Apropå Johans text om sf-priser har vi här borta i utlandet bestämt oss för att diskutera årets Nebula-nomineringar. Jag brukar tycka att de här nomineringsomgångarna är en bra anledning att försöka ta mig för att läsa några aktuella noveller (och långnoveller och kortromaner och allt vad det heter), när de nu finns tillgängliga på nätet och så. Har inte börjat ännu, får väl se vad jag biter i först. (Några åsikter om intressanta författare eller extra bra berättelser?)
Av de nominerade romanerna har jag faktiskt läst två (Brasyl och Little Brother). Jag kanske håller lite koll på fältet ändå, även om det inte alltid känns så.
Är det fler än jag som fyndat på bokrean? (Retorisk fråga.)
Själv har jag mestadels passat på att hamstra epik. Det blev The Táin, Beowulf, Enuma elish, med mera. När jag läst lite kan det hända att jag återkommer med en utläggning motiverad av diskussionen om mytologi och SF på Åkas blogg för ett tag sedan.
Jag tycker att bokrean på nätbokhandlarna är mest intressant. De verkar passa på att tömma sina förråd, snarare än att marknadsföra bokreautgåvor. För den som fortfarande inte har kikat verkar rean fortfarande hålla på, åtminstone hos AdLibris.
Jag satt och tittade tillbaka på vad jag läst under 2008. En av de böcker jag läste var R Scott Bakkers The Darkness That Comes Before. Som den del av er säker vet är det del ett i en serie om tre (i sin tur bara en bit av hela sagan, naturligtvis), som det så ofta är numera. Boken var inte en odelat positiv upplevelse, men det var inte dålig. Signifikant är kanske däremot varför jag fick för mig att läsa den. Vi hade nämnligen pratat om fantasy jag och Robert, som jag spelar rollspel med. Av okänd anledning, kan ha nåt med Steven Erikson att göra, pratade vi om fantasy som inspirerats av andra kulturer än europeisk medeltid. Då kom det sig så att jag lånade Bakkers böcker av Robert.
Fantasy med lite nya inspirationskällor brukar intressera mig, och en annan sådan läsupplevelse kan man finna i den serie böcker av Glen Cook jag också läste förra året. Böckerna i Glittering Stone utspelar sig i en miljö som snarast för tankarna till indien och centralasien. Sånt är lite skoj, tycker jag. Kanske är det inte så illa med inspiration från det hållet. Vem tycker t.ex. inte att Kali är riktigt ruskig? (jo, jag vet att det finns folk i indien som dyrkar henne som en snäll modersfigur. Inte min typ, kan jag bara säga)
Så en annan fantasy med lite udda miljö är professor M.A.R. Barkers skapelse Tekumel. Professorn han använt denna sin värld som rollspelsvärld sedan sjuttiotalet, då någon introducerade honom till Dungeons & Dragons. Barker är precis som Tolkien språkprofessor och har naturligtvis kokat ihop alfabet och ord för sina främmande kulturer. Det exotiska med hans skapelse är inte bara att det handlar om en grupp med människor som från ett framtida samhälle lämnar jorden och koloniserar en främmande planet långt borta. Dessutom är människorna i huvudskap från sydamerika och sydostasien, så den kultur de exporterar till stjärnorna är allt annan än den vardag vi känner i västerlandet, eller ens kan extrapolera bakåt eller framåt ur vår historia. Det är trappstegspyramider, ett myller av gudar och en samhällstruktur som inte uppfanns i europa.
Naturligtvis har folk skrivit en massa saker om den rika värld och dess exotiska kultur. Det finns t.o.m. en APA! Professorn, som nu är pensionerad, utvecklar fortfarande världen och skriver om den i romaner (jag läste en förra året, riktigt hygglig), språkliga utläggningar och rollspelssessioner. Varje torsdag träffas de i Barkers källare och spelar spel och utforskar världen Tekumel. Klart fascinerande! För den nyfikne på klart annorlunda fantasy kan jag rekommendera en titt på Tekumel!
