En av de mest välbesökta programpunkterna under kongressen var Neil Gaimans hedersgästtal på söndagseftermiddagen. Jag tror att alla som ville lyssna fick plats i rummet (som rymmer ungefär 900 personer) men det var definitivt några som stod längs väggarna. Gaiman är rätt charmig, och definitivt rolig att lyssna på. Han inledde med högläsning: novellen "Orange", som han skrev på flygplanet på väg till Australien, där han skulle träffa sin redaktör och tala om att han ville dra tillbaka en novell från en antologi - så för att redaktören skulle bli glad igen skrev han "Orange". Det lär ska finnas ett videoklipp av Gaiman läsande "Orange" vid något tidigare tillfälle, här. Bra novell. Han läser bra också.
Sedan pratade han en stund om hur han hittade till fandom, och om känslan av att ha funnit sin grupp (your tribe), med anekdoter från hans första påskkongresser. Påsken 1986 var Gaiman i Glasgow på påskkongressen där; kongressen hölls i Central Hotel som ligger i centralstationen, så han klev av tåget klockan fem på morgonen och snubblade in på hotellet i avsikt att skaffa ett rum, sova några timmar, duscha och äta frukost. Förutom att det fanns en bar mellan utgången och receptionen, så det blev inget rum på hela kongressen. Så kan det (kanske) gå.
Under samma kongress satt Gaiman och pratade med en redaktör, som han försökte övertyga om att det vore en god idé att någon skrev en magisk roman om London, det vill säga om Londons magiska sidor. "Ja, gör det!" sa redaktören, vilket förbluffade Gaiman en hel del, men det var det som blev fröet till Neverwhere.
Saker ni inte visste om Neil Gaiman: av alla typer av saker han har skrivit, romaner, noveller, serier och så vidare, tycker han mest om att skriva radiopjäser. Och American Gods kom till därför att han kände att kritikerna höll på att stoppa in honom i ett fack, han-som-skriver-om-England-och-magi, efter Stardust och Neverwhere. Och när han sökte efter bra miljöer inför filmatiseringen av Neverwhere så fick han lifta med tunnelbanetåg som stannade vid nedlagda stationer för hans skull. Och han har egentligen inget alls emot att talböcker med hans verk sprids fritt, för han vill ju att folk ska läsa, eller lyssna på, det han skriver, och det är faktiskt inte ofta som man upptäcker helt nya författare genom att köpa deras böcker, utan man lånar eller får någon bok av dem, och när man har fastnat så köper man fler.
Dessutom läste han en del av första kapitlet av sin nya bok, som kommer ut om några månader. Den heter The Graveyard Book och är ett slags modern version av The Jungle Book (Kiplings Djungelboken), men i stället för att handla om en pojke som uppfostras i djungeln av vargar så handlar den om en pojke som uppfostras på en kyrkogård av spöken. Och inspiration till den boken fick han för många år sedan, när han bodde granne med en kyrkogård, i ett hus som hade en igenmurad dörr som ledde till kyrkogården. Jag förstår fullkomligt att det var fantasieggande. Ända sedan dess har han börjat skriva boken med några års mellanrum, skrivit några sidor och sedan slutat för att han inte tyckte att han var tillräckligt duktig som författare ännu, och bara skulle förstöra historien om han började skriva den innan han blev duktig nog. Men så för ett par år sedan insåg han att han visserligen inte är tillräckligt bra men å andra sidan knappast kommer att bli bättre, så det är lika bra att skriva boken nu. Det är trevligt med avväpnande självdistans.
Detta blogginlägg skriver jag sittande i en fåtölj i lobbyn på Radisson Edwardian Hotel, Heathrow, London. I hotellet ska enligt uppgift finnas över 1000 fans som har samlats till påskkongressen Orbital 2008. Det är den största påskkongressen på flera år. Delvis beror det antagligen på att kongressen hålls i London i stället för Blackpool eller Hinckley eller Skottland eller Jersey eller så; det gör ingen större skillnad för oss svenskar som ändå måste resa en bra bit för att ta oss hit och lika gärna kan flyga till Manchester eller Glasgow som London, men för britterna spelar det förstås roll.
