En rapport från den fjärde Lunconen, oktober 2016
Jag ser skriften på väggen: Vi ankommer strax till Lund C. Det känns lite obehagligt. Skrift på väggen förknippar jag med Belsassar och ond, bråd död. Jag undrar om SJ har tänkt på den saken? Sedan är jag i och för sig förvissad om att “מנא, מנא, תקל, ופרסין” inte uttyds “Vi ankommer strax till Lund C”.
Det är härligt med långa tågresor till kongress. De är bland de bästa minnena jag har av mina första år i fandom, resorna till Göteborg. Då var vi ofta ett gäng från Stockholm/Uppsala som åkte ner tillsammans, med väskor fulla med öl som vi drack under resans gång. Kanske hade någon med sig en reseskrivmaskin och några stenciler, så att det gick att ockupera en kupé och ägna sig åt fanac. Icke så år 2016. Högtalarna basunerar torrt ut att på grund av utskänkningsreglerna får ej medhavda alkoholdrycker förtäras å tåget. Å andra sidan sitter jag ensam och utan skrivmaskin, så det kanske kan göra detsamma. Istället plöjer jag förbluffad M. R. Careys “The girl with all the gifts”. En zombieroman som är bra. Vad var oddsen för det? Så det är fortfarande härligt med långa tågresor till kongress.
Vi firade ju den 200:e pubträffen i obruten följd i går på Pipes of Scotland. Det var kul, jag räknade till 41 vuxna och ett barn, och jag kan ha missat någon. Största mötet någonsin och det överlägset största augustimötet. Av de elva som var på första mötet 4 januari 1997, var tre närvarande: jag själv, Sten och Zrajm.
Den stora aktiviteten på mötet var en frågetävling i fyra delar med fina priser, både prasslande (böcker) och flytande (öl). Jag lovade att lägga upp frågor och svar i efterhand. Här kommer de:
Jeff VanderMeer uppmärksammar på sin blogg, Ecstatic Days, en bisarr författarsammanslutning som kallar sig Science Fiction and Fantasy Ethics, ledd av Andy Remic, och som har som syfte att "slå ett slag för positiva recensioner av böcker, filmer och tecknade serier". VanderMeer intervjuar sitt alter ego Evil Monkey, som uppger sig tillhöra People for the Ethical Treatment of SF. Den stora behållningen återfinns, som så ofta, i kommentarerna där författaren Felix Gilman drar en växel på temat att behandla böcker väl och skissar upp hur illa han själv behandlar böcker:
on my desk right here i have a signed first edition of m. john harrison’s The Centauri Device
i keep it in a 6-by-6 inch cage in which it cannot stand up or turn around, and i force-feed it ruthlessly in hopes of fattening its liver
what are you going to do about it, huh, Remic? nothing, that’s what
…
if i want to take a bunch of Solaris DVDs and drown em in a sack that’s my business, don’t meddle in things you don’t understand, Remic
…
since back in old country my people have gathered to watch two proud strong issues of Asimov’s fight in a pit. it is an honorable death for the magazine, for Asimov’s is strong and loves to fight. these are our folkways, Remic. who are you to interfere? how dare you
…
you know what the most beautiful thing in the whole damn world is? i’ll tell you what it is Remic, i’ll tell you good. its when a man and his son drive up into the mountains with a couple good huntin guns and maybe some beers, maybe the boy has a beer too why not, his mother dont need to know. you dont even need to talk much just enjoy all that silence. just wait real quiet until you see one of them Star Wars prequels come shamblin on by. let the boy take the first shot. thirty aught six’ll drop that big hairy prequel right in its tracks, it aint cruel, it don’t feel no pain. the boy’s a man today. you can teach him how to cut off that prequel’s antlers and how to take its hide and how to get rid of them ugly hayden christianseny bits that ain’t no good to nobody. just like your daddy done for you with A New Hope, and his daddy done for him with War Of The Worlds. you’ll never understand what that means Remic and thats why i pity you
Upsalafandoms första-tisdagen-i-månaden-pubmöten byter mötesplats från och med nästa möte, nu på tisdag 2 juni.
Den pub som vi brukade träffas på har bytt ägare och plötsligt stod den trevliga serveringspersonalen utan anställningsavtal, för att den nye ägaren förhalade undertecknandet av dem i all oändlighet. De sade upp sig och talade om för sina vänner vad som hade hänt.
Vi har inte varit odelat nöjda med puben i vilket fall efter ägarbytet, så vi flyttar. Vi får se var vi hamnar till slut, men till en början försöker vi med Pipes of Scotland (den pub där dead-doggen efter Kontext hölls).
