Freke Räihä, som är student vid Växjö Universitet, har skrivit en uppsats i litteraturvetenskap om Erik Granströms serie av rollspelsäventyr kända som konfluxsviten. Uppsatsen finns att läsa här, och Erik kommenterar artikeln på sin blogg.

Jag satt och tittade tillbaka på vad jag läst under 2008. En av de böcker jag läste var R Scott Bakkers The Darkness That Comes Before. Som den del av er säker vet är det del ett i en serie om tre (i sin tur bara en bit av hela sagan, naturligtvis), som det så ofta är numera. Boken var inte en odelat positiv upplevelse, men det var inte dålig. Signifikant är kanske däremot varför jag fick för mig att läsa den. Vi hade nämnligen pratat om fantasy jag och Robert, som jag spelar rollspel med. Av okänd anledning, kan ha nåt med Steven Erikson att göra, pratade vi om fantasy som inspirerats av andra kulturer än europeisk medeltid. Då kom det sig så att jag lånade Bakkers böcker av Robert.

Fantasy med lite nya inspirationskällor brukar intressera mig, och en annan sådan läsupplevelse kan man finna i den serie böcker av Glen Cook jag också läste förra året. Böckerna i Glittering Stone utspelar sig i en miljö som snarast för tankarna till indien och centralasien. Sånt är lite skoj, tycker jag. Kanske är det inte så illa med inspiration från det hållet. Vem tycker t.ex. inte att Kali är riktigt ruskig? (jo, jag vet att det finns folk i indien som dyrkar henne som en snäll modersfigur. Inte min typ, kan jag bara säga)

Så en annan fantasy med lite udda miljö är professor M.A.R. Barkers skapelse Tekumel. Professorn han använt denna sin värld som rollspelsvärld sedan sjuttiotalet, då någon introducerade honom till Dungeons & Dragons. Barker är precis som Tolkien språkprofessor och har naturligtvis kokat ihop alfabet och ord för sina främmande kulturer. Det exotiska med hans skapelse är inte bara att det handlar om en grupp med människor som från ett framtida samhälle lämnar jorden och koloniserar en främmande planet långt borta. Dessutom är människorna i huvudskap från sydamerika och sydostasien, så den kultur de exporterar till stjärnorna är allt annan än den vardag vi känner i västerlandet, eller ens kan extrapolera bakåt eller framåt ur vår historia. Det är trappstegspyramider, ett myller av gudar och en samhällstruktur som inte uppfanns i europa.

Naturligtvis har folk skrivit en massa saker om den rika värld och dess exotiska kultur. Det finns t.o.m. en APA! Professorn, som nu är pensionerad, utvecklar fortfarande världen och skriver om den i romaner (jag läste en förra året, riktigt hygglig), språkliga utläggningar och rollspelssessioner. Varje torsdag träffas de i Barkers källare och spelar spel och utforskar världen Tekumel. Klart fascinerande! För den nyfikne på klart annorlunda fantasy kan jag rekommendera en titt på Tekumel!

Jag har förmodligen nämnt min fascination för asiatisk film förr. Jag har egentligen inte läst in mig, så jag vet inte mycket om det. Jag bara uppmuntrar maken, och han hittar en massa roliga filmer. Sedan tittar jag. Jag förstår ofta inte riktigt vad som händer, och ofta är det inte alls uppenbart vilken sida man ska sympatisera med och varför. Jag anar ibland syftningar till händelser och företeelser jag inte känner till. Det är roligt, och lite utmanande. Det är lite som att upptäcka en ny värld helt från början.

Jag misstänker att det är just där lockelsen ligger för mig. Det där att bara kasta mig in i en annan berättartradition och en annan kultur, och bara se -- utan några speciella förväntningar eller krav eller ens analyser.