Hur som helst, det är mycket folk här, vilket inte riktigt märks. Hotellet är stort och har en intressant layout, lite labyrintisk med många korridorer som går i oväntade vinkar, lätt att tappa bort sig själv och andra i, men rätt charmig på det hela taget. Temperaturen är ett större problem: här är kallt. Nyss var jag på en paneldiskussion med Geoff Ryman, Neil Gaiman och Louis Savy; alla tre panelisterna och moderatorn med jackor på sig uppe på scenen, Ryman dessutom med halsduk.
Det var för övrigt en alldeles utmärkt panel, som handlade om London i fantastisk litteratur och film: varför just London, vilka aspekter av staden som används, vilka böcker som gör det bra (och mindre bra), berättelser som utspelar sig i London kontra berättelser i städer som baserar sig på eller lånar drag från London, och så vidare. De kom med en massa intressanta och underhållande inlägg, och en del fakta som jag inte hade någon aning om (till exempel att lyktstolpar och andra hinder framför Buckingham Palace kan skruvas bort på 25 minuter för att skapa en landningsbana, i händelse av snabb evakuering), och berättade om personliga intryck av staden, och litteraturen kring den. Ryman och Gaiman har bägge skrivit Londonrelaterade böcker, så de hade en hel del att säga. Fast en grundläggande sak som jag tycker att de missade litegrann var det faktum att London används i alla möjliga sammanhang, och är så lätt att identifiera även när det är kamouflerat, mycket på grund av att det är så stort. Det bor 12 miljoner människor i Storlondon och jag vet inte hur många miljoner turister som kommer hit varje år; det är självklart att litteratur och film om London blir mer allmängiltig än litteratur och film om Uppsala, för att ta ett exempel ur luften.
Det är det värsta med bra kongresspaneler. Man får en massa tankar och åsikter som det inte finns något sätt att få utlopp för. (I och för sig ett problem med att läsa bra böcker också, och det har aldrig hindrat mig hittills.)
Nu är det bäst att jag slutar skriva, innan jag stryper de små pojkarna som sitter i fåtöljen intill och spelar dataspel. Det blir nog fler rapporter, för helgen har bara börjat.
Klockan var ca 22.30 när jag behagade infinna mig till mars månads pubmöte. Eftersom jag var så sen kommer jag inte att stå till tjänst med någon närvarolista.
Vissa märktes dock genom sin frånvaro. Johan Anglemark hade försatt sig i dvala i sitt hem, i väntan på att framtiden ska infinna sig. Experimentet lyckades i begränsad omfattning.
Hur som helst var ett tiotal fantaster av den vetenskapliga vitterheten på plats när jag kom. Jag plockade fram mitt anteckningsblock och försökte samla in uppgifter om vad som försigått fram till dess. August började med att be mig rapportera att han för en gångs skull kommit dit i tid. Jesper kunde dock meddela att han varit där i tid, och att August minsann inte varit där då. Av detta drog jag slutsatsen att stora mängder öhl måste ha förtärits, och att ingen närvarande kunde betraktas som helt tillförlitlig.
Jag ska dock rapportera att innan jag kom hade Jolkkonen förklarat för Jesper hur man bygger en vätebomb, och August hade avlöjat sina fördomar mot medelålders new age-tanter.
Efter att jag fått detta berättat för mig gled konversationen naturligt in på kopplingarna mellan Marxismen och Darwinismen. Jolkkonen förklarade hur han låtit historiematerialismen genomsyra sin undervisning på den kurs om kärnbränslen han ger för kemistudenter. Närmare bestämt handlade det om hur tekniska uppfinningar driver fram vetenskapliga framsteg. L. J. Henderson citerades: "Science owes more to the steam engine than the steam engine owes to Science".
Ungefär här försvann jag och Biörn X in i en egen konversation rörande storleken, papperskvaliteten och användbarheten hos olika slags registerkort.
