Något som roar mig storligen är lärda bluffar. De är inte bara roliga att läsa om, utan det finns något alternativhistoriskt över dem. Tanken spinner loss och man börjar fundera på hur det hade varit om den eller den boken verkligen hade funnits. Och man börjar planera sina egna ståtliga förfalskningar. (Ni har glömt det här inlägget den dag jag hittar Strindbergs okända uppföljare till Fröken Julie uppe på vinden, va?) Inte bara en intellektuell lek, utan också en utmaning för händerna. Detta blir lättare i framtiden, när originalen är elektroniska, eller så kanske dör genren ut eftersom det aldrig går att bevisa något.

The Guardian på webben listade vad man menade var historiens tio mest kända litterära förfalskningar för ett par år sedan och Loren Rosson III på bloggen The Busybody fyllde på.

Detta är skilt från de öppet deklarerade pastischerna, som också är roliga men inte alls har samma romantiska tjusning över sig.

Jag undrar hur mycket man skulle bli hatad om man placerade Mormons bok och Koranen, som båda väl till skillnad mot Bibeln uppges vara dikterade av Gud själv, på en sådan här lista... och Castaneda borde kanske också hamna där, fast den gode Carlos påstår ju inte att det är den med största säkerhet uppdiktade Don Juan som har skrivit böckerna.

Man undrar också hur många verk som idag hålls för äkta som i själva verket inte är det. Det perfekta brottet är som bekant det som aldrig uppdagas.

"Vem är din favoritförfattare?" Hur många gånger har man inte fått den frågan och suckat lika djupt varje gång. Det är ju bra böcker man är intresserad av, inte författarna, och de bra böckerna kan man hitta varsomhelst, av vemsomhelst...

Ickedestomindre finns ju det några författare som jag läser allt av. Jag skulle vilja dela in dem i två kategorier; författare som jag har läst praktiskt taget allt av, vars böcker jag skaffar så fort de dyker upp, och författare som jag har läst det mesta av och som jag planerar att läsa resten av, men som jag inte har någon direkt tidplan för. Författarna är:

Jag läser allt när det kommer ut

• Susanna Clarke
• Graham Joyce
• Guy Gavriel Kay
• Ken MacLeod
• Christopher Priest
• Geoff Ryman

Jag tänker läsa allt i sinom tid

• Peter Beagle
• Italo Calvino
• William Faulkner
• Diana Wynne Jones
• Howard Norman
• Mervyn Peake
• Colm Tóibín
• Connie Willis
• Zoran Zivkovic

Jag kan också nämna författare som jag brukade läsa troget, men som med tiden av olika anledningar halkat ner i mina prioriteter: Iain Banks, Jasper Fforde, Alasdair Gray och Patrick McCabe.

Och, för att avsluta, författare som borde befinna sig under punkten sådant som jag tänker läsa allt av (eftersom jag har tyckt mycket bra om allt av dem jag läst), och som jag inte riktigt vet varför de inte gör det: Jane Austen, Stig Dagerman, Roddy Doyle, John Fowles, Graham Greene, Ernest Hemingway och China Miéville.

Ken Slater var 20 år gammal när Storbritanniens sf-fandom kom igång på allvar. Det var 70 år sedan. Jag träffade honom senast för två år sedan, på den brittiska påskkongressen i Glasgow. Då stod han som vanligt och sålde böcker, och såg inte ut att vara en dag äldre än 75. En makalös människa.

Han har fått äran av att vara den som fick brittisk fandom på fötter igen efter andra världskriget. Så här skriver Rob Hansen:

Many who lived through this period credit Ken Slater with British fandom's eventual revival nationally. In September 1947 he published OPERATION FANTAST, which [...] sparked off the first post-war boom in fanzine publishing. OF remained associated with the BFL and Slater found himself running a department in the organisation that he describes as:

"...a sort of 'bring-and-buy' agency for the BFL's surplus magazines and books — and, of course, my own material. Officially, the original OPERATION FANTAST was the liaison department of the BFL and it remained that way through most of 1948."

[…] Beginning to find their feet again British fans began to think about holding a convention. Ted Carnell appears to have been the first to push the idea, and in the January 1948 OF Trading Supplement, Slater urged interested fans to get in touch with him and passed their names along to Carnell. In the event, however, neither Slater or Carnell would be responsible for the convention that actually came about.

The WHITCON, Britain's first post-war convention, took place on Saturday 15th May 1948. It was put on with little advance publicity but still succeeded in attracting 50 attendees, quite good for those days, and was held at The White Horse. Its organiser was John Newman:

"In 1948 I decided that I would like to attend an SF convention and came to the conclusion that I would have to organise it myself. Ken Chapman gave (calling it a loan but refused to accept repayment) money to arrange things and be certain of covering the expense of the buffet and hire of the upstairs room at the White Horse."

The youngest attendee was undoubtedly Gillings 14 year-old son, Ron, and one of those who couldn't be there, Ken Slater, sent £2 along so that everyone present could have a drink on him.

Bilden tagen av Lars-Olov Strandberg på Sfancon 11 i Gent, september 1980

Kens Operation Fantast utvecklades till en bokhandel och det var så man stötte på honom på senare dagar, som en oförtruten bokhandlare på brittiska kongresser, äldre för varje år utan att det syntes. Uttrycket the end of an era är slitet, men mycket mer sant än så här blir det inte. Denne man var aktiv inom science fiction innan Michael Moorcock föddes och Arthur C. Clarke slog igenom.

Han dog nu i helgen.

Bilden tagen av Chaz Baden på världskongressen i Glasgow, augusti 2005

"I like to take a book, a glass or cup of some liquor appropriate to the time and season, a comfortable chair, cigarettes or pipe ...and a few hours."

