I was born in Far Rockaway NYC, the southernmost area of The Big Apple. Except for the Carnegie Library, my high school, and my many friends, it was an intellectual wasteland. You can see the Library here. It was built in 1906 and was stocked with good reading. As a youngster of 15 in 1957 my interests were technical-scientific and my mind was empty. Then I got a card for the “adult” section. I immediately became a bookworm.
Jag känner mig lite slö så här framåt kvällen, så dagen kommer nog att avslutas med ett par avsnitt av Mupparna framför teven. I går disputerade Linnéa med den äran på en avhandling om tilltalsfraser i datorförmedlad kommunikation. Efteråt var det disputationsfest, men vi var faktiskt hemma igen inte alltför lång efter klockan ett, så det är inte därför jag känner mig seg.
Jag försökte stödköpa lite böcker av Peter S. Beagle tidigare i dag, men hindrades av att man måste uppge vilken _State/Province _man bor i. Korkade amerikaner. Nä, dags att släpa mig bort till teven. Det är en lång vecka framför mig: Två Imagicon-möten, middag med några arbetskamrater för att fira en release samt ytterligare ett möte. Alla kvällarna måndag-torsdag inbokade. Suck.
Jag ville så gärna att det skulle bli en fungerande fangrupp här i Kingston. Jag ville lära dem vad fandom är, jag ville samla folk och få dem att träffas och ha kul tillsammans över ett gemensamt intresse. Jag vill att det ska bli roligt, som i Upsala!
Tyvärr är folk kompakta tråkmånsar -- eller snarare är de hårt fast i sina vanliga mönster. Studenter umgås med studenter. Rollspelare träffar bara rollspelare. Folk som tror att de vet något om fandom för att de varit på några stora seriekongresser dyker om man pratar om Neil Gaiman men inte annars.
Våra möten har varit högst ojämna. Jag lyckas dra dit några en gång och sedan dyker de inte upp igen. Kärnan består av mig och två till, mötena brukar vara ungefär en timme och handla till hälften om någons tandläkarbesök.
Nu låter jag lite bitter. Jag känner mig inte särskilt bitter, för det är inte som om jag har särskilt mycket personligt investerat i det här gänget. Jag tycker bara att det är synd. Folk är trevliga och roliga var för sig, men kommer aldrig riktigt ihop till ett gäng. På något sätt har jag misslyckats med att förmedla för folk vad det här skulle kunna vara. Jag tror inte att gruppen kommer att överleva att jag försvinner, inte om inget drastiskt händer de tre närmaste månaderna. Fast jag hoppas litegrann på världskongressen, och på den inspirationsinjektion en sådan kan bli i områdena omkring.
Livet går vidare i alla fall. Och grodden i min mage är kanske viktigare än de orädda fantasy-fantasternas gäng, även om det också var ett projekt som skulle kunna vara värt status som ett av mina skötebarn.
Och jag kommer tillbaka till Upsala, där det finns en fandom som lever och frodas utan mig. Det är inte så dumt.
Men först blir det som sagt världskongress! (Och innan dess bebis. Och kanske en artikel i Nuclear Instrumentation and Measurement om allt faller på plats, men det är en helt annan historia.)
En av mina favoritböcker alla kategorier är Dying Inside av Robert Silverberg. På den tiden jag var med i ett band som hette Elektrubadur gjorde vi en låt vars hela text var tagen rakt av från sista stycket i den här boken. Väldigt tjusig. (Vi kontaktade Robert Silverberg, som tyvärr hade en ganska tråkig attityd och satte oss i kontakt med sin agent så att vi skulle få veta hur vi skulle betala pengar om vi tjänade något på låten i fråga. Som om! Snarare hade vi väl tänkt göra lite reklam för boken. Men det blev nu inte så mycket med det.)
Idag hittade jag (via Locus Online, som så mycket annat) en artikel om Silverberg och den här boken.
"Dying Inside" never found a wide audience, but it's been hailed by those who know it. Michael Chabon has called it "one of those rare novels that manages to be at once dazzling and tender." The book, which the New York Times once called "the perfect science fiction novel for people who don't like science fiction," was reissued last month by Tor.
