Katrin

De senaste två orderna jag lagt på SF-bokhandeln i Stockholm har strulat. Böcker som jag beställt har inte levererats och trots att de varit med på ordern som jag fått direkt jag beställt, har de inte kommit med resten av beställningen och inte varit med på ordern som följt med böckerna. Det här retar mig lite grann. Jag beställer oftast allt av en författare, får en stor hög med böcker och börjar plöja. Om då en bok i mitten av serien då saknas och inget syns på ordern så blir jag frustrerad.

Frustrerad är rätta ordet! Jag fick vänta på David Webers "bok 1" i hans serie om Honor Harrington så länge att jag fick ettan när jag redan slukat typ 13 böcker i rad... och hur kul är det att då backa till ettan. Nu har jag fått Tanya Huffs sista bok i "Valor-serien" (inbunden för jag bara ville inte vänta)  men, jag har inte fått den beställda "näst sista". Så nu ligger den fina inbundna och frestar mig...

I-lands-problem så jag skäms att behöva klaga men det ÄR frustrerande för en bokmal som jag att behöva vänta.

Jag har med oändligt tålamod snart läst alla David Webers böcker. Jag är ju en sådan... En sådan "kuf" som skaffar alla böcker av en författare och sedan läser dem i kronologisk ordning och nu är jag inne på DWs näst senaste bok av totalt ett tjugotal (?). (Ni må tro att min man gillar mitt sätt att vara totalt borta under några veckor) (inte).

David Weber skriver ganska speciellt. Han börjar på A, sen tar han B, sen C och så i rak ordning "äter" han sig fram till Ö. Längst denna raka väg tuggar han fram som en ångvält. Allt löser sig relativt enkelt och inte många komplikationer antyds ens. Med andra ord skulle man kunna tro att hans böcker är tråkiga och fantasilösa. Av någon väldigt knepig (och av mig obegriplig) anledning är böckerna ändå läsvärda. De blir gedigna av alla historiska referenser han saxar in, och av hans politiska kunnande. Dessutom är ingenting svart eller vitt utan alla lever i en "verklig" värld bland alla rymdskeppen och alla olika planeter. Personerna i böckerna blir trovärdiga och inte allt för stereotypa. Jag kan inte säga att jag VARMT rekommenderar hans böcker, inte som jag utan tvekan kan göra med Tanya Huffs böcker. TH har det där lilla extra, knorren, saltet, innerligheten... David Weber Är underhållande och trivsam men när jag läst ut hans senaste kommer de att få ligga i bokhyllan Väldigt Lång Tid innan jag ens ska tänka på att läsa om alla...

Tanya Huff däremot ska jag börja läsa om nu när jag blir klar med DW... Den senaste boken i hennes serie om sergant Kerr kom levererad med posten igår och jag läser GÄRNA om alla hennes böcker som jag redan har innan jag kastar mig över den nya godbiten. Det gäller att suga på de goda karamellerna...

Nu har stackaren blivit en "prisoner of war", hon som bara själv har tagit POWar ska nu vara en själv. Deprimerad är hon också… Tänk, Honor Harrington räddade "bara" ca 100 000 andra människor genom att försätta sig i den knipa som ledde till att hon blev tillfångatagen. Då måste man naturligtvis lägga hela skulden på sig själv och deppa ihop… Jag ser fram emot den dag som David Weber avslutar serien om Honor Harrington. För läsa klart alla 17 böckerna MÅSTE jag ju! De har massor av bra delar också, och bra innehåll, och bra story, och… Speciellt alla stycken om Honor's katt Nimitz gör att böckerna skiljer sig från mängden.

Eller hur?

Det är meningen att jag ska blogga här varje Onsdag. Det är inte klokt vad en vecka går fort!

Idag tänkte jag skriva lite om David Weber och hans serie om Honor Harrington.

Jag gillar ju "hård SF" med rymdresor, interstellära krig, mm och har till exempel svårt att vänta på Tanya Huffs nya bok om "Staff Sergeant Torin Kerr's" vidare äventyr i "Valor" serien. I väntan på att den senaste boken i den serien ska skickas ut (ja jag har beställt den) så nosade jag runt för att hitta något som fick höga betyg och trevliga recensioner. Jag fann David Weber. Klick, klick, (internethandel gillar jag) så använde jag en stor del av mitt senaste stipendium och SF-bokhandeln i Stockholm skickade ett jättepaket fullt med nya spännande böcker. Men nu, 3 böcker senare, börjar jag ana att de är som de är och blir inte bättre. Ja, Honor är duktig, ja, hon är en riktigt bra officer, ja, hon... Men, NEJ, jag begriper inte haussen. Kan någon förklara för mig varför serien om Honor Harrington blivit SÅ populär?

