böcker

Vardagens små märkligheter fortsätter att förbluffa mig. För ett litet tag sedan såg jag att en av Kingstons antikvariat hade utförsäljning och skulle läggas ner. Har man bott ett tag i Upsala så ter det ju sig otänkbart att inte vara omgiven av ett flertal ställer som säljer gamla, dammiga, rara eller bara udda böcker. På det viset är Kingstons stadskärna mycket trevlig, för här finns gott om möjligheter att titta på böcker, och att nu en av dem ska försvinna känns väldigt tråkigt. Att just detta antikvariat dessutom har en rejäl samling med fantastik är gör ju det ännu tråkigare. Nu är det halva priset på allt i butiken, och vi som inte tänk slå ner bopålarna alltför djupt frestas alltså att köpa böcker för halva priset. Hur ska man kunna motstå?

Nu kommer det som gör situationen riktigt absurd. Varför slår denna boklåda igen? Ja, det är det gamla vanliga om att folk inte köper mycket nog från oberoende försäljare utan vänder sig till de stora kedjorna. Det är förstås inte så konstigt, men ändå lite tråkigt. Jag har vid tillfälle faktiskt valt att köpa saker lokalt till lite högre pris för att det ger mig möjligheten att ha en lokal butik. Jag önskar fler tänkte så. Det riktigt tråkiga är dock att lokalen nog kommer att stå tom framöver! Tydligen är det så att man i Kanada precis som i Sverige betalar fastighetsskatt. Dock har de här den mycket udda regeln att om en butikslokal står tom, så får du en rejäl rabatt på skatten! Det är ett mycket märkligt sätt att stimulera en levande stadskärna...

Jag har redan sett ut en bunt med böcker av Poul Andersson, men frågan är ju om jag ska leta efter nåt nytt och okänt nu när det är billigt värre. Eller kanske hålla igen, och inte samla på sig än mer man måste skeppa till Sverige eller avyttra när vi ska lämna landet. Det är inte lätt att vara "bookaholic"!

SPOILERVARNING

I detta inlägg nämns en mindre detalj från en bok, en detalj som av somliga kan anses av betydelse för handlingen (även om jag själv inte tycker att det har någon som helst betydelse, och troligen skulle ha blivit mer intresserad av boken om någon sagt det till mig innan jag läste den). Jag upprepar: SPOILERVARNING

Ett av mina små projekt sedan jag flyttade till Kanada har varit att bekanta mig med kanadensiska sf-författare.

Rober Sawyer verkar vara det största namnet, i alla fall om man räknar i allmän synlighet: han nomineras till Hugo-priset då och då, är aktiv på nätet och dyker ofta upp på kongresser. Han verkar sälja rätt bra också. Jag känner att jag borde knyta ihop mina intryck av Hominids, som jag började skriva om efter att ha läst första kapitlet.

Jag håller delvis med Tommy, som skrev att han tyckte att personskildringen var dålig, men det var inget stort problem för mig. Det kanske blir träigare om man läser uppföljaren, men i den här boken är folks personligheter inte särskilt framträdande eller betydelsefulla. Det enda som störde mig lite var, som jag sade från början, det gubbsjuka porträttet av den vackra unga forskaren — men det visade sig faktiskt att hon bara hade en blek biroll i boken, så det gjorde inte så mycket. Tyvärr tyckte jag inte handlingen var så intressant. Visst, en neandertalare kommer till vår värld från ett parallellt universum där de blivit dominerande och homo sapiens har försvunnit. Det ger möjlighet att betrakta mänskligheten lite utifrån och diskutera hur det skulle ha kunnat vara istället, men jag tycker inte alls att det gav något nytt eller var särskilt intressant. Beskrivningen av neandertalarnas värld skulle kunna vara från någon Le Guin-bok, fast om hon hade gjort det hade det varit roligare skrivet. Fånigast är när en av huvudpersonerna tittar på en stol och reflekterar över att den som tillverkat den förmodligen känner att hon bidragit till samhället. Hur som helst är handlingen mycket enkel: Ponter Boddit kommer till vår värld av en olyckshändelse, lär sig lite om oss och blir sorgsen över hur vi förstör jorden (ja, jag sade ju att det inte var särskilt originellt), och lyckas ta sig hem igen.

