Nea

Mer från ConFuse: Imagicon 2 vann budet om att bli 2009 års Swecon. Nästa års Swecon kommer alltså att hållas i Stockhom den 16-18 oktober, med Liz Williams som hedersgäst.

Alvar Appeltoffts Minnespris för 2007 vanns av Anders Reuterswärd.

Några meter till höger om mig håller Johan på att prismärka böcker för Alvarfondens antikvariats räkning. Böckerna kommer från en stor donation av (mestadels) "mjukfantasy" som Alvarfonden fick genom ett arv för en liten tid sedan. Runt bordet med böckerna står en intresserad klunga människor som ömsom kommer med spydiga kommentarer om titlar och omslag, ömsom köper böcker i stora travar och diskuterar olika författares relativa förtjänster (eller brist på förtjänster). Några meter åt andra hållet ligger den kombinerade registreringen och baren, där en annan klunga står och hänger och dricker öl och kaffe. En halvtrappa ner ligger programrummen. Just nu pågår en hedersgästintervju som jag egentligen hade tänkt gå på, men jag blev så sömnig att jag satte mig här uppe i stället.

Förra programpunkten var en panel om en sf-kanon, inte en musikalisk utan en litterär sådan. Det blev en ganska bra diskussion tyckte jag, som både berörde vad en kanon egentligen är (är det bara "bra" böcker som ingår, eller kan man säga att Normans Gor-böcker är kanoniska på grund av att de är så usla att alla borde läsa 20 sidor från en Gor-bok för att se hur djupe människan kan sjunka?), vem eller vilka som skulle kunna definiera vad som skulle ingå i en sf-kanon, om det är författare eller verk som blir kanoniska, och om genren är tillräckligt gammal för att det över huvud taget skulle gå att kanonisera vissa böcker.

Oj, nu kom femtio fans uppvällande - intervjun måste vara över. Alla kanske inte är här, men rätt många iallafall, och det är kul! Kul är också att se hur folk omedelbart graviterar till bokbordet och börjar prata böcker med alla som står omkring: "Eva, du har läst denhär författaren, vad säger du?" "Ha, nu har jag fyllt på min samling kvalitetslitteratur!" "En halvnaken karl OCH en enhörning, vad kan man önska sig mer? fniss" "Den där boken? Nja, del ett i serien var rätt hyfsad men jag tycker den har gått utför".

Kongressen hålls i Nationernas Hus mitt i Linköping. Det är å ena sidan trevligt att vara inne i Linköping i stället för i Ryd, så att man kommer åt restauranger och sådant; å andra sidan har det varit skolavslutning i dag, så stan är full (i flera bemärkelser) av folk i studentmössor och vita klännningar eller kostymer, och de hörs väldigt väl in i kongresslokalen. Vårt hotell ligger ett stenkast härifrån, alldeles vid ett torg med en gigantisk uteservering. Lyckligtvis har Johan och jag ett rum som vetter mot en sidogränd.

Nu blev jag invecklad i ett kort intermezzo med ett par finnar som beskrev svårbegripliga lekar med svärande mobiltelefoner. På det hela taget en väldigt trivsam kongress såhär långt.

En av påskkongressens hjärtpunkter är Dealers' Room, eller Book Room, där försäljare av nya och begagnade böcker breder ut sina varor. Här finns även möjlighet att handla T-tröjor, smycken, hantverk och krimskrams med sf/fantasy/horroranknytning, och att köpa medlemskap i kommande kongresser, men för mig är det böckerna som är huvudsaken, även om jag har köpt både örhängen, mantelspännen och tröjor i Dealer's Room förr om åren. Det var väl 12-15 olika bokhandlare i år, hälften av dem stora etablerade försäljare med tusentals böcker i lagret, resten folk som sålde av sina egna samlingar, eller sålde böcker för att samla in pengar till välgörenhet. Totalt många tusen böcker hursomhelst, framför allt sf, fantasy och skräck men även en del annat. För några år sedan köpte jag ett dussin Gerald Durrell-böcker på en påskkongress, till exempel.