Och kan någon rekommendera någonting annat som jag kan bita i när tanyahuffabstinensen blir för stark?

Jag läste "Om Gräs och Dis och Sand" av Vonda N. McIntyre för en ohemult massa år sedan. En fantastisk spännande och annorlunda värld målades upp. Jag kan fortfarande "se" flera av scenerna i den boken, så fantasieggande var den. Men, den hade ett synnerligen mystiskt slut!

Huvudrollsinnehavarinnan bara står där framför porten till en stad och ska gå in och så slutar boken. Tvärt!

Eftersom jag hade alla dessa härliga (men lite suddiga) bilder i min skalle så tänkte jag härom året att jag skulle läsa om boken för att minnas lite mer. På äldre dagar läser jag ju böcker enbart på Engelska så jag köpte boken "Dreamsnake" .

Hupp!

Nu var slutet helt annorlunda!

Nu gjorde jag något riktigt ovanligt... Jag kunde inte låta bli att på vinst och förlust skriva till författarinnan, (berömma hennes författarskap) och kommentera att den Svenska boken nog tappat ganska så mycket i översättnigen.

Döm om min glädje när Vonda svarade! Och om min bryddhet när hon skrev att den svenske förläggaren typ tappat bort det sista kapitlet och tryckt boken utan detta. Om jag kommer ihåg rätt så sa hon att kapitlet trycktes separat (som ett fristående litet häfte) men att detta inte alltid åtföljt böckerna... Hon skrev också lite torrt att det kanske var det saknade sista kapitlet som gjort att hon inte fått så många svenska fans...

Nu till min undran. Finns det någon som vet mer om detta? Om varför det sista kapitlet saknas i den svenska översättnigen? Ni som är översättare, kan det ha varit översättarens fel? Eller finns det andra teorier? Jag kan inte låta bli att ibland fundera på hur en sådan sak kan hända...

;o)

Vonda har ju vunnit "Nebulapriset" för "Of Mist, and Grass, and Sand," och samma pris plus "Hugopriset" för "Dreamsnake" där ju "Of Mist, and Grass, and Sand," är en del och om detta kan man läsa "överallt". Men att sista kapitlet skulle saknas i den Svenska översättningen står ingenstans, vaffördådå?

Utomjordingar i verkligheten, inte i SF böckerna, finns det massor av åsikter om (läs lite här) men om detta har jag inte tänkt skriva idag, jag tänker ägna mig åt utomjordingar (hädanefter kallade aliens) i böcker.

Jag läste "Egen rymddräkt finnes" av Heinlein när jag var ca 11 år gammal. Det var min första SF och den gav djupa intryck och massor av det som vi SF-fans kallar "sense of wonder". När aliens kidnappade bokens huvudperson, Kip Russel, när han för första gången provade sin egenhändigt helrenoverade lotterivinst, en rymddräkt, och jag läste om _maskansiktenas _avskräckande yttre och skrämmande matvanor var jag totalt uppslukad. Slutscenerna på _moderväsendets _hemplanet och senare, "den stora rättegången mot jorden" förstärkte min kärlek till aliens. Mina fantasier om aliens satte igång och visste inga gränser och ända sen dess har jag tänkt på främmande civilisationer och fantiserat om dem.

Hur är då aliens i regel beskrivna? Det finns massor av SF film som tyvärr ägnar sig åt att kreera någon typ av modifierad människa när de ska inkludera aliens. Eller så är de maskansikte-lika, människoätande monsters med drag av reptiler, insekter eller slemmiga sniglar...

Jag anser att de mest spännande aliens är de som mest skiljer sig från humanoider. Fred Hoyles "Det svarta molnet" är ett bra exempel. I denna bok anländer ett kosmiskt stoftmoln till vårt solsystem och parkerar sig mellan jorden och solen. En ny istid hotar och allt görs för att avlägsna molnet. Det visar sig att molnet är en välvillig, intelligent alien och kontakt etableras och jag minns speciellt molnets reaktion när det får musik "uppladdat".