Mycket Robert Silverberg just nu. Jag läser precis hans Science Fiction 101 som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det är en antologi med viktiga sf-noveller, de flesta från tidigt 50-tal, med kommentarer av Silverberg om vad man kan lära sig om skrivande genom att studera de här berättelserna. Det handlar också om hur han själv lärde upp sig till författare, ganska intressant.
Artikeln jag länkade till ovan försöker också bena ut hur det kommer sig att Silverberg inte är ett större namn, med tanke på hur bra hans bästa saker är. Det finns förstås många anledningar, men jag tror att det kan spela in att han skrivit så väldigt mycket som är kompetent men inte just mer än så. Det vore hur som helst väldigt synd om hans bästa verk blev bortglömda.
Ibland kan man ju i sf hitta historier som handlar om någon som reser i en tidsmaskin eller nåt liknande och får uppleva forna tider. Jag hittade en gång en väldigt charmig länk till en tidsmaskin och letade jag fram den igen. Kolla det här!
Det är färgfoton från Ryssland, så som det såg ut innan revolutionen! Det är nog så nära en tidsmaskin man kan komma. Fascinerande.
Det är väldigt fascinerande att följa med i Kate Nepveus omläsning av Lord of the Rings. På ett helt annat sätt, men i samma omfattning, är det kul att läsa den mycket grundliga sågningen av Left Behind på Slacktivist-bloggen (observera att man måste läsa baklänges om man vill börja från början, krångligt nog). Jag kan inte låta bli att både beundra och fascineras av den här typen av närläsning. Ibland är ju kommentarerna väldigt givande också, det är fördelen med att göra sånt här i bloggform. (På tor.com finns också på samma sätt omläsning av Wheel of Time och omtittning av Star Trek, men de har inte intresserat mig eftersom jag inte riktigt tagit del av de här verken till att börja med.)
Skulle jag kunna göra något liknande? Jag har grunnat på det ibland. Man vet ju aldrig. En vacker dag, om jag fastnar för något värdigt föremål för uppmärksamheten.
Nu har jag läst två volymer av Edgar Rice Burroughs kända Barsoom serie. Det är märkligt vad autodidakter kan producera märkliga verk när de ger sig hän. Den första volymen skrevs av en Burroughs som hade prövat det mesta, och nu var pank och desillusionerad. Klart att då kan man ju kanske lika gärna skriva en bok!
Som förstligsverk är den märkvärdigt trollsk och ett intressant stycka eskapistisk pikaresk med märkliga främmande varelser och underliga seder. Den åstadkommer mycket i kraft av sin fantasi och den förundran över en främmande värld som han lyckas frammana av rent längtan efter nåt annat än den värld han befann sig i.
Dock märker man att de här gamla äventyshistorierna har lite av ett problem. När jag läste Williamsons förfärliga Legionböcker insåg jag att det hörn som han målat sig in i bara blev mer och mer trångt när han måste hitta på mer och mer fantastiska omöjligheter för hjältarna att besegra. Nu när jag har läst om inte bara gröna, svarta, vita utan ocksåröda marsianer så kommer jag åter att tänka på det där inmålade hörnet.
Det är inte utan man undrar om det inte är svårare att skriva billiga äventyr än seriösare saker, ibland. Dock har de något de här taffligt skrivna berättelserna om män som kan allt och fäktas med de värsta monster, blir kharg, jeddad, kung, gatsputj, kejsare eller bara rik som ett troll. De får princessan och alla älskar dem. Kanske behöver man inte mer av en bok ibland. Även om jag känner mig präktigt less på Edgar Rice Burroughs så är det ju tack vare de här historierna som t.ex. Michael Moorcok började skriva fantasy. Det vore ju tråkigt att vara utan.
Nu blir det påsk, och är man i närheten av de brittiska öarna kan det hända att man åker på Eastercon över påsk (om man inte är en sån som alltid är på GothCon, kanske, eller stannar hemma och sparar pengar i väntan på bättre tider). Där kommer BSFA att dela ut sina priser.
