Terry Bisson är tyvärr inte en författare som det pratas så mycket om. Michael Swanwick tipsade mig en gång om Terry Bissons Bears discover fire. Swanwick undrade om den, som han ansåg, väldigt amerikanska berättelsen funkade lite bra för svenska läsare. Det visade den sig göra och jag gillar den starkt utan att kunna säga vad som är så amerikanskt med den (jag håller med Michael), eller ens varför jag gillar den. Bisson har skrivit flera saker jag gillar starkt.
Den här lilla novellfilmen är baserad på en annan av Terrys historier. För de som gillar David Lynch så är det rena julafton. Jag käkar föresten ofta lunch på ett ställe som ser ut ungefär sådär…
They''re Made out of Meat
För övrigt så representerar detta min avskedspost på den här bloggen. Engagemanget från Upsalafandom är lite för klent. Jag koncentrerar mig numera på min egen rollspelsblog The Omnipotent Eye istället. Besök den gärna. Jag försöker updatera varannan dag, ungefär.
Ibland kan man ju i sf hitta historier som handlar om någon som reser i en tidsmaskin eller nåt liknande och får uppleva forna tider. Jag hittade en gång en väldigt charmig länk till en tidsmaskin och letade jag fram den igen. Kolla det här!
Det är färgfoton från Ryssland, så som det såg ut innan revolutionen! Det är nog så nära en tidsmaskin man kan komma. Fascinerande.
Nu har jag läst två volymer av Edgar Rice Burroughs kända Barsoom serie. Det är märkligt vad autodidakter kan producera märkliga verk när de ger sig hän. Den första volymen skrevs av en Burroughs som hade prövat det mesta, och nu var pank och desillusionerad. Klart att då kan man ju kanske lika gärna skriva en bok!
Som förstligsverk är den märkvärdigt trollsk och ett intressant stycka eskapistisk pikaresk med märkliga främmande varelser och underliga seder. Den åstadkommer mycket i kraft av sin fantasi och den förundran över en främmande värld som han lyckas frammana av rent längtan efter nåt annat än den värld han befann sig i.
Dock märker man att de här gamla äventyshistorierna har lite av ett problem. När jag läste Williamsons förfärliga Legionböcker insåg jag att det hörn som han målat sig in i bara blev mer och mer trångt när han måste hitta på mer och mer fantastiska omöjligheter för hjältarna att besegra. Nu när jag har läst om inte bara gröna, svarta, vita utan ocksåröda marsianer så kommer jag åter att tänka på det där inmålade hörnet.
Det är inte utan man undrar om det inte är svårare att skriva billiga äventyr än seriösare saker, ibland. Dock har de något de här taffligt skrivna berättelserna om män som kan allt och fäktas med de värsta monster, blir kharg, jeddad, kung, gatsputj, kejsare eller bara rik som ett troll. De får princessan och alla älskar dem. Kanske behöver man inte mer av en bok ibland. Även om jag känner mig präktigt less på Edgar Rice Burroughs så är det ju tack vare de här historierna som t.ex. Michael Moorcok började skriva fantasy. Det vore ju tråkigt att vara utan.
Vila i frid, Dave
Lite mer än ett år efter det att Gary Gygax lämnade oss har nu den andre giganten från rollspelshobbyns gryning, Dave Arneson, också förlorat sista striden mot sin cancer. Nu har alltså mannen som skapade konceptet Dungeons i Dungeons & Dragons tillslut lagt tärningarna på hyllan.
Som jag sade förra året har alla kulturer någon sorts BNF, hjälte eller föregångsfigur, vars visioner en gång lade grunden till det man idag lever i och uppskattar som en del av ens liv och vardag. Ibland glömmer vi bort att tacka dem medan de ännu är ibland oss för vad det gjort, eller vi kanske inte ens inser hur mycket vi har föregångarna att tacka för det vi idag tar för givet. Jag kommer osökt att tänka på vad jag läste i Banana Wings där Mark skriver om hur han under flera år avfärdat Jack Speer som en fan som inte gjorde annat än att kritisera folks stavning i FAPA utskick. Naturligtvis insåg han när Jack väl vad död hur mycket han gjort, och hur mycket han betydit för fandom. Tyvärr är jag rädd att David Arnesons frånfälle kommer bli precis ett sådant tillfälle att upptäcka att det var han som låg bakom alla de där saker som andra senare slog mynt av och gjorde till allmängods. Saker är ju den att många av de innovativa greppen med den nya typ av spel som rollspelen var vid 1970-talets början var just Arnesons uppfinning. Själv var han helt enkelt inte den som gjorde någon större affär av det.
