Rapporter

Det var Tisdag, och som det lätt blir på Tisdagar samlades diverse löst folk på Williams för att umgås. Ett gäng catahyaner (Therese, Christian, Mats, Cecilia och Peter) passade på att lysa upp tillställningen med sin närvaro, och någonstans runt två dussin personer bör ha närvarat under kvällen.

Mer från ConFuse: Imagicon 2 vann budet om att bli 2009 års Swecon. Nästa års Swecon kommer alltså att hållas i Stockhom den 16-18 oktober, med Liz Williams som hedersgäst.

Alvar Appeltoffts Minnespris för 2007 vanns av Anders Reuterswärd.

Några meter till höger om mig håller Johan på att prismärka böcker för Alvarfondens antikvariats räkning. Böckerna kommer från en stor donation av (mestadels) "mjukfantasy" som Alvarfonden fick genom ett arv för en liten tid sedan. Runt bordet med böckerna står en intresserad klunga människor som ömsom kommer med spydiga kommentarer om titlar och omslag, ömsom köper böcker i stora travar och diskuterar olika författares relativa förtjänster (eller brist på förtjänster). Några meter åt andra hållet ligger den kombinerade registreringen och baren, där en annan klunga står och hänger och dricker öl och kaffe. En halvtrappa ner ligger programrummen. Just nu pågår en hedersgästintervju som jag egentligen hade tänkt gå på, men jag blev så sömnig att jag satte mig här uppe i stället.

Förra programpunkten var en panel om en sf-kanon, inte en musikalisk utan en litterär sådan. Det blev en ganska bra diskussion tyckte jag, som både berörde vad en kanon egentligen är (är det bara "bra" böcker som ingår, eller kan man säga att Normans Gor-böcker är kanoniska på grund av att de är så usla att alla borde läsa 20 sidor från en Gor-bok för att se hur djupe människan kan sjunka?), vem eller vilka som skulle kunna definiera vad som skulle ingå i en sf-kanon, om det är författare eller verk som blir kanoniska, och om genren är tillräckligt gammal för att det över huvud taget skulle gå att kanonisera vissa böcker.

Oj, nu kom femtio fans uppvällande - intervjun måste vara över. Alla kanske inte är här, men rätt många iallafall, och det är kul! Kul är också att se hur folk omedelbart graviterar till bokbordet och börjar prata böcker med alla som står omkring: "Eva, du har läst denhär författaren, vad säger du?" "Ha, nu har jag fyllt på min samling kvalitetslitteratur!" "En halvnaken karl OCH en enhörning, vad kan man önska sig mer? fniss" "Den där boken? Nja, del ett i serien var rätt hyfsad men jag tycker den har gått utför".

Kongressen hålls i Nationernas Hus mitt i Linköping. Det är å ena sidan trevligt att vara inne i Linköping i stället för i Ryd, så att man kommer åt restauranger och sådant; å andra sidan har det varit skolavslutning i dag, så stan är full (i flera bemärkelser) av folk i studentmössor och vita klännningar eller kostymer, och de hörs väldigt väl in i kongresslokalen. Vårt hotell ligger ett stenkast härifrån, alldeles vid ett torg med en gigantisk uteservering. Lyckligtvis har Johan och jag ett rum som vetter mot en sidogränd.

Nu blev jag invecklad i ett kort intermezzo med ett par finnar som beskrev svårbegripliga lekar med svärande mobiltelefoner. På det hela taget en väldigt trivsam kongress såhär långt.

Igår var det, som påpekat, bokpratsmöte hemma hos Jesper. Närvarande var Jesper, undertecknad, Björn och och Biörn X. Vi skulle prata om Diane Duanes So You Want to Be a Wizard, vilket vi också gjorde i någon mån. Ingen var förskräckligt imponerad – episodisk, för enkel utveckling, för enkla lösningar, könsrollscementerande och överdrivet kursiverad var några av omdömena som fälldes. Fungerande språk, intressanta miljöer och konstaterandet av vi nog tyckt bättre om den om vi befunnit oss någonstans i närheten av målgruppen var förlåtande faktorer. Ryktet säger att hennes Star Trek-böcker är bättre.

Mer tid ägnades förmodligen åt Neal Stephenson, hans idéer, hans förmåga att slänga in så många som möjligt sådana i en och samma roman och hans oförmåga att låta bli att skriva om udda religiösa sekter. Dessutom Cory Doctorow, J.K. Rowlings språk och värld och roliga namn på saker och ting, vilken science fiction som egentligen säljer, Homeland Security och amerikanska underrättelsetjänster.