Jag hittade tre av de nominerade novellerna på StarShip Sofa, och via Vector-bloggen hittade jag även den fjärde från Transmissions from Beyond. Den här veckan har jag lyssnat på dem alla fyra på väg till och från jobbet. Jag gillade dem allihop. Jag har inte tid att skriva så mycket om dem nu, men jag länkar till vad Vector-redaktörerna har samlat ihop för kommentarer -- det räcker och blir över. Fast vill man verkligen inte ha några spoilers rekommenderar jag att man läser eller lyssnar först.
“Evidence of Love in a Case of Abandonment” av M. Rickert är en väldigt starkt berättad historia om en flicka i en ganska osannolik dystopisk framtid. Temat är väl lite politiskt tillspetsat, särskilt om man har kontakt med somliga kretsar som vi kanske inte ser mycket av i Sverige, men det kommer liksom inte i vägen för att den är väldigt bra skriven med ett beklämmande perspektiv inifrån. Text här, ljud här. Vad folk säger.
“Little Lost Robot” av Paul McAuley handlar om identitet och moral. Och om öde. Och en väldigt kraftfull robot. Mer säger jag inte. Text (pdf) här, ljud här. Och återigen: vad folk säger.
“Exhalation” av Ted Chiang är en sån där typisk tankelek som han brukar skriva -- lite av ett pussel för läsaren att lista ut vad det är för sorts värld den utspelar sig i. Slutar med att berättaren utbrister i en utläggning av sense of wonder. Ganska charmig, men absolut inte någon av hans intressantaste noveller. Text här (längst ner på sidan finns länkar till olika format), ljud här, och vad folk säger.
“Crystal Nights” av Greg Egan är en sån där historia om AI och önskan att skapa intelligent liv att efterträda oss. Vad kommer ens skapelser att tycka om en? Massor av etiska ställningstaganden och kompetent technobabble, som leder upp till ett typiskt sf-slut. Text här, ljud här, och vad folk säger.
Utan att säga särskilt mycket alls skulle jag vilja utnämna "Little Lost Robot" till min favorit och hoppas att den vinner.
Håll till godo. (Den här postningen kom lite sent, eftersom jag var lite för trött igår. Eftersom ingen annan håller sitt schema för postningarna antar jag att det inte kommer surt efter.)
Så var då ännu en kongress avklarad! Lite sliten och med en huvudvärk i tungviktsklass så ska jag försöka sammanfatta lite intryck.
Kongressen det hela handlar om var Ad Astra, anno 2009. Evenemanget hölls på ett hotell någorlunda centralt i Toronto, Ontario. Med cirka fem miljoner invånare och många väldigt långa och raka gator känns stan med rätta ganska stor, och centralt ska förstås i det sammanhanget. Förra årets evenemang kändes lite trött, och många småsaker kändes lite taffligt hanterat. Speciellt tydligt var det programmet som led av brist på organisation. Detta år var det en kongress av liknande snitt, men det kändes betydligt fräschare och tight detta år. Programmet hade ett dussin parallella spår och det är ju onekligen ganska ambitiöst. Förvånansvärt nog var det god uppslutning på alla paneler jag besökte, och till skillnad mot förra året var uppslutningen av panelister god. Det var till och med så god uppslutning att det på en panel var sju personer i panelen!
Programmet som jag besökte handlade mycket om skrivande och skapande. Med tanke på att det var säkert femton författare närvarande (plus diverse mer eller mindre kända redaktörer) så kunde man få en hel del olika vinklingar på det hela. Många paneler var väldigt konkreta och gav tips och handgrepp man själv kan använda för att bl.a. bli fri från "writers block", skapa trovärdiga stridsscener eller effektiv struktur och styrsel mellan intern och extern konflikt och utveckling. Riktigt inspirerande även om jag inte längre är lika engagerad i eget skrivande. Själv deltog jag även i en liten workshop kallad "The Joseph W. Haldeman Memorial Seminar on the Redistribution of Economic Resources via the Application of Statistics & Psychology".