Lite kul var det i alla fall att det var en kvantdator som öppnade vägen mellan världarna, precis som i Brasyl. Jag får lust att skriva en artikel om kvantdatorer och multiversum, för att bena ut begreppen. Vi får väl se om jag kommer åt att göra det någon dag.

Övriga kanadensiska författare jag provat på under tiden här är Guy Gavriel Kay (de två första Fionavar-böckerna), Claude Lalumière (novellen "This Is the Ice Age"), och Cory Doctorow om han räknas ("When Sysadmins Ruled the Earth" och ett par av serietidningarna med Futuristic Tales of the Here and Now). Kanske har jag missat någon författare, men dessa är de jag minns just nu. Nyligen har jag också lånat en bok av Charles de Lint, och Tanya Huff bor visst strax utanför Kingston så henne får jag väl lov att läsa något av så småningom. Jag har också skaffat senaste Tesseracts, en antologi som verkar ganska trevlig.

Frågan är: spelar det någon roll varifrån en författare är? Ibland, ibland inte. Det beror väl på vad man skriver om. Och apropå det är det lika märkligt varje gång jag ser Åsa Larsson-böcker i bokhandeln här!

Precis som i Åkas fall kretsar mina tankar runt böcker för närvarande. Jag har ett både komplicerat och okomplicerat förhållande till böcker. Jag gillar böcker, jag gillar att läsa, jag gillar de fysiska exemplaren. Bibliotek var magiska platser för mig som liten, kanske för att vi inte hade några enorma mängder böcker hemma. Något hundratal, inte fler. Ganska normalt, antar jag.

Jag kan egentligen inte motivera varför jag vill behålla volymerna efter att jag har läst dem. Visst är det praktiskt att kunna plocka fram en bok igen och slå upp något man letar efter, men det är mest ett svepskäl - det är egentligen inte värt den plats de tar. Det rummet skulle kunna användas till mycket annat, och man kan som bekant ingenting ta med sig när man dör. Men böcker är något slags kombination av snuttefilt och statussymbol för mig, antagligen en direkt följd av hur jag såg på böcker som liten. Det är nog säkrast att fortsätta att samla på sig dem, för sinnesfridens skull.

Att tankarna löper i bibliofila banor just nu beror på att jag till slut har börjat att föra över vår bokkatalog från FileMaker till LibraryThing. Vårt exemplar av FileMaker Pro är gammalt, en ny licens är dyr, och så är det ett meckel med att exportera posterna så att jag kan lägga upp dem på webben. Och på webben vill jag ha dem, så att jag kan komma åt listan enkelt när jag är ute och reser och står och begrundar huruvida vi redan har en bok eller inte. Vad jag däremot inte insåg innan jag började, är hur viktigt det är för mig att ha omslagsbilder på så många böcker som möjligt i katalogen. De tar alldeles för lång tid att leta reda på i de fall där det inte finns någon färdig bild i LibraryThing, men jag lägger ändå ned den tiden. Suck.

 Inledande förklaring: Jag tror inte att jag har postat det här inlägget tidigare, fast jag borde ha gjort det. Det skrevs nämligen för en vecka sen, men jag verkar ha glömt att klicka på "publicera".

Jag räknade just: strax över femtio böcker har vi köpt sen vi kom hit (för nytillkomna: familjen är i Kanada, av jobbanledningar, sedan september). Somliga har vi köpt nya till fullt pris, men de flesta är köpta på billighetsantikvariat och loppisar och så för mellan 25 cent och ett par dollar. Vi har inte skaffat någon bokhylla än, så de trängs i en garderob och ovanpå ett linneskåp.

När vi kom hit hade vi fyra resväskor med oss, resten av alla våra saker lämnade vi i Sverige. På många sätt har det varit skönt att inte ha så mycket prylar, saker man måste ta rätt på och flytta runt och som är i vägen när man städar. Det är faktiskt inte så ofta jag verkligen har saknat något som vi lämnat. Det är symaskinen, några barngrejor som skulle ha varit med men i hasten blev kvarglömda, en vettig visp (verkar vara svårt att hitta vispar här som funkar för varm choklad och bottenredningar) -- och så böckerna.