Det låter lite på mina inlägg som om jag har gått på varenda påskkongress sedan de instiftades, eller åtminstone sedan jag föddes - det stämmer inte alls. Jag tror att årets Eastercon är min åttonde eller möjligen nionde, och det är inte så mycket att komma med, men jag har iallafall lärt mig att resa till England med en hel del tomt utrymme i väskorna, för att få plats med alla böcker. Det är ju så att man köper böcker ändå, trots att det varken är svårt att få tag på dem i Sverige, eller ens dyrare nu när momsen har sänkts; Internet kan ändå aldrig ersätta ett Dealers' Room, jag skulle aldrig frossa på samma sätt på Amazon. Jag har ärligt talat inte riktigt koll på hur många böcker vi har köpt i år. Det visar sig. Har bara hunnit läsa en av böckerna ännu, Caroline Stevermers A Scholar of Magic, som jag kanske recenserar någon gång snart. (Den var bra!)

[Tillägg, något senare:]

Jag fick just syn på en av kongressens hedersgäster som gick förbi, och kom på något jag hade tänkt skriva i dethär inlägget. Rog Peyton, som är fanhedersgäst, är en av de försäljare som återkommer varje år, fast han är pensionär och har sålt sin rörelse (det är en helt annan historia). När han blev avtackad på avslutningsceremonin sa han ungefär att "det är märkligt, det är det, att den som har lurat av er era pengar varenda år blir hedersgäst". Vilket väl säger en del om hur viktigt bokrummet är.

En av de mest välbesökta programpunkterna under kongressen var Neil Gaimans hedersgästtal på söndagseftermiddagen. Jag tror att alla som ville lyssna fick plats i rummet (som rymmer ungefär 900 personer) men det var definitivt några som stod längs väggarna. Gaiman är rätt charmig, och definitivt rolig att lyssna på. Han inledde med högläsning: novellen "Orange", som han skrev på flygplanet på väg till Australien, där han skulle träffa sin redaktör och tala om att han ville dra tillbaka en novell från en antologi - så för att redaktören skulle bli glad igen skrev han "Orange". Det lär ska finnas ett videoklipp av Gaiman läsande "Orange" vid något tidigare tillfälle, här. Bra novell. Han läser bra också.

Sedan pratade han en stund om hur han hittade till fandom, och om känslan av att ha funnit sin grupp (your tribe), med anekdoter från hans första påskkongresser. Påsken 1986 var Gaiman i Glasgow på påskkongressen där; kongressen hölls i Central Hotel som ligger i centralstationen, så han klev av tåget klockan fem på morgonen och snubblade in på hotellet i avsikt att skaffa ett rum, sova några timmar, duscha och äta frukost. Förutom att det fanns en bar mellan utgången och receptionen, så det blev inget rum på hela kongressen. Så kan det (kanske) gå.

Under samma kongress satt Gaiman och pratade med en redaktör, som han försökte övertyga om att det vore en god idé att någon skrev en magisk roman om London, det vill säga om Londons magiska sidor. "Ja, gör det!" sa redaktören, vilket förbluffade Gaiman en hel del, men det var det som blev fröet till Neverwhere.

Saker ni inte visste om Neil Gaiman: av alla typer av saker han har skrivit, romaner, noveller, serier och så vidare, tycker han mest om att skriva radiopjäser. Och American Gods kom till därför att han kände att kritikerna höll på att stoppa in honom i ett fack, han-som-skriver-om-England-och-magi, efter Stardust och Neverwhere. Och när han sökte efter bra miljöer inför filmatiseringen av Neverwhere så fick han lifta med tunnelbanetåg som stannade vid nedlagda stationer för hans skull. Och han har egentligen inget alls emot att talböcker med hans verk sprids fritt, för han vill ju att folk ska läsa, eller lyssna på, det han skriver, och det är faktiskt inte ofta som man upptäcker helt nya författare genom att köpa deras böcker, utan man lånar eller får någon bok av dem, och när man har fastnat så köper man fler.