Precis som jag skrev för ett år sedan är det oräkneliga sätt som dessa kreativa genier influerat så mycket av poulärkulturen och därmed även flera av de som idag skriver fantasy eller skapar fantastik på tv, film eller i datorspel. Det sistnämnda gäller väldigt konkret för Arneson, som under senare år undervisat i speldesign för datorspelsutvecklare.
Själv har jag blivit inspirerad av Daves Blackmoor kampanj för mitt eget rollspelande. Faktum är att den inte bara är den längsta kontinuerliga rollspelskampanjen (1970-2009), utan även en skådeplats för tre generationer rollspelare som i sin fantasi skapat och upplevt förunderliga äventyr i främmande världar. Drömmar och visioner om äventyr binder samman oss alla som läser, skriver och spelar fantastik. Drömmen lever.
Uther, Once And Always
The Father of Roleplaying is dead.
Requiem aeternam dona ei, Domine: et lux perpetua luceat ei
Så var då ännu en kongress avklarad! Lite sliten och med en huvudvärk i tungviktsklass så ska jag försöka sammanfatta lite intryck.
Kongressen det hela handlar om var Ad Astra, anno 2009. Evenemanget hölls på ett hotell någorlunda centralt i Toronto, Ontario. Med cirka fem miljoner invånare och många väldigt långa och raka gator känns stan med rätta ganska stor, och centralt ska förstås i det sammanhanget. Förra årets evenemang kändes lite trött, och många småsaker kändes lite taffligt hanterat. Speciellt tydligt var det programmet som led av brist på organisation. Detta år var det en kongress av liknande snitt, men det kändes betydligt fräschare och tight detta år. Programmet hade ett dussin parallella spår och det är ju onekligen ganska ambitiöst. Förvånansvärt nog var det god uppslutning på alla paneler jag besökte, och till skillnad mot förra året var uppslutningen av panelister god. Det var till och med så god uppslutning att det på en panel var sju personer i panelen!
Programmet som jag besökte handlade mycket om skrivande och skapande. Med tanke på att det var säkert femton författare närvarande (plus diverse mer eller mindre kända redaktörer) så kunde man få en hel del olika vinklingar på det hela. Många paneler var väldigt konkreta och gav tips och handgrepp man själv kan använda för att bl.a. bli fri från "writers block", skapa trovärdiga stridsscener eller effektiv struktur och styrsel mellan intern och extern konflikt och utveckling. Riktigt inspirerande även om jag inte längre är lika engagerad i eget skrivande. Själv deltog jag även i en liten workshop kallad "The Joseph W. Haldeman Memorial Seminar on the Redistribution of Economic Resources via the Application of Statistics & Psychology".
Dealers room var trevligt, och hade den vanliga blandningen av t-shirts, smycken, leksaker med skiffytema, tecknade serier och framförallt nya och gamla böcker. Utbudet av böcker var inte så tokigt, med Mick Sproule som ett trevligt återseende. Detta år pratade jag George R.R. Martin med honom. Det fanns gott om signerade godingar (PKD first editions för $10!) och fina hardcovers av gästerna och andra närvarande författare. Ed Greenwood kunde t.ex. ses signera i farten medan han småpratade.
Det som kändes bäst med den här kongressen var dock känslan av att återvända. Man kände sig hemma på hotellet, man kände igen Ian i Green Room, man kändes igen av Lloyd Penny som hälsade glatt på en när man kom och Mick (som sagt) kom ihåg en. Ad Astra måste väl sägas vara vår "hemmakongress" i det här landet. Lite roligt var det ju även att folk kände igen oss och ibland bara antog att vi varit med på den ena eller andra kongress de plötsligt mindes. Rebecka hade nog mer kul denna kongress också. Hon satt och målade i sin målarbok, sprang runt och lekte katt och barnen Hartwell/Cramer lekte lite med henne också. Som vanligt var hon populär och de utklädda personerna som man såg gå runt på kongressen vinkade gärna eller spelade lite apa för att roa henne. Maskerader och liknande är onekligen familjevänligt.
En annan sak som kändes trevlig och typisk nordamerikansk var ju con suite. Vi käkade inte frukost på hotellet, utan tack vare att det bjöds på mat i con suite av diverse förlag, bids eller intressegrupper så kunde vi käka både frukost och kalkonmiddag helt gratis på pr-budgeten. Onekligen börjar man bli tillvand vid detta högst oeuropeiska fenomen. Det skulle inte vara så tokigt med sånt på kongresserna hemmavid. Ölutbudet i baren på hotellet var inte direkt imponerande, men det var hygglig kanadensisk öl och fler än förra året kunde ses sitta i baren och prata med en öl eller två.