I de böcker av S.L Viehl som jag läser nu (jag är tyvärr inne på den 10 boken av 10) behandlar författaren aliens både bra och dåligt. Dåligt är att många är _för _humanoida, människor med blå hud, 6 fingrar och helt vita ögon... Precis som om det bara är de olika små detaljerna, tex annan färg, som gör aliens annorlunda. Det som är bra i hennes böcker är att Terraner beskrivs som bigotta "rasister" som slänger ut aliens från jorden så fort det bara går, som anser att jordens befolkning ska hållas "ren" och som predikar om jordmänniskornas överlägsenhet. Inte för att jag själv skulle stå för en sådan separatistisk åsikt (tror jag) utan mer för att författaren visar vad denna politik leder till för jorden och för de Terraner som beger sig ut i rymden... Vissa av huvudpersonerna är Terraner (en liten minoritet) och de drabbas av en slags "omvänd rasism" på ett ofta väldigt dråpligt vis. När aliens diskuterar Terranernas fula ovana att ejakulera kroppsvätska full med otäcka bakterier överallt (spotta), och oroar sig för att gå för nära en Terran, lugnas de av upplysningen att Terranen i fråga inte har fått en rödfärgad panna (ett tydligt och säkert tecken på att spottloskan strax ska följa) och ... ja då skrattar jag högt. I S.L. Viehls böcker är de aliens som är huvudpersoner ibland väldigt annorlunda och _det _uppskattar jag.

Jag kommer fortfarande ihåg den "sense of wonder" jag kände när jag läste en SF-bok om kärleken mellan en alien (en stor puma-liknande kattvarelse) och en människa på en planet som mest bestod av en djungel i vilken katten hörde hemma. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad boken hette, det är säkert 30 år sedan jag läste den, men den var verkligt annorlunda. I den Viehl bok jag nu läser får jag samma känsla av glädje när en Terran skapar sig ett liv tillsammans med en väldigt stor, vattenlevande varelse och om hur deras kärlek överbygger skillnader som verkar oöverstigliga...

;o)

Mer aliens jag minns med värme? Hm... detta tål att tänkas på! Vilka kommer du på?

Härom veckan blev jag rekommenderad att läsa böcker av författarinnan S. L. Viehl. Snabb som jag är beställde jag 10 st böcker från SF-bokhandeln som alla verkade lockande, bland annat en serie med 8 st böcker om Dr Cherijo. Rymdresor, nya världar, aliens och en kvinnlig läkare mitt uppe i smeten var något att sätta tänderna i. I början av den första boken blev jag lite rädd över att jag redan hade funderat ut hela intrigen (vilket ju är ganska vanligt...) men ack vad jag bedrog mig! Historien tar nya vändningar hela tiden och karaktärerna utvecklas åt nya håll som inte ens jag med min fantasi kan fundera ut på förhand. KUL!

Visst, det är ingen djupare SF men ibland behöver jag bara bra och underhållande läsning, speciellt när jag som nu har det jobbigt med familjemedlemmar och vänner som alla råkar ut för svåra och tunga saker och när mitt arbete dessutom är extra krävande. Då orkar jag inte med att läsa böcker med allt för stort allvar och tyngd.

Jag är nu precis i början av den fjärde boken i serien och härligt nog har jag behållit mitt intresse för böckernas alla karaktärer. Vissa aspekter är ganska uppskakande, till exempel all tortyr som förekommer i den tredje boken, och skildrat så grovt och ingående att jag mådde illa, men tonen i böckerna tilltalar mig ändå och jag ser fram emot många fler timmar med underhållande läsning.

Det är ju egentligen på Onsdagar som jag ska skriva mina blogginlägg här, men eftersom det redan ligger två Onsdagsinlägg på Bloggen tar jag och skriver nu istället...

Innan jag skriver har jag naturligtvis funderat på VAD jag ska skriva om. Jag kom på att jag på något vis måste låta det faktum att jag har köpt en helt ny bil framkomma och att detta, att jag idag ska hämta ut min lilla pärla, har fått mig att reflektera över bilar i SF. Och så skulle jag skriva ett briljant inlägg om "Bilarna inom SF". Där ni som läser detta skulle ha begripit dels att jag köpt en ny bil och dels att jag lagt märke till bilanvändningen inom SF. Men hur jag än funderar kommer jag inte på något speciellt SF-bilande förrutom den gula taxin och alla polisbilar i filmen "Det femte elementet". De bilarna är ju inte speciellt annorlunda än dagens bilar förutom att de flyger då...

(Här skulle jag då lägga in en häftig bild från teknade filmskriptet med en bil på om jag begrep hur man får in bilder)

(Och här var det en bild på Milla Jovovich när hon ser grym ut...)

Nåväl, då skriver jag väl om filmerna då när nu jag inte lyckas alls med biluppslaget.