Dessutom läste han en del av första kapitlet av sin nya bok, som kommer ut om några månader. Den heter The Graveyard Book och är ett slags modern version av The Jungle Book (Kiplings Djungelboken), men i stället för att handla om en pojke som uppfostras i djungeln av vargar så handlar den om en pojke som uppfostras på en kyrkogård av spöken. Och inspiration till den boken fick han för många år sedan, när han bodde granne med en kyrkogård, i ett hus som hade en igenmurad dörr som ledde till kyrkogården. Jag förstår fullkomligt att det var fantasieggande. Ända sedan dess har han börjat skriva boken med några års mellanrum, skrivit några sidor och sedan slutat för att han inte tyckte att han var tillräckligt duktig som författare ännu, och bara skulle förstöra historien om han började skriva den innan han blev duktig nog. Men så för ett par år sedan insåg han att han visserligen inte är tillräckligt bra men å andra sidan knappast kommer att bli bättre, så det är lika bra att skriva boken nu. Det är trevligt med avväpnande självdistans.

Detta blogginlägg skriver jag sittande i en fåtölj i lobbyn på Radisson Edwardian Hotel, Heathrow, London. I hotellet ska enligt uppgift finnas över 1000 fans som har samlats till påskkongressen Orbital 2008. Det är den största påskkongressen på flera år. Delvis beror det antagligen på att kongressen hålls i London i stället för Blackpool eller Hinckley eller Skottland eller Jersey eller så; det gör ingen större skillnad för oss svenskar som ändå måste resa en bra bit för att ta oss hit och lika gärna kan flyga till Manchester eller Glasgow som London, men för britterna spelar det förstås roll.

Hur som helst, det är mycket folk här, vilket inte riktigt märks. Hotellet är stort och har en intressant layout, lite labyrintisk med många korridorer som går i oväntade vinkar, lätt att tappa bort sig själv och andra i, men rätt charmig på det hela taget. Temperaturen är ett större problem: här är kallt. Nyss var jag på en paneldiskussion med Geoff Ryman, Neil Gaiman och Louis Savy; alla tre panelisterna och moderatorn med jackor på sig uppe på scenen, Ryman dessutom med halsduk.

Det var för övrigt en alldeles utmärkt panel, som handlade om London i fantastisk litteratur och film: varför just London, vilka aspekter av staden som används, vilka böcker som gör det bra (och mindre bra), berättelser som utspelar sig i London kontra berättelser i städer som baserar sig på eller lånar drag från London, och så vidare. De kom med en massa intressanta och underhållande inlägg, och en del fakta som jag inte hade någon aning om (till exempel att lyktstolpar och andra hinder framför Buckingham Palace kan skruvas bort på 25 minuter för att skapa en landningsbana, i händelse av snabb evakuering), och berättade om personliga intryck av staden, och litteraturen kring den. Ryman och Gaiman har bägge skrivit Londonrelaterade böcker, så de hade en hel del att säga. Fast en grundläggande sak som jag tycker att de missade litegrann var det faktum att London används i alla möjliga sammanhang, och är så lätt att identifiera även när det är kamouflerat, mycket på grund av att det är så stort. Det bor 12 miljoner människor i Storlondon och jag vet inte hur många miljoner turister som kommer hit varje år; det är självklart att litteratur och film om London blir mer allmängiltig än litteratur och film om Uppsala, för att ta ett exempel ur luften.

Det är det värsta med bra kongresspaneler. Man får en massa tankar och åsikter som det inte finns något sätt att få utlopp för. (I och för sig ett problem med att läsa bra böcker också, och det har aldrig hindrat mig hittills.)

Nu är det bäst att jag slutar skriva, innan jag stryper de små pojkarna som sitter i fåtöljen intill och spelar dataspel. Det blir nog fler rapporter, för helgen har bara börjat.