Ibland blir jag riktigt frustrerad över att inte ha dem. Böcker som jag plötsligt känner för att läsa och inte har i närheten. Böcker jag vill kolla upp saker i eller undersöka något som jag skulle vilja skriva om. Programmeringsböcker, kokböcker, uppslagsverk. Det finns ju bibliotek här, och jag är där en gång i veckan eller så, men det är inte alls samma sak som att bo ihop med en samling böcker jag känner väl. En viss brist på svenska böcker har de också.

Många av de böcker vi skaffat här kommer vi inte att ta med oss tillbaka till Sverige, bara en utvald andel. Det är en svår balansgång det där att hindra böckerna från att ta över hemmet totalt, samtidigt som man lyckas ha alla betydelsefulla böcker tillgängliga när man vill ha dem.

Ibland är man dålig och beställer inte böcker i tid för att få hem dem innan man borde ha läst dem. Det är någonting med det där att man borde beställa en bok, istället för att man inte borde beställa den utan lägga pengarna på saker som, tja, mat, som gör det hela så mycket mindre tilltalande. Då får man stå sitt kast, och läsa den på skärmen istället, någonting som man några timmar och en roman senare inser kanske var en måttligt god idé eftersom huvudet känns alldeles tomt på ett sätt som det inte brukar göra efter att man har läst en bok. Man är åtminstone en upplevelse rikare och vet vad det faktiskt innebär att läsa en så lång text på datorn utan paus. Om inte annat så är det en god påminnelse om varför man vanligtvis betalar för de där pappersbuntarna med trycksvärta på.

Det finns förstås förmodligen långt värre romaner att läsa på skärmen än Cory Doctorows Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Den är inte för långt, den är inte svårläst och den är tillräckligt engagerande för att man skall dras in i läsningen. Jag är ändå glad att det inte är någonting jag hade tänkt göra om de allra närmaste dagarna.

Jag läste nyligen den här reflektionen om att läsa Stephen Donaldsons verk om Thomas Covenant och mäta den mot dess rykte. Det rimmar ganska bra med en del av mina intryck av min pågående omläsning av Fionavar-trilogin av Guy Gavriel Kay. Omslagstexten säger också att det är ett verk "in the tradition of J.R.R. Tolkien and Stephen R. Donaldson."

Det finns en massa egendomliga anledningar som samverkar för att få mig att läsa de här böckerna igen.

• Jag tyckte inte så mycket om dem när jag läste dem första gången (i högstadiet), och jag har alltid undrat varför.
• Jag har hört många säga bra saker om de här böckerna, och jag har väldigt vaga minnen av dem. De kunde vara kul att komma ihåg, som fantasy-allmänbildning så där.
• Fantasybokgruppen jag är med i läste första delen för ett tag sedan. Jag känner utmaningen att lära mig läsa lite mer renodlad fantasy, om inte annat för att prova hur jag reagerar på det nuförtiden.
• Ett läsprojekt sen jag kom till Kanada har varit att läsa kanadensiska författare, och Kay är ju en sådan.

Fast min käre make skakade på huvudet och sade att de inte var bra böcker, och att jag borde läsa något nyare av Kay. Det är ju ändå Fionavar-böckerna som är mest kända, och läser jag för att allmänbilda mig är det ju dem jag borde ta mig an. Nu har jag kommit halvvägs in i andra boken, och jag är lite kluven, kan man säga.

I första boken tyckte jag fortfarande att det var fint och stämningsfullt med det högtidliga språket och den kosmiska Signifikansen av allt som händer, men nu börjar jag tröttna. Alla verkar ha någon fantastisk stor roll att fylla, och allt hänger samman. Det är en känsla av Öde och Förutbestämmelse över alltihop, som ett jättestort men ganska mekaniskt spel.

Den enda av de gamla storslagna berättelser som den här fantasytraditionen inspireras av som jag faktiskt har läst ordentligt (två gånger också) är Niebelungensången, men jag tror ändå att jag kan säga att jag fattar vad det är för känsla de här författarna (Kay, Donaldson, Tolkien, m fl) försöker återskapa eller bygga upp. Det biter bara delvis på mig som läsare, och i det här fallet mindre än många andra.

