Jag har funderat lite mer på det här om vad det är jag läser, och varför. För två dagar sedan fick jag ett brev från min far som berättade att farfar slutat sina dagar. Precis som när jag förra året fick besked om ett annat dödsfall, så blev det förstås något som kom att påverka mig på alla plan. Detta inkluderar förstås även vad jag läser.
När jag för ett antal år sedan var nere i en riktigt djup svacka och mådde så dåligt man kan göra, höll jag mig inomhus och läste Larry Niven. Hans noveller om Beowulf Shaeffer var tillräckligt glada och okomplicerade för att få mig att sluta tänka på hur miserabel jag kände mig. Det finns inget svårt eller utmanande i att läsa dem, eftersom de var rena äventyrshistorier fyllde med upptäckerlusta från genrens guldålder -- tolvårsåldern. De fanns där när jag behövde dem och jag har fortfarande minnen av dem som oerhört trevliga. Skulle jag läsa dem nu kanske de skulle framstå som banala.
Vad läser jag nu, när jag bor i ett främmande land, och med ett par dagar gammalt sorgebesked i bakhuvudet? Den här gången har jag bestämt mig för att Paul McAuleys "Child of the River", första volymen av hans Confluenceserie, helt enkelt är för träig och inte gör nåt speciellt intressant med konceptet. Istället tar jag mig an Glen Cooks Black Company.
Av någon anledning så sa mina känslor mig att vad jag behövde var att läsa om hur ett kompani legoknektar sitter belägrade i en stad tillsammans med en allierad som vill dränka dem. För att göra historien lite muntrare så har ett par av huvudpersonerna börjat en personlig vendetta mot all världens klerker, dvs massmord. En annan börjar inse att det kanske kommer att bli sju reser värre om ett litet tag, när den mäktigaste magikern på tusentals år (en fyraårig flicka) kanske måste hackas i bitar, brännas och spridas för vinden. Svält, kannibalism, svart humor, tusentals döda och omöjligt komplexa konspirationer mellan ett gäng minst sagt galna magiker. Allt man behöver för att känna att man lever. Muntert värre.
Detta är naturligtvis det mest engagerande jag läst på länge och jag känner hur jag faktiskt får livsenergi av att läsa om hur folk kämpar på mot omöjliga odds bara för att det är det enda de kan!
Om det där är vad jag läser när jag har familjesorg och Niven är det jag läser när jag är deprimerad, kan man ju undra vad jag läser när jag är glad och nöjd med livet. Jag kommer aldrig bli riktigt klok på mig själv.
1938–2008
På morgonen för två dagar sedan dog E Gary Gygax. Det kan tyckas vara en händelse som verkar vara relevant enbart för de närmast sörjande, men det har visat sig vara en händelse som berört många. För de som inte vet det var det alltså Gary och en annan person vid namn Dave Arneson, som skrev Dungeons & Dragons, och därmed i mångt och mycket skapade hela rollspelshobbyn. Ser man sig om i blogosfären så dyker det upp postningar om personliga minnen och liknande. Vad som hänt är ju att en hobby, en rörelse, har tappat en av dem som var med från början. En av dem som skapade det som man känner är ens identitetsskapade grupp med barndomsupplevelser och likande.
Fandom är också något som skapat mycket sociala relationer, minnen och upptåg. Precis som att rollspelsfandom nu reflekterar över sin historia och sitt ursprung, så har sf fandom gjort det. Det har skrivits ganska mycket om fanhistoria, och för många är det viktigt var fandom kommer ifrån, och hur man kan hålla kontakt med traditionerna och folk som är bärare av dessa.
Själv har jag läst Rob Hansens "Then" och haft mycket nöje av det. Så vitt jag vet finns det ingen liknande översikt över svensk fandomhistoria, men jag kan ha fel. Jag har läst lite av Denis kolumner i VÄ, och jag tycker mig minnas att en del av den reflekterade lite över Denis äventyr i den svenska fandoms födelse. Denis dog ju härom året, och en del andra som var med i början har väl även de börjat falla ifrån. Det är alltid en tid för självreflektion när grundarna försvinner. Hur hamnade vi här? Håller vi traditionerna levande? Vill vi? Vart är vi på väg?