Det är lite som att vara barn på nytt. När jag var liten hade jag inte så utarbetad smak, helt enkelt därför att jag inte sett så mycket. Allt var nytt, och jag höll på att bygga upp en karta över verkligheten. Jag undrar ibland om intresset för fantasy och science fiction knyter an till den där bekanta men alltmer avlägsna känslan av att upptäcka världen. I fantastiken får man nya världar presenterade på silverfat. Men det finns ju genrekonventioner också, och man känner sig ofta märkligt hemtam även i de främmande världarna. Det är strömlinjeformat, kompetent utfört, och fast rotat i en och samma grundläggande kultur (vit, angloamerikansk, medelklass, o s v).

Efter att ha sett ganska många historiska filmer, fantasyfilmer och gangsterfilmer från Hong Kong, Kina och Korea börjar jag se en del mönster och ha en del förväntningar, men det är fortfarande nytt och ganska okänt och därför intressant på ett helt annat sätt än motsvarande filmer från Europa eller Nordamerika skulle vara.

En gång såg vi en kinesisk fantasyfilm gjord i amerikan för amerikaner. Den hade samma ingredienser som många av sina förebilder, men en berättarteknik och en sensmoral som känns igen från Hollywood. Fortfarande rätt skoj, men inte alls lika intressant eftersom jag fundamentalt känner igen alltihop.

Snart är det jul igen, och liksom så många andra har jag kämpat med att försöka hitta lämpliga julklappar till diverse personer. En del med fantasyanknytning: min bror skall få första delarna i Joe Abercrombies (obs! Spoilervarning på länken) The First Law och Naomi Noviks Temeraire. Jag är inte överväldigad av någondera, men båda har sina poänger (Novik skriver ytlig underhållning, men är rätt bra på vad hon gör, och Abercrombie för en rätt intressant dialog med fantasygenren). Min syster skall bland annat få Tanith Lees Piratika. Jag har inte läst den själv, men det är Tanith Lee, så jag litar på att den är bra. Dessutom funderar jag på att ge bort en tidskriftsprenumeration eller två. Vad skall ni – som inte har nära och kära som läser det här – ge bort? Vad hade ni velat ge någon?

Apropå någonting helt annat: missa inte Vetsagas essätävling.

Vetsaga

Det är förstås inte särskilt förvånande: om man driver en nättidskrift brukar man tycka att det är bra om folk läser den. Men Vetsaga är någonting som jag hade velat läsa även om jag inte hade varit den som drivit projektet, och jag intalar mig att det faktiskt finns någonting att hämta där om man har ett intresse för science fiction och/eller fantasy. Eftersom det inte alltid dyker upp nya texter precis hela tiden, kan det vara värt att använda någon av möjligheterna att automatiskt få veta när det sker.

Nova science fiction

Därför att det är roligt med en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift och därför att en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift behöver läsare – eller i alla fall prenumeranter – för att överleva. Och för att det faktiskt är värt pengarna, om man tycker om att läsa science fiction och inte har någonting emot att göra det på svenska.

The Prilege of the Sword

Därför att Ellen Kushner är en bra författare. Därför att The Privilege of the Sword är en bra bok. Därför att det skulle vara roligt om mer fantasy var så här välskriven.

Strange Horizons

Därför att det är roligt med en nättidskrift som tror på det litterära, det nya, det genreöverskridande inom science fiction och fantasy. Därför att det är kul att kunna läsa kvalitativ anglosaxisk science fiction och fantasy utan att behöva få vänta på att det amerikanska postverket skall ha bundit fast tidskrifterna på migrerande havssköldpaddor som skall ta dem till Europa. Därför att tidskriften innehåller något av den bästa science fiction- och fantasylyrik jag har läst.

Steph Swainstons böcker

Därför att Swainston kommer till Åcon i vår, och det vill man ju inte missa – och därför att en central anledning till att vi bjöd in henne från första början är att de är bra.

Det finns fler saker jag tycker att folk borde läsa. Fler böcker, fler tidskrifter, fler texter. De får vänta till en annan gång.