Vad: Upsalafandoms 150:e månatliga pubmöte Var: Pipes of Scotland, puben som ingår i Hotel Uppsala i korsningen Kungsgatan-S:t Olofsgatan. När: Tisdag 2 juni, 18.30 och framåt
Vi får se om vi orkar hitta på något extra för att det både är 150:e mötet sedan traditionen återupptogs januari 1997 och inflyttningsfest på Pipes of Scotland!
Detta är den femte av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Sten föreslogs av det förra intervjuoffret, Matthias, med frågan "är han fortfarande aktiv i fandom?"
Uppväxt
Min familj flyttade till Örebro från Växjö när jag var sex år, och jag bodde där tills det blev dags att flytta till Uppsala och bli student. Mina föräldrar och min lillasyster med familj bor fortfarande i Örebro, så jag besöker staden med jämna mellanrum. Den ser likadan ut som för tretton år sedan. Slottet är mycket slottigare än Uppsalas, och det finns flera stycken riktigt trevliga caféer. Detta är dock inte tillräckligt för att jag ska känna något större behov av att flytta dit.
Stig W. Jørgensen har i dag publicerat en mycket intressant artikel på sin blogg Ekkorummet, om tidsresor, tidresans fysik och nuddar vid att skissa på hur ett språk vars tempus klarar av att hantera tidsresor på ett naturligt sätt skulle kunna se ut. Nu är skissen synnerligen grund, eftersom Jørgensen, som han säger, "imidlertid aldrig gjort noget forsøg på at konstruere et sådant sprog eller en formalisme der kunne udtrykke de nødvendige relationer, og jeg skal sige jer hvorfor: Tidsrejser er ikke virkelige. Nu ved jeg godt at nogle også betragter det som en udmærket hobby at lære sig klingonsk eller tolkiensk elversprog, men jeg synes ikke at resultatet står mål med indsatsen hvis det ingen relevans har for den virkelige verden."
Jag är inte säker på att jag håller med. Det skulle vara roligt, som ren hobby, att skissa på en sådan grammatik i alla fall, bara för skapandets glädje och för den kreativa problemlösningens skull. Man behöver ju inte fortsätta när man når de riktigt knepiga stadierna utan kan sluta där, på den punkten. (En annan fråga som i vart fall jag ställer mig är om det redan finns språk som är mer lämpade för syftet än vårt indo-europeiska modersmål.)
Artikeln refererar också några filosofiska och estetiska teorier om kronologi, och rekommenderas i sin helhet: Tidsrejsens grammatik.
Årets första sf-kongress i Norden har redan ägt rum, det var Alcocon 3 i Göteborg, som avhölls 24-26 april. Bilder en masse därifrån finns på Flickr. Resten av årets kongresser är:
Jag hade tänkt att åka på åtminstone de två finska samt Swecon i Stockholm. Kanske på Fantasticon i Köpenhamn, förmodligen inte på Norcon och tyvärr inte på Aplakonen. Hur ser det ut för er andra som läser den här bloggen?
Jag känner mig lite slö så här framåt kvällen, så dagen kommer nog att avslutas med ett par avsnitt av Mupparna framför teven. I går disputerade Linnéa med den äran på en avhandling om tilltalsfraser i datorförmedlad kommunikation. Efteråt var det disputationsfest, men vi var faktiskt hemma igen inte alltför lång efter klockan ett, så det är inte därför jag känner mig seg.
Jag försökte stödköpa lite böcker av Peter S. Beagle tidigare i dag, men hindrades av att man måste uppge vilken _State/Province _man bor i. Korkade amerikaner. Nä, dags att släpa mig bort till teven. Det är en lång vecka framför mig: Två Imagicon-möten, middag med några arbetskamrater för att fira en release samt ytterligare ett möte. Alla kvällarna måndag-torsdag inbokade. Suck.
Dags att babbla lite osammanhängande om årets brittiska påskkongress kanske, den sextionde nationella sf-kongressen – därav namnet LX 2009. (Jag påbörjade en kort rapport från kongressens första dag under själva kongressen, men sedan krävde hotellet att man betalade 40 pund för tillgång till det trådlösa nätet under helgen, så det blev aldrig av att posta den.)