En social sammanslutning som inte har traditioner att vårda, och känner sitt förflutna kan lätt drabbas av generationsklyftor med åtföljande problem, tror jag. Det finns alltid en fara om fansen blir äldre och äldre att det tillslut inte finns någon fandom kvar. En del tycker detta inte är ett problem, egentligen. Men, frågan om hur man får in nytt blod medan man samtidigt håller kontrakterna med "det gamla gardet" upptar folks intresse, både inom spelhobbyn och inom fandom.
Så, medveten om hur fenomenalt annorlunda populärkulturen skulle sett ut utan Gary (t.ex. antagligen inget World of Warcraft), tänker jag på mina egna kontakter med fandoms historia. Jag har ju träffat och pratat med Lars-Olov Strandberg, som varit på i princip alla kongresser i Sverige sedan det började, och jag har läst lite om Denis och de andras bedrifter. Fandom har ju faktiskt påverkat världen en smula även den. En eller annan har ju som ung läst sf och fanzines och bestämt sig för en karriär inom vetenskap.
Lite sorgsen känner jag mig allt, och kanske inte så sammanhängande som man kunde önska. Dock kan man kanske både inom sf fandom och rollspelsfandom då och då behöva en spark därbak och en påminnelse om vad det en gång var som kickstartade folks fantasi. Om inte annat kan det ju sporra till nya storverk.
Vila i frid, ni som gått före.
Jag hittade en länk till ett magasin med s&s berättelser. De finns i tryck och på nätet. Kanske kan vara värt att besöka?
Flashing Swords
Det här med flocken, gruppen, är intressant. Här sitter du nu och läser det här på en webbplats som heter fandom.se, vilket alltså betyder att det här har nåt med den där "fandom" att göra. Vad är det där egentligen, undrar jag ibland? Vad är den fhaaniska essensen?
Själv känner jag ibland, mer eller mindre, mig hemma i lite olika grupper. Hackerkulturen t.ex. är tidvis ganska hemtrevlig. Men, jag måste erkänna att det där sättet att tänka strikt logiskt och att roas av formella system samt att kunna go in i "hack mode" är jag inte bra på. Faktum är, att bli maniskt fokuserad av nåt och sedan under en natt sätta sig och skapa storverk av elektronik, systemspecifikation eller programkod är faktiskt nåt jag är ganska dålig på. Hur hemma är jag i det där gänget egentligen?
Gamerkulturen kan också vara lite hemma. Men, nu har jag träffat lite folk som är precis den typen som har ett mycket begränsat konversationsspann, dricker Dr Pepper och är besatt av att samla actionfigurer och superhjälteserier. I och med det så inser jag att jag är inte riktigt som de där filurerna trots allt. Min ganska respektingivande rollspelssamling till trots, så beter jag mig inte som en arketypisk spelnörd.
Fandom då, hur är det med den? Här är det ju lite lurigare. Spelar jag ping-pong? Nej. Hyllar jag arkaiska reproduktionstekniker? Nej. Ägnar jag mig åt mytologiserande återberättande av mina och kamraters bedrifter? Kanske. Dricker jag gärna öl? Ja. Ger jag ut fanzines, arrangerar kongresser eller bokcirklar om sf/f? Nej, jag har försökt och ledsnade på bristen av entusiasm, på provinsialismen eller den intellektuella stimulansen. Umgås jag ens med fans? Nja, men egentligen inte för att de är fans, vad nu det är.
Det verkar som om det där med fandom lätt blir lite flyktigt, även om man säkert kan försöka ringa in det bättre än min skiss ovan. Men, styrkan i det hela är faktiskt att man kan göra ganska mycket i fandom utan att det behöver kännas som man driver bort från fokus. Nog har det funnits en del tongivare inom fandom som t.ex. de hyperaktiva tonåringar som under lång tid angav tonen för vad som var fanniskt. Ibland undrar jag om man inte måste vara tonåring för att kunna tycka att fejdande, fanzinmakande, ölhäfande, flaggbrännande på Sista April och allt det där andra egentligen är så värst meningsfullt att syssla med. I alla fall inte nu.
Vi har nu alla ändock en gång varit tonåringar och åtminstone någon gång varit, eller fortarande är, i det där mentala tillståndet då omedelbara infall av mer eller mindre galen natur är nåt som man direkt faller för. Kanske är det därför fandom funkar. Kanske är det därför som den här sammanslutningen i all sin disparata sammansättning kan få en att känna sig hemma även när man inser att man saknar de flesta gemensamma nämnare. Förutom att man på nåt vis är med i fandom. Då kan man få för sig att vråla HELVETE! för det kan ju anses som fhaaaniskt...