Jag har förmodligen nämnt min fascination för asiatisk film förr. Jag har egentligen inte läst in mig, så jag vet inte mycket om det. Jag bara uppmuntrar maken, och han hittar en massa roliga filmer. Sedan tittar jag. Jag förstår ofta inte riktigt vad som händer, och ofta är det inte alls uppenbart vilken sida man ska sympatisera med och varför. Jag anar ibland syftningar till händelser och företeelser jag inte känner till. Det är roligt, och lite utmanande. Det är lite som att upptäcka en ny värld helt från början.
Jag misstänker att det är just där lockelsen ligger för mig. Det där att bara kasta mig in i en annan berättartradition och en annan kultur, och bara se -- utan några speciella förväntningar eller krav eller ens analyser.
Det är lite som att vara barn på nytt. När jag var liten hade jag inte så utarbetad smak, helt enkelt därför att jag inte sett så mycket. Allt var nytt, och jag höll på att bygga upp en karta över verkligheten. Jag undrar ibland om intresset för fantasy och science fiction knyter an till den där bekanta men alltmer avlägsna känslan av att upptäcka världen. I fantastiken får man nya världar presenterade på silverfat. Men det finns ju genrekonventioner också, och man känner sig ofta märkligt hemtam även i de främmande världarna. Det är strömlinjeformat, kompetent utfört, och fast rotat i en och samma grundläggande kultur (vit, angloamerikansk, medelklass, o s v).
Efter att ha sett ganska många historiska filmer, fantasyfilmer och gangsterfilmer från Hong Kong, Kina och Korea börjar jag se en del mönster och ha en del förväntningar, men det är fortfarande nytt och ganska okänt och därför intressant på ett helt annat sätt än motsvarande filmer från Europa eller Nordamerika skulle vara.
En gång såg vi en kinesisk fantasyfilm gjord i amerikan för amerikaner. Den hade samma ingredienser som många av sina förebilder, men en berättarteknik och en sensmoral som känns igen från Hollywood. Fortfarande rätt skoj, men inte alls lika intressant eftersom jag fundamentalt känner igen alltihop.
Jag har planerat ett tag att skriva ett genmäle till Johans artikel Det finns inget som heter science fiction-musik. Min huvudsakliga invändning gäller påståendet att musik inte är narrativ. Snarare skulle jag säga att merparten av all musik är är skapad just för att framföra berättelser.
Till att börja med har vi musik satt till poesi. Min erfarenhet från komponering är att tonsättningen spelar stor roll för hur berättelsen, och de flesta sångtexter är berättelser, framstår. Sedan har vi musik för dans. Det är förstås ovanligt med dans utan musik, och även dans är för det mesta narrativ, ofta genom att representera myter, eller som exempelvis i våra pardanser rituellt spela upp våra sociala konventioner. Vid det här laget har jag täckt in merparten av all musik som producerats, men till och med modern konstmusik, även om den inte representerar en specifik berättelser, följer ofta en narrativ mall med en inledning, ett klimax, och ett slut.
Följaktligen tycker jag inte att det är fel att påstå att ett musikstycke är science fiction om det representerar en science fiction-berättelse.
Det är heller inte svårt att finna exempel på musikalbum som i sin helhet utgör science fiction-berättelser. Österikiska mind.in.a.box gör inget annat. David Bowie's 1. Outside är ett annat exempel på en cyberpunkberättelse i musikalisk form.
Jag tycker inte heller att det är orimligt att referera till musik som ingår i t.ex. sf-film för sf när den är skriven för att kunna ingå i den övergripande berättelsens sf-värld. Ett bra exempel är The American Astronaut, en rymdvästernhistoria där ett av de element som gör världen främmande för oss är människornas relation till musik.
Jag har ett intresse av att lite då och då ta en titt på hur sf traditionen skapades under 20 och trettiotalen. Förvånandsvärt många av dagens typiska genreelement skapades ganska tidigt, och det är lite kul att se var de kommer ifrån. En del av dessa små literaturarekologiska utfärder gräver fram pärlor, och andra saker man helst vill glömma.