(Ken om sina läsvanor)

Det är väldigt vanligt att sf- och fantasydiggare pratar om sf-musik och fantasymusik, med vilket de verkar mena något slags symfonisk rock eller hårdrock respektive svartmetall. Möjligen medeltidsliknande ballader om troll eller skäggiga krigare. Jag är en smula allergisk mot detta. Fantasy och sf är former av fiktion, berättelser som skildrar något som är tekniskt omöjligt för att vår vetenskap inte kommit på hur man gör, respektive något som är bryter mot våra naturlagar - magi och så vidare. Musikstycken, däremot, bryter inte mot våra naturlagar eller är tekniskt omöjliga. Inte heller är de berättelser om sådant.

Vad folk verkar mena med sf- eller fantasymusik är stämningsmusik som de personligen associerar med sf eller fantasy, antingen för att musiksmaken ingår som en del av en ungdomskultur som även innefattar rollspel eller fantasy eller sf, eller för att musikerna använder sig av sf och fantasymotiv på skivomslagen. Men det är ett nonsenssätt att se på det hela. Det som är fantasymusik för den ene är det inte för den andre.

Musik är en konstform som inte berättar något, med väldigt få undantag. Visst säger den något, uttrycker något. Men den är inte narrativ. Det finns inte deckarmusik, det finns inte spionmusik. Det finns religiös musik, men det beror på att religion är ett budskap. Musik kan självklart uttrycka budskap - den är till och med bra på det. Men sf och fantasy är berättelser, inte budskap.

De få undantagen är musik som verkligen utgör en sf-berättelse, som Jeff Waynes War of the Worlds. Men dessa undantag är ytterst sällsynta och är väsensskilda från metallband som har en drake på omslaget och kallar en av sina låtar för Smaug och genast hyllas som skapare av fantasymusik.

Bah, säger jag. Sf och fantasy är berättelser, inte stämningar.

Jag måste få slå ett slag för en sf-kongress jag är med och arrangerar: Åcon 2. Den kommer att äga rum under Kristi Himmelsfärdslånghelgen, dvs 1–4 maj, i Mariehamn på Åland. Det innebär att den för oss i östra Mälardalen är mycket enkel och billig att ta sig till.

Det är den andra Åcon, det hölls en i fjol också. Då var hedersgästen Hal Duncan, en intressant ung skotsk författare. Det var en succé, ett 70-tal fans från framför allt Finland men även från Sverige umgicks, lekte, lyssnade på föredrag och drack öl i tre dygn. Det var kul att få lära känna de finska fansen och det var roligt att vara på Åland.

Det finns bilder här: Åcon på Flickr

Årets hedersgäst är Ian McDonald som är aktuell med romanen Brasyl som kom i fjol: en av de roligaste tidsreseböcker jag har läst. Kom och lyssna på honom under en Ålandssemester du med!

Jag undrar om jag någonsin har varit med om att lansera en ny webbplats utan att servern har brutit samman just när man gått ut och meddelat världen att de kan komma och titta på den nya skapelsen.

Murphy är den engelska formen av det gäliska efternamnet Surnames Ó Murchadha eller Mac Murchaidh - ättling eller son till Murchadh (som betyder sjökrigare - man undrar om det ursprungligen var vikingar som åsyftades? I så fall är Murphy en av oss, och det är ju passande i sammanhanget.)

I vilket fall är Upsalafandoms webbplats uppe igen, och vi får hoppas att den så förblir. Det ska ha varit en kritisk säkerhetsuppdatering av Linuxkärnan som sänkte servern. Själv tänkte jag äta semla ikväll.

Melodi: Den gamle jägarn

En liten sång till er
kom hit och slå er ner
för nu är juli här
det första tisda'n är.

Refr:

I Upsala på Williams krog
på Åsgränd vid ett 'versitet,
där träffas de som inte dog;
de dricker öl och käkar klet.

En lite sång att minnas till
kom hit från halv sju och drick
och snacka skit och minns de cons
ni vart på, här hos stygge Måns. \

Tisdagen den 2 september var det dags för det 81:a rekonstituerade Upsaliensiska pubmötet som denna gång drog inalles 20 personer. Dessa voro J. Nicklas Andersson, Johan Anglemark, Åke Bertenstam, Martin Dalsenius, Andreas Davour, Anna Davour, Marie Engfors, Mikael Jolkkonen, Torbjörn Josefsson, Maria Jönsson, Daniel Luna, Gabriel Nilsson, Sten Thaning, Erik Trulsson, Kalle Walestrand, Tomas Winbladh, Samuel Åslund, Simon Åslund, Biörn X Öqvist och Ollie Östlund. Kilgore Trout Jr var också där enligt närvarolistan, men jag såg aldrig till karln.

...när den upsaliensiska skiffyskocken flockades kring öltapparna på det lilla gästgiveriet i Ubbohuset. Allt var som vanligt, jag hade med mig Minotaurer till försäljning samt ett nytillverkat Obduktion och Åka hade med sig backish av Folk och fans och överex av lite spridda zines som hon hittat i sina lådor. Dessutom låg där några utskrifter av Ahrvid Engholms faanfiction Storm i Fantarktis.

Den första tisdagen i maj år 2002 inföll som förutspått den 7 i månaden. I katafalker och gravurnor runt omkring i Upsala vaknade höglagda eller förbrända sf-fans, den ene efter den andra, och måttade efter att ha segat sig upp i kvällsljuset sina darrande steg mot Williams krog, som mot alla odds och utan att någon förstår hur ännu är den mötesplats där Upsalafandom fylkas med skrämmande regelbundenhet. Käre läsare, följ med mig när jag träder in i den skumma salen, för att se sig vad som döljer sig i rökdimmorna.