Dealers room var trevligt, och hade den vanliga blandningen av t-shirts, smycken, leksaker med skiffytema, tecknade serier och framförallt nya och gamla böcker. Utbudet av böcker var inte så tokigt, med Mick Sproule som ett trevligt återseende. Detta år pratade jag George R.R. Martin med honom. Det fanns gott om signerade godingar (PKD first editions för $10!) och fina hardcovers av gästerna och andra närvarande författare. Ed Greenwood kunde t.ex. ses signera i farten medan han småpratade.
Det som kändes bäst med den här kongressen var dock känslan av att återvända. Man kände sig hemma på hotellet, man kände igen Ian i Green Room, man kändes igen av Lloyd Penny som hälsade glatt på en när man kom och Mick (som sagt) kom ihåg en. Ad Astra måste väl sägas vara vår "hemmakongress" i det här landet. Lite roligt var det ju även att folk kände igen oss och ibland bara antog att vi varit med på den ena eller andra kongress de plötsligt mindes. Rebecka hade nog mer kul denna kongress också. Hon satt och målade i sin målarbok, sprang runt och lekte katt och barnen Hartwell/Cramer lekte lite med henne också. Som vanligt var hon populär och de utklädda personerna som man såg gå runt på kongressen vinkade gärna eller spelade lite apa för att roa henne. Maskerader och liknande är onekligen familjevänligt.
En annan sak som kändes trevlig och typisk nordamerikansk var ju con suite. Vi käkade inte frukost på hotellet, utan tack vare att det bjöds på mat i con suite av diverse förlag, bids eller intressegrupper så kunde vi käka både frukost och kalkonmiddag helt gratis på pr-budgeten. Onekligen börjar man bli tillvand vid detta högst oeuropeiska fenomen. Det skulle inte vara så tokigt med sånt på kongresserna hemmavid. Ölutbudet i baren på hotellet var inte direkt imponerande, men det var hygglig kanadensisk öl och fler än förra året kunde ses sitta i baren och prata med en öl eller två.
Bytet då? Lite gamla Analog som delades ut gratis, en äldre roman av George 2R Martin, en Brust och en Dickbok som inte var sf. Dessutom var Writers of the Future åter representerade och det delades ut gratis böcker! Elron må varit galen och scientologerna livsfarliga som infiltrerar bl.a. amerikanska ambassaden i Stockholm, men det var en gratis bok och i alla fall en bra story däri, av Tony Pi.
Det är skoj med kongresser!
Faktum är att jag nog inte är så bra på att få ut det mesta möjliga av en sf-kongress. Ärligt talat glömmer jag snabbt bort det mesta också: vad jag hört och sett, vem jag mötte, vad som hände. Många kongresser är bara ett sammelsurium i huvudet. Förmodligen har jag absorberat någon sorts erfarenheter från dem, även om det inte är något jag kan redogöra för eller är riktigt medveten om. Hur som helst undrar jag ibland hur det kommer sig att jag fortfarande är rätt intresserad av att åka på kongresser -- särskilt kongresser där jag inte känner någon och alltså inte kan ha träffa gamla kompisar som förklaring.
Träffa nya kompisar kanske? Det lyckas tyvärr oftast inte så bra. Fast det är definitivt väldigt uppiggande att vara bland en massa folk en hel helg. Det är nog det som gör det. Även om jag inte alltid känner mig särskilt belåten med förmågan att knyta kontakt med andra är det verkligen så att jag suger åt mig energi av blotta närvaron av energiska och kreativa människor. En sorts väldigt mild form av vampyrism? Även om jag har lätt för att känna mig utanför blir jag alltid glad av att vara där något händer, och jag brukar ju vara ganska bra på att fara omkring och försöka vara överallt och prata med alla och se ut som om jag hör dit.
Den här gången är det Ad Astra i Toronto. Jag ska hålla ett föredrag om mörk materia på söndag, och sitta med i en panel av vetenskapare som svarar på frågor från publiken. Dessutom ska jag vara med i en panel om kolonialism i science fiction, tillsammans med David Hartwell och Timothy Zahn med flera om man får tro programmet. Förra året var det väldigt manfall från panelerna, så vi får väl se vilka som faktiskt kommer att vara där.
Rapport kommer nästa vecka.