För några dagar sedan kom jag att tänka på Locus. Åka är den i familjen som håller sig a jour med vad som är nytt på bokmarknaden, och jag i min tur håller koll på rollspelsbranschen. Det slog mig att jag har faktiskt köpt ett par nummer av Locus i min dag, men att jag knappast försökt få valuta för vad jag betalt för dem. Ni vet alla säkert att Locus för utom en rejäl intervju i varje nummer, också innehåller recensioner av allt nyutkommet som romaner, noveller, rubbet. Frågan är, vad har jag för relation till recensioner? Läser jag recensioner för att få tips om nya intressanta böcker? Skulle jag hitta mer kul att läsa genom att hålla koll på recensionerna i Locus?
En mycket enkel undersökning genomfördes. Eftersom jag har en bokjournal där jag skriver ner allt jag läser, med en kort kommentar, så kunder jag gå tillbaka till den och räkna efter hur många böcker jag läst, och av vilken anledning.
Nu visade det att förra året hade en signifikant del av de böcker jag läst kommit från den lista med kurslitteratur som jag betade av under mina nystartade studier. De är ju inte typiska på minsta vis så om vi lämnar dem därhän, och dessutom tar en titt på året innan, börjar trender visa sig. Det visar sig att väldigt många av de böcker jag läst är saker som jag läst på rekommendation från någon. Det kan vara en rollspelsförfattare vars intressen jag vet att jag delar, eller kanske en fan vars smak jag vet överenstämmer med min, eller ett fall av entusiasm på ett av de bokrekommenderarmöten vi hade. John Varley hade jag nog t.ex. aldrig läst om det inte var för att Torbjörn och Tobias varit så översvallande eniga om två av hans böckers förträfflighet. Clandestine av James Ellroy hade jag nog inte läst om det inte varit för att Greg Stoltze, vars underbart välskrivna rollspel Unknown Armies fascinerat mig så, rekommenderat honom. Kombinerat med en hel del läs på den trygga grunden att författaren är någon jag tidigare uppskattat, ger alltså intrycket att jag ofta läser saker som jag är trygg i förvissningen om att jag kommer att gilla.
The Harlot by the side of the road av Jonathan Kirsch är ett exempel på en annan intressant kategori. Det händer sig faktiskt at jag köper böcker bara för att jag råkar fastna för framsidan, baksides blurben, eller någon annan del av en boks rent fysiskt uppenbarelse. Sodoms dolk var en annan sådan bok. Hans Capelen som skrivit den är visst någon känd personlighet som skriver under pseudonym. Hade det inte varit för att den kostade en tia och hade en lockade mystisk framsida med en sinister dolk och en baksidestext som lovade spänning och en aning om övernaturliga mysterier, så hade jag säkert aldrig läst den. Nu var just den en intressant upplevelse för någon som växt upp med Dallas på TV. Folk rökte och drack som folk i nämnda TV-serie. Synnerligen osvenskt samtidigt som den dröp av Stockholmskänsla. Intressant uddahet.
Så, det verkar som om jag kan fortsätta att ignorera Locus, för tydligen lägger jag så stor vikt vid personliga rekommendationer och säkra kort, att jag med största sannolikhet inte skulle komma mig för att testa så värst många av alla de där nyutkommna sakerna de recenserar. När vi gjorde en liknande lista på Åkas läsvanor framkom ganska annorlunda tendenser, som du säkert anat. Prova själv, och ta reda på vad det är som styr dina läsval!
Igår gick jag förbi den där hyllan med nya böcker, och min blick fastnade på ett bekant namn. Steven Erikson.
Han är ju kanadensare, och skriver tjocka böcker. Här är en av hans böcker, i Kanada, och den är inte tjock alls! Eftersom så många lovprisat hans böcker bestämde jag mig för att ta en titt på den. Hans tegelstenar kan vara hur bra som helst, men jag kommer inte orka läsa dem ändå. Det här var dock en novella. Som jag fattade det skulle detta vara den första i en serie med kortare berättelser i samma värld som hans stora romancykel.
Ingen mindre än Glen Cook skriver lovprisande på baksidan. Även om jag vet att dessa små blurbar många gånger skrivs som väntjänster, och inte mycket mer, så gjorde det mig nyfiken. Jag hade en liten stund tills jag skulle vara någon annan stans så jag satte mig och läste.