Vad kallar man det? Slipstream? Weird fiction? Fast det kanske bara gäller om det är författare från genreghettot som skriver?

Jag hade ingen aning om att Kate Atkinson skrev fantastik. Det enda jag läst av henne tidigare var den tragikomiska familjehistorian I muséets dolda vrår, som visserligen hade en något fantastisk utångspunkt (huvudpersonen minns saker från innan hon föddes, och vet en massa saker som annars bara allvetande författarröster brukar kunna veta) men annars var gediget planterad i en fullt igenkännbar version av vår verklighet. Jag köpte novellsamlingen Not the End of the World för att jag gillade Atkinsons sätt att skriva och hade tänkt läsa mer av henne oavsett vad det var för något. Dessutom var boken billig.

Och så visar det sig vara fantasynoveller. Jag har läst en hel del liknande på senare år, ibland nominerat till Hugo eller Nebula: berättelser som utspelar sig i en nästan vardaglig och realistisk verklighet, men där någonting bryter igenom och antyder underligheter utanför det vanliga. Regnet, är det bara ett litterärt grepp för att illustrera huvudpersonens känslor, eller är det verkligen så att hennes tårar framkallar regnväder? (Kan förresten någon identifiera den här novellen åt mig? Nominerad till något för högst tre-fyra år sedan. Om en tjej som åker till Japan.) Faktum är att de här Atkinson-novellerna hittills är mycket mer oblygt fantastiska än så.

Jag som trodde att jag skulle läsa lite mainstream också.

Inte för att jag klagar!

Jag kommer till Uppsala imorgon.

För övrigt önskar jag att jag vore bättre på att komma på klatschiga rubriker för mina inlägg.

Det finns en del "hjälpvetenskaper" för fantasyförfattare. Ett typiskt fantasyverk som utspelar sig i en sekundärvärld à la Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Jordans "Randland" osv, är ju ofta försett med kartor, egna språk eller fragment därav, utdrag ur fiktiva historiekrönikor osv. Tanken slog mig just att detta kanske inte bara är en konsekvens av att författaren försöker att måla upp en trovärdig sekundärvärld, utan närmare förknippat med den kreativa processen än så?

Marzhin, Marzhin, pelec'h it-hu Ken beure-se, gant ho ki du

Bet on bet kas kaout an tu, Da gaout dre-man ar vi ruz

Ar vi ruz eus an naer-vorek War lez an aod, toull ar garreg

Mont a ran da glask d'ar flourenn Ar beler glas ha'n aour-yeoten

Koulz hag uhel-varr an dervenn E-kreiz ar c'hoad, 'lez ar feunteun

Jag är inte ensam som fantasyläsare om att sedan tidiga år ha fascinerats av historia, vexillologi, heraldik, historia och lingvistik. Jag började rita kartor, flaggor och skissa på egna språk innan jag blev biten av fantasy. Kanske är det samma del av min hjärna som stimuleras när jag lär mig glosor i ett nytt språk, bläddrar i en historisk atlas med mera, som när jag läser en fantasieggande berättelse som utspelar sig i en fantasivärld? Jag undrar om det finns något sätt för mig att gå vidare med denna tanke, peta på den och se om den innehåller korn av sanning.

Vad tror ni? Är jag något på spåren eller gör jag misstaget att tro att några personliga intressen måste ha ett samband, där inget samband finns?

Jag har precis börjat läsa en nya bokserie, av en kanadensare som heter R. Scott Bakker. Han är visst kompis med Steven Erikson, känd för sin bokserie The Malazan Book of the Fallen, som även han är från Kanada. Den senare har ju rönt viss uppmärksamhet för sin bokserie av flera skäl. Ett är ju förstås att han skrivit kontrakt på tio böcker, och när den första kom ut och var över tusen sidor tjock blev man ju mörkrädd. Han är produktiv, Steven. Vi fick en CD på en påskkongress en gång där han läste ett kapitel från en av sina böcker. Det befäste min åsikt att författarläsningar är sövande och oerhört meningslösa.

