonstans kommer ju den kunskapen ifrån.

Så man kan ju säga att jag har en ganska respektlös inställning till det där med att avslöja saker. Jag vill ju prata och skriva om det jag tycker är coolt och intressant! Om jag verkligen går in på detaljer försöker jag komma ihåg att varna, men jag tycker verkligen att det är orimligt att hålla inne med små jämförelser och kommentarer i förbigående bara för att handlingen i böcker ska vara någon sorts helig hemlighet. Inte bara orimligt, ärligt talat tycker jag att det är fånigt. Jag inser att det kommer att göra folk irriterade ibland, men det må i så fall vara hänt.

Om man verkligen inte vill veta något om en bok innan man läser den undrar jag hur man avgör vad man ska läsa och inte.

Vad tycker ni andra om saken? Låt oss nu få en riktigt hetsig debatt!

SPOILERVARNING

I detta inlägg nämns en mindre detalj från en bok, en detalj som av somliga kan anses av betydelse för handlingen (även om jag själv inte tycker att det har någon som helst betydelse, och troligen skulle ha blivit mer intresserad av boken om någon sagt det till mig innan jag läste den). Jag upprepar: SPOILERVARNING

Ett av mina små projekt sedan jag flyttade till Kanada har varit att bekanta mig med kanadensiska sf-författare.

Rober Sawyer verkar vara det största namnet, i alla fall om man räknar i allmän synlighet: han nomineras till Hugo-priset då och då, är aktiv på nätet och dyker ofta upp på kongresser. Han verkar sälja rätt bra också. Jag känner att jag borde knyta ihop mina intryck av Hominids, som jag började skriva om efter att ha läst första kapitlet.

Jag håller delvis med Tommy, som skrev att han tyckte att personskildringen var dålig, men det var inget stort problem för mig. Det kanske blir träigare om man läser uppföljaren, men i den här boken är folks personligheter inte särskilt framträdande eller betydelsefulla. Det enda som störde mig lite var, som jag sade från början, det gubbsjuka porträttet av den vackra unga forskaren — men det visade sig faktiskt att hon bara hade en blek biroll i boken, så det gjorde inte så mycket. Tyvärr tyckte jag inte handlingen var så intressant. Visst, en neandertalare kommer till vår värld från ett parallellt universum där de blivit dominerande och homo sapiens har försvunnit. Det ger möjlighet att betrakta mänskligheten lite utifrån och diskutera hur det skulle ha kunnat vara istället, men jag tycker inte alls att det gav något nytt eller var särskilt intressant. Beskrivningen av neandertalarnas värld skulle kunna vara från någon Le Guin-bok, fast om hon hade gjort det hade det varit roligare skrivet. Fånigast är när en av huvudpersonerna tittar på en stol och reflekterar över att den som tillverkat den förmodligen känner att hon bidragit till samhället. Hur som helst är handlingen mycket enkel: Ponter Boddit kommer till vår värld av en olyckshändelse, lär sig lite om oss och blir sorgsen över hur vi förstör jorden (ja, jag sade ju att det inte var särskilt originellt), och lyckas ta sig hem igen.

Lite kul var det i alla fall att det var en kvantdator som öppnade vägen mellan världarna, precis som i Brasyl. Jag får lust att skriva en artikel om kvantdatorer och multiversum, för att bena ut begreppen. Vi får väl se om jag kommer åt att göra det någon dag.

Övriga kanadensiska författare jag provat på under tiden här är Guy Gavriel Kay (de två första Fionavar-böckerna), Claude Lalumière (novellen "This Is the Ice Age"), och Cory Doctorow om han räknas ("When Sysadmins Ruled the Earth" och ett par av serietidningarna med Futuristic Tales of the Here and Now). Kanske har jag missat någon författare, men dessa är de jag minns just nu. Nyligen har jag också lånat en bok av Charles de Lint, och Tanya Huff bor visst strax utanför Kingston så henne får jag väl lov att läsa något av så småningom. Jag har också skaffat senaste Tesseracts, en antologi som verkar ganska trevlig.