När vi återanslöt oss till huvudsamtalet handlade det om det tyska språkets skönhet. Henrik deklarerade att detta var något han insåg redan då han läste Goethe.
Jolkkonen efterfrågade nyskriven opera och teater, istället för "dövhomotransversioner av King Lear". Tyvärr kan vi inte vänta oss något sådant, då vi befinner oss i en dekadent fas av den västerländska kulturen.
Torbjörn planerar att anordna bokmat (alltså bokprat parat med lagande och ätande av god mat) igen. Möjligheten att få tag på råvaror för att göra kalvdans diskuterades. Frågan är dock om Torbjörn är mannen att hålla i detta – han vet ju inte ens vem Fritz Leiber är.
Ah. Första tisdagen i månaden (och inte en helgdag). Det betyder pubmöte i Upsalafandom, sommar såväl som vinter.
Lennart Svensson var där ikväll (han som skrivit Soldat i universum, som jag inte har läst än), och jag fick ett exemplar av hans Den musiske matlagaren. Den finns recenserad i 12-timmarsfanzinet, som alla bör ladda ner och läsa. Fanzinet innehåller också bland annat en novell av Gabriel Nilsson, en recension av en bokhylla, och en del skojigt smått.
AKT 1, SCEN 1 WILLIAMS PUB
( Nicklas kommer in. Bartender finns redan där. )
BARTENDER Ja, kan jag hjälpa till med något?
NICKLAS Jag skulle nog vilja ha den där Oatmeal Stout:en.
BARTENDER Den är nyss insatt, men det kanske inte gör något?
NICKALS Attanns. Då väntar jag lite med den. Jag tar en
Musketeer istället.
BARTENDER Ska bli.
( Tony kommer in. )
Det var en hygglig mängd folk på plats när jag kom, lite senare. Stockholm var representerat och alla sorter av Ufandom.
Jag och Mikael gladdes åt att Janne har avancerat i karriären och blivit näste chef för avdelningen. Vi och Simon suckade över att vissa får resa i jobbet så de blir less och andra inte alls. En forskningsingenjör, en arbetslös och en taxichaffis...
...och så Bellman.
...men någon spillde öl på protokollet. Det gick att rädda, hörnet som blev vått torkade på under en minut. Vilket firades med mer öl.
Protokoll för Upsala WilliamsMöte som hölls på Williams Pub den 2/11 -04
Det viskades kring bordet om möjligheten att skåla för nån död nazist, men ingen tyckte att det var nån riktigt bra idé. I stället skålade vi för kromosomgirafferna, som nämndes i en vältalig text av Roland Adlerberth (citerad i Jerry Määttäs licentiatavhandling som jag av en lycklig slump råkade ha i väskan). Kromosomgiraffer, rymdflygare och små krälande ormfåglar från tredje planeten till höger i Antares system. Jajamän.
Tisdagen den 2 september var det dags för det 81:a rekonstituerade Upsaliensiska pubmötet som denna gång drog inalles 20 personer. Dessa voro J. Nicklas Andersson, Johan Anglemark, Åke Bertenstam, Martin Dalsenius, Andreas Davour, Anna Davour, Marie Engfors, Mikael Jolkkonen, Torbjörn Josefsson, Maria Jönsson, Daniel Luna, Gabriel Nilsson, Sten Thaning, Erik Trulsson, Kalle Walestrand, Tomas Winbladh, Samuel Åslund, Simon Åslund, Biörn X Öqvist och Ollie Östlund. Kilgore Trout Jr var också där enligt närvarolistan, men jag såg aldrig till karln.
Tolv möten i rad hade jag missat. Tolv! Det var inte utan att jag var lite nervös, för det är som bekant mycket som kan hända på ett år. Skulle Williams se ut som vanligt? Skulle den utlovade anstormingen av nya fans göra att jag inte kände igen en enda dinosaur från 2002? Vilka fejder hade blossat upp under året? Skulle jag gå vilse på vägen?