Bytet då? Lite gamla Analog som delades ut gratis, en äldre roman av George 2R Martin, en Brust och en Dickbok som inte var sf. Dessutom var Writers of the Future åter representerade och det delades ut gratis böcker! Elron må varit galen och scientologerna livsfarliga som infiltrerar bl.a. amerikanska ambassaden i Stockholm, men det var en gratis bok och i alla fall en bra story däri, av Tony Pi.
Det är skoj med kongresser!
Jag satt och tittade tillbaka på vad jag läst under 2008. En av de böcker jag läste var R Scott Bakkers The Darkness That Comes Before. Som den del av er säker vet är det del ett i en serie om tre (i sin tur bara en bit av hela sagan, naturligtvis), som det så ofta är numera. Boken var inte en odelat positiv upplevelse, men det var inte dålig. Signifikant är kanske däremot varför jag fick för mig att läsa den. Vi hade nämnligen pratat om fantasy jag och Robert, som jag spelar rollspel med. Av okänd anledning, kan ha nåt med Steven Erikson att göra, pratade vi om fantasy som inspirerats av andra kulturer än europeisk medeltid. Då kom det sig så att jag lånade Bakkers böcker av Robert.
Fantasy med lite nya inspirationskällor brukar intressera mig, och en annan sådan läsupplevelse kan man finna i den serie böcker av Glen Cook jag också läste förra året. Böckerna i Glittering Stone utspelar sig i en miljö som snarast för tankarna till indien och centralasien. Sånt är lite skoj, tycker jag. Kanske är det inte så illa med inspiration från det hållet. Vem tycker t.ex. inte att Kali är riktigt ruskig? (jo, jag vet att det finns folk i indien som dyrkar henne som en snäll modersfigur. Inte min typ, kan jag bara säga)
Så en annan fantasy med lite udda miljö är professor M.A.R. Barkers skapelse Tekumel. Professorn han använt denna sin värld som rollspelsvärld sedan sjuttiotalet, då någon introducerade honom till Dungeons & Dragons. Barker är precis som Tolkien språkprofessor och har naturligtvis kokat ihop alfabet och ord för sina främmande kulturer. Det exotiska med hans skapelse är inte bara att det handlar om en grupp med människor som från ett framtida samhälle lämnar jorden och koloniserar en främmande planet långt borta. Dessutom är människorna i huvudskap från sydamerika och sydostasien, så den kultur de exporterar till stjärnorna är allt annan än den vardag vi känner i västerlandet, eller ens kan extrapolera bakåt eller framåt ur vår historia. Det är trappstegspyramider, ett myller av gudar och en samhällstruktur som inte uppfanns i europa.
Naturligtvis har folk skrivit en massa saker om den rika värld och dess exotiska kultur. Det finns t.o.m. en APA! Professorn, som nu är pensionerad, utvecklar fortfarande världen och skriver om den i romaner (jag läste en förra året, riktigt hygglig), språkliga utläggningar och rollspelssessioner. Varje torsdag träffas de i Barkers källare och spelar spel och utforskar världen Tekumel. Klart fascinerande! För den nyfikne på klart annorlunda fantasy kan jag rekommendera en titt på Tekumel!
Jag har ett intresse av att lite då och då ta en titt på hur sf traditionen skapades under 20 och trettiotalen. Förvånandsvärt många av dagens typiska genreelement skapades ganska tidigt, och det är lite kul att se var de kommer ifrån. En del av dessa små literaturarekologiska utfärder gräver fram pärlor, och andra saker man helst vill glömma.
En författare som ibland fascinerat mig är Jack Williamson. Han var verksam ända från sf barndom på 1920-talet till sin död på 200-talet. Tänk att ha fått leva genom hela den tiden! Han fick ju i princip se hur världen förändrades och hur science fictions drömmar blev verklighet. Han är bl.a. känd för Legion of Space Series, vilken jag köpte i en volym från Alvarfonden. Det var en intressant upplevelse, för här hade vi en av de där stilbildande verken som folk lystet köpte sf magasin för att få läsa. Hur skulle berättelserna te sig? Tyvärr måste jag säga att det nog är bland de värsta sf jag läst!
Supervapen introduceras som helt oövervinnerliga, och för att det ska gå att skriva uppföljade så blir det sedan dags att uppfinna konstlade kringmanövrar kring det han först beskrivit som oövervinnerligt. Saker händer fullkomligt på slump, och när huvudpersonerna är i knipa så är det alltid så att det "bara händer" nåt i rätt stund som räddar dom. Det verkar liksom inte finnas minsta plan bakom storyn alls! Dessutom är personerna sådana karrikatyrer att man storknar. Regelbundet kraschar maskiner och efter en massa fånigt ojande så tar sig Mekanikern sig an problemet och kan naturligtvis laga saken. Naturligtvis efter att en reservdel bara plötsligt dyker upp utan rim och reson. Det är melodramatiskt och erbarmligt banalt. Hur överlevde genren det här skräpet!?