Bakker är även han en av dessa författare som planerar en lång serie. Han har inte ens bestämt hur många böcker det ska bli. Huga! Vi får se om jag orkar läsa mer än en bok...

Nåja, i alla fall har den en sak gemensamt som jag finner lite intressant. Bägge skriver fantasy, men de skriver om världar som inte bygger på någon pseudomedeltida värld stöpt efter Europa. Istället är det Rom, Babylon och diverse orientaliska och asiatiska kulturer som står som modell. Fantasy handlar ju ganska mycket om att se och uppleva främmande och exotiska miljöer, så jag finner det numera lockande när folk skriver om sådana kulturer som för mig ger just dessa exotiska kickar.

Än har jag bara läst två kapitel och en prolog, men har redan flera gånger tänkt på Glen Cooks The Tower of Fear och Steven Brusts utmärkta böcker om Vlad Taltos. Vi får se hur länge det är fräscht och intressant. Watch this space.

Även jag undrar lite stilla hur det kommer sig att de som skapade denna webbplats och ville ha en blog inte skriver nåt?

För övrigt anser jag att regeringen bör avsättas och FRA sprängas, med bomber, Al Aqaida, sprängämnen, atombomber och andra nyckelord som de lär trigga på. Sug på den spiondjävlar!

Igår var det, som påpekat, bokpratsmöte hemma hos Jesper. Närvarande var Jesper, undertecknad, Björn och och Biörn X. Vi skulle prata om Diane Duanes So You Want to Be a Wizard, vilket vi också gjorde i någon mån. Ingen var förskräckligt imponerad – episodisk, för enkel utveckling, för enkla lösningar, könsrollscementerande och överdrivet kursiverad var några av omdömena som fälldes. Fungerande språk, intressanta miljöer och konstaterandet av vi nog tyckt bättre om den om vi befunnit oss någonstans i närheten av målgruppen var förlåtande faktorer. Ryktet säger att hennes Star Trek-böcker är bättre.

Mer tid ägnades förmodligen åt Neal Stephenson, hans idéer, hans förmåga att slänga in så många som möjligt sådana i en och samma roman och hans oförmåga att låta bli att skriva om udda religiösa sekter. Dessutom Cory Doctorow, J.K. Rowlings språk och värld och roliga namn på saker och ting, vilken science fiction som egentligen säljer, Homeland Security och amerikanska underrättelsetjänster.

1-3/8 i år äger sf-kongressen Stocon 08 rum i Stockholm. Hedersgäst är science fiction- och fantasyförfattare Diane Duane, vilket är anledningen till att hennes ungdomsfantasybok So You Want to Be a Wizard är vad som skall diskuteras under kvällens bokpratsmöte. So You Want to Be a Wizard, som gavs ut för första gången 1983, inleder Duanes serie Young Wizards, men kan utan problem läsas fristående utan att man fortsätter med de övriga böckerna i serien. Lyckligtvis, eftersom det gott och väl räcker med en bok.

Egentligen kanske det inte beror så mycket på boken som på att jag har svårt för några av de drag som utmärker många ungdomsböcker, som hur storyn fungerar: inom ramen för den överhängande handlingen får bokens båda huvudpersoner, Nita och Kit, en rad problem som alla klaras av på ungefär lika många sidor och där det, hur hotande de än är, alltid går att ta sig igenom svårigheterna genom någonting protagonisterna tidigare lagt sig till med, oavsett om det är en månskensrönnkvist eller en tacksam Lotus Esprit. Det känns lite som ett tv-spel: ett gäng banor de skall ta sig igenom för att komma fram till och besegra bossen. Det är ett berättande som kräver mer delaktighet från min sida för att faktiskt engagera mig.