Här på denna blogg, kommer någon inom en mycket snar framtid skriva en rapport från Åcon!

Jag räknade till sammanlagt 14 vuxna och ett barn, men eftersom en del gick tidigt och andra kom sent var vi nog som flest 10 på plats samtidigt. Williams var tommare än det brukat vara de senaste månaderna, kanske fanns det 20 gäster förutom oss. Det gick alltså raskt att få mat efter beställning.

Tony avslöjade att hans småflickor drabbats av något slags elakartad mutation och plötsligt kommit in i tonåren; den äldsta av töserna ska till och med börja gymnasiet till hösten. Naturligtvis på samma skola och samma program där Tony undervisar, så han kommer att ta sig an tvåorna i höst istället för ettorna som det egentligen var tänkt, för att slippa ha dottern som elev. Vi väntar med spänning på hennes debutfanzine.

Vi pratade om junikongressen i Linköping, men det verkar inte som om särskilt många ska åka. Maria måste vara i Norge då, annars hade hon och Samuel åkt. Men några stycken blir vi i alla fall.

För andra gången i våra liv fick jag tillfälle att påpeka en otillåten talspråksform i Mikaels språkbruk; förra gången var 1991 trodde Mikael. Dessvärre minns jag inte längre vad det rörde sig om.

Nästa gång vi samlas på Williams är den 3 juni, men först är det pubkväll för oss med kårleg på Orvars den 20 maj.

Nu har jag då tillslut varit på en kongress i nordamerika. Det var kul att gå på kongress. Saker var välskötta och rullade på så fansen kunde roa sig utan katastrofer och det är ju det viktigaste. Det som jag tyckte var lite dåligt var att det inte fanns någon från arrangörerna som vallade panelister och såg till att de var på plats och fick vad de kunde behöva. Det var ju inget jag personligen led av, men det hade varit en bra sak att ha.

Det som skiljer en svensk kongres eller en eastercon från den kongress vi var på är ju det där med baren. Många gånger när det planeras kongresser i Sverige är det ju viktigt att man har en centralt placerad bar som blir en mötesplats för folk på kongressen. Som Åka redan skrivit om hade de ju en con suite med snacks istället. Lite udda. Jag ska skriva lite om det som för mig kändes mer annorlunda.

Med risk för att verka som en gnällig gammal gubbe så måste jag erkänna att de personer som drev runt i diverse kostymer var för mig inte bara annorlunda, utan mer än lovligt märkliga. När det passerade förbi en stormtrooper som gick runt med nåt plastvapen och pratade med en burkig radioröst likt i Star Wars filmerna, fick jag konstiga idéer att vilja säga "get a life!" till honom. Kanske lite märklig reaktion från någon som ändå är på en kongress för folk som läser böcker och ser på film om små gröna män...

Jag upplevde min kongress väldigt dubbelt. Jag hade kul på kongressen, men blev då och då påmind om att folk omkring mig var tokbisarra. Märklig erfarenhet.

Nåja.

Vi kom till hotellet och installerade oss. Det tog ett bra tag att ta sig dit, och man insåg att Toronto är stort. Skulle man ut och äta på kvällarna fick man ta bilen/bussen ner på stan så jag tror inte folk gjorde det i någon större utsträckning. Vi installerade oss och insåg att i den längan vi bodde var alla roompartys och liknande. Jag brukar vara känslig för sånt, men lyckades sova aldeles utmärkt med öronproppar. Hotellet hade programrum lite överallt, men när de var utspridda på olika våningar var det ofta bara ett par rum precis intill hissen på varje våning. I vissa fall kändes det lite märkligt utspritt. Det funkade ganska bra, dock. Baren låg bra till i närheten av de stora "ballrooms" som vara de stora programsalarna, registreringen, dealers room och andra ställen man ofta ville komma till. Det tråkiga var förstås att det var inte så mycket folk som satt där, och att ölpriserna var som ett typiskt svenskt uteställe, dvs inte billigt alls.

Eftersom jag tog hand om Rebecka medan Åka var med i programmet, och vi fick tillträde till green room, så var vi ganska mycket där. Där fanns det läsk, godis och plockmat precis som i konsviten. Mycket sånt. Det var inte så välbesökt så vi kunde plocka i oss en hel del. Rebecka käkade ost och vindruvor och pratade telefon (hon gillar att trycka på knappar och lyfta luren), och jag snackade lite med den delen av arrangörsgruppen som hade grönrumstjänst. Riktigt trevliga filurer.