En annan författare som också är intressant är Edgar Rice Burroughs. Han skrev sina böcker om Barsoom innan sf traditionen hade börjat, och öven om han många gånger uppenbarligen skriver mer fantasy än sf är han när han ägnar sig åt tekniska förklaringar förvånandsvärt flyhänt! Första volymen i serien är intressant. Ramberättelsen ger oss John Carter liggandes i koma i en grotta i Arizona, där han inandats märkliga ångor från en skumt grönt pulver och han upplever under tiden äventyr på Mars. Det intressanta här är hur hela berättelsen är drömsk och lite overklig i framtoningen, och med en inramning som antyder att allt kan ha varit en dröm eller en droginducerad hallucination. Väl på mars är det hyggligt driv i berättelsen och även om John Carter är en banal figur, med komisk förmåga att alltid ta i "lite till" och ta ett steg till in i den mytiske hjältens gestalt och rädda fagra damer och vinna strider, så funkar det. Kanske är det för att han skriver en berättelse som mer liknar Homeros än nåt annat, men det är ju ingen tvekan om att hans val av sceneri och tema definitivt är science fiction, och har inarbetats in i genren i efterhand. Den otränade Edgar Rice Burroughs lyckas frammana mytiska kvaliteter i de fruktansvärt osofistikerade verktyg han arbetar med. Plötsligt inser jag varför det här skräpet faktiskt varit inte bara omtyckt utan också influerat och inspirerat.
Man kan hitta mycket spännande om man gräver i de gamla källorna. Berätta gärna om dina egna fynd, käre läsare.
Nyligen fick bokpratargruppen Fearless Fantasy Fans ärva en boksamling. Jag råkar ju ha lyckan att bo med en av de drivande krafterna i gruppen, och dessutom bo i den lägenhet där bö§ckerna förvaras för vidare spridning i gruppen. Möjligheterna att botanisera i samlingen har alltså varit goda, och jag har funnit en del pärlor.
En sak som slog mig, var att det fanns många samlingar med "best of" diverse mer eller mindre stora namn i genren. Det verkar som om The Science Fiction Bookclub gett ut en hel del sådana. Flera av dessa var intressanta, och jag kanske kommer att skriva mer om dem senare, men en som speciellt fångade min blick var den som samlade berättelser av Lester del Rey.
Nu är det sista dagen på kongressen. Igår var det maskerad efter jag skrev sist. Rebecka hade fått vara i ett lekrum med de andra barnen under dagen. Det var en trevlig innovation som gjorde kongressbesökandet mer fritt för oss med barn. Barnen skulle också få vara med i maskeraden i en liten fashionshow. Rebecka fick vara prinsessa med sin lilla mjukiskatt i mantel och allt. Riktigt festligt.
(Detta skrives på en snorlångsam lina och en offentlig dator utan svenska tecken.)
Nu är det kongress igen! Denna gång är familjen Davour i Montreal. Kongressen heter ConCept och de har ett dealers room med ganska lite böcker, men det finnes smycken, henna-"tatueringar" och en massa plastfigurer att köpa.
Folk ser ut som de brukar på kongresser med lite kostymer och märkliga knappar och "roliga" hattar. Dessutom en person som inte kan gå så bra med pokemonväska som sitter i programrummen och mummlar och pratar om dysfunktionella judar. Alla får vara med i fandom.
Programmet är lite försenat i en av lokalerna och just nu sitter David Brin där och bräker. Han var inte så rolig att lyssna på tyckte jag. Han verkar tycka om sin egen röst, dock.
Vi har sett lite på stan och vi bor på ett hotell en kort bit bort från kongresshotellet. Ganska lagom. När vi kom igår gick vi runt och tittade på medan de byggde ihop kongressen och flyttade bord. Vi hittade en lokal i källaren där de hade art show och fanzine lounge! Kul! Absurt nog visade sig när man på måfa tog ett fanzine (Prolapse) och bläddrade så fick jag syn på en bild på Sture Sedolin! Vi svenskar finns överallt.
Det är kul med kongress och på den här har de ett freebiebord med gamla nummer av Analog och Asimovs! Schysst.
Nu är vi också medlemmar av nästa Worldcon, i Montreal nästa år. Ses vi där?