De bitar jag tycker bäst om är de där de vanliga, små och vardagliga människorna tittar fram. Det är sådant jag kan känna med, och kanske också identifiera mig med. Det jag gillar med Sagan om Ringen (får man fortfarande kalla den så?) är att hoberna inte är särskilt märkvärdiga egentligen, bara sega och uthålliga. De har sin storhet i att de överträffar sig själva, och i grund och botten är väldigt jordnära. Det jag gillar hos Lewis (ja, jag framhärdar i att gilla både Narnia och Rymdtrilogin, trots allt folk säger) hänger väldigt mycket på samma kvalitet, att barnen är så vanliga och strapatserna de är med om så vardagligt obekväma. Hjältarna fryser och svälter och bråkar inbördes och är allmänt mänskliga. Det finns en massa mänskliga svagheter i Fionavar också, men det är också av de mer storslagna eller svårmodiga slaget (törs jag använda ordet melodramatisk?): svartsjuka, självförakt, dödslängtan, och så vidare.

Jag tror att jag uppskattar berättelsen mer nu än när jag läste den första gången, men det är på ett distanserat sätt. Det är omöjligt för mig att leva mig in i händelserna, att känna mig särskilt engagerad av hela spelet om status och att visa sig på styva linan som folk rätt mycket ägnar sig åt.

En sak jag också har svårt att förstå är vad det är som gör Fionavar till ur-världen, den viktigaste av dem alla, själva grunden för existensen. Även om det finns massor av magi och sånt finns det liksom inget som övertygar mig om att Fionavar är särskilt speciellt. Folken där är väldigt stolta och ädla och så där, men de verkar inte ha historia eller kultur eller något sådant som ger intryck av att vara särskilt stort eller gammalt eller kosmiskt centralt. Det är liksom en renässansliknande kultur (utan högteknologi) och med alver och ädla vildar (nåja) som lever i områdena runtomkring. Inget speciellt. Och jag får inte riktigt känslan av att världen är gammal, som ändå Midgård väldigt tydligt är i Sagan om Ringen.

Vi får väl se om jag orkar läsa den tredje delen också. Egentligen vill jag det, för annars vet jag ju fortfarande inte riktigt vad jag pratar om, fast frågan är om jag känner mig tillräckligt intresserad. Det finns ju andra böcker som lockar.

Den här veckan blir det inget Bokslut 2007, då jag glömde listan med böcker när jag reste hem till mina föräldrar över påsken. Istället kan jag meddela att de nominerade till årets Hugopris nu har tillkännagivits.

Romankategorin är den som åtminstone jag tycker är av störst intresse, men den ser tyvärr inte jättespännande ut i år. Ian McDonalds Brasyl och Michael Chabons The Yiddish Policeman's Union verkar vara intressanta romaner, men utöver dessa är det inget som direkt lockar. Noterbart är att Charles Stross är nominerad i denna kategori för för femte året i rad; vi får se om detta utnötningskrig kan betala sig till slut.

I ett tidigare inlägg skrev jag om vad jag hört om Hominids av Robert Sawyer, bland annat att folk tycker att han tog sig stora friheter med en person som antas ha en förebild i verkligheten.

Jag har inte tidigare läst något av Robert Sawyer, jag vet bara att han är en ganska populär författare sådär i största allmänhet. Nyligen läste jag också en intervju med honom, där han säger så här:

I'm at one end in terms of accessibility: I have a large mainstream audience in Canada because of it -- people who don't read any other SF but Rob Sawyer. At the other end, there are people like Charles Stross and Greg Egan, who are writing for the hard-core SF buff; their stuff is impenetrable if you don't have a solid grounding in science and in the previous literature of SF before going in.

När jag nu till slut började läsa Hominids var det två saker som framstod jättetydligt i första kapitlet:

• det börjar med en massa detaljer om neutrinodetektorn SNO
• en ung postdoc med fransk brytning visar sin spets-bh

Jag kan inte låta bli att undra om det här verkligen är så lättillgängligt, även om jag själv tycker att det är rätt charmigt att läsa om ett labb där jag själv jobbar. (Men det gör lite ont i mig att de förstör detektorn. Slå på strålkastarna när man har högspänningen på till fotomultiplikatorerna, och en massa blod och skräp i det ultrarena tunga vattnet!) Och så tycker jag att Sawyer verkar lite gubbsjuk i sin beskrivning av den här forskaren, Louise.