Några programpunkter han jag besöka och ska orda lite om här. Det första jag kommer ihåg var en panel om gränsöverskridande inom skräckgenren. Panelen alla var överens om att man måste ha någon sorts katarsis, moralisk poäng eller liknande för att det man gör inte bara ska bli pornografi. Vissa icke namngivna författare fick sig en slev kritik för brist på sådant. Man fick känslan av att detta var en panel som slängts in för att fylla en nisch, och att deltagarna suttit i den flera gånger. Dock så blev det intressant småprat om en del annat också. En annan handlade om författare som agerat redaktörer och vad den erfarenheten lärt dem. Lite känsla av fiskehistoria eller lumparminnen över den panelen, men den var i alla fall ganska roande. Det finns en hel del riktigt otrevliga och korkade människor både som författare och som redaktörer. Sist var jag på en panel om Writers of the Future. Det är alltså en tävling som startades av Scientologerna, antagligen för att bygga lite goodwill inom fandom och publicistsvängen för L Ron och hans anhang. Panelisterna berättade dock att det var en toppenchans att få vara med på workshops och allt det man bjöds på som vinnare i tävlingen. Eftersom jag var den första på plats i ett ganska tomt rum med fler panelister än lyssnare så fick jag en gratis bok! Säga vad man vill om Elron, men hans initiativ har fört fram en del hyggligt intressanta författare!

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag hade trevligt även om jag var lite splittrad. Oavsett om jag ibland frågar mig vad fandom och kongresser med knäppgökar i konstiga dräkter är bra för så verkar jag ju bli på gott humör av dem. Jag blir inte klok på mig själv ibland. Bland bytet fanns förutom min gratisbok en skräcksamling samt en bunt Glen Cook. Sämre sätt finns att tillbringa en weekend.

Här kommer en liten snabb sammanfattning av intrycken från sf-kongressen Ad Astra i Toronto nu i helgen. Möjligtvis kommer det lite djupare tankar senare, om jag orkar.

Ad Astra är en kongress med lång historia. På en fest på lördagskvällen pratade jag med en man som tyckte att Ad Astra var bättre förr när det var mer fokus på litteratur, en smalare och mer genomtänkt kongress som författare gillade. Många som brukade gå på Ad Astra tycker inte att det är intressant längre, sade han, och han trodde inte att det gamla gardet skulle ha bjudit in en författare som Kevin J Anderson som den centrala författargästen (han är känd för att skriva media tie-ins, böcker som baserar sig på Star Wars och X-Files -- samt uppföljare till Dune).

I en korridor på söndagens förmiddag pratade jag med en annan man, som sade att Ad Astra är en kongress på uppåtgående, som blir bättre och bättre: bredare program, större maskerad och mer rutinerad kommitté. Så det är fråga om vad man är ute efter, antar jag. Det var definitivt ganska många unga utklädda människor där, som gick på dansverkstad och paneler om hur man tillverkar maskeraddräkter, men som inte syntes till på festerna eller i con-sviten.

Det där med con-svit (con suite heter det i original) är en lite ny grej för mig. I stället för att baren är kongressens hjärta, som vi är vana vid hemma (och på brittiska kongresser) är det en speciell svit man går till där det finns gratis mat -- det vill säga godis. Ibland finns det dryck också, och jag hörde folk skryta om andra kongresser där det minsann till och med finns öl i con-sviten. Fast jag hörde också en kille skryta om en fantastisk kongress där man hade femtielva sorters läsk, och hur fantastiskt det var. Hmm. Jag tror att jag har svårt att förstå grejen med så många sorters läsk.

Ante och jag funderade lite på om det är hälsosammare att ha det sociala umgänget kring chips och läsk snarare än öl, men i slutändan är jag inte så säker. De amerikanska fansen är i genomsnitt rätt så omfångsrika, och jag tror att jag ser ett samband mellan detta och den fria tillgången på sockerhaltig föda och dryck.

Jag var med i fyra paneler. Det allmänna intrycket var att det inte var någon riktig ordning och reda på panelerna. Att programmet ändras i sista minuten är ofta oundvikligt, men det var ett rent oerhört manfall bland panelisterna. Den enda fulltaliga panel jag såg var den som handlade om hur man rekryterar frivilliga till kongresser -- det var alltså en panel med engagerade personer på insidan. Det var heller nästan inga som visade sig i "green room" innan panelerna -- tanken är att man ska hinna hälsa på varandra och prata ihop sig först, men det verkade ingen bry sig om. Jag saknade svensk fandoms duktiga panelvallare, som ser till att folk vet var de ska vara och vad de ska göra.