Blood Follows, som boken hette, visade sig vara en mördarhistoria i fantasymiljö. Den var hyggligt intressant, och miljön innehåll lite vandöda trollkarlar, gastar och nekromatisk magi. Inte en lugn natt på stan, om andra ord. Vad den dock inte innehöll var mycket till miljö och personbeskrivning. Många fantasyberättelser består av mycket reciterande av mer eller mindre medeltida klädesdetaljer och liknande. Så dock inte här. Om hans tegelstenar är liknande så blir jag imponerad, för då kommer han kunna klämma in synnerligen komplexa och invecklade intriger. Kanske är det sånt folk uppskattar som omväxling till "swirling cloaks" och liknande.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en hygglig plot och en hygglig twist, men inte var det så att man kom att tänka på Lankhmar ändå? Där får jag för att jag läser baksidesblurbar.
Det finns för många böcker i verkligheten. Kanske är det fel, det finns för få böcker? Det borde i alla fall vara lättare att läsa alla böcker som skulle behöva finnas om de inte fanns. Vissa böcker innehåller så mycket dumheter att de inte borde läsas. Tur att de finns, dock.
Här i Kingston finns det en massa böcker. Som alla vet som försökt föra bok på vad de läser är det lätt att börja tävla med sig själv och andra. För man sedan bok på bok på dator, kan man plåga sig själv med en massa statistik. Hans Persson är bra på sådant. Man kan få ångest av mindre.
Känslan av att inte hänga med där det händer är ju också nåt som kan ge en ångest. Lyckligtvis hjälper bokbeståndet här mig att inte få ångest över sånt. Nu har jag i och för sig redan insett att jag har fullt upp med att hålla mig a jour med vad som händer i rollspelsvärlden, så att dessutom hålla koll på vad som publiceras av sf och fantasy är helt enkelt för mycket. Lyckligtvis kommer då stadens bibliotekarier till undsättning. Uppskatta din lokala bibliotekarie och deras gärning.
Vi har nämnligen en hylla för science fiction på biblioteket. Inget nytt, säger du? Smaka på det här då. Nyutgiven science fiction. Det är inte kattskit.
I Sverige har det ju länge funnits en hylla med böcker, ofta med gula ryggar, som man kunnat söka sig till, men här har vi alltså faktiskt något så modernt som böcker i andra färger än gult.
Så, nu kan man faktiskt skryta med att ha sett de nya sakerna när de fortfarande är nya, och att man läst den där nya omtalade volymen innan den ens kommit i pocket. Man kan svänga sig med författarnamn som låter nya och fräscha och behöver inte erkänna att man nyligen läste en bok som var 40 år gammal och tyckte den var bra.
Tyvärr så har jag ju vanföreställningen att det redan skrivits en massa bra saker och att jag kanske borde läsa dem först. Ibland händer det ju till och med att jag hittar en ny bok av någon författare och sedan köper en begagnad volym som denne skrev för 30 år sedan, bara för att den är känd och anses vara en "klassiker".
Plötsligt hinner man inte med att läsa de böcker som står på hyllan för nyinkommet, för man har en lista på saker man tänkte läsa först.
Så, då sitter man där. Det finns för många böcker igen. Det är så man kan få ångest. Det finns för många böcker i verkligheten.
Det var en hygglig mängd folk på plats när jag kom, lite senare. Stockholm var representerat och alla sorter av Ufandom.
Jag och Mikael gladdes åt att Janne har avancerat i karriären och blivit näste chef för avdelningen. Vi och Simon suckade över att vissa får resa i jobbet så de blir less och andra inte alls. En forskningsingenjör, en arbetslös och en taxichaffis...
...och så Bellman.
Skosulor och gamla kängor åts det inte när Upsalafandom i all sin prakt fylkades kring ölstopen för Orvarmöte. Däremot försökte vissa av oss på en närkamp med ett par präktigt sega biffar samt blog i lämplig mängd.
Mat var temat för kvällen under ett långt tag. Allas vår Lennart Svensson dök upp och pratade om kokböcker. "Krogkök man minns" var den boktitel som föreslogs på Lennarts kommande mästerverk i genren (råkar någon som läser detta ha en bostad över så är Lennart intresserad föresten).