Hedersgäster var Jon Courtenay Grimwood, Tim Powers, David Lloyd samt Bill och Mary Burns. Jon, Tim, Bill och Mary hade jag stött på tidigare, men David Lloyd hade jag ingen aning vem det var. Det vet jag däremot nu – det var den trevlige mannen i övre medelåldern som slog sig ner vid vårt bord i lobbyn på fredagsmorgonen för att prata och bjöd oss på öl. Det fanns ett väl tilltaget område bredvid baren i hotellobbyn med ett hundratal sittplatser där man kunde sitta och umgås mellan (eller i stället för) programpunkterna – det bästa påskkongresshotellet sedan Adelphi i Liverpool i det avseendet.
Baren
Programmet var bra, de delar jag såg, även om inget kändes oförglömligt. De två intervjuerna med Tim Powers var oerhört underhållande – Tim är en av de roligaste scenpersonligheterna inom sf-/fantasyvärlden. I samband med kongressen släpptes John Berlynes illustrerade Powers-bibliografi Secret Histories, ett överdådigt vackert bokverk som såldes för bara 35 pund. (De böcker vi köpte kan förresten beskådas på LibraryThing. I år blev det 24 nya böcker, färre än tidigare år, men vi börjar bli kräsnare i takt med att samlingen sväller.)
Jag gick på en paneldiskussion om överskattade böcker – Classics that aren't – men den var ganska tråkig, exempelvis satt Rog Peyton i en kvart och spydde ospecificerad galla över Philip K. Dick, så jag gick därifrån efter en halvtimme. Konstutställningen öppnades under festliga former med cocktailparty i orangeribaren på andra våningen, en tjusig inglasad sak med dekorativa växter i, där hotellet bjöd på öl och vin; de sponsrade nämligen utställningen.
Panelen om romanerna på slutlistan till årets Arthur C Clarke Award var intressant. Jag har inte brukat gå på den men det är så många som framhållit den som en av de mest värdefulla panelerna på påskkongresserna så jag slöt mig till flocken i år. Panelen var ganska oense, men jag vet i alla fall att jag inte ska läsa Martin Martin's on the Other Side av Mark Wernham. Besläktad med Clarkepanelen var naturligtvis den högtidliga utdelningen av BSFA-priserna, där romanpriset i år gick till Ken Macleods The Night Sessions. Lördagens stora tillställning var en konsert med National Festival Orchestra, som spelade bl a Beethovens sjätte symfoni i stora programsalen. Helt fantastisk upplevelse att få höra en symfoniorkester i salongsmiljö och inte i en konsertsal. Det var första och förmodligen sista gången i mitt liv. Stort tack till Vince Docherty och resten av kommittén för den upplevelsen!
På söndagkvällen var det skandinaviskt party i ett av rummen, framförallt organiserat av Herman Ellingsen. Lyckat, som vanligt. På måndagen fick jag en chans att för första gången se hela Dr Horrible's Sing Along Blog i ett svep; den var ju uppdelad i tre delar när den sändes på webben i höstas. Den vann på att ses som en helhet, men är fortfarande inget jag kommer att skaffa.
Det kom ut ett nyhetsblad under kongressen som går att ladda ner från LX 2009:s webbplats. Nästa års påskkongress heter Odyssey 2010 och äger rum på Radisson Edwardian på Heathrow, precis som i fjor. Var kongressen hålls 2011 är däremot fortfarande inte spikat. Ingen hade lagt något bud, men det finns tydligen några som håller på att undersöka förutsättningarna för ett bud att läggas fram under nästa påskkongress. Mer om det på Novacon i november, lovades det.
Ska jag sammanfatta? Årets påskkongress var kanske den jag trivts bäst på hittills – mest för att jag lär känna fler brittiska fans för varje år. Utmärkt hotell, även om de tyvärr hade färre än 250 bäddar, så de flesta deltagarna tvangs bo på andra hotell i Bradford. Rikligt utbud av real ales till vettiga priser i barerna (fast nästan bara blond ales, tyvärr – inte den mest spännande typen), bra frukost. Som sagt var programmet trevligt, inklusive det fullspäckade fanprogrammet, lite mindre dealers' room än vanligt, fast å andra sidan nästan bara böcker och inte så mycket kläder och annat trams.
Jag läste nyheten på flera bloggar.
The Fine Books Company i Rochester, Michigan, erbjuder en uppsättning förstaupplagor av alla Hugo- och Nebula-vinnande romaner för 116,50 dollar. Huh? Hur kan det vara så billigt? Varför beklagar folk att de inte har råd? Det är väl bara att slå till? Vad är det jag missar.
Sedan gick jag till sidan som de hänvisade till och insåg hur jag hade läst fel. Aha.