Diskussionerna var rätt roliga ändå. Bäst var panelen "Through Rose-Tinted Goggles", om steampunkens rötter. Vi var två i panelen, men en kille i publiken fick komma upp och vara med eftersom han hade rätt bra synpunkter och tankar.

I stort sett tyckte jag inte riktigt att det var min sorts kongress, men jag hade rätt kul ändå. Och jag fick rabatt på medlemsskapet för att jag var med i fyra paneler, vilket satt ganska fint i plånboken. Vi bodde i partykorridoren, så det fanns massor av fester på både fredag och lördag kväll, och jag pratade med flera roliga och intressanta personer. Jag kunde ha partat mycket mer, men jag fånigt nog tyckte jag att det var oerhört skönt att krypa ner i en härlig hotellsäng och därför gick jag inte tillbaka till festerna igen efter att jag kom till vårt rum vid midnatt.

Det är lite jobbigt att vara på kongress med en tvååring, eftersom vi båda föräldrar måste turas om att vara barnvakt och hålla dottern på gott humör. Det går, men det blir liksom en halv kongress per person. Men vänta bara tills hon blir större, hon kommer att få en oerhörd världsvana.

Vi passade på att turista lite i Toronto också, hela fredagen. Det är en rätt skojig stad. Vi promenerade genom deras väldigt stora Chinatown, besökte en butik som är känd som en av nordamerikas få kvarvarande specialiserade sf-bokhandlar (såg rätt liten ut jämfört med sf-bokhandeln i Stockholm, men de hade bara böcker och tidskrifter), och jag fick en privat visning av Judith Merril-samlingen på stadsbiblioteket -- en forskningssamling av sf och fantasy, som grundlades genom en donation från författaren och redaktören Judith Merril. Sen gick vi på Royal Ontario Museum och tittade på kinesiska gravar, dinosaurieskelett och uppstoppade fåglar, samt en rolig utställning med tidiga skrivmaskiner.

Vi kom tillbaka till hotellet rätt sent på fredagskvällen, så vi missade allt som hände då. Hotellet låg inte direkt centralt -- fast när jag sade det till en person i kommittén verkade han lite förnärmad, och påpekade att de valt hotellet för att det var så lätt att ta sig till. Hmm. Det är väl relativt som vanligt, men det tog ändå mellan en halvtimme och en timme att ta sig från centrum, först med spårvagn och sen med buss.

En rolig grej med Ad Astra var att det fanns ett helt programspår om rymden och naturvetenskap. Jag hann inte se så mycket av det, fast jag var ju själv en del av det. De hade programpunkter om vetenskapskommunikation, specialistpaneler som åhörarna kunde ställa frågor till, och massor av information om flyg och rymdprogram och sånt. Den lokala amatörastronomiska föreningen var också där och informerade, och hade en liten stjärnskådarstund på parkeringsplatsen utanför på lördagskvällen.

Storleken på kongressen var nog ungefär som de brittiska påskkongresser jag varit på, någonstans mellan 500 och 1000 medlemmar, fast det kändes mycket mindre. Lokalerna var ganska utspridda i hotellet, det fanns många parallella programpunkter hela tiden, och de författare som var där var mestadels sådana som jag inte läst eller inte känner till. Kevin J Anderson är förstås ett stort namn, men inte särskilt intressant i mina ögon. Robert Sawyer var där, men jag lyckades bara se honom på avstånd. Det var inte så särskilt hög nivå på det jag såg av programmet.

Just nu känner jag mig ganska upplyft efter en helg full av möten med folk, samtidigt som jag känner mig lite vagt nedslagen över det faktum att jag inte är så bra på allting som de fans jag mött. Jag skulle vilja kunna allt, komma ihåg allt jag läst, och vara händig med att bygga saker och duktig på att visa och förklara. När jag träffar roliga och kreativa människor blir jag ofta lite frustrerad av att jag inte är lika bra som de bästa på allting -- ett fullständigt orealistiskt mål, men ändå. Det kommer att lägga sig snart, och då kommer jag troligtvis att faktiskt göra en del kreativa saker trots allt. På mitt sätt och på min nivå.

Det var en rolig helg. Nu är jag bara lite ledsen över att jag inte kan fara på Åcon. Jag skulle verkligen vilja träffa Ian McDonald, och jag vet att det kommer att bli en supertrevlig kongress med riktigt trevliga människor. Det är billigt att åka dit från Upsala, men ganska dyrt från Kanada.