En författare som ibland fascinerat mig är Jack Williamson. Han var verksam ända från sf barndom på 1920-talet till sin död på 200-talet. Tänk att ha fått leva genom hela den tiden! Han fick ju i princip se hur världen förändrades och hur science fictions drömmar blev verklighet. Han är bl.a. känd för Legion of Space Series, vilken jag köpte i en volym från Alvarfonden. Det var en intressant upplevelse, för här hade vi en av de där stilbildande verken som folk lystet köpte sf magasin för att få läsa. Hur skulle berättelserna te sig? Tyvärr måste jag säga att det nog är bland de värsta sf jag läst!
Supervapen introduceras som helt oövervinnerliga, och för att det ska gå att skriva uppföljade så blir det sedan dags att uppfinna konstlade kringmanövrar kring det han först beskrivit som oövervinnerligt. Saker händer fullkomligt på slump, och när huvudpersonerna är i knipa så är det alltid så att det "bara händer" nåt i rätt stund som räddar dom. Det verkar liksom inte finnas minsta plan bakom storyn alls! Dessutom är personerna sådana karrikatyrer att man storknar. Regelbundet kraschar maskiner och efter en massa fånigt ojande så tar sig Mekanikern sig an problemet och kan naturligtvis laga saken. Naturligtvis efter att en reservdel bara plötsligt dyker upp utan rim och reson. Det är melodramatiskt och erbarmligt banalt. Hur överlevde genren det här skräpet!?
En annan författare som också är intressant är Edgar Rice Burroughs. Han skrev sina böcker om Barsoom innan sf traditionen hade börjat, och öven om han många gånger uppenbarligen skriver mer fantasy än sf är han när han ägnar sig åt tekniska förklaringar förvånandsvärt flyhänt! Första volymen i serien är intressant. Ramberättelsen ger oss John Carter liggandes i koma i en grotta i Arizona, där han inandats märkliga ångor från en skumt grönt pulver och han upplever under tiden äventyr på Mars. Det intressanta här är hur hela berättelsen är drömsk och lite overklig i framtoningen, och med en inramning som antyder att allt kan ha varit en dröm eller en droginducerad hallucination. Väl på mars är det hyggligt driv i berättelsen och även om John Carter är en banal figur, med komisk förmåga att alltid ta i "lite till" och ta ett steg till in i den mytiske hjältens gestalt och rädda fagra damer och vinna strider, så funkar det. Kanske är det för att han skriver en berättelse som mer liknar Homeros än nåt annat, men det är ju ingen tvekan om att hans val av sceneri och tema definitivt är science fiction, och har inarbetats in i genren i efterhand. Den otränade Edgar Rice Burroughs lyckas frammana mytiska kvaliteter i de fruktansvärt osofistikerade verktyg han arbetar med. Plötsligt inser jag varför det här skräpet faktiskt varit inte bara omtyckt utan också influerat och inspirerat.
Man kan hitta mycket spännande om man gräver i de gamla källorna. Berätta gärna om dina egna fynd, käre läsare.
Några olika faktorer styr hur jag väljer böcker att läsa. Jag försöker att:
- beta av favoritförfattare.
- hänga med i det allra mest omtalade av det som publicerats inom sf/fantasy senaste året.
- läsa in mig på hedersgäster på kommande kongresser.
- läsa böcker som någon jag litar på rekommenderar tillräckligt entusiastiskt.
Till det tillkommer "pliktläsning" av olika slag, om jag är med i någon jury eller bokcirkel.
Problemet är att detta leder till att lejonparten av det jag läser är sf och fantasy. Exempelvis är dessa de senaste femton böckerna jag har läst:
- Graham Joyce: Requiem
- Ursula K. Le Guin: Tehanu
- Kent Björnsson (ed): Krälande Cthulhu och andra bedrägliga blindskär
- Kent Björnsson (ed): Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter
- Zoran Zivkovic: The Library
- China Miéville: Un Lun Dun
- John Garth: Tolkien and the Great War
- Nils Holmberg: Tusen och en natt 6
- Neil Gaiman: The Graveyard Book
- Dan Simmons: Song of Kali
- Peter Englund: Stridens skönhet och sorg
- James Branch Cabell: Figures of Earth
- Tim Powers: Last Call
- Ursula K. Le Guin: Tales from Earthsea
- Graham Joyce: Memoirs of a Master Forger
Jag funderar allvarligt på att ta paus från genrelitteraturen något år och vältra mig lite i Joyce, Proust, Faulkner, Hemingway och annat som jag har försummat alldeles för länge. Joyce har jag en del oläst av, framför allt Ulysses, Proust har jag inte läst något alls av, Faulkner och Hemingway har jag bara läst enstaka böcker av men älskat allt än så länge. Jag har inte ens läst samtliga Shakespeares pjäser. Jag har olästa diktsamlingar av Seamus Heaney som väntar. En massa Graham Greene som pockar. Kate Atkinson är jag nyfiken på.