Jag var sugen på att se SF på film och gick till Akademibokhandeln här i Uppsala (eftersom jag missat vilken dag bokrean egentligen började på...). En hjälpsam man tipsade genast om två Ryska filmer, del I och del II som bägge fått bra kritik. "Lite lika the Matrix-filmerna men med ännu häftigare specialeffekter och dessutom Rysk" var de ord som fick mig att falla och köpa bägge två. Väl hemma från stan bänkade jag mig framför TVn, skruvade upp sound-surround-ljudet och beredde mig på att njuta.

– HJÄLP, vad ÄR detta?

– Vampyrer?

– Drickande av blod??

Ett slagsmål med en vampyr som slåss med en sax och flippar in och ut ur dimensionerna så att han inte syns mesta delen av slagsmålet? Jag tordes inte titta!

Efter att ha suttit och kikat på filmen genom springor mellan fingrarna så sjönk gradvis händerna ned i knät och jag var fångad. Vilken värld som målas upp, intelligent, rolig, spännande, skitig, fantasisk och helt annorlunda än vad jag någonsin sett. Så långt ifrån The Matrix som man kan komma? Filmerna heter "Night watch" och "Day watch" och baseras på böcker av författaren Sergei Lukyanenko. Jag såg bägge filmerna i ett sträck och hade det inte varit så sent efter jag var färdig med "Day watch" skulle jag ha sett om dem bägge två på en gång. Men HUR kunde försäljaren tro att det var SF? En gåta! På många av sidorna jag läst såhär i efterhand om filmerna så är de klassade som "Horror movies", och hade jag vetat DET skulle jag aldrig ha köpt dem. En värre mes än jag när det blir lite otäckt på film kan man svårligen finna. Jag är glad att jag inte visste det innan för filmerna var en upplevelse av stora mått att se och jag kan varmt rekommendera dem.

Och så lite om bokrean... Jag har ju fuskat och suttit och beställt böcker på nätet från årets bokrea. Bokus hade nämligen ett erbjudande att man fick "dubbla poäng på allt" och "gratis frakt" som var omöjligt för mig att motstå. Så när jag gick ned till bokrean (på rätt dag nu) hade jag bara tänkt "titta lite".

Jag läste häromdagen i ett blogginlägg av Johan Anglemark att han läste allt av Susanna Clarke och när jag Googlade för att ta reda på mer om henne fann jag boken Jonathan Strange and Mr Norrell som genast intresserade mig. Döm om min glädje när jag ser den boken på bokrean när jag lite planlöst irrade omkring på Akademibokhandeln här i Uppsala. Jag tog det genast som en fingervisning att DEN boken måste jag köpa, glöm att jag går och väntar på ett stort paket från Bokia. Först skriver Johan Anglemark att författaren är en av de som han "läser allt när det kommer ut" av, sen ramlar jag på den på bokrean, och om inte DET är ett "tecken" får du kalla mig blind. Eftersom jag läser mina böcker på Engelska letade jag upp den Engelska versionen av boken för att köpa den. Den var inte på bokrean men ett tecken ÄR ett tecken. Men vilken bedrövelse. Boken är snudd på en decimeter tjock! Jag har tyvärr små händer som dessutom alltid är "onda" av artrit så jag kan inte hålla i böcker av den formidabla digniteten. Jag får vänta på en nyutgåva då de av sympati med mig kapar upp boken i en trilogi.

Så, det var mitt bloggiinlägg. Hur jag velade runt bland bilar, filmer och Jonathan Strange and Mr Norrell för att komma på vad jag skulle skriva om...

;o)

Hur ska ett bra bokomslag se ut? Det har jag ofta funderat på när det gäller SF. Ett allt för påträngande omslag kan ju få den tilltänkte bokköparen att backa medan ett allt för diskret kan få en att helt missa boken. Hur ser ett typiskt SF-omslag ut? Hur vill jag att det borde se ut? Borde? Mja, jag har som sagt funderingar men absolut inga självklara svar.

För att du också ska fundera tar jag här ett litet exempel ur den flod av omslag som jag har åsikter om. Det är Elisabeth Moons bok "Command decision" som kom ut för något år sedan. Den är fjärde boken i en serie om "Vattas krig". Du kan se flera av omslagen här i LibraryThing. Jämför nu omslaget med en militärisk kvinna som bredbent står och funderar på en plattform och det med ett rymdskepp mot en turkos-grön-silvrig bakgrund. Vilken av omslagen skulle DU välja om du skulle köpa en bok och bägge låg framme? Vilket får dig sugen på att läsa boken innanför omslaget?