En av påskkongressens hjärtpunkter är Dealers' Room, eller Book Room, där försäljare av nya och begagnade böcker breder ut sina varor. Här finns även möjlighet att handla T-tröjor, smycken, hantverk och krimskrams med sf/fantasy/horroranknytning, och att köpa medlemskap i kommande kongresser, men för mig är det böckerna som är huvudsaken, även om jag har köpt både örhängen, mantelspännen och tröjor i Dealer's Room förr om åren. Det var väl 12-15 olika bokhandlare i år, hälften av dem stora etablerade försäljare med tusentals böcker i lagret, resten folk som sålde av sina egna samlingar, eller sålde böcker för att samla in pengar till välgörenhet. Totalt många tusen böcker hursomhelst, framför allt sf, fantasy och skräck men även en del annat. För några år sedan köpte jag ett dussin Gerald Durrell-böcker på en påskkongress, till exempel.

Det låter lite på mina inlägg som om jag har gått på varenda påskkongress sedan de instiftades, eller åtminstone sedan jag föddes - det stämmer inte alls. Jag tror att årets Eastercon är min åttonde eller möjligen nionde, och det är inte så mycket att komma med, men jag har iallafall lärt mig att resa till England med en hel del tomt utrymme i väskorna, för att få plats med alla böcker. Det är ju så att man köper böcker ändå, trots att det varken är svårt att få tag på dem i Sverige, eller ens dyrare nu när momsen har sänkts; Internet kan ändå aldrig ersätta ett Dealers' Room, jag skulle aldrig frossa på samma sätt på Amazon. Jag har ärligt talat inte riktigt koll på hur många böcker vi har köpt i år. Det visar sig. Har bara hunnit läsa en av böckerna ännu, Caroline Stevermers A Scholar of Magic, som jag kanske recenserar någon gång snart. (Den var bra!)

[Tillägg, något senare:]

Jag fick just syn på en av kongressens hedersgäster som gick förbi, och kom på något jag hade tänkt skriva i dethär inlägget. Rog Peyton, som är fanhedersgäst, är en av de försäljare som återkommer varje år, fast han är pensionär och har sålt sin rörelse (det är en helt annan historia). När han blev avtackad på avslutningsceremonin sa han ungefär att "det är märkligt, det är det, att den som har lurat av er era pengar varenda år blir hedersgäst". Vilket väl säger en del om hur viktigt bokrummet är.

Påskkongressen på Radisson Edwardian vid Heathrow ligger på dödsbädden. Hedersgästerna har varit utmärkta, China Miéville, Neil Gaiman, Tanith Lee, Charlie Stross och Rog Peyton. Det är svårt att komma ifrån att påskkongressen är höjdpunkten på kongressåret. Det är inte bara kvaliteten på programmet, utan också den starka traditionen bakåt. Här finns många fans som började gå på kongresser på 50- och 60-talen, samtidigt som den yngre generationen i 25-årsåldern är månghövdad och synlig. Jag träffar folk som jag bara träffar en gång om året eller vartannat år eller vart femte, som kan berätta om hur det var förr och andra som jag aldrig har sett förut. Det är inte väsensskilt från en svensk kongress, det är bara så mycket större. Större bredd, mer program, fler människor, bättre panelister. I år var vi dessutom fler svenskar än vanligt.

På lördagskvällen hade vi en synnerligen lyckad skandinavisk fest. Vi höll den i en del av en inglasad atriumgård med små vattenfall och annat och det var packat med folk som drack små muggar med brännvin och punsch av olika slag, drack öl som vi köpt under en djärv räd till ett lokalt Tesco och mumsade på lakritsbåtar, Ahlgrens bilar och pepparkakor. Geoff Ryman och Chris Priest hängde vid baren och pratade minnen från svenska kongresser med oss.

Jag tror inte på Gud men om han finns kan han vara China Miéville. Allt han säger är välformulerat och övertygande, och i likhet med en del andra välkända figurer i fandom talar han med grammatiskt perfekta meningar som håller ett LIX-tal på 74. En John Clute med ett mänskligt ansikte. Sedan håller man inte alltid med honom när man har fått en chans att fundera på saken, men så länge han pratar ifrågasätter man inte. Ungefär som jag föreställer mig att fallet är med Gud.

Nej, nu måste jag tillbaka till Dead dog-festen och hjälpa till att tömma baren. Linnéa är på Buffy singalong och jag tittar kanske in själv på vägen till baren. Cheers!