Men först måste jag "pliktläsa" mer av Liz Williams inför Imagicon i höst. Tur att The Ghost Sister, som jag håller på med just nu, är bra. Sedan får jag fundera på om det är dags att göra det där avbrottet. Kanske helt enkelt genom att inte ställa någon mer sf eller fantasy på "Att läsa"-hyllan, så att boktraven gradvis byts ut...
Idag är det stora bokbytardagen. Folk träffas i ett antal av Sveriges större städer och byter böcker med främlingar. Man tar med sig en bok man vill byta bort, och går till mötesplatsen för att ta emot en bok av någon annan. Jag begriper mig inte på det.
Det är som BookCrossing. Dagens Sverige svämmar över av böcker. Gå till Myrorna eller titta i lådorna utanför ett antikvariat. Hundratals, nej tusentals, riktigt billiga böcker. Och där kan du välja själv. Det här bokbytandet, där man entusiastiskt ska dyvla på en främmande människa vars smak man inte känner en bok som man själv råkar tycka är bra, vad tjänar det till? Jag är inte intresserad av andras boksmak. Ser jag en hylla med 300 böcker i är det förmodligen en eller två som jag skulle ha lust att äga eller läsa själv. Då går jag hellre till biblioteket eller Myrorna och får tag på en bok som jag verkligen vill läsa, så slipper jag sitta där med något av Liza Marklund, Kajsa Ingemarsson eller Henning Mankell som jag är fullständigt ointresserad av.
Jag skakar på huvudet. Visst, böcker är cool, jag älskar de små liven, och jippon kan vara kul, men livet är för kort och bokhyllorna för trånga för att jag ska göra plats för sådant jag inte har valt själv i mitt bokläsande och i mina hyllor. Får jag boken av någon jag känner, som känner mig, är det en annan sak. Men av en slumpvis person på gatan… Gillar du fantasy! OMG, då mååste du läsa Brisingr, den är såå bra!
Nyligen fick bokpratargruppen Fearless Fantasy Fans ärva en boksamling. Jag råkar ju ha lyckan att bo med en av de drivande krafterna i gruppen, och dessutom bo i den lägenhet där bö§ckerna förvaras för vidare spridning i gruppen. Möjligheterna att botanisera i samlingen har alltså varit goda, och jag har funnit en del pärlor.
En sak som slog mig, var att det fanns många samlingar med "best of" diverse mer eller mindre stora namn i genren. Det verkar som om The Science Fiction Bookclub gett ut en hel del sådana. Flera av dessa var intressanta, och jag kanske kommer att skriva mer om dem senare, men en som speciellt fångade min blick var den som samlade berättelser av Lester del Rey.
Snart är det jul igen, och liksom så många andra har jag kämpat med att försöka hitta lämpliga julklappar till diverse personer. En del med fantasyanknytning: min bror skall få första delarna i Joe Abercrombies (obs! Spoilervarning på länken) The First Law och Naomi Noviks Temeraire. Jag är inte överväldigad av någondera, men båda har sina poänger (Novik skriver ytlig underhållning, men är rätt bra på vad hon gör, och Abercrombie för en rätt intressant dialog med fantasygenren). Min syster skall bland annat få Tanith Lees Piratika. Jag har inte läst den själv, men det är Tanith Lee, så jag litar på att den är bra. Dessutom funderar jag på att ge bort en tidskriftsprenumeration eller två. Vad skall ni – som inte har nära och kära som läser det här – ge bort? Vad hade ni velat ge någon?
Apropå någonting helt annat: missa inte Vetsagas essätävling.