Frågan är: spelar det någon roll varifrån en författare är? Ibland, ibland inte. Det beror väl på vad man skriver om. Och apropå det är det lika märkligt varje gång jag ser Åsa Larsson-böcker i bokhandeln här!

 Inledande förklaring: Jag tror inte att jag har postat det här inlägget tidigare, fast jag borde ha gjort det. Det skrevs nämligen för en vecka sen, men jag verkar ha glömt att klicka på "publicera".

Jag räknade just: strax över femtio böcker har vi köpt sen vi kom hit (för nytillkomna: familjen är i Kanada, av jobbanledningar, sedan september). Somliga har vi köpt nya till fullt pris, men de flesta är köpta på billighetsantikvariat och loppisar och så för mellan 25 cent och ett par dollar. Vi har inte skaffat någon bokhylla än, så de trängs i en garderob och ovanpå ett linneskåp.

När vi kom hit hade vi fyra resväskor med oss, resten av alla våra saker lämnade vi i Sverige. På många sätt har det varit skönt att inte ha så mycket prylar, saker man måste ta rätt på och flytta runt och som är i vägen när man städar. Det är faktiskt inte så ofta jag verkligen har saknat något som vi lämnat. Det är symaskinen, några barngrejor som skulle ha varit med men i hasten blev kvarglömda, en vettig visp (verkar vara svårt att hitta vispar här som funkar för varm choklad och bottenredningar) -- och så böckerna.

Ibland blir jag riktigt frustrerad över att inte ha dem. Böcker som jag plötsligt känner för att läsa och inte har i närheten. Böcker jag vill kolla upp saker i eller undersöka något som jag skulle vilja skriva om. Programmeringsböcker, kokböcker, uppslagsverk. Det finns ju bibliotek här, och jag är där en gång i veckan eller så, men det är inte alls samma sak som att bo ihop med en samling böcker jag känner väl. En viss brist på svenska böcker har de också.

Många av de böcker vi skaffat här kommer vi inte att ta med oss tillbaka till Sverige, bara en utvald andel. Det är en svår balansgång det där att hindra böckerna från att ta över hemmet totalt, samtidigt som man lyckas ha alla betydelsefulla böcker tillgängliga när man vill ha dem.

Jag läste just ett referat av novellen "The Microcosmic God" av Theodore Sturgeon, publicerad 1941. Den handlar tydligen om en man som skapar en sorts mikroskopiska varelser som lever mycket snabbare än människor, och låter dem evolvera under kontrollerade former. Meningen är att de ska passera människans utveckling så att man kan dra nytta av upptäckter och uppfinningar som de gör. Det går enligt planen först, men ganska snart drar de ifrån människorna så mycket att de inte går att förstå över huvud taget, än mindre kontrollera eller dra nytta av.

Det verkar lite bekant på något sätt.

Det finns många sf-idéer som har funnits längre än man tror.

Och för övrigt kanske jag borde läsa något av Vernor Vinge någon gång. Borde jag det?

Jag läste nyligen den här reflektionen om att läsa Stephen Donaldsons verk om Thomas Covenant och mäta den mot dess rykte. Det rimmar ganska bra med en del av mina intryck av min pågående omläsning av Fionavar-trilogin av Guy Gavriel Kay. Omslagstexten säger också att det är ett verk "in the tradition of J.R.R. Tolkien and Stephen R. Donaldson."

Det finns en massa egendomliga anledningar som samverkar för att få mig att läsa de här böckerna igen.