Det första intrycket är inte odelat positivt. Undrar om resten av boken kan kompensera för det, eller om det är som Tommy skrev i en kommentar, att personskildringen i allmänhet är orealistisk. Jag får återkomma om detta.

Men jag kan nog ändå rekommendera den som vill veta något om SNO att läsa bara de första 2-3 sidorna i boken.

Jag har funderat lite mer på det här om vad det är jag läser, och varför. För två dagar sedan fick jag ett brev från min far som berättade att farfar slutat sina dagar. Precis som när jag förra året fick besked om ett annat dödsfall, så blev det förstås något som kom att påverka mig på alla plan. Detta inkluderar förstås även vad jag läser.

När jag för ett antal år sedan var nere i en riktigt djup svacka och mådde så dåligt man kan göra, höll jag mig inomhus och läste Larry Niven. Hans noveller om Beowulf Shaeffer var tillräckligt glada och okomplicerade för att få mig att sluta tänka på hur miserabel jag kände mig. Det finns inget svårt eller utmanande i att läsa dem, eftersom de var rena äventyrshistorier fyllde med upptäckerlusta från genrens guldålder -- tolvårsåldern. De fanns där när jag behövde dem och jag har fortfarande minnen av dem som oerhört trevliga. Skulle jag läsa dem nu kanske de skulle framstå som banala.

Vad läser jag nu, när jag bor i ett främmande land, och med ett par dagar gammalt sorgebesked i bakhuvudet? Den här gången har jag bestämt mig för att Paul McAuleys "Child of the River", första volymen av hans Confluenceserie, helt enkelt är för träig och inte gör nåt speciellt intressant med konceptet. Istället tar jag mig an Glen Cooks Black Company.

Av någon anledning så sa mina känslor mig att vad jag behövde var att läsa om hur ett kompani legoknektar sitter belägrade i en stad tillsammans med en allierad som vill dränka dem. För att göra historien lite muntrare så har ett par av huvudpersonerna börjat en personlig vendetta mot all världens klerker, dvs massmord. En annan börjar inse att det kanske kommer att bli sju reser värre om ett litet tag, när den mäktigaste magikern på tusentals år (en fyraårig flicka) kanske måste hackas i bitar, brännas och spridas för vinden. Svält, kannibalism, svart humor, tusentals döda och omöjligt komplexa konspirationer mellan ett gäng minst sagt galna magiker. Allt man behöver för att känna att man lever. Muntert värre.

Detta är naturligtvis det mest engagerande jag läst på länge och jag känner hur jag faktiskt får livsenergi av att läsa om hur folk kämpar på mot omöjliga odds bara för att det är det enda de kan!

Om det där är vad jag läser när jag har familjesorg och Niven är det jag läser när jag är deprimerad, kan man ju undra vad jag läser när jag är glad och nöjd med livet. Jag kommer aldrig bli riktigt klok på mig själv.

Tänkte be er om en tjänst, kära Uppsalavänner och fans.

Vissa av er torde ha ex av "Eld och rörelse" samt kokboken. Nu skulle jag behöva bilder av dem att ha på min egen blogg, i mina annonser, men jag saknar digitalkamera. Kan då någon med sån apparat ta bilder av novellsamlingen (fram- och baksida) plus kokboken (bara framsida, baksidan är ju blank) och maila mig?

Det behöver inte vara katalogbilder med 90-gradersvinklar. Det räcker om man ser boken liggande på ett bord eller så.

Och ni behöver inte konferera inbördes om "vem som ska göra detta", onej, jag hoppas på personliga initiativ, och förresten är flera bilder bara bra att ha. (Göra reklam för dessa böcker är och förblir ett av syftena med "Svenssongalaxen". Och jag har sålt en del ex tack vare dessa annonser, de har betalat sig...!)

Kul om någon lystrar till denna maning, tack på förhand.

För övrigt undrar jag om någon känner till en bra datakurs att gå? Själv kan jag så där halvlite, men skulle behöva bättre kunskap om Office, ja även Word och så. Och lite finesser för internet.

Den late i mig säger att jag klarar mig med den datakunskap jag har (och det gör jag på sätt och vis, jag sitter inte i sjön) – men mitt ambitiösa jag kickar mig där bak och säger att jag borde lära mig data bättre. Så vad ska man gå? Medborgarskolan? Kursverksamheten? Självaste ABF? Tacksam för tips.