• Jag tyckte inte så mycket om dem när jag läste dem första gången (i högstadiet), och jag har alltid undrat varför.
• Jag har hört många säga bra saker om de här böckerna, och jag har väldigt vaga minnen av dem. De kunde vara kul att komma ihåg, som fantasy-allmänbildning så där.
• Fantasybokgruppen jag är med i läste första delen för ett tag sedan. Jag känner utmaningen att lära mig läsa lite mer renodlad fantasy, om inte annat för att prova hur jag reagerar på det nuförtiden.
• Ett läsprojekt sen jag kom till Kanada har varit att läsa kanadensiska författare, och Kay är ju en sådan.

Fast min käre make skakade på huvudet och sade att de inte var bra böcker, och att jag borde läsa något nyare av Kay. Det är ju ändå Fionavar-böckerna som är mest kända, och läser jag för att allmänbilda mig är det ju dem jag borde ta mig an. Nu har jag kommit halvvägs in i andra boken, och jag är lite kluven, kan man säga.

I första boken tyckte jag fortfarande att det var fint och stämningsfullt med det högtidliga språket och den kosmiska Signifikansen av allt som händer, men nu börjar jag tröttna. Alla verkar ha någon fantastisk stor roll att fylla, och allt hänger samman. Det är en känsla av Öde och Förutbestämmelse över alltihop, som ett jättestort men ganska mekaniskt spel.

Den enda av de gamla storslagna berättelser som den här fantasytraditionen inspireras av som jag faktiskt har läst ordentligt (två gånger också) är Niebelungensången, men jag tror ändå att jag kan säga att jag fattar vad det är för känsla de här författarna (Kay, Donaldson, Tolkien, m fl) försöker återskapa eller bygga upp. Det biter bara delvis på mig som läsare, och i det här fallet mindre än många andra.

De bitar jag tycker bäst om är de där de vanliga, små och vardagliga människorna tittar fram. Det är sådant jag kan känna med, och kanske också identifiera mig med. Det jag gillar med Sagan om Ringen (får man fortfarande kalla den så?) är att hoberna inte är särskilt märkvärdiga egentligen, bara sega och uthålliga. De har sin storhet i att de överträffar sig själva, och i grund och botten är väldigt jordnära. Det jag gillar hos Lewis (ja, jag framhärdar i att gilla både Narnia och Rymdtrilogin, trots allt folk säger) hänger väldigt mycket på samma kvalitet, att barnen är så vanliga och strapatserna de är med om så vardagligt obekväma. Hjältarna fryser och svälter och bråkar inbördes och är allmänt mänskliga. Det finns en massa mänskliga svagheter i Fionavar också, men det är också av de mer storslagna eller svårmodiga slaget (törs jag använda ordet melodramatisk?): svartsjuka, självförakt, dödslängtan, och så vidare.

Jag tror att jag uppskattar berättelsen mer nu än när jag läste den första gången, men det är på ett distanserat sätt. Det är omöjligt för mig att leva mig in i händelserna, att känna mig särskilt engagerad av hela spelet om status och att visa sig på styva linan som folk rätt mycket ägnar sig åt.

En sak jag också har svårt att förstå är vad det är som gör Fionavar till ur-världen, den viktigaste av dem alla, själva grunden för existensen. Även om det finns massor av magi och sånt finns det liksom inget som övertygar mig om att Fionavar är särskilt speciellt. Folken där är väldigt stolta och ädla och så där, men de verkar inte ha historia eller kultur eller något sådant som ger intryck av att vara särskilt stort eller gammalt eller kosmiskt centralt. Det är liksom en renässansliknande kultur (utan högteknologi) och med alver och ädla vildar (nåja) som lever i områdena runtomkring. Inget speciellt. Och jag får inte riktigt känslan av att världen är gammal, som ändå Midgård väldigt tydligt är i Sagan om Ringen.

Vi får väl se om jag orkar läsa den tredje delen också. Egentligen vill jag det, för annars vet jag ju fortfarande inte riktigt vad jag pratar om, fast frågan är om jag känner mig tillräckligt intresserad. Det finns ju andra böcker som lockar.